NJA 1986 s. 666

Svea HovR meddelade d 16 nov 1984 dom i mål mellan Alem-Produkter L-F-T AB och EMW-Betrieb Emmerling & Weyl GmbH & Co Schaumstoff KG, Förbundsrepubliken Tyskland, angående köp av lös egendom m m.

Alem-Produkter sökte revision, men i beslut d 1 febr 1985 fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

Sedan Alem-Produkter ansökt om resning beträffande nämnda beslut lämnade HD i beslut d 4 mars 1985 denna ansökan utan bifall.

Alem-Produkter sökte härefter resning i det genom HovR:ns dom och HD:s beslut d 1 febr 1985 avgjorda målet. HD lämnade ansökningen utan bifall i beslut d 2 okt 1985.

I en ny skrift till HD ansökte Alem-Produkter - med hänvisning till HD:s beslut d 1 febr, 4 mars och 2 okt 1985 - om resning i "samtliga de ärenden Domstolen haft under sin prövning". Som grund för talan påstods att domare i samtliga instanser samt föredragande i HD hade gjort sig skyldiga till lagbrott vid handläggningen.

Ansökningen prövades av HD efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Radtke, hemställde i betänkande om följande beslut: Fråga uppkommer till en början om HD:s beslut d 4 mars 1985 och d 2 okt 1985 kan vara föremål för resning.

Allmänt sett och med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 58 kap RB om resning synes ett upptagande av en ansökan avseende beslut av angivet slag böra förutsätta att den ifrågasatta resningen skulle kunna fylla en praktisk funktion.

Som skäl för resning har såvitt gäller HD:s beslut åberopats brottsligt förfarande av JustR och RevSekr. Varken mot bakgrund av ovan angivet kriterium eller i övrigt möter hinder mot att uppta dessa ansökningar.

Alem-Produkter har emellertid inte visat någon omständighet som kan föranleda resning, varken såvitt gäller HD:s ovan angivna beslut eller beträffande de avgöranden i övrigt som Alem-Produkters inlaga omfattar. HD lämnar därför ansökningarna utan bifall.

HD (JustR:n Welamson, Erik Nyman, referent, Rydin och Solerud) fattade följande slutliga beslut: Resning är ett särskilt rättsmedel som gör det möjligt för part att, när ordinära rättsmedel inte står till buds, på extraordinär väg vinna rättelse av ett avgörande som har gått honom emot.

Den grundläggande bestämmelsen om resning finns i 11 kap 11 § regeringsformen. Enligt det stadgandet kan närmare regler om resning meddelas i lag. Sådana regler har upptagits i 58 kap RB. De är uppenbarligen avsedda för domar och beslut i det ordinära rättegångsförfarandet. Att resningsbestämmelserna i RB avsetts också kunna göra tjänst, om part skulle vilja angripa ett beslut i ett redan avgjort resningsärende, kan inte utläsas av förarbetena.

Vad nu sagts innebär likväl ej att det inte skulle vara möjligt att utverka resning i ett tidigare resningsärende. De överväganden som ligger bakom resningsinstitutet talar för att det i viss utsträckning skall gå att resningsvägen vinna rättelse av ett beslut i tidigare resningsärende, åtminstone om detta inneburit avslag på en resningsansökan. Beviljande av resning i sådant fall medför dock inte annat än att det tidigare resningsärendet s k all tas upp till ny prövning.

För att resning skall kunna komma i fråga beträffande beslut om avslag på en tidigare resningansökan måste emellertid liksom i andra fall då resning aktualiseras krävas att åtgärden fyller en praktisk funktion. Utrymmet för att till prövning uppta en resningsansökan som riktar sig mot ett avslagsbeslut i tidigare resningsärende blir därmed beroende av vilken betydelse ett sådant avslagsbeslut har.

Det kan först konstateras, att avslag på en ansökan om resning i ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål inte utgör något hinder mot att part på nytt gör en ansökan om resning som direkt tar sikte på domen, om till stöd för ansökningen anförs annan resningsgrund än som åberopats i den första ansökningen. Har exempelvis en på påstående om uppenbart lagstridig rättstillämpning grundad resningsansökan avslagits, skall således en ny ansökan upptas till prövning om i stället nya omständigheter eller ny bevisning åberopas.

Det bör däremot inte vara tillåtet för part att upprepade gånger påkalla HD:s prövning av likalydande resningsansökningar. På samma sätt bör man bedöma det fall att sökanden åberopar visst nytt material som saknar all betydelse. Regeln att ett beslut om avslag på resningsansökan är slutgiltigt, såvitt gäller prövningen av enbart i den ansökningen åberopade förhållanden, kan inte få kringgås genom påståenden om omständigheter som är helt irrelevanta.

Om en part, som till stöd för ansökan om resning åberopat ny bevisning i visst hänseende men fått avslag på ansökningen därför att bevisningen inte ansetts tillräcklig för att motivera resning, i senare ansökan åberopar ytterligare ny bevisning i samma hänseende, vilken inte kan frånkännas all betydelse, har däremot parten rätt att utan hinder av beslutet i det tidigare resningsärendet få sin ansökan prövad såsom omedelbart hänförlig till domen. Därvid skall det senast åberopade materialet prövas i relation till all tidigare utredning, såväl den i målet som den i det tidigare resningsärendet förebragta. Vad part åberopar i ny resningsansökan kan likväl inte få föranleda omprövning i hänseenden som inte står i samband därmed.

