lagen.nu

NJA 1987 s. 187

Till undvikande av sammanstötning med en mötande bil som fördes på fel sida av vägen svängde bilföraren A - utan att dessförinnan ha genom signalering eller inbromsning sökt undvika sammanstötning - till vänster in på den andra vägbanan. Samtidigt förde den mötande bilens förare S sin bil tillbaka till rätt vägbana med följd att bilarna kolliderade, varvid S avled. Fråga om ansvar för A för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död.

Allmän åklagare yrkade vid Umeå TR ansvar å R.A., född 1964, för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död enligt följande gärningsbeskrivning: R.A. har d 7 juli 1983 vid 06.35-tiden vid förande av personbilen (registrerings nr uteslutet här) västerut på väg 92 i Bjurholm ca 200 m öster om bron över Öre älv på vägbanans vänstra sida i sin färd riktning kolliderat med mötande personbilen (registrerings nr uteslutet här) förd av R.S.. R.A. har varit i icke ringa grad oaktsam genom bristande uppmärksamhet i färdriktningen, vilket haft till följd, att han fört sin bil på den mötande bilens väghalva. R.S. avled samma dag av de skador han ådrog sig vid kollisionen mellan bilarna. R.A:s oaktsamhet har orsakat R.S:s död.

Alternativt gjorde åklagaren gällande, att oaktsamheten bestått i att R.A. inte hållit till höger vid mötet med R.S:s bil.

R.A. vitsordade de faktiska omständigheterna liksom att kollisionen orsakat R.S:s död. Han bestred emellertid allt ansvar och gjorde gällande, att det var R.S:s sätt att föra sitt fordon som tvingade honom att väja över till den motsatta körbanan för att undvika en sammanstötning och att därmed förelåg en nödsituation.

TR:n (ordf rådmannen Heimer) anförde i dom d 13 juni 1984:

Domskäl. I målet är upplyst, att det vid olyckstillfället rådde fullt dagsljus, att vädret var klart, att vägen på platsen går i öst-västlig riktning och är i det närmaste rak med fri sikt åt båda hållen, att hastigheten är begränsad till 90 km/tim, att körbanan, som är belagd med asfalt, var torr, att det på ömse sidor om vägen finns vägräcken uppsatta, att vägbredden mellan räckena är 8,20 m, att sammanstötningen inträffade helt på R.S:s sida av körbanan, att det inte fanns några synliga bromsspår efter något av fordonen, att det inte framkommit något som tyder på att R.A:s fordon haft något fel på styrinrättningen samt att R.S. inte använt bilbältet.

Det är vidare upplyst att vägen lutar svagt utför i R.A:s färdriktning ned mot bron över Öreälven, belägen några hundra meter väster om olycksplatsen, samt att vägen passerar under en viadukt ca 200 m öster om olycksplatsen och att den korsas av vägen från Backfors ytterligare några hundra meter längre österut.

R.A. har berättat: Han var på väg från hemmet i Backfors till sitt arbete vid sågverket i Balsjö, en sträcka på ca en mil. Efter viadukten ökade han hastigheten från 70 km/tim till upp emot 90 km/tim. När han första gången lade märke till R.S:s bil befann den sig i jämnhöjd med bron. Någon annan trafik förekom inte. Från bron fördes bilen sakta över mot hans väghalva för att 50-100 m före olycksplatsen befinna sig helt inne på hans sida. Eftersom han räknade med att föraren av den mötande bilen skulle svänga tillbaka till sin sida vidtog han ingen som helst åtgärd. 35-40 m före olycksplatsen svängde han utan att bromsa åt vänster över vägen för att undgå att kollidera front mot front med den mötande bilen, vars hastighet han inte hann uppfatta. Hans egen hastighet var då 75-80 km/tim. När han kommit över på den motsatta väghalvan svängde den mötande bilen tillbaka till sin sida. Sammanstötningen inträffade, som han uppfattade det, nära räcket på södra sidan av vägen. Därefter blev allt svart för honom. När han åter kom till medvetande befann han sig på regionsjukhuset. Senare samma dag berättade han för fadern hur olyckan enligt hans uppfattning gått till.

Som bevisning har åberopats skiss och ett flertal fotografier, som tagits av polisen i samband med platsundersökningen. Vidare har vittnesförhör hållits på åklagarens begäran med polismannen A.E., som deltog i platsundersökningen, och polisassistenten G.W., som förhörde R.A., samt, på R.A:s begäran, med dennes fader Å.A..

Det finns ingenting i utredningen som stöder R.A:s påstående att R.S. körde på fel sida av vägen inför mötet. Å andra sidan är det inte något i utredningen som bestämt talar emot att så var fallet. TR:n har därför att utgå ifrån att det före sammanstötningen tillgick så som R.A. uppgett.

