NJA 1984 s. 80

Domskäl

Domskäl. Ansvarsdelen

Åtalspunkt 1

Åklagaren har anfört: Genom att M.V.K. försummat att genast underrätta inskrivningsmyndigheten om W.B:s talan har 1981 års inteckningar kunnat tas ut. Härigenom hade det materiella underlaget för processen rubbats till nackdel för W.B.. Det hade ålegat M.V.K. att skyndsamt efter det att han fått insikt om det begångna felet underrätta W.B. om vad som förevarit. Av olust inför felet höll emellertid M.V.K. tyst om detta. V.A. uppmärksammade först under förberedelsen d 9 juni 1981 att 1981 års inteckningar tagits ut. Genom att W.B. ej fått vetskap om dessa inteckningar blev han ej i tillfälle att överväga och vidta de åtgärder utanför målet som kunnat vara påkallade och han fick ej heller tillräckligt rådrum att i målet inrätta sig efter vad som förevarit.

M.V.K. har genmält: Han ifrågasätter om han varit skyldig att underrätta W.B. om det begångna felet. En sådan underrättelse hade inneburit ett utomprocessuellt handlande som kunnat sätta hans objektivitet i tvistemål. Det är en lämplighetsfråga hur han skulle ha handlat. Under alla förhållanden kan passivitet från hans sida ej bedömas som uppsåtligt handlande. Han bestrider bestämt att han av olust inför felet" höll tyst om detta. Han tänkte över huvud taget inte på att underrätta W.B.. Den oaktsamhet som han må ha gjort sig skyldig till kan ej bedömas som grov. Han bestrider att förfång har uppkommit för W.B. utöver det förfång som uppstått på grund av den inte åtalade underlåtenheten att underrätta inskrivningsmyndigheten om W.B:s talan.

Det har enligt 19 kap 20 § 1 st JB ålegat M.V.K. att omedelbart efter det att W.B:s talan mot Centac hade väckts göra anmälan härom till inskrivningsmyndigheten. M.V.K. har försummat denna underrättelseskyldighet och till följd härav har Centac kunnat ta ut 1981 års inteckningar. M.V.K. har medgivit att han varken i anslutning till att han fick kännedom om att underrättelsen försummats och att inteckningarna hade tagits ut eller därefter har underrättat W.B. om vad som förevarit. Detta finner HovR:n vara anmärkningsvärt särskilt som det framgår av utredningen att M.V.K. med L diskuterat W.B:s möjligheter att av staten erhålla ersättning för eventuell skada. Det finns visserligen inte några uttryckliga regler om hur en domare skall förfara när genom försummelse från hans sida det normala regelsystemet satts ur spel. Är försummelsen av allvarligt slag måste det emellertid ligga i sakens natur att domaren till undvikande av rättsförlust skall underrätta den som drabbats av felet. I nu förevarande fall har den försummade underrättelsen till inskrivningsmyndigheten fått till följd att ytterligare in teckningar tagits ut, något som M.V.K. också kände till. Det har enligt HovR:ns mening ålegat M.V.K. att underrätta W.B. om försummelsen och dess konsekvenser. Genom sin underlåtenhet härutinnan har M.V.K. åsidosatt vad som till följd av tjänstens beskaffenhet ålegat honom. För att ansvar skall kunna drabba M.V.K. fordras emellertid att åsidosättandet medfört ej ringa förfång. Mot bakgrund av den utredning som förebragts i målet bedömer HovR:n att det förfång som uppkommit för W.B. - utöver det förfång som uppstått på grund av den ej åtalade försummelsen - är att anse som ringa.

Åtalet under denna åtalspunkt skall således ogillas.

Åtalspunkt 2

Åklagaren har anfört: Vid förberedelsen d 9 juni 1981 uppnåddes ej erforderlig klarhet om parternas ståndpunkter och om de faktiska och rättsliga förhållandena i övrigt. Behovet av bevisning kunde ej bedömas. Målet var alltså ej så utrett att det fanns förutsättningar för huvudförhandling. Bristerna i det processuella underlaget återspeglas tydligt i domen. Förklaringen under punkt 4 i domslutet att 1980 och 1981 års inteckningar var utan verkan stod i strid med bestämmelserna i 6 kap 8 §, jämförda med 18 kap JB.

