NJA 1986 s. 432

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Gehlin, som hade reserverat sig mot HovR:ns beslut d 30 jan och d 1 juli 1985, var av skiljaktig mening från domen och anförde: 1. Handläggningsfrågan. 1.1 Tidigare beslut om handläggningen m m. Efter föredragning av målet d 30 jan 1985 meddelade HovR:n samma dag föreläggande för parterna, enligt vilket de, då målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling, gavs rätt att inom viss tid efter delfåendet av föreläggandet skriftligen slutföra sin talan. Som bakgrund till föredragningen angav föredragande fiskalen i protokollet att, sedan målet preliminärt utsatts till huvudförhandling med början d 18 mars 1985, inom avdelningen uppkommit fråga om målet kunde avgöras utan huvudförhandling på den grund att E.A:s vadetalan vore uppenbart ogrundad.

Från beslutet var jag skiljaktig i det jag ej fann skäl att meddela slutföreläggande. Motivet till min skiljaktighet var att jag ansåg att förutsättning för meddelande av dylikt föreläggande saknades i två hänseenden.

Visserligen angav majoriteten inte något skäl, varför målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling. Då annan i 51 kap 21 § 1 st RB upptagen grund för ett avgörande på handlingarna än att vadetalan var uppenbart ogrundad inte kunde åberopas i detta fall och denna grund också av fiskalen angavs som orsak till att alls upptaga frågan om avgörande utan huvudförhandling, hade jag att utgå från att den reella innebörden av föreläggandet var, att majoriteten fann E.A:s vadetalan uppenbart ogrundad.

I formellt hänseende ansåg jag att slutföreläggande jämlikt 51 kap 22 § RB - till vilken majoriteten hänvisade i föreläggandet - i ett fall som detta ej kan eller i varje fall ej bör ges utan att HovR:n först fattar beslut att avgöra målet utan huvudförhandling. Något sådant beslut förelåg inte.

I sakligt hänseende ansåg jag i första hand inte 51 kap 21 § 1 st RB tillämplig. I andra hand fann jag att E.A. fick anses ha begärt huvudförhandling samt att sådan ej var uppenbart obehövlig (angivna §:s 3 st).

Eftersom majoriteten utformade sitt beslut d 30 jan endast som ett "blankt" föreläggande, var jag betagen möjligheten att då utveckla min skiljaktiga mening; sakförhållandet att "inom avdelningen uppkommit frågan" om att E.A:s vadetalan var uppenbart ogrundad var ju obestridligt. Som min skiljaktiga mening den gången fick begränsas till att jag ansåg - med motivering som ovan i grunddragen angivits - att skäl ej förelåg att meddela slutföreläggande, har jag nu, då majoriteten d 1 juli 1985 träffat formligt beslut att avgöra målet utan huvudförhandling, anledning att dels utveckla min skiljaktiga mening mot detta beslut, dels diskutera konsekvenserna för min bedömning av huvudsaken av att jag överröstats om handläggningsformen.

1.2. Tillämpligheten av 51 kap 21 § 1 st 3 RB. 1.2.1. Allmänt. Bestämmelsen har i praktiken tillämplighet endast då den tilltalade eller målsägande, som för ansvarstalan, är vadekärande (jfr DsJu 1983:1 s 66 f och prop 1983/84:78 s 83). När som i förevarande fall den tilltalade klagar kommer det yrkande, vars befogenhet HovR:n har att ta ställning till, regelmässigt att avse frikännande helt eller delvis och/eller lindring av påföljd. Såvitt framgår av förarbetena kan en tillämpning av bestämmelsen endast leda till att vadetalan ogillas, dvs att TR:ns dom fastställs.

Som exempel på fall då vadetalan kan bedömas som uppenbart ogrundad anges i förarbetena (DsJu s 67 och prop s 45) att den tilltalade klagar på grund av okunnighet om de rättsliga förutsättningarna för ändring eller i syfte att fördröja verkställigheten av den av TR:n utmätta påföljden. Det understryks att bestämmelsen skall tillämpas "då man verkligen är säker" på att vadetalan är ogrundad och att alltså avgörande utan huvudförhandling bara får komma i fråga i "uppenbara fall" (DsJu s 67) liksom att HovR:n får avstå från huvudförhandling endast om målet kan anses tillfredsställande utrett utan sådan förhandling (prop s 48).

