NJA 2016 s. 320

Fråga om ett brottmål kan resas av det skälet att rättstillämpningen inte stämmer överens med senare avgöranden i EU-domstolen och Högsta domstolen eller därför att Högsta domstolen avslog en begäran om att det skulle hämtas in ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Göta hovrätt dömde den 20 september 2005 K.L. för brott mot lotterilagen till 30 dagsböter på 650 kr.

K.L. överklagade hovrättens dom och begärde att HD skulle inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. HD avslog denna begäran i beslut den 18 maj 2006 och fann inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

K.L. ansökte om resning och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Tikkanen, föreslog i betänkande följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. Den 20 september 2005 dömde Göta hovrätt, med tillämpning av 54 § andra stycket lotterilagen (1994:1000), K.L. för olovligt främjande av deltagande från Sverige i ett utom landet anordnat lotteri och bestämde påföljden till dagsböter. Brottet avsåg att K.L. den 13 november 2003, i egenskap av chefredaktör för dagstidningen Nerikes Allehanda, låtit införa en annons i tidningen för det utländska spelbolaget Unibet. K.L. överklagade domen till HD och begärde i samband därmed att HD skulle inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Genom beslut den 18 maj 2006 avslog HD begäran om förhandsavgörande och fann inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom vann därmed laga kraft.

2. Det i Sverige sedan länge rådande förbudet mot att främja deltagande i ett inom landet anordnat otillåtet lotteri eller ett utom landet anordnat lotteri framgår av 38 § första stycket 1 lotterilagen, hädanefter ”främjandeförbudet”. Främjandeförbudet har historiskt även varit knutet till ett specialstraffrättsligt stadgande i lotterilagen eller motsvarande författning. I och med införandet av 1994 års lotterilag avkriminaliserades dock främjandeförbudet eftersom lagstiftaren ansåg att det var tillräckligt att förbudet kunde förenas med vite. Genom en lagändring som trädde i kraft den

1 januari 1999 straffbelades emellertid åter främjande av deltagande i lotterier som anordnas utom landet (54 § andra stycket lotterilagen, hädanefter ”straffbestämmelsen”). Skälet var att vitesinstitutet inte ansågs tillräckligt verkningsfullt för att förhindra främjande av deltagande i utländska lotterier. Lagrådet ansåg att risken för att den föreslagna regleringen stred mot EU-rätten framstod som så betydande att den inte borde genomföras, om inte mer ingående analyser kunde vederlägga att främjandeförbudet, och därmed också den föreslagna straffbestämmelsen, innebar en otillåten diskriminering. Regeringen bedömde dock att bestämmelsen var förenlig med EU-rätten. Se prop. 1998/99:29 s. 5, 8, 10 ff. och 17 f.

3. HD ogillade under 2012 i ett annat mål åtal mot två chefredaktörer där åklagaren yrkat ansvar enligt straffbestämmelsen med påstående om att de tilltalade under 2003 och 2004, genom publicering av spelannonser för utländska spelbolag i sin respektive tidning, uppsåtligen främjat deltagande från Sverige i utom landet anordnade lotterier. Se rättsfallet NJA 2012 s. 1073. HD hade tidigare meddelat prövningstillstånd i hovrätten avseende de två chefredaktörernas överklagande. I frågan om prövningstillstånd konstaterade HD att det ”får anses oklart om straffbestämmelserna i lotterilagen ger underlag för en icke-diskriminerande tillämpning när det gäller främjande av deltagande i å ena sidan inom landet anordnade lotterier som inte är tillåtna och å andra sidan utom landet anordnade lotterier”. HD fann vidare att vägledning även behövdes avseende om främjandeförbudet och straffbestämmelsen är förenliga med EU-rätten. Eftersom HD meddelade prövningstillstånd i hovrätten prövades inte den begäran om förhandsavgörande som hade framställts i överklagandet. Se rättsfallet NJA 2008 s. 92.

4. Efter att HD meddelat prövningstillstånd, hämtade hovrätten in förhandsavgörande från EU-domstolen (dom Sjöberg och Gerdin, C-447/08, EU:C:2010:415). Enligt förhandsavgörandet (p. 46) utgör artikel 49 EG (nuvarande artikel 56 i EUF-fördraget) inte hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den svenska lotterilagen, enligt vilken det är förbjudet att göra reklam för lotterier anordnade i andra medlemsstater av privata arrangörer i vinstsyfte som riktar sig till personer som är bosatta i medlemsstaten. Däremot utgör nämnda artikel hinder för lagstiftning enligt vilken den som främjar lotterier som anordnas i en annan medlemsstat kan bli föremål för strängare påföljder än den som främjar sådana lotterier som, utan tillstånd, anordnas i landet (p. 57). Enligt samma punkt ska denna fråga prövas av den hänskjutande domstolen. Hovrätten fann att straffbestämmelsen stred mot EU-rättens diskrimineringsförbud och ogillade åtalen. HD konstaterade att det beror ”i någon mån av omständigheterna i det enskilda fallet” om en tillämpning av straffbestämmelsen strider mot EU-rätten, varvid det får prövas om motsvarande gärning skulle vara straffbar om den i stället hade gällt ett (otillåtet) svenskt lotteri. I det aktuella fallet fann HD att de tilltalade skulle bli föremål för strängare påföljder jämfört med främjande av ett otillåtet svenskt lotteri och ogillade därför åtalen. (Se NJA 2012 s. 1073 p. 34−36.)