M.V.K. har medgivit att det var fel att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Han har också vitsordat att inteckningsförklaringen stred mot lag. Han har bestritt att han uppsåtligen gjort fel men har medgivit att han handlat oaktsamt. Han har emellertid gjort gällande att den oaktsamhet som han gjort sig skyldig till ej kan bedömas som grov. M.V.K. har vitsordat att oaktsamheten medfört ej ringa förfång för för W.B. och Centac och i fråga om inteckningsförklaringen även för panthavarna.

Närmare hörd har M.V.K. anfört: Anledningen till att målet kom att "gå snett" var att han under handläggningen inte insåg den betydelse det hade för W.B:s hävningsyrkande att köpebrevet inte innehöll något förbehåll om hävning och att grund för yrkandet därför saknades. Givetvis hade han bort upptäcka bristen men på grund av en pressande arbetsbörda hade han inte före förberedelsen haft tid att penetrera målet så som bort ske. Även om han skulle ha upptäckt bristen hade det dock varit svårt att avhjälpa den; det är alltid en känslig sak att i ett dispositivt tvistemål korrigera en parts talan, i synnerhet om motparten, som i det aktuella fallet, inte har ombud. Sedan V.A. under förberedelsen framställt yrkande om att 1980 och 1981 års inteckningar skulle förklaras ogiltiga och till stöd för yrkandet åberopat 6 kap 8 § JB slog han upp det lagrummet. Han kom dock inte till insikt om att detsamma inte kunde grunda rätt att meddela sådan förklaring i fråga om inteckningarna som sedan gavs under punkt 4 i domslutet. Inte heller kom han att tänka på panthavarnas situation för den händelse yrkandet skulle bifallas. Mot slutet av förberedelsen förklarade V.A. att hon ansåg saken uppenbar. Det var sent på dagen och M.V.K. hade ytterligare ett mål att handlägga. Han fattade då beslutet att företa målet till huvudförhandling med den reservation som ovan återgivits. Han hade inte någon gång tidigare uppskjutit sitt ställningstagande i motsvarande fråga. Han tillstår att bedömningen av käromålet blev alltför grund och han kom inte loss från den felaktiga uppfattningen han fastnat i. Utifrån den fann han saken uppenbar och han var alltså i tron att han handlade riktigt, när han beslöt att avgöra målet.

Beträffande först M.V.K:s handläggning av målet får enligt 42 kap 20 § 2 st RB huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen - förutom då parterna samtycker därtill varom nu ej är fråga - om saken finnes uppenbar. I målet mellan W.B. och Centac har saken varit allt annat än uppenbar. Genom att M.V.K. det oaktat företagit målet till slutlig handläggning har han åsidosatt vad som ålegat honom i hans myndighetsutövning. Som M.V.K. vidgått har genom hans förfarande icke ringa förfång uppstått för parterna.

Vad i målet förekommit ger inte anledning till slutsatsen att M.V.K. medvetet brutit mot nyssnämnda bestämmelse. Såsom M.V.K. vidgått har han förfarit oaktsamt. Vid prövningen av om oaktsamheten är att bedöma som grov beaktar HovR:n följande.

I den proposition (1975:78) som föregick den s k ämbetsansvarsreformen, varvid 20 kap 1 § BrB erhöll sin nuvarande lydelse, uttalade departementschefen (s 147) bl a: "Visserligen måste man i sådana fall, där det står klart att myndighetsutövning får avsevärda konsekvenser för de berörda, kräva särskild noggrannhet från den utövandes sida. Det innebär emellertid bara att man får ha en annan utgångspunkt än i fråga om myndighetsutövning i allmänhet när man bedömer om oaktsamheten är grov. Sker myndighetsutövningen t ex under tidspress och avser den komplicerade rättsfrågor bör oaktsamheten å andra sidan bedömas mildare."