Det sagda ger enligt min mening vid handen att bestämmelsen generellt är avsedd att tillämpas endast i mycket "enkla" fall, då gärningsbeskrivningen är entydig, rättsfrågorna okomplicerade samt bevisningen fullständig och otvivelaktigt rätt bedömd av TR:n. Varje tvekan inom domstolen på någon av dessa punkter bör utesluta tillämplighet av uppenbarhetskriteriet (jfr också minoritetens uttalande i rättsfallet NJA 1984 s 80, upptaget på s 92).

E.A. var, då han vädjade mot domen, alltjämt häktad. Ett antagande att han klagat enbart för att fördröja verkställighet av det straff TR:n utmätt, förefaller därför inte rimligt.

E.A. var vid TR:n åtalad i sju huvudpunkter, varav några med delpunkter. Han blev frikänd i en huvudpunkt och en delpunkt. Redan detta visar, att åtalet sett som helhet kunde värderas olika. Flera av de åtalspunkter i vilka E.A. fälldes till ansvar avsåg ett komplicerat handlingsmönster och gällde delvis gärningstyper som allmänt sett kan betecknas som svårbedömda. Bevisningen var omfattande. Av TR:ns protokoll och dom framgår att starka motsättningar uppkom mellan E.A. och rätten, varvid - såvitt framgår av domen - rätten ej blev opåverkad av vad som uppfattades som provokationer från E.A:s sida. Det framgår också att motsatsförhållande uppkom mellan E.A. och hans försvarare och att E.A. misstrodde försvararens förmåga - kanske vilja - att tillvarata hans intressen. Allt detta sammantaget gör att jag helt allmänt inte anser att 51 kap 21 § 1 st 3 RB bör tillämpas på ett mål som detta.

Till samtliga punkter i 51 kap 21 § 1 st RB är i §:ns 3 st knutet det förbehållet, att på parts begäran huvudförhandling ändå skall hållas, om sådan förhandling inte är uppenbart obehövlig. De fyra punkterna i 1 st sönderfaller emellertid i två grupper av sinsemellan helt olika karaktär.

Punkterna 1 (åklagaren för talan till den tilltalades förmån), 2 (åklagaren biträder den tilltalades vadetalan) och 4 (den tilltalade skall frikännas eller påföljden kommer att stanna vid böter eller villkorlig dom) avser konkreta, objektivt fastställbara förhållanden. I dessa fall kan därför - vilket torde ske regelmässigt - slutföreläggande meddelas av referenten eller fiskalen redan på målets förberedande stadium. Detta innebär inte något slutligt ställningstagande till handläggningsformen, än mindre något för den tilltalade negativt föregripande av utgången i målet. Inte heller ett beslut att i dessa fall ta målet på handlingarna innebär ett sådant föregripande av utgången; inte ens ett avgörande på handlingarna enligt punkten 4 behöver innebära att den tilltalade "förlorar" målet. Med hänsyn till rättens officialprövning (punkterna 1 och 2) eller ett eventuellt behov att få framlägga muntlig bevisning (punkten 4) kan den tilltalade dock anse huvudförhandling nödvändig. Det har därför funnits fog för att till dessa tre fall knyta förbehållet i §:ns 3 st.

Vid en tillämpning av punkten 3 har däremot HovR:n i praktiken "avgjort" målet redan i och med beslutet att pröva det utan huvudförhandling. Innebörden av ett sådant beslut är nämligen - som framgår av vad ovan redovisats från förarbetena - att den tilltalades yrkande om frikännande eller lindring av påföljd ogillas och att TR:ns domslut fastställs. En tilltalad, vars vadetalan ej kan falla under prövning enligt punkterna 2 eller 4, vet således att hans enda möjlighet att få bifall är efter huvudförhandling. Hans vadetalan måste därför i sig anses innefatta en samtidig begäran om huvudförhandling. Mot denna bakgrund framstår för denna typ av fall bestämmelsen i 3 st, att en tilltalad för att undgå att hans vadetalan ogillas måste uttryckligen begära huvudförhandling, som ytterst konfunderande och närmast som ett tankefel hos lagstiftaren. Logiken kräver i stället att frågan om huvudförhandlingens "behövlighet" ingår som en integrerad del av huvudfrågan på det sättet, att HovR:n har att på en gång avgöra att vadetalan är uppenbart ogrundad och att huvudförhandling är obehövlig.