Självfallet kan det vara vanskligt att dra gränsen mellan fall, där nytt material som - jämte upprepande av vad som anförts i tidigare resningsärende - åberopas till stöd för en ny resningsansökan skall anses helt irrelevant och principiellt föranleda avvisning av ansökningen, samt fall, där materialet inte kan frånkännas all betydelse men inte har tillräckligt värde för att berättiga till resning. Från parts synpunkt saknar det emellertid betydelse, huruvida den nya ansökningen avvisas eller avslås, och även för HD:s prövning har valet ringa vikt i de helt enkla fallen. Om i ett sådant fall det inte är uppenbart att ansökningen inte innehåller någonting nytt men det utan vidare kan konstateras att vad som anförs inte kan föranleda resning, bör det därför inte möta några invändningar att domstolen avslår ansökningen i stället för att eventuellt avvisa den. Denna utväg synes också som regel ha valts i fall av detta slag.

Det sagda innebär, att part kan ha intresse av att få resning i ett tidigare resningsärende endast i den mån vad han önskar åberopa inte enligt det anförda prövas såsom en direkt mot domen riktad resningsansökan och parten gör gällande ett uteslutande till det tidigare resningsärendet hänförligt förhållande som han anser utgöra grund för resning i det ärendet.

Den huvudsakliga innebörden av vad Alem-Produkter anfört till stöd för sina tidigare ansökningar om resning är att domstolarna i åtskilliga hänseenden gjort oriktiga bedömningar och förfarit felaktigt. När Alem- Produkter nu påstår att de domare som avgjort målet förfarit brottsligt, får detta anses innebära åberopande av en ny resningsgrund. I denna del skall skriften upptas till prövning såsom en resningsansökan avseende dels HovR:ns dom dels HD:s beslut att ej meddela prövningstillstånd. Alem-Produkter har emellertid ej visat något fog för sitt nämnda påstående. Ansökningen lämnas därför utan bifall.

Alem-Produkter har också påstått att de JustR och RevSekr som handlagt de tidigare resningsärendena förfarit brottsligt. Vad som sålunda påståtts är i och för sig av beskaffenhet att - om det är riktigt - kunna föranleda resning och därmed omprövning av de tidigare resningsansökningarna. Alem-Produkter har emellertid inte visat något fog för påståendet. Också Alem-Produkters ansökningar om resning i de tidigare resningsärendena lämnas följaktligen utan bifall.

JustR Gregow var av skiljaktig mening i den utsträckning och på det sätt som framgår av följande yttrande: Resning är ett särskilt rättsmedel som under vissa förutsättningar ger part möjlighet att, när fullföljd av talan inte står till buds, i extraordinär väg uppnå rättelse av ett avgörande som har gått honom emot.

RB:s bestämmelser om resning är avfattade med avseende på domar och beslut i ordinär rättegång såsom föremål för resning. Förarbetena till RB eller till 1939 års lag om särskilda rättsmedel ger ingen antydan om att resningsinstitutet skulle kunna användas för att få till stånd ändring av ett tidigare beslut rörande resning i saken. Inte heller den numera grundläggande regeln om resning i 11 kap 11 § regeringsformen eller dess förarbeten ger stöd därför. En analogisk tillämpning av resningsbestämmelserna på beslut i tidigare resningsärende framstår också som en säregen ordning, vilken i sig inger betänkligheter.

För att part skall ha anledning att angripa beslut i ett tidigare resningsärende måste krävas att åtgärden fyller en praktisk funktion. Av intresse torde närmast vara fall, då det tidigare beslutet inneburit avslag på ansökan om resning. Det bör fordras att möjlighet inte står honom öppen att på den åberopade grunden söka resning beträffande det bakomliggande avgörandet. Det måste ytterligare förutsättas att vad han har att åberopa hänför sig omedelbart till det tidigare resningsärendets prövning.

Även med nu nämnda begränsningar kan man visserligen inte bortse från möjligheten av att part någon gång kan ha ett berättigat intresse av att få ett tidigare beslut i resningsärende omprövat. Oavsett vad som får anses gälla om de närmare förutsättningarna för att part skall kunna få en ny ansökan om resning med avseende på det bakomliggande avgörandet prövad, måste antas att fall, då part har ett befogat intresse av att få ett tidigare resningsärende omprövat, förekommer endast under alldeles speciella omständigheter. De finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att anse resningsbestämmelserna tillämpliga i fråga om beslut i tidigare resningsärende för att omprövning skall kunna ske i dessa särpräglade fall.

Sådana speciella omständigheter som åsyftas i det föregående föreligger inte i detta fall.

På grund av det anförda avvisar jag Alem-Produkters resningsansökan såvitt den riktar sig mot tidigare beslut angående resning.