Som av utredningen framgår har flera frågor återstått att behandla och söka vinna klarhet i innan målet mellan W.B. och Centac kunde anses slutförberett. I grundläggande hänseenden har förutsättningarna att företa målet till slutlig handläggning brustit. Med hänsyn till nu anförda omständigheter och med beaktande av den erfarenhet som M.V.K. på grund av sin långvariga domartjänstgöring besitter finner HovR:n, även med utgångspunkt från det betraktelsesätt som departementschefen anlagt, att M.V.K. genom att företa målet till huvudförhandling och avgöra detsamma förfarit grovt oaktsamt.

Vad härefter angår inteckningsförklaringen har, såsom M.V.K. vitsordat, sådan förklaring inte lagligen kunnat meddelas. Även genom sin nu angivna åtgärd har M.V.K. åsidosatt vad som ålegat honom i hans myndighetsutövning. Såsom M.V.K. medgivit har hans förfarande varit till ej ringa förfång för såväl parterna som de panthavare på vilkas rätt domen inkräktat. Av utredningen - särskilt de uppgifter som lämnats av M.V.K. och av L, vilken som notarie var närvarande vid förhandlingen - framgår att M.V.K. efter förhandlingens slut läste de aktuella lagrummen och därvid kom till slutsatsen att det var tveksamt om det var lagligen möjligt att ogiltigförklara in teckningarna. Han hade vidare förklarat att han avsåg att studera saken närmare under kvällen. En med någorlunda noggrannhet företagen genomläsning av lagrummen borde ha gett M.V.K. anledning till sådan eftertanke att han vidare bort undersöka saken. Att en sådan undersökning inte skett är uppenbart. Härjämte har M.V.K., vilket HovR:n anser särskilt anmärkningsvärt, förbisett att bifall till yrkandet skulle komma att inverka på panthavarnas rätt vilka inte varit parter i målet. På grund av det anförda finner HovR:n att M.V.K. jämväl genom att meddela den förklaring som intagits under punkt 4 i domslutet handlat grovt oaktsamt.

Med hänsyn till det anförda skall M.V.K. fällas till ansvar för vårdslös myndighetsutövning såvitt avser de två fall som avses i denna åtalspunkt.

Åtalspunkt 3

Åklagaren har anfört: Eftersom förklaringen i domslutet angående inteckningarna stred mot lag, kunde domen angripas med extraordinära rättsmedel av såväl parter som tredje män. Det hade ålegat M.V.K., som senast d 7 juli 1981 fått vetskap om felet i domslutet, att utan dröjsmål underrätta parterna och antecknade innehavare av pantbrev om detta. Skrivelsen d 7 juli 1981 om rättelse av domen var vilseledande i fråga om felet. Genom att parter och panthavare inte fått vetskap om felet har de inte blivit i tillfälle att överväga och vidta de åtgärder som för deras del kunnat vara påkallade. Skrivelsen har varit parterna till förfång genom den oklarhet och tidsutdräkt den medfört.

M.V.K. har genmält: Han bestrider att han när han avlät skrivelsen d 7 juli 1981 hade insikt om att förordnandet i domen angående inteckningarna stred mot lag. Han förnekar också att han avsett att vilseleda parterna genom skrivelsen. Motivet för skrivelsen var att underrätta parterna om att domen fått en felaktig utformning i processuellt avseende såtillvida att det förelåg en bristande överensstämmelse mellan yrkande och domslut i fråga om ogiltigförklaringen av inteckningarna. När M.V.K. avlät skrivelsen var han således av den uppfattningen att en rättelse kunde bli erforderlig. Den oaktsamhet som han må ha gjort sig skyldig till kan ej bedömas som grov. M.V.K. vitsordar att det varit till icke ringa förfång för parterna och panthavarna att de inte fått upplysning om att domen var felaktig. Han bestrider att skrivelsen om rättelse av domen medfört förfång för parterna.

Närmare hörd har M.V.K. anfört: I slutet av juni 1981 ägde ett samtal rum mellan honom och C.M., vilken då tjänstgjorde som inskrivningsdomare. Därvid gjorde hon honom uppmärksam på den bristande överensstämmelsen mellan yrkande och domslut i fråga om ogiltigförklaringen av inteckningarna. Diskrepansen bestod i att under rubriken "Yrkanden" i domen antecknats att "alla inteckningar som Centac uttagit efter det bolaget erhöll lagfart" skulle jämlikt 6 kap 8 § 2 st JB förklaras vara utan verkan, medan i domslutet sådan förklaring meddelats inte bara i fråga om nyssnämnda inteckningar dvs 1981 års inteckningar, utan även i fråga om 1980 års inteckningar. Han minns inte att det under samtalet var diskussion om något annat fel i domen. Under inga förhållanden uppfattade han samtalet så att C.M. skulle ha påstått att domen var materiellt felaktig. Vad som enligt hans uppfattning föranlett samtalet var att C.M. var tveksam vad gällde frågan huruvida anteckning om ogiltigförklaringen av in teckningarna skulle kunna göras i inskrivningsregistret. Detta var emellertid en sak som han överlät till henne att avgöra. Förmodligen var kommunikationen mellan dem bristfällig; han tror att de tänkte på olika saker. Han mindes inte att L, som tjänstgjorde som notarie hos honom, vid något samtal dem emellan skulle ha sagt att det inte gick att ogiltigförklara inteckningarna. Hade han förstått att domen var felaktig i fråga om ogiltigförklaringen av inteckningarna skulle han självfallet inte ha avlåtit skrivelsen av d 7 juli 1981.

I målet får anses klarlagt att L och C.M. var för sig före d 7 juli 1981 talat om för M.V.K. att förklaringen under punkt 4 i domslutet var felaktig. M.V.K:s uppgift att han inte förstått innebörden av vad de försökt säga till honom framstår som anmärkningsvärd. L:s samtal med M.V.K. synes emellertid inte ha varit ingående och mera ha skett i syfte att förvarna M.V.K. om att det uppstått problem genom att man på inskrivningsmyndigheten tvekade att göra anteckning om domen. L har uppgivit att han talade "diplomatiskt" och "i kringelkrokar". Av vad C.M. uppgivit framgår att hennes samtal med M.V.K. framför allt kommit att röra sig om den bristande överensstämmelsen mellan yrkande och domslut i fråga om ogiltigförklaring av inteckningarna. Hon tror sig visserligen också ha gjort klart för M.V.K. att enligt hennes mening domen var felaktig även i det avseendet att det över huvud taget inte var möjligt att ogiltigförklara några inteckningar. M.V.K:s av henne omvittnade uttalande att han kunde ha förbisett att bestämmelserna på denna punkt skilde sig från dem som gällde enligt den gamla JB kan tala för att han förstått att det var fel att ogiltigförklara inteckningarna. Samtalet har emellertid varit kortvarigt och ägt rum vid en tidpunkt då M.V.K. varit starkt pressad av andra arbetsuppgifter. Det förefaller inte otroligt att det för både L och C.M. framstått som så pinsamt att behöva påpeka för lagmannen att denne gjort ett väsentligt fel att de underlåtit att uttala sig med erforderlig klarhet. Det är därför möjligt att M.V.K. missförstått innebörden av vad L och C.M. försökt säga honom. På grund av det anförda kan inte anses visat att M.V.K., innan han avlät skrivelsen d 7 juli 1981, insåg att domen var felaktig i annat hänseende än i fråga om diskrepansen mellan yrkande och domslut.

Åtalet under denna åtalspunkt skall således ogillas.

Påföljdsdelen

Av vad som upptagits framgår att M.V.K:s handläggning av målet mellan W.B. och Centac lett till att M.V.K. skall fällas till ansvar för vårdslös myndighetsutövning i två hänseenden. Trots den ingående utredning som förebragts och de långa förhör som har hållits med M.V.K. både under förundersökningen och vid huvudförhandlingen har någon klarhet inte vunnits om anledningen till att en så erfaren domare som M.V.K. kommit att begå de fel som förevarit i målet. Det framstår inte som meningsfullt att göra antaganden om olika tänkbara förklaringar härtill.

Det är givetvis allvarligt när en domare gör sig skyldig till vårdslös myndighetsutövning. Samtidigt skall beaktas att felaktigheterna begåtts mot slutet av en lång och oförvitlig ämbetsmannagärning. HovR:n fäster också avseende vid att utredningen har bedrivits med en intensitet som inte står i rimlig proportion till de fel som varit aktuella och att den därför varit onödigt pressande för M.V.K.. Påföljden bör med hänsyn till det anförda bestämmas till ett måttligt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HovR:n lämnar åtalet avseende gärningarna under åtalspunkterna 1 och 3 utan bifall.