Jag menar att den föreliggande intellektuella bristen i lagstiftningen manar till än större försiktighet vid tillämpning av 51 kap 21 § 1 st 3 RB. Den bör tillämpas endast då de båda kriterier som nyss angavs omedelbart och på en gång kan fastställas, icke i ett mål som det förevarande, då E.A. genom sin synnerliga aktivitet under målets förberedande i HovR:n kan väcka farhågor för en omfattande och komplicerad huvudförhandling.

Med stöd av dessa allmänna reflexioner finner jag det alldeles uteslutet att lagstiftaren avsett att HovR:n skall kunna avgöra ett mål som förevarande utan huvudförhandling. Jag anser redan på grund härav att målet skall företas till huvudförhandling.

1.2.2. Uppenbart ogrundad vadetalan. I sak finner jag ej E.A:s vadetalan uppenbart ogrundad. Vid denna bedömning beaktar jag såväl, att jag redan vid beslutet om handläggningsformen inte finner uteslutet att E.A. i vissa punkter skall frikännas, som att TR:ns sätt att avfatta sin dom (se därom vidare i nästa avsnitt) ger mig anledning att även i övrigt ifrågasätta, om TR:n i alla delar haft sådan distans till E.A. och hans utan tvivel säregna personlighet att bedömningen blivit riktig.

1.3. Huvudförhandling uppenbart obehövlig? Jag har överröstats i frågan om huruvida E.A:s vadetalan är uppenbart ogrundad och att alltså jämlikt 51 kap 21 § 1 st 3 RB målet får avgöras utan huvudförhandling. Jag har därför att i handläggningsfrågan utgå från att hans talan är uppenbart ogrundad.

Eftersom E.A. får anses ha begärt huvudförhandling - därom är alla ense - återstår att, som lagstiftningen nu är utformad, avgöra om huvudförhandling ändå skall hållas. Majoriteten har funnit att dylik förhandling är obehövlig. Jag är av skiljaktig mening och anser att, även om E.A:s vadetalan är uppenbart ogrundad, huvudförhandling ändock skall hållas. För detta har jag följande skäl.

Av TR:ns protokoll framgår att huvudförhandlingen genomförts under betydande svårigheter, bl a av den anledningen att E.A. genom åtgöranden och påståenden påkallat åtskilliga beslut under rättegången. Han har bl a vid flera tillfällen anfört jäv mot TR:n eller enskilda ledamöter av denna. Protokollet återspeglar således starka spänningar mellan E.A. och övriga som medverkat i processen.

TR:n inleder sin dom med ett allmänt avsnitt där den uttalar sig om E.A:s person, hans uppförande och hans sätt att agera i saken. Från detta avsnitt må noteras följande. Handläggningen har bedrivits i ett "klimat av hård konfrontation, något varom ett stort antal beslut "bär vältaligt vittnesbörd". Trots att TR:n gjort "allt som rimligen kunnat fordras och mer därtill" för att förvissa sig om att E.A. kunnat samarbeta med sin försvarare har sådant samarbete inte kunnat etableras. E.A. har "beretts betydande utrymme för att framlägga sin sak, något som han rikligt utnyttjat". De samarbetssvårigheter som förekommit förefaller helt vara att tillskriva E.A:s ovilja, möjligen även oförmåga, att på ett konstruktivt sätt samarbeta med försvararen. Det kan i och för sig vara förståeligt att en person i E.A:s belägenhet reagerar med våldsamma temperamentsutbrott och mindre väl genomtänkta uttalanden och beskyllningar, men även med uppbådande av "all tänkbar förståelse" härför kan TR:n inte underlåta reflektionen att E.A. medvetet eftersträvat att i mesta möjliga mån försvåra handläggningen genom att underlåta att på ett konstruktivt sätt medverka vid förundersökningen". TR:n menar att det saknas anledning att anta annat än att alla frågor blivit "någorlunda tillfredsställande belysta" och menar att i den mån brister härvidlag förekommit dessa i vart fall är att enbart tillskriva E.A. själv. "Han har nämligen i inte obetydlig omfattning utnyttjat sin rätt att vägra besvara framställda frågor, alternativt lämnat oklara motsägelsefulla svar, präglade av stor indignation, personangrepp mot åklagaren och utredningsmannen samt en betydande mångordighet."

Sedan TR:n i det inledande avsnittet därefter berört en del av E.A. framförda förklaringar till och tolkningar av åberopade handlingar säger TR:n avslutningsvis - och alltså innan åtalen berörts i sak - följande: "Sedda mot denna bakgrund är E.A:s ständigt återkommande invändningar av berört slag ägnade att allvarligt rubba tilltron till hans trovärdighet i stort. Hans skrupelfrihet i affärssammanhang framstår som betydande liksom hans brist på intresse av att på ett korrekt sätt handha skötseln av de bolag, i vilka han haft ett bestämmande inflytande."

Av TR:ns protokoll framgår som otvetydigt att de svårigheter att genomföra huvudförhandlingen som förelegat till det yttre i huvudsak föranletts av E.A:s åtgöranden, påståenden och yrkanden. Det kan med ledning härav objektivt fastställas att han såvitt gäller det yttre förloppet medverkat till det "klimat av hård konfrontation" i vilken processen fördes. TR:n har uppenbarligen uppfattat E.A. som "besvärlig" och fått en allmänt starkt negativ syn på hans personlighet.

TR:n upptar vissa psykologiska förklaringar till hans beteende men menar att inte ens förståelse för dessa mekanismer kan undanröja uppfattningen att E.A. medvetet försvårat sakens handläggning. Samtidigt konstaterar TR:n att eventuella brister i utredningen återfaller på E.A. själv.

Det kan uppenbarligen finnas många orsaker till att en människa uppträder på ett sätt som från rättens synpunkt framstår som störande för handläggningen eller rentav abnormt, alltifrån att han har ett från ett "normalt" starkt avvikande psyke till att han, övertygad om sin oskuld, desperat tillgriper otjänliga medel för att hävda sina ståndpunkter. Den muntliga förhandlingen i brottmål har till inte oväsentligt syfte att en domstol själv skall kunna bilda sig en uppfattning om den tilltalades personlighet. Detta är av betydelse även i fall då saken - som jag här nu har att förutsätta - är uppenbar och det gäller särskilt om den tilltalades egenskaper är sådana att hans personliga framträdande - rimligen utan att han själv önskar det - kan försvåra hans situation. Långt ifrån att avstå från huvudförhandling med en dylik "besvärlig" person bör en HovR se det som sin plikt i rättssäkerhetens intresse att själv bilda sig en uppfattning om den tilltalades person och själv söka göra de psykologiska tolkningarna av hans personlighet och beteende. Jag menar därför att det som framgår av TR:ns protokoll och dom om E.A:s person gör en huvudförhandling i HovR:n erforderlig.

TR:n utgår från att alla frågor blivit "någorlunda tillfredsställande belysta" men utesluter uppenbarligen ej att det kan föreligga brister, vilka i så fall av TR:n tillskrivs E.A:s eget agerande. Därvidlag är av betydelse att konstatera, att TR:n framför som en möjlighet att E.A. haft ej blott ovilja utan också oförmåga att samarbeta med sin försvarare.

Vad nu upptagits ger vid handen att - alldeles oavsett att utgången må ha blivit riktig - utredningen kan ha varit bristfällig och att detta bl a kan tillskrivas dels vad som ovan anmärkts om E.A:s personlighet, dels brister i försvaret, låt vara att även dessa kan föras tillbaka på E.A. själv. På E.A:s begäran har HovR:n förordnat en ny offentlig försvarare för honom. Det bör förutsättas att denne kan undanröja varje rättahåga för att utredningen till E.A:s nackdel förblir ofullständig. Dessa förhållanden gör enligt min mening att huvudförhandling bör hållas i HovR:n under medverkan av E.A:s nye försvarare.

Som jag ovan påpekat (1.2.1) ger skrivsättet i domen vid handen att TR:n ej blev opåverkad av vad som uppfattades som provokationer från E.A:s sida. Detta har, som jag också redan sagt (1.2.2), medfört en bristande distans från TR:ns sida till E.A:s person. I en sådan situation bör enligt min mening HovR:n själv skapa sig en bild av förhållandena. Detta kan rimligen inte ske annat än vid en muntlig förhandling.