Ansökan om resning

5. K.L. har ansökt om resning. Som hans ansökan får förstås avser den utöver hovrättens dom även HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd. Som grund för sin ansökan har han anfört att hovrättens rättstillämpning uppenbart strider mot lag och hänvisat till rättsfallet NJA 2012 s. 1073. Han har vidare angett den omständigheten att HD avslog begäran om förhandsavgörande och inte meddelade prövningstillstånd.

6. Riksåklagaren har motsatt sig att resning beviljas och sammanfattningsvis anfört följande. K.L. skulle sannolikt inte ha dömts för brott mot lotterilagen om brottmålet hade prövats efter rättsfallet NJA 2012 s. 1073. Vid tidpunkten för avgörandet i den ordinarie processen fanns dock olika uppfattningar i frågan om straffbestämmelsen stod i strid med EU-rätten och hovrättens rättstillämpning bör därför inte anses uppenbart strida mot lag.

Skulle åtalet ha ogillats om det hade prövats efter det nya avgörandet?

7. En förutsättning för att K.L:s ansökan ska kunna bifallas är att åtalet skulle ha ogillats om det hade prövats efter HD:s ogillande av åtalen i rättsfallet NJA 2012 s. 1073. De faktiska omständigheterna i åtalet mot K.L. skiljer sig inte i något väsentligt avseende från de respektive åtalen mot chefredaktörerna i det nya avgörandet. Med andra ord, om motsvarande annonsering hade gällt otillåtna svenska lotterier skulle gärningen inte ha kunnat rubriceras som medhjälp till anordnande av lotteri utan endast ha kunnat rubriceras som främjande av deltagande och därmed inte vara straffbelagd. Åtalet mot K.L. skulle därmed med största sannolikhet ha ogillats om det hade prövats efter det nya avgörandet.

Resning enligt 58 kap. 2 § RB

8. Resning får beviljas till förmån för en tidigare tilltalad enligt reglerna i 58 kap. 2 § RB. De grunder för resning som aktualiseras i detta fall är punkterna 4 och 5. Enligt punkten 4 får målet resas om sökanden åberopar någon omständighet eller något bevis som inte har lagts fram tidigare. För en resning krävs att omständigheterna eller bevisen - om de hade lagts fram i brottmålet - sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Resning kan beviljas också om det med hänsyn till de nya omständigheter/bevis som åberopas finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tidigare tilltalade har begått det brott som han eller hon har dömts för. Enligt punkten 5 kan målet resas om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag.

Betydelsen av ett nytt avgörande från HD respektive EU-domstolen

9. Den första frågan är om rättsfallet NJA 2012 s. 1073, eller förhandsavgörandet från EU-domstolen som hovrätten inhämtade i det målet, utgör grund för resning av hovrättens dom.

10. Ett nytt avgörande från HD utgör inte någon sådan ny omständighet som avses i 58 kap. 2 § 4 RB. Enligt rättsfallet NJA 2013 s. 42 bör ny rättspraxis från EU-domstolen behandlas på samma sätt som ny rättspraxis från HD (se p. 6). Varken det nya avgörandet från HD eller förhandsavgörandet från EU-domstolen kan därmed ligga till grund för resning enligt nu berörd bestämmelse.

11. Om en rättstillämpning inte skulle stå i överensstämmelse med ett senare av HD meddelat avgörande, innebär detta inte att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag i den mening som avses i 58 kap. 2 § 5 RB (jfr NJA 1981 s. 350, NJA 1995 s. 366, NJA 2002 s. 619 och NJA 2011 N 26). Enligt rättsfallet NJA 2006 N 23 gäller detta även nya avgöranden från EU-domstolen. En rättsfråga med unionsrättslig anknytning hade i det fallet fått sitt slutliga svar först genom ett senare avgörande där HD hade hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen. En person som hade dömts av hovrätten i ett tidigare mål sökte resning med stöd av det nya avgörandet. HD konstaterade att han inte skulle ha fällts till ansvar om brottmålet hade prövats vid tiden då resningsärendet avgjordes. Hovrättens rättstillämpning ansågs dock inte uppenbart strida mot lag med hänvisning till att det fanns olika uppfattningar i rättsfrågan när hovrätten meddelade sin fällande dom.