HovR:n dömer M.V.K., såvitt avser gärningarna under åtalspunkten 2, enligt 20 kap 1 § 2 st BrB för vårdslös myndighetsutövning till 30 dagsböter å 80 kr.

Domskäl

Domskäl. En grundläggande förutsättning för straffbarhet enligt 20 kap 1 § BrB är att det är fråga om myndighetsutövning. Enligt lagrummets förarbeten (prop 1975:78 s 141 ff) har detta begrepp här i huvudsak samma innebörd som i skadeståndslagen och i förvaltningslagen. Sammanfattningsvis avses med myndighetsutövning i detta sammanhang endast sådana beslut och faktiska åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och som i kraft av offentligrättsliga regler får rättsverkningar för eller emot den enskilde. Dit hör däremot, såsom ämbetsansvarskommittén utvecklat från samma utgångspunkter, i princip inte förberedande åtgärder som syftar till beslut av detta slag, utom när åtgärderna självständigt uppfyller angivna kriterier på myndighetsutövning - t ex åtskilliga beslut under rättegång rörande målets handläggning (se SOU 1972:1 s 130).

Straffbarhet enligt 20 kap 1 § BrB förutsätter vidare att gärningen skett "i" myndighetsutövning. Detta innebär att ansvaret begränsats till beslut och åtgärder som utgör myndighetsutövning jämte vissa fall då någon underlåtit sådana beslut eller åtgärder (jfr prop 1975:78 s 180 f). Genom denna begränsning får straffbestämmelsen mindre räckvidd än regeln i 3 kap 2 § skadeståndslagen, som föreskriver skadeståndsskyldighet för det allmänna när skada vållas genom fel eller försummelse "vid" myndighetsutövning.

Under åtalspunkt 1 har M.V.K. lagts till last att han försummat att underrätta W.B. om att vederbörlig uppgift inte lämnats till inskrivningsmyndigheten och om att 1981 års inteckningar tagits ut i den omtvistade fastigheten. En underrättelse av detta slag skulle ha varit en naturlig åtgärd i anslutning till TR:ns handläggning av tvistemålet men innebär inte en sådan utövning av offentliga maktbefogenheter som enligt det nyss sagda är utmärkande för myndighetsutövning. På grund härav kan inte underlåtenheten att vidta åtgärden i fråga anses falla inom området för 20 kap 1 § BrB. Åtalet under denna punkt skall därför ogillas.

Vad gäller gärningarna under åtalspunkt 2 behandlar HD först frågan om ansvar för att målet företagits till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen.

Det kan till en början fastslås att saken, objektivt sett, inte var uppenbar och att således förutsättning för omedelbar huvudförhandling i förenklad form utan parternas samtycke inte förelåg enligt 42 kap 20 § 2 st RB. M.V.K:s åtgärd att företa målet till omedelbar huvudförhandling innefattade alltså ett handläggningsfel. Detta skedde otvivelaktigt i myndighetsutövning. M.V.K. utgick uppenbarligen från att det var möjligt att på sätt som skett villkora beslutet om omedelbar huvudförhandling. Det finns inte heller i övrigt grund för antagande att M.V.K. var på sådant sätt medveten om att han handlagt målet felaktigt, att han härvidlag kan fällas till ansvar för myndighetsmissbruk.

Frågan huruvida det begångna handläggningsfelet skall medföra ansvar för vårdslös myndighetsutövning enligt justitieombudsmannens andrahandspåstående är beroende av om felet kan hänföras till grov oaktsamhet och om felet kan anses ha medfört förfång som ej är ringa.

Genom felet i handläggningen har H förhindrats att närmare överväga W.B:s yrkanden, vilka ändrats vid den muntliga förberedelsen, samt att vid huvudförhandling i målet förebringa bevisning och eventuellt anlita juridiskt biträde. De processuella nackdelar detta inneburit måste anses som ett inte ringa förfång för Centac.

En allmän utgångspunkt vid bedömningen av frågor om ansvar för fel i myndighetsutövning är att gällande rätt på det s k ämbetsansvarets område innehåller två sanktionsformer, nämligen disciplinansvar, varom regler finns i lagen (1976:600) om offentlig anställning, när det gäller statstjänstemän och likställda, och straffansvar enligt 20 kap BrB. Som systemet är uppbyggt utgör disciplinansvaret den dominerande sanktionsformen. Av förarbetena framgår att avsikten varit att kriminaliseringen skall omfatta endast vissa grövre former av tjänstefel och att straffrättsliga sanktioner skall tillgripas endast vid allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge (SOU 1972:1 s 128 f och 135 f samt prop 1975:78 s 141 och 147). Vad nu sagts innebär att det i fall av oriktig myndighetsutövning, som befinnes klandervärd, i regel inte blir fråga om att ta ställning till om den försumlige skall frikännas eller straffas, utan om försummelsen är så allvarlig att discplinåtgärder inte är tillräckliga och straffansvar enligt BrB därför bör utkrävas.

Vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger skall samtliga omständigheter beaktas. HovR:n har i sin dom återgivit ett uttalande i propositionen (1975:78 s 147; jfr också NJA 1983 s 644) som är av särskilt intresse för tolkningen av oaktsamhetsrekvisitet. Uttalandet innebär att kravet på noggrannhet varierar med hänsyn till arten och omfattningen av de konsekvenser som myndighetsutövningen kan väntas medföra. Och vidare är det tänkt att en sådan omständighet som att myndighetsutövningen sker under tidspress skall kunna leda till en mildare bedömning än eljest av oaktsamheten.

Vilket förfång en oriktig myndighetsutövning medför är alltså inte bara av betydelse som självständigt brottsrekvisit utan påverkar också bedömningen av oaktsamheten. De omedelbara negativa följderna av ett handläggningsfel får, generellt sett, anses mindre allvarliga än de följder som ett lagstridigt avgörande i sak medför. I förevarande fall är vidare att märka att, såsom framgår av en i förberedelseprotokollet av d 9 juni 1981 gjord anteckning, vilken i varje fall inte vederläggs av vad H yttrat i sin vittnesutsaga i HovR:n, H inte framställde någon invändning mot att målet företogs till omedelbar huvudförhandling. Situationen var alltså nära den som avses enligt det andra i 42 kap 20 § 2 st RB angivna alternativet, nämligen att parterna samtycker till huvudförhandling i förenklad form. H uppträdde visserligen ensam för Centac men det finns ingenting i hans vittnesutsaga eller i materialet i övrigt som ger anledning tro att han inte förstod innebörden av den vid förberedelsen uppkomna frågan om handläggningsformerna; av vittnesutsagan framgår att han hade erfarenhet av rättegångar.

M.V.K. har om sin arbetsbörda vid TR:n lämnat utförliga uppgifter som ger vid handen att hans arbetssituation under hela våren och sommaren 1981 var osedvanligt ansträngd. Uppenbarligen har M.V.K:s handläggning av målet skett under stark tidspress.

Som förklaring till beslutet att företa målet till omedelbar huvudförhandling har M.V.K. uppgivit, att målet redan från början "kommit snett" genom att han, i överensstämmelse med uppläggningen av stämningsansökningen, uppfattade målet såsom gällande hävning på grund av bristande uppfyllelse av köpevillkoren; han förbisåg alltså att det förelåg ett köpebrev som innebar att köpet fullbordats. Denna felbedömning kom enligt honom att påverka hela den fortsatta handläggningen av målet. Vad M.V.K. sålunda anfört framstår inte som osannolikt och får därför godtas. M.V.K:s bedömning att saken var uppenbar bottnade alltså, i varje fall vad gällde huvudfrågan om hävning, i hans - i och för sig felaktiga - utgångspunkt rörande tvistens innebörd.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner HD att den oaktsamhet som M.V.K. gjort sig skyldig till genom att i strid med 42 kap 20 § 2 st RB företa målet till omedelbar huvudförhandling, ehuru allvarlig, inte är att bedöma som grov i den mening som enligt det tidigare anförda avses i 20 kap 1 § 2 st BrB. Även justitieombudsmannens andrahandspåstående skall därför ogillas.

