NJA 1986 s. 554
Framställning har gjorts till Sverige med begäran att svenska myndigheter skall överta lagföring av en till Sverige utlämnad person i fråga om andra brott än dem för vilka han utlämnats. Fråga om denna begäran kan anses som ett sådant samtycke som avses i artikel 14 av den europeiska utlämningskonventionen.
HovR:n
K.J. förklarades genom beslut av Svea HovR d 18 mars 1986 häktad i sin utevaro såsom på sannolika skäl misstänkt för grov förskingring och grov oredlighet mot borgenärer, alternativt grov trolöshet mot huvudman, grov oredlighet mot borgenärer och osant intygande, grovt brott. Brottsmisstankarna avsåg gärningar i anslutning till det svenska aktiebolaget Agripetas verksamhet.
Den 26 mars 1986 häktades K.J. av schweizisk myndighet i anledning av en i Schweiz inledd utredning rörande misstankar om bedrägeri m m i anslutning till verksamheten i det schweiziska bolaget Nordic Verwaltungs AB. Han sattes i undersökningshäkte samt även, på grund av efterlysning från svenska myndigheter, i s k provisoriskt utlämningshäkte.
Från svensk sida gjordes d 11 april 1986 en framställning till Schweiz om att K.J. skulle utlämnas för att här lagföras för de brott som omfattades av det svenska häktningsbeslutet, dvs gärningar i anslutning till Agripetabolagets verksamhet. K.J. medgav d 22 april 1986 att utlämnas till Sverige. Eidgenössisches Justiz- und Polizeidepartement, Bundesamt für Polizeiwesen, beslöt att ett s k förenklat utlämningsförfarande skulle tillämpas rörande överföring av K.J. till Sverige. Detta beslut verkställdes d 11 juni 1986.
Verhöramt des Kantons Zug anhöll d 30 juni 1986 hos Bundesamt für Polizeiwesen att framställning skulle göras om att vederbörande myndighet i Sverige skulle överta den i Schweiz anhängiga förundersökningen mot K.J. rörande Nordicbolaget. Bundesamt beslöt d 8 juli 1986 i enlighet med förhörsmyndighetens framställning. Den 9 juli 1986 översände schweiziska myndigheter visst förundersökningsmaterial till Sverige. En formell anmodan till svenska myndigheter att överta lagföringen överlämnades av Schweiz' ambassad till utrikesdepartementet d 16 juli 1986. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm beslöt d 22 juli 1986 att på närmare angivna skäl överta utredningen och "eventuell lagföring".
K.J. överklagade d 14 juli 1986 Bundesamts beslut d 8 juli 1986 till Schweizerisches Bundesgericht, som genom provisoriskt beslut d 21 juli resp interimistiskt beslut d 18 aug 1986 förordnade att sådant schweiziskt förundersökningsmaterial rörande Nordicbolaget som fortfarande befann sig hos schweiziska myndigheter tills vidare inte fick överlämnas till de svenska myndigheterna. Något slutligt beslut har ännu inte meddelats i ärendet.
I framställning till Stockholms TR, vilken inkom dit d 21 aug 1986, begärde åklagaren att K.J. skulle förklaras häktad jämväl för grov förskingring, grovt bedrägeri, alternativt grov trolöshet mot huvudman, och bokföringsbrott. Gärningarna hänförde sig till K.J:s verksamhet i Nordicbolaget. Som särskilda häktningsskäl angavs flyktfara och bevisfara.
Vid häktningsförhandling inför TR:n d 22 aug 1986 yrkade K.J. att bli försatt på fri fot. Han bestred att flyktfara förelåg. Vidare gjorde han gällande att TR:n inte ägde pröva frågan om häktning såvitt gällde misstanke om brott i samband med verksamheten i Nordicbolaget.
TR:n (rådmannen Rabe) meddelade samma dag följande beslut: Agripeta. K.J. är på sannolika skäl misstänkt för grov förskingring och grov oredlighet mot borgenärer alternativt grov trolöshet mot huvudman, grov oredlighet mot borgenärer och grovt osant intygande.
Nordic. K.J. är på sannolika skäl misstänkt för grov förskingring, grovt bedrägeri, alternativt grov trolöshet mot huvudman, och grovt bokföringsbrott.
Såvitt för närvarande kan bedömas, kommer även frågan om ansvar rörande Nordic-avsnittet att prövas här. Åklagaren har uppgett att slutligt besked i denna fråga kan väntas inom tre veckor.
Det kan skäligen befaras att K.J. undandrar sig lagföring och - såvitt rör Nordic-avsnittet - försvårar sakens utredning.
På grund härav förklarar TR:n att K.J. skall vara kvar i häkte.
K.J. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att bli försatt på fri fot.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Marcus samt hovrättsråden Andersson, referent, och Garström) anförde i beslut d 19 sept 1986:
Domskäl
Skäl. Såväl Sverige som Schweiz har ratificerat den europeiska utlämningskonventionen d 13 dec 1957 (SÖ 1959 n:o 65). Artikel 14 i konventionen stadgar bl a följande beträffande utlämning av personer mellan staterna: "Den som utlämnas må icke åtalas, dömas eller berövas sin frihet för verkställande av straff eller skyddsåtgärd och ej heller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet för annat, före hans överlämnande begånget brott än det för vilket han utlämnats utom i följande fall: a) När den part som utlämnat honom samtycker därtill ..."
Av utredningen framgår att K.J. i enlighet med sitt medgivande överförts till Sverige från Schweiz genom ett s k förenklat utlämningsförfarande. Såvitt framgår av de för HovR:n tillgängliga handlingarna föreligger emellertid inte något lagakraftvunnet beslut av schweizisk myndighet om överföring till Sverige av förundersökning och lagföring beträffande misstanke om brott av K.J. i samband med Nordicbolagets verksamhet. Vid sådant förhållande är svensk domstol, på grund av Sveriges förpliktelser enligt den förut nämnda artikeln i utlämningskonventionen, hindrad att i denna del pröva frågan om häktning av K.J..
Redan på denna grund skall åklagarens yrkande om häktning av K.J. för misstanke om brott i samband med Nordicbolagets verksamhet avvisas och TR:ns beslut i denna del undanröjas.
HovR:n gör samma prövning som TR:n av frågan om misstanke om brott i samband med Agripetabolagets verksamhet. Eftersom det skäligen kan befaras att K.J. på fri fot undandrar sig lagföring, skall han, som TR:n funnit, kvarbli i häkte.
HovR:ns avgörande. 1. HovR:n avvisar åklagarens yrkande om häktning för grov förskingring, grovt bedrägeri alternativt grov trolöshet mot huvudman och bokföringsbrott, allt rörande gärningar avseende Nordic Verwaltungs AG, och undanröjer TR:ns beslut, såvitt K.J. i den delen förklarats skola kvarbli i häkte.
HovR:n fastställer TR:ns beslut därom att K.J. skall kvarbli i häkte såsom på sannolika skäl misstänkt för grov förskingring och grov oredlighet mot borgenärer, alternativt grov trolöshet mot huvudman, grov oredlighet mot borgenärer samt osant intygande, grovt brott, allt rörande gärningar avseende aktiebolaget Agripeta.
Riksåklagaren anförde besvär och yrkade att HovR:ns beslut om avvisning av häktningsyrkandet rörande brott i samband med Nordicbolagets verksamhet skulle upphävas och målet visas åter till HovR:n för prövning i sak.
K.J. (offentlig försvarare advokaten H.S.) bestred ändring.
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut såvitt nu är i fråga.
HD (JustR:n Brundin, Sven Nyman, Heuman och Lars K Beckman) fattade följande slutliga beslut:
Skäl. K.J. har d 11 juni 1986 utlämnats från Schweiz till Sverige på grund av misstankar om brott som har samband med Agripetabolaget. Utlämningen avsåg inte brott som har anknytning till Nordicbolaget. För att K.J. skall kunna åtalas, dömas eller underkastas inskränkning i sin personliga frihet i Sverige för sistnämnda brottslighet krävs därför enligt artikel 14 i 1957 års europeiska utlämningskonvention att det föreligger samtycke från Schweiz.
På diplomatisk väg har från schweizisk sida d 16 juli 1986 gjorts en framställning till Sverige med begäran att vederbörande svenska myndigheter skall överta lagföringen med anledning. av misstanke mot K.J. om de brott som har anknytning till Nordicbolaget. Denna framställning, som inte har försetts med några reservationer, måste anses innebära att det föreligger ett sådant samtycke som krävs enligt artikel 14 i utlämningskonventionen. HovR:n borde alltså inte ha avvisat åklagarens häktningsyrkande.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut, såvitt avser punkten 1 i HovR:ns avgörande, och återförvisar målet i denna del till HovR:n för erforderlig behandling.
Referenten, JustR Bengtsson, var av skiljaktig mening och anförde: Det schweiziska myndighetsbeslutet d 8 juli 1986 att anmoda svensk myndighet att överta lagföringen av K.J. lyder i svensk översättning:
"1. Rannsakningsämbetet i kantonen Zug ber vårt ämbete med skrivelse av d 30 juni 1986 att rikta en begäran till vederbörande svenska myndigheter om övertagande av lagföringen för de brott som undersöks i Zug.
88 art. lagen om internationell rättshjälp i brottmål (IRSG) har följande lydelse:
En annan stat kan anmodas att övertaga lagföringen för brott som är underkastade schweizisk jurisdiktion, om dess lagstiftning tillåter lagföring och straff för brottet, och den misstänkte
a. uppehåller sig där och hans utlämning till Schweiz är olämplig eller ej tillåten, eller om han
b. utlämnas till denna stat och överlämnandet av lagföringen kan förväntas medföra en bättre social rehabilitering.
Ni har d 11 maj 1986 utlämnats till Sverige och befinner Er sedan dess i häkte där. En utlämning från Sverige till Schweiz är inte möjlig. Vid en eventuell frigivning under den svenska brottmålsprocessen föreligger möjligheten att Ni kan undandraga Er den lagföring som inletts mot Er i Schweiz, även om borgen har lämnats. Dessutom är en begäran om övertagandet av lagföringen även påkallad av processekonomiska skäl. Förutsättningarna enl. 88 art. mom. a. IRSG är således uppfyllda.
Förbundsämbetet för polisväsen har på dessa grunder beslutat: Vederbörande svenska myndigheter anmodas att övertaga lagföringen."
Riksåklagaren har till stöd för sin talan anfört, att denna anmodan, vilken framförts genom den schweiziska ambassaden i Stockholm, måste kunna ses som ett sådant samtycke som avses i artikel 14 i den europeiska utlämningskonventionen, och att HovR:n därför inte borde ha avvisat yrkandet om häktning av K.J. för brott med anknytning till Nordicbolaget.
Enligt den nämnda artikeln i konventionen, vartill både Sverige och Schweiz är anslutna, får den som utlämnats inte åtalas, dömas eller berövas sin frihet för verkställande av straff och ej heller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet för annat, före hans utlämnande begånget brott än det för vilket han utlämnats. Detta gäller dock inte när den utlämnande staten samtycker till sådan lagföring. Framställning om samtycke skall översändas tillsammans med bl a dels original eller bestyrkt avskrift antingen av en omedelbart verkställbar dom eller av häktningsbeslut eller av annat beslut med samma verkan, dels noggranna uppgifter rörande brott som samtycket skulle avse. Därjämte skall översändas ett av domstol hållet protokoll över förhör med den utlämnade. Samtycke skall lämnas när det brott för vilket samtycke begärs i sig självt grundlägger skyldighet att utlämna enligt konventionens bestämmelser. - Lagföring utan samtycke får ske, om den utlämnade inte inom 45 dagar efter det han slutligen frigetts lämnat den stat vartill han utlämnats trots möjlighet därtill, eller om han återvänt efter att ha lämnat staten i fråga.
Som framgått är den anmodan av det schweiziska förbundsämbetet som riksåklagaren åberopat inte utformad som ett samtycke enligt utlämningskonventionen. Om något sådant är inte heller tal i den skrivelse från schweiziska ambassaden varigenom anmodan vidarebefordrats till de svenska myndigheterna. Med hänsyn till de rättssäkerhetssynpunkter som ligger bakom de återgivna konventionsreglerna måste det krävas tungt vägande skäl för att man likväl skulle anse beslutet om anmodan ha samma rättsverkan som ett samtycke.
I detta hänseende bör särskilt framhållas följande. I beslutet åberopas inte någon sådan framställning från Sveriges sida som konventionen föreskriver. Beslutet hänvisar inte heller till någon dom, något beslut eller något domstolsprotokoll av det slag som enligt konventionen erfordras för att samtycke skall meddelas, och sådana handlingar tycks inte alls ha förelegat i ärendet. De formella kraven enligt artikel 14 är alltså inte uppfyllda. Det hade varit naturligt att detta förhållande på något sätt berörts i beslutets motivering, om ett samtycke enligt konventionen varit åsyftat. Beslutet grundas vidare på regler som - såvitt här kan bedömas - har annan karaktär och annat syfte än bestämmelserna i utlämningskonventionen; synbarligen har effektivitets- och lämplighetsskäl inverkat på ett sätt som är främmande för bedömningen enligt artikel 14. Också den omständigheten, att beslutet om anmodan kunnat överklagas, talar emot att det skulle utgöra ett samtycke till att K.J. fick lagföras trots huvudregeln i artikel 14. - Man kan inte heller anse att en överföring av lagföringen skulle sakna mening, om den inte samtidigt innebar ett samtycke enligt konventionen; beslutet om överföring skulle i alla händelser få betydelse, om K.J. på sätt som nyss angetts skulle mista sin immunitet enligt artikel 14 genom att kvarstanna i eller återvända till Sverige, eller om samtycke enligt artikeln senare skulle utverkas från svensk sida.
Sammanfattningsvis anser jag så starka skäl tala mot att det schweiziska beslutet varit avsett som ett samtycke enligt artikel 14 i konventionen, att det inte bör komma i fråga att utan stöd i ordalagen likställa beslutet med ett samtycke. Jag lämnar därför besvären utan bifall.