12. Redan när hovrätten meddelade sin dom mot K.L. fanns mycket som talade för att straffbestämmelsen kunde vara oförenlig med EU-rätten, men detta blev först helt klarlagt genom rättsfallet NJA 2012 s. 1073. Såsom anges ovan i punkten 4 innehåller förhandsavgörandet en tolkning av om artikel 49 EG (nuvarande artikel 56 i EUF-fördraget) utgör hinder för främjandeförbudet eller straffbestämmelsen, medan HD:s prövning avsåg om en tillämpning av straffbestämmelsen i de då aktuella fallen innebar en otillåten diskriminering. Det är främst den svenska tillämpningen av straffbestämmelsen som klargjordes genom HD:s avgörande. Det unionsrättsliga kravet att inskränkningar av den fria rörligheten ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt utgjorde redan innan förhandsavgörandet en del av EU-domstolens rättspraxis. Se bl.a. EU-domstolens dom Gebhard mot Con­siglio dell’Ordine degli Avvocati e Procuratori di Milano, C-55/94, EU:C:1995:411 samt Jörgen Hettne och Ida Otken Eriksson (red.), EU-rättslig metod, 2 uppl. 2011, s. 103.

13. Även om det således främst är en svensk straffrättslig fråga som fått sitt slutliga svar genom det nya avgörandet har frågan unionsrättslig anknytning. Avgörande för frågan om resning är därför om rättsutvecklingen efter HD:s avgörande i rättsfallet NJA 2006 N 23 (se p. 11 ovan) innebär att det finns större utrymme för resning i dag när det vid tidpunkten för den ordinarie domen rådde olika uppfattningar i en fråga med unionsrättslig anknytning som sedermera klarlagts genom ett avgörande från EU-domstolen.

14. Enligt rättsfallet NJA 2013 s. 42, och de domar från EU-domstolen som HD hänvisar till i det fallet, bestäms formerna för genomförande av rättskraften alltjämt av de nationella rättsordningarna förutsatt att detta sker på ett sätt som är likvärdigt med vad som gäller för liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen). Vidare får de nationella rättskraftsreglerna inte medföra att det i praktiken är omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). Se även EU-domstolens dom Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742 samt NJA 2013 s. 746 p. 14 och RÅ 2010 ref. 61.

15. I det nu föreliggande fallet medför en tillämpning av de svenska rättskraftsreglerna inte något åsidosättande av likvärdighetsprincipen eller effektivitetsprincipen. K.L:s ansökan kan därmed inte bifallas i förhållande till hovrättens dom.

Betydelsen av HD:s avslag av begäran om förhandsavgörande

16. Nästa fråga är om HD var skyldig att inhämta förhandsavgörande och, i så fall, om domstolens avslag av begäran därom innebar en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag och därmed utgör grund för resning av beslutet att inte meddela prövningstillstånd.

17. Omständighet som grundar domvilla kan också åberopas som stöd för resning (se bl.a. NJA 1997 s. 270 och NJA 2006 s. 128). För att domvilla ska föreligga förutsätts att det är en processuell regel som åsidosatts, dvs. en regel som normerar förfarandet i domstolen. Regler om skyldighet för rätten att sörja för att målet blir tillfredsställande utrett räknas hit. Vidare krävs att åsidosättandet är att bedöma som grovt för att det ska vara fråga om domvilla. Denna bedömning torde i första hand bero på beskaffenheten av den regel som blivit åsidosatt. Det är inte fråga om att domstolen ska ha förfarit vårdslöst. Se Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 115 f. och 223 ff.

18. HD:s skyldighet enligt artikel 267 i EUF-fördraget att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen i frågor som rör tolkning av unionsrätten är främst en processuell regel. Till skillnad från vissa andra processuella regler, såsom t.ex. omröstningsreglerna, innehåller dock bestämmelsen en materiell prövning av frågan om unionsrätten över huvud taget berörs och, om så är fallet, om rättsläget är oklart eller inte.

19. Enligt EU-domstolens praxis, med utgångspunkt i dom CILFIT, C-283/81, EU:C:1982:335, finns tre undantag från skyldigheten att begära förhandsavgörande. Det första undantaget tar sikte på den situationen att den uppkomna frågan saknar relevans. Det andra undantaget är att den aktuella unionsrättsliga bestämmelsen redan har blivit föremål för en tolkning från EU-domstolens sida (acte éclairé). Det tredje undantaget är när den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel (acte clair). Huruvida ett sådant fall föreligger ska bedömas med beaktande av unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför samt risken för skiljaktigheter i rättspraxis inom gemenskapen.

20. I praktiken innebär ovanstående en skyldighet för de högsta instanserna att inledningsvis pröva om det i målet har uppkommit en sådan tolkningsfråga som EU-domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande om. Om denna fråga besvaras jakande, ska domstolen därefter pröva om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att målet ska kunna avgöras. Om inget av de ovan angivna undantagen är tillämpligt ska förhandsavgörande inhämtas. Parternas inställning till frågan om behovet av förhandsavgörande saknar i princip betydelse. De högsta domstolsinstanserna har således självmant att, utifrån vad parterna framfört och vad domstolen i övrigt har att beakta, ta ställning till frågan om förhandsavgörande ska inhämtas. Se prop. 2005/06:157 s. 10 ff.

