NJA 1986 s. 450

Passagerarmotorskeppet Östanå I drevs av AB Roslagsmarin. Den 19 nov 1985 förvärvades skeppet av Ångfartygs AB Strömma kanal (Strömma).

Roslagsmarin försattes i konkurs d 17 mars 1986. Enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs utbetalades d 18 juni 1986 sammanlagt 423 095 kr avseende lön och semesterersättning till ett antal personer som hade varit anställda hos bolaget.

I stämningsansökan, som inkom till Stockholms TR d 27 juni 1986, väckte staten talan mot Strömma med yrkande att Strömma skulle förpliktas att utge 423 095 kr till staten jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader. Vidare yrkades förklaring att beloppen skulle utgå med sjöpanträtt enligt 244 § 1 sjölagen i skeppet Östanå I. Till grund för talan åberopades - under hänvisning till 10 § lönegarantilagen, 3 § förmånsrättslagen och 256 § sjölagen - att staten hade inträtt i de anställdas rätt, inklusive sjöpanträtten.

Staten yrkade att kvarstad omedelbart skulle beviljas på skeppet. Härvid framhölls att sjöpanträtt preskriberas ett år efter fordringens uppkomst, om inte kvarstad eller utmätning säkerställts på det sätt som anges i 248 § sjölagen, samt att det förelåg överhängande risk för preskription. Vidare påstods att det förelåg överhängande risk för att Strömma skulle undandra fartyget och därmed omöjliggöra eller försvåra för staten att få sin rätt, om man fick kännedom om att en kvarstadsåtgärd planerades.

TR:n meddelade d 27 juni 1986 följande beslut: TR:n förordnar enligt 15 kap 1 § och 5 § 3 st RB om kvarstad, att gälla intill dess annat förordnas, på skeppet Östanå I till säkerhet för den fordran om 423 095 kr jämte ränta som omstämts.

I svaromål, som kom in till TR:n d 10 juli 1986, förklarade sig Strömma inte kunna ta ställning vare sig till yrkade belopp eller till påstådd sjöpanträtt utan att ha erhållit ytterligare underlag från statens sida. Strömma framhöll att sjöpanträtt i princip föreligger endast för den tid en sjöman haft befattning på fartyget i sjömanslagens mening.

Strömma yrkade vidare att TR:ns interimistiska kvarstadsbeslut skulle omedelbart hävas. Till stöd för detta yrkande anfördes bl a: Enligt RB kan kvarstad beviljas endast om det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skulden. Såvitt avser utländska fartyg som utgör gäldenärens enda tillgång här i landet har kvarstadsrekvisiten i praxis ansetts uppfyllda, om det kan befaras att fartyget inom kort kommer att lämna landet. Såvitt avser svenska fartyg i svensk inre trafik som inte förväntas lämna landet gäller emellertid det motsatta. Staten har inte rimligen visat fog för påståendet att Strömma skulle "undandra fartyget" och därmed omöjliggöra eller försvåra för staten att utnyttja sin eventuella sjöpanträtt. Snarare synes det verkliga skälet vara att vissa delar av de påstådda kraven riskerar att preskriberas. Varken RB:s kvarstadsregler, lagförarbetena eller rättspraxis ger emellertid någon möjlighet till kvarstadsåtgärder enbart på grund av preskriptionsrisken. Enligt nu gällande svensk rätt har sökanden att visa att kvarstadsgäldenären genom särskilda åtgärder försöker undanskaffa egendom. Några konkreta sådana åtgärder har inte ens påståtts och har inte vidtagits och kommer inte att vidtas. Östanå I går i helt schemalagd linje- och kryssningstrafik i Stockholmsområdet. - Att sjöpanträttskrav kan komma att preskriberas därför att kvarstad inte kan erhållas är givetvis i princip otillfredsställande. Detta är dock resultatet av en diskrepans mellan vår interna kvarstadslagstiftning och de på 1967 års sjöpanträttskonvention grundade reglerna om hur preskriptionsavbrott kan ske.

TR:n (chefsrådmannen Boström) meddelade d 10 juli 1986 följande beslut: "Det av TR:n d 27 juni 1986 meddelade interimistiska beslutet om kvarstad på motorskeppet Östanå I förutsätter bl a att det skäligen kan befaras att Strömma undandrar sig betalning genom att skaffa undan fartyget eller förfara på annat sätt med detsamma i den mening som avses i 15 kap 1 § RB. Till stöd för att så är förhållandet har staten - utan att närmare utveckla påståendet - blott anfört att "det föreligger överhängande risk för att svaranden undandrar fartyget om man får kännedom om att kvarstadsåtgärd planeras". I sitt yttrande över kvarstadsyrkandet har Strömma på i yttrandet närmare angivna skäl bestritt att staten visat fog för sitt påstående att risk föreligger att bolaget kommer att "undandra" fartyget och hävdat att det verkliga skälet för kvarstadsyrkandet är att söka undvika att preskription av statens i målet påstådda fordran sker.

