NJA 1986 s. 537

(Jfr 1979 s 481, 1981 s 988 och 1982 s 188)

För uttagande av fyra utmätningssökandes fordringar hos R.E. utmätte kronofogdemyndigheten i Umeå distrikt d 15 maj 1984 viss lös egendom som fanns i R.E:s och hans hustru G.E:s gemensamma besittning. G.E. anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland med yrkande att utmätningen skulle hävas. Som grund för yrkandet uppgav G.E. att hon var ägare till egendomen. HovR:n ändrade i beslut d 30 nov 1984 kronofogdemyndighetens beslut på det sätt att HovR:n med tillämpning av 4 kap 20 § UB förelade G.E. att inom en månad, från det att HovR:ns beslut delgavs henne, vid Umeå TR väcka talan i saken mot utmätningssökandena och R.E. vid äventyr att hon eljest skulle förlora sin rätt mot utmätningssökandena om ej dessa inom den angivna tiden väckte talan mot henne. HovR:ns beslut vann laga kraft.

I ansökan om stämning som inkom till TR:n d 3 jan 1985 väckte G.E. talan mot utmätningssökandena och R.E. om bättre rätt till den utmätta egendomen. G.E. erlade emellertid inte någon ansökningsavgift, varför TR:n - efter att ha meddelat henne föreläggande om att betala avgiften - avvisade hennes stämningsansökan genom beslut d 7 febr 1985. HovR:n lämnade i beslut d 28 mars 1985 av G.E. anförda besvär över avvisningsbeslutet utan bifall. Beslutet vann laga kraft.

I ansökan hos HD yrkade G.E. att HD skulle ge henne rätt att på nytt inkomma med stämningsansökan och att HD skulle förklara att den av HovR:n fastställda fristen inte skulle anses ha gått till ända. I andra hand yrkade hon återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot HovR:ns beslut d 30 nov 1984.

Föredraganden, RevSekr Molin, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Den i 4 kap 20 § UB stadgade fristen om en månad skall enligt lagtexten räknas från det att tredje man delgavs föreläggandet att väcka talan. Om emellertid tredje man, som inte formellt delgetts föreläggandet, väckt talan i enlighet med föreläggandet och det därför står klart att han haft kännedom om innehållet i detta, får fristen anses ha börjat löpa senast den dag då talan väcktes; detta kan få praktisk betydelse om, såsom i detta fall, talan avvisas (jfr prop 1980/81:8 s 440).

Underrättelse om innehållet i HovR:ns beslut d 30 nov 1984, vari föreläggande meddelades G.E. att väcka talan, översändes av HovR:n till G.E. samma dag. Den 28 dec 1984 löste R.E. enligt 11 § expeditionskungörelsen (1964:618) ett för G.E. avsett exemplar av beslutet. Däremot vidtog HovR:n inte några åtgärder för att delge beslutet med G.E..

G.E. väckte d 3 jan 1985 talan i enlighet med HovR:ns föreläggande. Utgångspunkten för den av HovR:n bestämda fristen bör i överensstämmelse med vad tidigare anförts vara nämnda dag. Numera har fristen alltså gått ut, varför det inte står G.E. öppet att väcka talan på nytt sedan hennes ansökan om stämning blivit avvisad. Detta betyder att G.E. enligt 4 kap 20 § UB förlorat sin rätt mot utmätningssökandena.

Bestämmelserna i 58 kap 11 och 12 §§ RB om återställande av försutten tid gäller enligt 18 kap 20 § 2 st UB även när föreläggande meddelats enligt 4 kap 20 § UB. När fristen att väcka talan löpte ut var G.E:s talan dock alltjämt anhängig vid TR:n. Hon kan vid sådant förhållande inte anses ha försuttit den av HovR:n utsatta tiden för talans väckande. Därför kan HD inte utsätta ny tid med stöd av 58 kap 11 § RB. Ej heller föreligger annan laga grund för utsättande av ny tidsfrist.

G.E. har inte anfört någon omständighet som kan utgöra laga förfall för hennes underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot HovR:ns beslut d 30 nov 1984.

På grund av det anförda lämnar HD G.E:s ansökan utan bifall.

HD (JustR:n Sven Nyman, Bengtsson, Heuman, referent, Lind och Lars K Beckman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.