21. HD har prövat skyldigheten för högsta instans att inhämta förhandsavgörande i bl.a. rättsfallen NJA 2004 s. 735, NJA 2009 s. 667 och NJA 2010 N 30. I dessa fall prövades ansökningar om resning och klagan över domvilla som bl.a. grundades på att högsta instans inte hade inhämtat något förhandsavgörande avseende en unionsrättslig fråga.

22. Den ordinarie processen i rättsfallet NJA 2004 s. 735 rörde statens, genom Luftfartsverket, skadeståndsskyldighet gentemot SAS. Hovrättens dom hade överklagats till HD som inte beviljat prövningstillstånd. Luftfartsverket hade i överklagandeskriften begärt att HD skulle hämta in förhandsavgörande i fråga om tolkning av viss bestämmelse i EU-fördraget. I sin klagan över domvilla/ansökan om resning avseende HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd, anförde Luftfartsverket att HD:s underlåtenhet att hämta in förhandsavgörande utgjorde rättegångsfel. HD fann dock att det var uppenbart att den unionsrättsliga bestämmelsen i fråga var tillämplig i det mål som prövats, att det var uppenbart att hovrättens tolkning av svensk rätt inte stred mot denna bestämmelse samt att det varken av hovrättens dom eller överklagandet därav framkommit någon tolkningsfråga som HD var skyldig att inhämta förhandsavgörande om. HD:s slutsats i nämnda fall blev därmed att sökanden inte visat att det i den ordinarie processen förelegat någon skyldighet för HD att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

23. HD konstaterade i rättsfallet NJA 2009 s. 667, som rörde Miljööverdomstolens skyldighet att inhämta förhandsavgörande, att det var uppenbart att den aktuella svenska lagbestämmelsen överensstämde med en viss unionsrättslig bestämmelse samt att den närmare tillämpningen i ett enskilt fall inte är en fråga för EU-domstolen. HD uttalade bl.a. att ”domstolen i varje enskilt fall måste bedöma om det föreligger en sådan oklarhet avseende tolkningen eller tillämpningen av en gemenskapsrättslig regel som, om den undanröjs, kan få inverkan på målets utgång” (s. 671).

24. Rättsfallet NJA 2010 N 30 rörde en dom från Arbetsdomstolen där sökanden bl.a. anfört att Arbetsdomstolen borde ha inhämtat ytterligare ett förhandsavgörande, utöver det som redan inhämtats i målet, avseende den för prövningen centrala frågan om skadeståndsskyldighet. Arbetsdomstolen fann i sin dom bl.a. att det inte varit nödvändigt att inhämta något ytterligare förhandsavgörande ”eftersom det redan inhämtade förhandsavgörandet, tillsammans med de allmänna principer för sanktioner vid brott mot EG-rätten som utformats i EG-domstolens praxis, gett tillräcklig ledning vid bedömningen av de aktuella skadeståndsfrågorna”. HD konstaterade att Arbetsdomstolen ”utförligt redovisat de regler och principer som tillämpats i målet, inklusive EG-domstolens praxis på området” och fann att Arbetsdomstolens bedömningar inte innefattat en uppenbart lagstridig tillämpning eller att det förekommit domvilla.

25. Av de ovan angivna avgörandena kan den slutsatsen dras att högsta instans har ett visst tolkningsutrymme avseende om skyldighet att inhämta förhandsavgörande föreligger eller inte. Avgörande för bedömningen i resningshänseende bör därmed vara om högsta instans i den ordinarie processen kan anses ha haft fog för sin uppfattning att det inte behövdes något förhandsavgörande. Den rättstillämpning som legat till grund för beslutet att inte inhämta förhandsavgörande ska med andra ord vara uppenbart stridande mot lag för att resning ska kunna beviljas.

26. HD:s avslag av K.L:s begäran att inhämta förhandsavgörande kan - i ljuset av utgången i rättsfallet NJA 2012 s. 1073 och det förhållandet att hovrätten i det målet inhämtade förhandsavgörande - synas felaktigt. Avgörande är dock om det vid tidpunkten för den ordinarie processen krävdes att EU-domstolen tolkade de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna eller om den oklarhet som rådde snarare avsåg frågan om påföljderna var strängare för främjande av utländska lotterier jämfört med främjande av otillåtna svenska lotterier.

27. HD motiverade sitt avslag av begäran om förhandsavgörande med att de unionsrättsliga bestämmelser som var aktuella i målet redan hade blivit föremål för tolkning av EU-domstolen och hänvisade till EU-domstolens domar H.M. Customs and Excise mot Schindler, C-275/92, EU: C:1994:119, Läärä m.f l., C-124/97, EU:C:1999:435, Zenatti, C-67/98, EU:C:1999:514, Anomar m.f l., C-6/01, EU:C:2003:446 samt Gambelli m.f l., C-243/01, EU:C:2003:597. HD hänvisade vidare till RÅ 2004 ref. 95 ”och härtill särskilt 38 § och 54 § första och andra styckenalotterilagen (1994:1000) samt 23 kap. 4 § BrB”. Hänvisningen till 23 kap. 4 § BrB tyder på att HD även beaktat frågan om straffbestämmelsen innebär att en person som främjar utländska lotterier kan bli föremål för strängare påföljder än en person som främjar otillåtna svenska lotterier.

28. I förhandsavgörandet som inhämtades i rättsfallet NJA 2012 s. 1073 (Sjöberg och Gerdin, se p. 4 ovan) hänvisade EU-domstolen avseende sin bedömning att främjandeförbudet är förenligt med artikel 49 till dom Placanica, C-338/04, EU:C:2007:133 och dom Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International, C-42/07, EU:C:2009:519. Dessa avgöranden hänvisar i sin tur till bl.a. domarna Schindler, Läärä m.fl., Zenatti och Gambelli m.fl. (se p. 40−49 i Placanica och p. 55−61 i Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International). Såsom framgår av ovanstående punkt är nämnda domar även angivna i HD:s beslut om avslag av begäran om förhandsavgörande. Det fanns vid tidpunkten för HD:s beslut förvisso inte något avgörande avseende den svenska lotterilagstiftningens förenlighet med unionsrätten, men som anges i bl.a. Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International (p. 57, 59 och 60 med hänvisningar) gällde enligt tidigare rättspraxis att det ankommer på varje medlemsstat att i enlighet med sin egen värdeskala fastställa vad som krävs för att skydda de berörda intressena förutsatt att de resulterande inskränkningarna i den fria rörligheten uppfyller kraven på proportionalitet och icke-diskriminerande tillämpning.

29. Vad gäller straffbestämmelsen anges i förhandsavgörandet att enligt EU-domstolens praxis gäller att de inskränkningar som åläggs av medlemsstaterna med hänvisning till allmänintresset måste tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt (p. 50). EU-domstolen hänvisar här till punkt 49 i Placanica och till punkt 60 i Liga Portuguesa de Futebol Profissional och Bwin International. I de angivna punkterna i dessa fall hänvisas i sin tur till Gebhard, punkten 37, Gambelli m.fl., punkterna 64 och 65, samt dom Lindman, C-42/02, EU:C:2003:613, punkten 25.

30. Av det ovan anförda följer att de unionsrättsliga frågor som var aktuella vid tidpunkten för den ordinarie processen redan hade blivit föremål för tolkning av EU-domstolen, i vart fall i sådan utsträckning att HD måste anses ha haft fog för sin uppfattning att det inte förelåg någon skyldighet att inhämta förhandsavgörande.

31. Den centrala frågan vid tidpunkten för den ordinarie processen var i stället om, enligt svensk rätt, främjande av utländska lotterier kan bli föremål för strängare påföljder än främjande av otillåtna svenska lotterier. Det kan i efterhand konstateras att denna fråga var prejudikatintressant. HD:s dispensprövning är dock fakultativ och ett nytt avgörande som innebär att prövningstillstånd borde ha meddelats redan i det tidigare målet kan inte ligga till grund för resning i enlighet med de allmänna principer som redovisas ovan i punkterna 10 och 11.

Bedömningen av det nu aktuella ärendet

32. K.L. skulle sannolikt inte ha fällts till ansvar om åtalet mot honom hade prövats i dag. Ett senare avgörande från HD eller EU-domstolen utgör dock i sig inte grund för resning enligt 58 kap. 2 § 4 eller 5 RB. Vidare utgör HD:s avslag av K.L:s begäran om förhandsavgörande - med beaktande av rättsläget vid tidpunkten för beslutet - i detta fall inte något sådant rättegångsfel som skulle kunna ligga till grund för resning. K.L:s ansökan om resning kan därmed inte bifallas.

HD:s avgörande

HD avslår resningsansökningen.

HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Gudmund Toijer, referent, Johnny Herre och Svante O. Johansson) meddelade den 27 april 2016 följande slutliga beslut.

Bakgrund

Göta hovrätt dömde K.L. för brott mot lotterilagen (1994:1000) till dagsböter. Enligt hovrätten hade han i egenskap av chefredaktör låtit införa en annons i dagstidningen Nerikes Allehanda för det utländska spelbolaget Unibet. Hovrätten fann att han därigenom olovligen i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte uppsåtligen hade främjat deltagande i ett utom landet anordnat lotteri, ett främjande som särskilt hade avsett deltagande från Sverige. Han fälldes därför till ansvar med stöd av 54 § andra stycket lotterilagen.

K.L. överklagade hovrättens dom. HD avslog ett yrkande av K.L. om att det skulle hämtas in ett förhandsavgörande från EU-domstolen och anförde att aktuella unionsrättsliga bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster redan hade blivit föremål för tolkning av EU-domstolen. HD beviljade inte prövningstillstånd, och hovrättens dom vann därmed laga kraft.

Yrkanden m.m. i hd

K.L. har ansökt om resning. Han har påstått att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens dom uppenbart strider mot lag. Han har anfört också att HD borde ha hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen i brottmålet. K.L. har gjort gällande att HD i ett senare avgörande - där hovrätten hade hämtat in ett förhandsavgörande - frikänt två ansvariga utgivare i en situation som svarar mot hans egen (NJA 2012 s. 1073).

Riksåklagaren har motsatt sig att det beviljas resning. Enligt riksåklagarens bedömning är det sannolikt att K.L. inte skulle ha dömts för brott mot lotterilagen om åtalet hade prövats efter HD:s avgörande år 2012. Riksåklagaren har emellertid anfört att hovrättens rättstillämpning inte uppenbart stred mot lag, eftersom det vid tidpunkten för hovrättens dom fanns olika uppfattningar i rättsfrågan om förhållandet mellan lotterilagen och unionsrätten.

Skäl

De senare avgörandena i EU-domstolen och HD

1. I rättsfallet NJA 2012 s. 1073 hade ett åtal för brott mot lotterilagen väckts mot två personer som båda var chefredaktörer och ansvariga utgivare och som hade låtit införa annonser för utländska spelbolag i dagstidningar. I det målet hade hovrätten hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

2. EU-domstolen tog i sitt förhandsavgörande ställning till vissa principiella frågor om den svenska lotterilagen och utgick då från fördragsbestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster (numera artikel 56 EUF-fördraget). Enligt domstolen är ett nationellt system med ensamrätt för hasardspel oförenligt med artikel 56, om den som främjar spel som anordnas i en annan medlemsstat kan få strängare påföljd än den som främjar spel som utan tillstånd anordnas inom landet. (Se Sjöberg och Gerdin, C-447/08, EU:C:2010:415.)

3. HD uttalade att lotterilagens bestämmelser om straff för den som främjar deltagande i ett utom landet anordnat lotteri i det fallet stred mot unionsrätten och inte skulle tillämpas. De båda tilltalade frikändes därför. Den som främjar deltagande i ett utländskt lotteri, exempelvis genom annonsering, kan nämligen i många fall - men inte alltid - straffas strängare än om främjandet i stället skulle ha gällt ett otillåtet svenskt lotteri. Att tillämpa lotterilagens straffbestämmelser mot den som låtit införa annonser för ett utländskt lotteri skulle då innebära en diskriminerande inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen. Omständigheterna i det enskilda fallet ansågs dock i viss mån kunna få betydelse.

4. Både EU-domstolen och HD avgjorde sina mål efter det att domen mot K.L. hade vunnit laga kraft.

Skulle K.L. ha frikänts?

5. Uttalandena i de nämnda avgörandena får anses tillämpbara i K.L:s fall. Om hans gärning hade gällt ett otillåtet svenskt lotteri skulle gärningen inte ha kunnat rubriceras som medhjälp till att anordna lotteri. Det skulle ha setts som om han främjat enbart ett deltagande i lotteriet och därmed inte varit straffbart.

Resning till förmån för en tidigare tilltalad

6. Regler om resning till förmån för en tidigare tilltalad finns i 58 kap. 2 § RB. Resning får beviljas om det läggs fram någon ny omständighet eller något nytt bevis som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts i brottmålet eller till att brottet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpades. Det finns grund för resning också om det med hänsyn till vad som sålunda har åberopats och vad som i övrigt har förekommit finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott som han eller hon har dömts för (2 § 4). Resning får beviljas även när den rättstillämpning som ligger till grund för en lagakraftvunnen dom uppenbart strider mot lag (2 § 5).

Kan resning beviljas på grund av HD:s senare avgörande?

7. Enligt fast rättspraxis gäller att ett nytt avgörande av HD i regel inte anses utgöra någon ny omständighet eller något nytt bevis i resningsbestämmelsens mening. Att rättstillämpningen inte stämmer överens med ett senare avgörande av HD har inte heller ansetts innebära en rättstillämpning uppenbart stridande mot lag, oavsett att ett avgörande anses uttrycka den innebörd som gällande rätt hade även dessförinnan. (Se t.ex. NJA 2013 s. 746 p. 13 och 14 med hänvisningar.)

8. HD:s avgörande i rättsfallet NJA 2012 s. 1073, som alltså meddelades efter det att domen mot K.L. vann laga kraft, utgör därför inte grund för resning.

Kan resning beviljas på grund av EU-domstolens senare avgörande?

9. Vad HD då har att ta ställning till är om samma synsätt bör anläggas på senare avgöranden av EU-domstolen. Vad som måste beaktas är att en tillämpning av resningsreglerna kan påverka unionsrättens genomslag på nationell nivå. EU-domstolens avgöranden anses i regel ge uttryck för den innebörd som unionsrätten hade redan innan avgörandet meddelades, alltså från den tid då den aktuella regeln trädde i kraft.

10. Rättegångsbalkens regler om resning har inte utformats med tanke på den rättsutveckling som sker inom Europeiska unionen. Frågan är därmed om reglerna i sådana fall bör ges en annan uttolkning i rättspraxis.