Vad härefter gäller ogiltigförklaringen av inteckningarna kan M.V.K. på av HovR:n anförda skäl inte undgå ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

Vad angår åtalspunkt 3 har justitieombudsmannen i HD - till förtydligande av det alternativa yrkandet om ansvar för vårdslös myndighetsutövning - anfört att M.V.K. i vart fall efter samtalet med C.M. om den meddelade domen haft anledning att ifrågasätta domens materiella innehåll men av grov oaktsamhet underlåtit detta.

Åtalet i denna del avser i första hand M.V.K:s underlåtenhet att underätta parterna och panthavarna om det fel i domslutet som ogiltigförklaringen av inteckningarna innebär. En underrättelse, som enbart går ut på att påpeka ett fel i ett avgörande, framstår emellertid inte som något uttryck för statlig maktutövning och utgör därför inte myndighetsutövning i straffrättslig mening. Oavsett vad M.V.K. insett eller bort inse vid den aktuella tiden kan därför hans åtalade underlåtenhet - på motsvarande sätt som anförts beträffande åtalspunkt 1 - inte anses straffbar enligt det åberopade lagrummet.

Åtalet under punkt 3 omfattar också avsändandet av skrivelsen d 7 juli 1981. I skrivelsen upptogs frågan om rättelse av domen enligt 17 kap 15 § RB, och den har på detta sätt haft samband med TR:ns dömande verksamhet. Åtgärden har emellertid varit av förberedande natur och inte medfört några omedelbara rättsverkningar för parterna. Enligt vad som förut utvecklats kan därför inte heller denna åtgärd anses utgöra myndighetsutövning.

Åtalet under åtalspunkt 3 skall därför i sin helhet ogillas.

Vid denna utgång finner HD att M.V.K. bör ådömas ett något lägre bötesstraff än det av HovR:n bestämda.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att HD dels lämnar åtalet under åtalspunkt 2 utan bifall såvitt avser felet i handläggningen dels bestämmer antalet dagsböter till 25.

Referenten, JustR Bengtsson, med vilken JustR Holmberg instämde, var skiljaktig såvitt avsåg åtalet under punkt 2 för att målet företagits till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, och yttrade: Som HovR:n anfört har M.V.K. företagit tvistemålet till slutlig handläggning i strid med bestämmelsen i 42 kap 20 § 2 st RB. Härigenom har H förhindrats att närmare överväga W.B:s yrkanden, vilka ändrats vid den muntliga förberedelsen, samt att vid huvudförhandling i målet förebringa bevisning och eventuellt anlita juridiskt biträde. De processuella nackdelar detta inneburit måste anses som ett inte ringa förfång för Centac.

Av skäl som majoriteten anfört kan justitieombudsmannens yrkande om ansvar för myndighetsmissbruk inte bifallas. Frågan blir då om handläggningsfelet, såsom justitieombudsmannen i andra hand påstått, innebär grov oaktsamhet.

Bestämmelsen att i uppenbara fall tvistemål kan omedelbart företas till slutlig handläggning utan parts medgivande är en undantagsregel, varigenom normala processuella principer sätts ur spel. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att bestämmelsen tillämpas med stor försiktighet; det bör inte i något avseende råda tvivel om utgången i målet. Riskerna med en förhastad tillämpning belyses klart av händelseförloppet i det aktuella fallet. Efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen har sålunda W.B:s talan helt bifallits trots att - som M.V.K. vitsordat - rättsligt hållbara grunder saknats för detta inte bara i fråga om ogiltigförklaringen av inteckningarna utan också när det gällde W.B:s huvudyrkande om hävning av fastighetsköpet.

Med hänsyn till vikten av RB:s regel måste - om straffstadgandet rörande vårdslös myndighetsutövning alls skall ha någon betydelse vid sådana processuella fel - en domare som åsidosätter regeln på sätt som här har skett anses ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet i straffbestämmelsens mening. Även om omständigheterna för M.V.K:s del varit mildrande, kan han därför inte undgå ansvar för vårdslös myndighetsutövning i denna del.