Mot Strömmas bestridande kan det enligt TR:ns mening inte på grundval av vad staten anfört i målet skäligen befaras att bolaget kommer att undandra egendom på sätt som förutsätts i 15 kap 1 § RB. Till följd härav och eftersom kvarstad ej kan beviljas enbart för att förhindra preskription av sjöpanträtt, föreligger ej förutsättningar för begärd kvarstad. TR:n häver fördenskull sitt d 27 juni 1986 meddelade interimistiska kvarstadsbeslut och lämnar kvarstadsyrkandet utan bifall."

TR:n förelade staten att komplettera sin stämningsansökan för att i möjligaste mån tillgodose Strömmas önskemål om ytterligare underlag.

I en inlaga, som inkom till TR:n d 25 juli 1986, lämnade staten vissa kompletterande uppgifter. Vidare upplystes att ytterligare ersättning hade utbetalats enligt lönegarantilagen, varför statens krav på ersättning av Strömma höjdes till 613 332 kr 60 öre jämte ränta.

Staten yrkade kvarstad på fartyget för det tillkommande beloppet, 190 237 kr 60 öre, under påstående att det förelåg överhängande risk för att Strömma försökte undandra sig att betala statens fordran.

TR:n (rådmannen Berzins) meddelade d 25 juli 1986 följande beslut: "TR:n har d 10 juli 1986 på anförda skäl lämnat statens yrkande om kvarstad i målet utan bifall.

Någon omständighet som nu skulle föranleda annan bedömning har ej förekommit.

TR:n lämnar statens nu framställda kvarstadsyrkande utan bifall."

Staten anförde besvär i Svea HovR dels över TR:ns beslut d 10 juli 1986 med yrkande att HovR:n skulle förordna om kvarstad på Östanå I för statens fordran på 423 095 kr jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader, dels över beslutet d 25 juli 1986 med yrkande om kvarstad på fartyget för 190 237 kr 60 öre jämte ränta.

HovR:n (hovrättsråden Beck-Friis och Sederblad, referent, samt adj led Engberg) lämnade i beslut d 25 juli resp d 30 juli 1986 besvären utan bifall.

Staten (ombud advokaten K.G.) anförde besvär över HovR:ns båda beslut med samma yrkanden som i HovR:n. Till stöd för sin talan anförde staten bl a: Staten har sjöpanträtt i fartyget Östanå I för sin fordran. Strömma har betalningsskyldighet endast som ägare av fartyget: pantägare. När sjöpanträtten preskriberats kan staten inte längre få sin rätt. Statens fordran preskriberas nu löpande dag för dag. Strömma har gjort preskriptionsinvändning. Staten påstår att RB:s rekvisit avseende fara för undandragande är uppfyllt i och med att Strömma inte vitsordar betalningsskyldighet. Strömma söker undandra sig att betala skulden. Staten påstår vidare att, när ingen självständig betalningsskyldighet föreligger, pantobjektets beskaffenhet av fartyg, som lätt kan föras till utrikes ort, i sig innebär att det föreligger fara för undandragande.

Strömma (ombud advokaten L.B.) bestred ändring. Strömma uppgav bl a att man i målet i och för sig hade vitsordat att sjöpanträtt förelåg för lönekrav avseende ogulden lön till sjöman som haft befattning ombord och utfört fartygsarbete. Det av staten åberopade underlaget var emellertid enligt Strömma bristfälligt och kraven i flera avseenden uppenbarligen felaktiga.

HD avgjorde de båda målen efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkanden om följande beslut: Skäl. Staten har - - - se HD:s beslut - - - skaffas undan.

Enligt 15 kap 1 § RB krävs för kvarstad, att det skäligen kan befaras att gäldenären förfar på sådant sätt att han undandrar sig att betala skulden. Enbart det förhållandet att sjöpanträtten kan befaras bli preskriberad utgör alltså inte skäl för kvarstad. Inte heller kan gäldenärens preskriptionsinvändning och underlåtenhet att vitsorda betalningsskyldighet anses som ett sådant förfarande som avses i 15 kap 1 § RB. På grund härav och då det inte skäligen kan befaras att Strömma skaffar undan fartyget skall kvarstadsyrkandet lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Vängby, referent, Bengtsson och Jermsten) fattade följande slutliga beslut i de båda målen: