NJA 1986 s. 570
Anstånd med erläggande av gåvoskatt har medgetts beträffande sådan s k respitränta som avses i 52 a § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (jfr 55 §).
HovR:n
HovR:n för Västra Sverige fastställde i beslut d 13 jan 1986 gåvoskatt för D.F. till 26 672 kr, varav 22 662 kr utgjorde tillkommande skattebelopp.
D.F. ansökte i HovR:n om anstånd med begäran att få erlägga den tillkommande skatten genom tio årliga avbetalningar.
HovR:n (hovrättslagsmannen Holmberg, hovrättsrådet Ihrfelt och hovrättsassessorn Stenberg, referent) anförde i beslut d 12 febr 1986: Med hänsyn till vad som upplysts om D.F:s betalningsförmåga medger HovR:n på så sätt hans ansökan att han berättigas att betala den tillkommande gåvoskatten - 22 662 kr - genom fem avbetalningar om 4 532 kr 40 öre jämte ränta enligt 55 § 2 mom lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Den första inbetalningen skall erläggas senast d 5 mars 1986, den andra senast d 13 jan 1987, den tredje senast d 13 jan 1988, den fjärde senast d 13 jan 1989 och den femte senast d 13 jan 1990. Räntan påföres av LSt:n.
Det åligger D.F. att senast d 15 april 1986 till HovR:n avlämna en till staten utfärdad skuldförbindelse på det belopp anståndet avser jämte ränta samt att inom samma tid ställa nöjaktig säkerhet; fullgörs ej vad nu sagts, anses anståndet förverkat.
D.F. (ombud advokaten C.M.) anförde besvär och yrkade att "anståndsbeslutet jämväl måtte omfatta" räntan enligt 52 a § arvs- och gåvoskattelagen, som LSt:n i Värmlands län fastställt till 5 476 kr.
Kammarkollegiet förklarade sig inte ha något att erinra mot bifall till besvären.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl. Bestämmelserna i 55 § arvs- och gåvoskattelagen om anstånd med skattebetalning åsyftar att för de skattskyldiga underlätta fullgörandet av skattskyldigheten. Av lagrummets avfattning framgår inte om anstånd kan beviljas för s k respitränta, alltså den ränta som enligt 52 a § skall utgå bl a när överrätt fastställer skatten till högre belopp än beskattningsmyndigheten har gjort. Inte heller under lagens förarbeten synes denna fråga ha uppmärksammats.
Enligt 52 § 1 mom 4 st skall bestämmelserna om skatt i arvs- och gåvoskattelagen i tillämpliga delar gälla även ränta. Föreskriften innebär att arvs- och gåvoskattelagens regler om betalningssätt, restavgift, ränteberäkning m m för skatt skall tillämpas också beträffande ränta (prop 1974:159 s 83). Med hänsyn till syftet med anståndsbestämmelserna bör ränta som utgår enligt 52 a § likställas med skatt också såvitt avser möjligheten att få anstånd med betalning.
Den ränta som D.F. skall erlägga uppgår till ett inte obetydligt belopp. D.F:s ekonomiska situation är sådan att det föreligger avsevärd svårighet för honom att genast betala räntebeloppet.
På grund av det anförda skall D.F. ges anstånd med betalning också av den ränta som enligt 52 a § har påförts honom. Räntan bör erläggas på sätt och under villkor som HovR:n förordnat beträffande skatten i övrigt.
Domslut
HD:s avgörande. D.F. beviljas anstånd med betalning av den ränta enligt 52 a § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, som LSt:n i Värmlands län har fastställt till 5 476 kr. D.F. skall vid ett vart av de av HovR:n bestämda betalningstillfällena erlägga ytterligare 1 095 kr 20 öre, dock att den första inbetalningen skall fullgöras senast inom 3 veckor efter dagen för HD:s beslut. Ränta enligt 55 § 2 mom nämnda lag påförs av LSt:n.
HD (JustR:n Brundin, Sven Nyman, Bengtsson, Heuman, referent, och Lars K Beckman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.