E.A. har under målets förberedande flitigt uppvaktat HovR:n skriftligen och vid personliga besök, då han sökt sammanträffa med handläggande ledamöter. Han har också i samband med överklagandet av domen i olika hänseenden fört talan mot beslut av TR:n, anfört besvär över vid TR:n förekommen domvilla samt anfört jäv mot ledamöter av HovR:n. Hans agerande har i dessa hänseenden i viss utsträckning haft samma karaktär som framgår av TR:ns protokoll och har tvivelsutan kunnat ge intryck av de särdrag som TR:n påpekat. Dessa förhållanden kan ha varit ägnade att hos HovR:ns ledamöter framkalla samma uppfattning om honom som den TR:n fått. Mot denna bakgrund menar jag att HovR:n för att undanröja varje möjligt tvivel om att HovR:n endast dömer på i processen infört material resp i själva processen gjorda iakttagelser bör hålla huvudförhandling i målet.

För att ett mål skall kunna avgöras utan huvudförhandling krävs generellt, att målet kan anses tillfredsställande utrett utan dylik förhandling (se prop 1983/84:78 s 48). Avgörande utan huvudförhandling betecknas i allmänhet som ett "avgörande på handlingarna", vilket mot angivna bakgrund givetvis måste innebära att domstolen tar del av allt vid TR:n och i HovR:n åberopat material, däribland bandupptagningar eller utskrifter av sådana från muntliga förhör vid TR:n.

TR:ns akt omfattar ca 650 aktbilagor samt utskrifter från 15 ljudband. Mätt i arkivmått omfattar akten mer än en hyllmeter.

Vid en huvudförhandling anger parterna vilka handlingar som åberopas och vilka avsnitt ur tidigare förhör som är relevanta. Detta ger HovR:n möjlighet att - med den reservation som följer av officialprövning i brottmål - begränsa sitt intresse till det material som parterna själva anser viktigt. Kan en handling eller ett uttalande ges skiftande innebörd har parterna möjlighet att vid muntlig förhandling påpeka detta och argumentera var och en för sin tolkning. Vid ett avgörande på handlingarna har HovR:n i princip att ta del av hela det föreliggande materialet, vilket - inte minst när det gäller förhörsutskrifter - uppenbarligen leder till att mycket onödigt arbete läggs ner på att "vaska fram" det relevanta materialet. Det finns vid avgörande på handlingarna alltid utrymme för att HovR:n förbiser att visst material kan ges flera tolkningar och därvid underlåter att pröva alternativ som endera parten i varje fall påstår vara relevant.

Med hänsyn till materialets omfattning, till de meningsskiljaktigheter om tolkningen av visst material som framgår av TR:ns dom, till den uppenbara risken att HovR:n förbiser relevant material eller relevanta tolkningar samt till den tidsutdräkt - vilken står i direkt motsättning till det besparings- och effektivitetskrav som ligger bakom den lagändring som gjort det möjligt att vid en uppenbart ogrundad vadetalan ta målet på handlingarna - det kommer att ta för HovR:n att ur det rikliga materialet ta fram det som har betydelse för avgörandet finner jag att - alldeles oavsett att vadetalan skall anses uppenbart ogrundad - huvudförhandling icke kan anses uppenbart obehövlig.

1.4. Omröstningsfrågor. I fråga som hör till rättegången skall röstas särskilt. Sådan omröstning är alltså principiellt skild från omröstning till dom. Den som vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari flertalet stannat, är skyldig att delta i senare omröstning, och detta gäller oavsett om det tidigare avgörandet gällt en rättegångsfråga eller en sakfråga. Vid sitt senare ställningstagande skall den som överröstats utgå från att det avgörande som träffats vid den tidigare omröstningen är bindande för den fortsatta prövningen (jfr Gärde, Rättegångsbalkens 169).

Eftersom 51 kap 21 § RB är utformad så att rätten, trots att den funnit vadetalan uppenbart ogrundad, ändå kan besluta om huvudförhandling, har jag - med beaktande av att HovR:n vid den första omröstningen funnit E.A:s vadetalan uppenbart ogrundad - vid därpå följande votering röstat för att huvudförhandling ändå skall hållas. Fråga uppkommer nu om jag har att påkalla en tredje omröstning - till dom - för att då avge eget votum.

Jag har att utgå från majoritetens tidigare avgörande såsom bindande för den fortsatta prövningen. Det första beslutet innebar formellt att målet får avgöras utan huvudförhandling, vilket kompletteras med det andra beslutet att så skulle ske eftersom huvudförhandling är uppenbart obehövlig. Till formen rör således dessa beslut en rättegångsfråga. Till sitt innehåll innebär de emellertid ett avgörande "i sak": eftersom majoriteten redan genom dessa beslut funnit E.A:s vadetalan uppenbart ogrundad, kan annan utgång i huvudsaken ej förekomma än ett fastställande av TR:ns dom. Den fråga som då inställer sig är om jag även i denna del är bunden av majoritetens "avgörande", att vadetalan är uppenbart ogrundad, eller om jag har skyldighet eller ens möjlighet att votera självständigt i de olika åtalspunkterna.

I förarbetena till den relativt nya bestämmelsen för brottmålsprocessen i HovR har den aktuella omröstningsfrågan inte berörts. Mig veterligen har inte heller motsvarande äldre regel beträffande tvistemål såvitt avser omröstningsproblematiken varit föremål för diskussion vare sig i förarbeten, i rättsfall eller inom rättsvetenskapen. Jag får därför söka ledning i likartade processuella situationer eller i vad man kan kalla sakens natur.

Ett vanligt förekommande "likartat" fall föreligger beträffande besvärsmål i HovR:n. Enligt 52 kap 7 § RB får i sådant mål (bortsett från vissa speciella fall) ändring inte göras utan att ändringsyrkandet kommunicerats med motparten. Om majoriteten beslutar att kommunikation ej skall ske, har den som överröstats i denna fråga ej möjlighet att votera för ändring av TR:ns (motsvarande) avgörande. Detta leder vanligen till att den som överröstats i kommunikationsfrågan såsom skiljaktig mening i huvudsaken antecknar, att han - överröstad i den första frågan - är förhindrad att göra ändring i det överklagade beslutet.

Även om det föreligger skillnader mellan den nu beskrivna situationen och den vari jag befinner mig - bl a det uttryckliga ändringsförbudet i 52 kap 7 § RB - finner jag dock likheten i strikt processuellt hänseende vara avgörande. Ja, i själva verket torde ett beslut att ta brottmål på handlingarna enligt nu aktuell bestämmelse än mer avskära den överröstade från fortsatt votering som det första beslutet uttryckligen implicerar en viss utgång, medan utgången i besvärsmålet endast ligger innefattad i den negativt utformade processregeln.

Min slutsats är således att någon ny särskild omröstning till dom, i vilken jag är skyldig att delta, inte kan förekomma.

Det återstår ändå för mig att överväga om jag har möjlighet att redovisa skiljaktig uppfattning i sak, t ex genom att uttala att jag anser att någon åtalspunkt helt eller delvis skall ogillas. Det är emellertid uppenbart att jag inte på detta sätt kan begränsa mig; uttalar jag mig i någon åtalspunkt bjuder konsekvensen att jag uttalar mig i alla. Detta kan leda till att jag på ett material som jag finner ofullständigt nödgas ansluta mig till majoritetens i sak fällande dom. Min slutsats är därför att det efter den omröstning i handläggningsfrågan, som enligt vad ovan sagts innefattar ett avgörande i sak, överhuvud inte är möjligt att uppta en omröstning i sak.

Med stöd av det anförda gör jag följande uttalande i

E.A. (offentlig försvarare advokaten B.S.) sökte revision och yrkade i första hand att HD skulle Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisa målet till HovR:n för att där avgöras efter muntlig förhandling. I andra hand yrkade han att åtalet mot honom skulle ogillas och de enskilda anspråken lämnas utan bifall.

Riksåklagaren medgav E.A:s återförvisningsyrkande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. E.A. vädjade mot TR:ns dom genom vadeinlaga som inkom till HovR:n d 5 juni 1984. HovR:n beslöt d 30 jan 1985 att utfärda slutföreläggande för parterna med hänvisning till att fråga uppkommit om målet skulle kunna avgöras på handlingarna på den grund att E.A:s vadetalan var uppenbart ogrundad. Därefter fann HovR:n genom beslut d 1 juli 1985 att målet skulle avgöras utan huvudförhandling enär det var uppenbart att vadetalan var ogrundad och då huvudförhandling var uppenbart obehövlig. HovR:n beslöt samma dag dom. I skrift som sedan inkom till HovR:n hemställde E.A. med hänvisning till målets komplicerade karaktär och den omfattande skriftliga och muntliga bevisningen att huvudförhandling skulle hållas i målet. Domen meddelades d 3 sept 1985.

E.A. har gjort gällande att HovR:ns förfarande att avgöra målet mot E.A. utan huvudförhandling måste bedömas som grovt rättegångsfel.

Riksåklagaren har instämt i E.A:s bedömning och anser att domen bör undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

Enligt 51 kap 8 § 2 st RB får HovR:n, om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, genast meddela dom i brottmål utan att vadesvaranden dessförinnan beretts tillfälle att inkomma med genmäle. Vidare stadgas i 51 kap 21 § 1 st RB att HovR:n får avgöra ett brottmål utan huvudförhandling om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad. Enligt 3 st samma § skall dock huvudförhandling hållas då en part begär det, om huvudförhandling inte är uppenbart obehövlig. För tvistemål finns motsvarande bestämmelser i 50 kap 8 § och 50 kap 21 § 3 st RB. Om enskilda anspråk prövas i brottmålet får målet enligt hänvisning i 51 kap 21 § 4 st till 50 kap 21 § RB avgöras utan huvudförhandling endast om förutsättningarna i den senare §:n är uppfyllda.

Bestämmelserna infördes genom lagstiftning som trädde i kraft d 1 juli 1984. De föreslogs av rättegångsutredningen i dess betänkande DsJu 1983:1 och förelades riksdagen genom prop 1983/84:78. Avsikten med bestämmelserna är att ge HovR:n möjlighet att med eller utan föregående kommunikation med motparten avgöra ett mål på handlingarna när vadeinlagan inte innehåller något som stöder vadetalan och målets utgång efter en granskning av domen och utredningen i målet framstår som så helt klar att vadetalan i dess helhet är fullständigt utsiktslös. Bestämmelserna förutsätts tillämpas endast när omständigheterna i målet är okomplicerade och entydiga och då den juridiska prövningen av förekommande frågor är mycket enkel. Det betonades i förarbetena (prop s 47) att rättens utredningsansvar i brottmål kräver särskild försiktighet i fråga om utnyttjande av möjligheten.

I förevarande fall åtalades E.A. - ensam och tillsammans med andra - under sju åtalspunkter för olika former av ekonomisk brottslighet, varjämte flera skadeståndskrav riktades mot honom, i ett fall med ett så betydande belopp som 310 500 kr. E.A. fälldes av TR:n till ansvar beträffande sex av åtalspunkterna samt förpliktades att utge skadestånd med yrkade belopp. E.A. yrkade i HovR:n att åtalet i dess helhet skulle ogillas och att de enskilda anspråken skulle lämnas utan bifall. HovR:n hade därmed att ta ställning till ansvars- och påföljdsfrågorna och de enskilda anspråken på grundval av utredningen i målet. Utredningen i TR:n omfattade såväl skriftlig som muntlig bevisning och var mycket omfångsrik. Av TR:ns dom framgår klart att det var mycket svårt att genomföra huvudförhandlingen på ett sätt som allsidigt belyste frågeställningarna under de olika åtalspunkterna och TR:n utesluter inte att brister i detta avseende kunnat förekomma. E.A:s vadetalan kan därför inte anses vara uppenbart ogrundad. HovR:n har följaktligen ej ägt avgöra målet på handlingarna. Det rättegångsfel som förekommit är grovt och kan antas ha påverkat utgången i målet.

På grund av det anförda skall målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:n dom samt visar målet åter till HovR:n för ny behandling.

Domskäl

Skäl. E.A. har av TR:n, efter en långvarig rättegång med omfattande muntlig och skriftlig bevisning, mot sitt nekande dömts för ett flertal förmögenhetsbrott till fängelse 1 år 8 mån, varjämte han ålagts att utge skadestånd med sammanlagt över 278 000 kr. Med hänsyn härtill har HovR:n inte fått avgöra målet utan huvudförhandling. HovR:ns förfarande får anses utgöra grovt rättegångsfel. HovR:ns dom bör därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom samt visar målet åter till HovR:n för ny behandling.