11. HD har i tidigare avgöranden ansett att resningsreglerna inte bör ges någon väsentligt annorlunda tillämpning, när ett slutligt avgjort mål ställs i relation till senare rättspraxis från EU-domstolen. Grundsynen har därmed varit att senare unionsrättslig praxis inte utgör en ny omständighet eller ett nytt bevis enligt resningsreglerna och att rättstillämpningen inte uppenbart strider mot lag om det fanns olika uppfattningar i en unionsrättslig fråga vid tiden för det slutliga avgörandet vid svensk domstol (NJA 2006 N 23 och NJA 2013 s. 746 p. 13 och 14).

12. En sådan ordning har stöd i unionsrätten, som ger medlemsländerna en omfattande processuell autonomi. Den nationella domstolen får tillämpa inhemsk processrätt också när den prövar ett mål som rör unionsrätt. Av särskild betydelse i detta fall är att principen om rättskraft ges betydelse i både unionens rättsordning och nationella rättsordningar. Principen säkerställer en stabil rättsordning, stabila rättsförhållanden och en god rättskipning. En nationell domstol är inte skyldig att i samtliga fall låta bli att tillämpa inhemska regler om rättskraft ens då ett återupptagande av målet skulle leda till att en överträdelse av unionsrätten kunde rättas till. (Se Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C:2015:742 p. 38 och 39 samt NJA 2013 s. 42.)

13. Unionsrättens allmänna rättsgrundsatser sätter dock en gräns för medlemsländernas möjlighet att utforma reglerna om rättskraft. Formerna för genomförandet måste vara förenliga med både likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Det innebär bl.a. att det inte får bli praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens bestämmelser (Klausner Holz Niedersachsen p. 40). Ytterst blir det fråga om att väga intresset av den nationella rättskraftsregeln mot intresset av att den unionsrättsliga regeln kan genomdrivas. Principen om domens rättskraft måste då uppfattas som allmänt erkänd. Det krävs därför ett starkt unionsrättsligt intresse för att målet ska kunna prövas på nytt. (Jfr Jörgen Hettne och Ida Otken Eriksson (red.), EU-rättslig metod, 2 uppl. 2011, s. 103.)

14. I den nu aktuella situationen kan rättstillämpningen i brottmålet innefatta ett enskilt fall av diskriminerande inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen (jfr artikel 56 EUF-fördraget). Det ska dock beaktas att det enligt artikel 52 (jfr artikel 62) kan vara tillåtet med nationella bestämmelser som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. EU-domstolen har gett medlemsländerna ett visst utrymme för skönsmässiga bedömningar när det gäller att fastställa vad som krävs för att skydda konsumenterna och ordningen i samhället när det gäller spel och vadhållning (se t.ex. Placanica, C-338/04, EU:C:2007:133 p. 47). Mot den bakgrunden får vid intresseavvägningen i detta fall principen om domens rättskraft anses väga tyngre.

15. Förhandsavgörandet i Sjöberg och Gerdin, som alltså meddelades efter det att domen mot K.L. vann laga kraft, utgör därför inte heller grund för resning i enlighet med den rättspraxis som tillämpas i Sverige.

Kan brottmålet återupptas av det skälet att HD inte hämtade in ett förhandsavgörande från EU-domstolen?

16. EU-domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden om bl.a. tolkningen av unionens grundfördrag. När det uppkommer en sådan fråga vid en nationell domstol som är högsta instans, ska den nationella domstolen föra frågan vidare till EU-domstolen, om frågan måste få ett svar för att målet vid den nationella domstolen ska kunna avgöras. Ett förhandsavgörande behöver dock inte hämtas in om tolkningen är klar eller redan har klarlagts genom tidigare rättspraxis från EU-domstolen (artikel 267 EUF-fördraget och CILFIT, C-77/83, EU:C:1984:91).

17. HD avslog K.L:s begäran om förhandsavgörande med hänvisning till bl.a. att de aktuella unionsrättsliga reglerna redan hade tolkats av EU-domstolen. Prövningstillstånd meddelades inte.

18. En ansökan om resning kan prövas när den riktar sig mot ett beslut av HD att inte bevilja prövningstillstånd och således inte enbart när ansökan avser ett avgörande som meddelas efter prövning i sak (se t.ex. NJA 1986 s. 666, jfr beträffande domvilla NJA 2005 s. 78). Som en allmän förutsättning gäller att en resning då ska kunna fylla någon funktion. Det ska med andra ord vara fråga om fall där det inte finns någon grund för resning av hovrättens avgörande. Det kan då gälla situationer där sökanden har ett befogat intresse av att få en ny bedömning av just frågan om meddelande av prövningstillstånd. Typiskt sett ska det vara fråga om att det kan riktas invändningar mot handläggningen, exempelvis att jäv har förelegat.

19. Däremot kan reglerna inte öppna för resning med anledning av hur själva dispensgrunderna har bedömts. Det hänger samman med att reglerna om prövningstillstånd i HD är fakultativa. Det ankommer på HD - som utpräglad prejudikatinstans med uppgift att vägleda rättstillämpningen - att avgöra om prövningstillstånd ska beviljas, när förutsättningarna är uppfyllda enligt 54 kap. 10 § RB.

20. HD har dock i sin rättstillämpning prövat resningsansökningar som riktats mot domstolens beslut att vägra prövningstillstånd, om ansökan har grundats på att domstolen inte har hämtat in något förhandsavgörande från EU-domstolen (NJA 2004 s. 735). Avslag på en begäran om förhandsavgörande kan alltså under vissa förutsättningar leda till en resning av HD:s mål. Tillämpningen av de i och för sig fakultativa reglerna om prövningstillstånd får då anses ha tagit intryck av den för högsta instans tvingande regeln om förhandsavgörande enligt artikel 267 EUF-fördraget. Saken kan också beskrivas så, att resningsgrunderna bedöms mot ett uttryckligt eller underförstått beslut av HD att inte hämta in förhandsavgörande och alltså inte mot beslutet att vägra prövningstillstånd som sådant. För att en resning ska fylla någon funktion måste den emellertid leda till att frågan om prövningstillstånd tas upp på nytt. Att söka resning av hovrättens mål framstår då inte heller som något alternativ, eftersom hovrätten inte är skyldig att hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen, när hovrättens avgörande kan överklagas (artikel 267 andra stycket EUF-fördraget).

21. Vid bedömningen av en resningsansökan framstår det som angeläget att de unionsrättsliga reglerna om förhandsavgöranden följs. Det måste dock kunna göras skillnad mellan olika fall.

22. Reglernas syfte är framför allt att EU-domstolen, inte högsta instans i ett medlemsland, genom sin rättstillämpning ska ansvara för att unionsrätten får en enhetlig uttolkning. Sett ur det perspektivet framstår det som mindre allvarligt när en begäran om förhandsavgörande felaktigt avslås i ett mål som inte prövas av den högsta nationella instansen än om denna med prejudicerande verkningar avgör målet i sak och därmed tar ställning i en oklar unionsrättslig fråga.

23. Det måste också kunna vägas in vilken tyngd som den bakomliggande materiella unionsrättsliga regeln har, och liksom när det gäller ny EU-rättslig praxis måste hänsyn kunna tas till principerna om rättskraft. Enligt resningsreglerna måste en rättslig bedömning vara klart och oemotsägligt oriktig för att målet ska kunna resas. I annat fall är det inte fråga om en uppenbart oriktig rättstillämpning. Det är också en bedömningsfråga när rättsutvecklingen vid EU-domstolen har nått så långt att innehållet i unionsrätten ska ses som klarlagt i de avseenden som målet vid den nationella domstolen gäller.

24. Bedömningen av den bakomliggande materiella unionsrätten måste också kunna ta intryck av den betydelse som regeln har i ett särskilt fall, sett ur en enskild parts perspektiv. Skulle det vara fråga om en allvarlig kränkning av en enskilds rättigheter, måste det därför kunna övervägas om målet i hovrätten eller HD ska tas upp på nytt (jfr artikel 47 i EU:s rättighetsstadga och NJA 2013 s. 746). I sådana fall kommer dock prövningen att koncentreras mer till rättigheten som sådan än på frågan om ett förhandsavgörande borde ha hämtats in.

25. Frågan är emellertid om den nu angivna ordningen sammantaget är godtagbar. I princip saknas alltså grund för att resa hovrättens mål, om det vid tiden för avgörandet fanns olika uppfattningar i en unionsrättslig fråga (se p. 11). Just de skilda uppfattningarna skulle då kunna anföras som ett skäl för att HD borde ha hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Om resningsansökan avseende hovrättens mål avslås på den grunden att skilda uppfattningar rådde, kan det därmed te sig ologiskt att upprätthålla HD:s avgörande som utgår från att unionsrätten var klar eller klarlagd. Ytterst är detta ett utslag av att skilda bedömningar kan göras i olika instanser utan att någondera rättstillämpningen kan anses uppenbart strida mot lag. För att den enskilde inte ska försättas i ett orimligt läge kan tillämpningen av resningsreglerna dock behöva anpassas efter den särskilda situationen och vara något mindre strikt än annars.

26. I HD:s beslut att avslå K.L:s begäran om prövningstillstånd bedömdes att rättsläget inom unionsrätten var klarlagt. Bedömningen framstår som befogad sedd i ljuset av den då rådande uppfattningen. K.L. har inte heller anfört några skäl som är hänförliga till den bakomliggande materiella unionsrätten och av sådan tyngd att brottmålet bör återupptas.

27. K.L:s ansökan ska därför avslås.

HD:s avgörande

HD avslår resningsansökan.

HD:s beslut meddelat: den 27 april 2016.

Mål nr: Ö 2481-15.

Lagrum: 58 kap. 2 § RB, artiklarna 52, 56, 62 och 267 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt artikel 47 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Rättsfall: NJA 1986 s. 666, NJA 2004 s. 735, NJA 2005 s. 78, NJA 2006 N 23, NJA 2012 s. 1073, NJA 2013 s. 42 och NJA 2013 s. 746 samt CILFIT, C-77/83, EU:C:1984:91, Placanica, C-338/04, EU:C:2007:133, Sjöberg och Gerdin, C-447/08, EU:C:2010:415 och Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, EU:C.2015:742.