Visserligen har R.S. genom att föra över sitt fordon på R.A:s sida av vägbanan framkallat den farliga situationen som ledde fram till olyckan. Emellertid har R.A., i stället för att hålla till höger och nedbringa hastigheten när han på långt håll varseblev att R.S:s fordon kom över på fel sida, fortsatt framåt med oförminskad, tämligen hög hastighet för att genom en panikartad gir till vänster över vägen orsaka att fordonen sammanstötte helt inne på R.S:s väghalva. Den trafikoaktsamhet som han därigenom visat kan inte anses ringa. Genom sin oaktsamhet har han vållat R.S:s död. Åtalet för såväl vårdslöshet i trafik som vållande till annans död skall därför bifallas. Omständigheterna är dock avsevärt mildrande.

Påföljden kan stanna vid ett måttligt bötesstraff.

Domslut. TR:n dömde R.A. jämlikt 3 kap 7 § 1 st BrB och 1 § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik till 50 dagsböter å 20 kr.

R.A. fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n måtte helt frikänna honom från ansvar.

Åklagaren bestred ändring. Han gjorde gällande att oaktsamheten bestått i att R.A. inte hållit till höger vid mötet med R.S:s bil.

HovR:n (hovrättspresidenten Skarstedt, hovrättsrådet Fallenius och hovrättsassessorn Persson, referent) anförde i dom d 27 nov 1984:

Domskäl. I HovR:n har R.A. hörts på nytt. Han har därvid berättat i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg och ändringar. Han fick syn på R.S:s bil då denne befann sig på ett avstånd av omkring 400 m från hans bil. Han höll då en hastighet av 75-80 km/tim. Han kunde se att R.S:s bil började komma över på hans körfält, och då bilarna var omkring 100 m från varandra var R.S:s bil helt över på hans körfält. Då bilarna var 35-40 m från varandra svängde R.A. till "höger" för att försöka undgå en frontalkollision med R.S:s bil. När avståndet mellan bilarna endast var 10-20 m svängde R.S. tillbaka till sin rätta körbana. Där kolliderade bilarna med varandra. - R.A. befann sig i en nödsituation eftersom det fanns vägräcken på båda sidor av vägen och han sålunda var helt instängd. Hans enda möjlighet var - såsom han bedömde situationen - att svänga över till vänster körbana för att där eventuellt söka ta sig genom vägräcket.

Som ny bevisning har R.A. i HovR:n åberopat en ritning över det aktuella vägavsnittet av väg 92.

Liksom TR:n anser HovR:n att R.A:s version av händelseförloppet får läggas till grund för bedömningen av målet. Härvid är först att konstatera att R.S. genom sin färd på fel sida av vägen framkallat den farliga trafiksituationen. R.A. borde emellertid så snart han upptäckt detta ha företagit åtgärderna att snabbt nedbringa hastigheten och i görlig mån söka påkalla R.S:s uppmärksamhet över att denne befann sig på fel sida av vägen. Eftersom R.A., såvitt utredningen i målet visar, inte företagit någon som helst inbromsning av sin bil och fortsatt körningen utan annan åtgärd än att lyfta foten från gaspedalen samt på ett mycket kort avstånd mellan bilarna kraftigt gira åt vänster, har R.A. förorsakat att bilarna kolliderade inne på R.S:s väghalva. På grund härav och på övriga av TR:n anförda skäl finner HovR:n, i likhet med TR:n, att R.A. har gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik och vållande till annans död.

Skäl att frångå TR:ns påföljdsbestämning föreligger inte.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

R.A. (offentlig försvarare advokaten P-O.N.) sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring. Riksåklagaren justerade åtalet så som framgår av HD:s dom nedan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tidblom, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: HD, som finner att den av riksåklagaren lämnade gärningsbeskrivningen inte kan anses innefatta någon ändring av talan, fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Sven Nyman, referent, Rydin och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl. I HD har riksåklagaren justerat åtalet så att gärningsbeskrivningen fått följande lydelse: R.A. har d 7 juli 1983 vid 06.35-tiden vid förande av personbilen (registrerings nr uteslutet här) västerut på väg 92 i Bjurholm ca 200 m öster om bron över Öre älv på vägbanans vänstra sida i sin färdriktning kolliderat med mötande personbilen (registrerings nr uteslutet här) förd av R.S.. I ett skede före kollisionen hade R.S. fört sitt fordon på fel körbana. - R.A. har varit i icke ringa grad oaktsam genom att han inför mötet med R.S. inte nedbringat hastigheten på sitt fordon, inte med ljud- och ljussignaler försökt väcka R.S:s uppmärksamhet på fordonens placering på körbanan samt inte hållit till höger på vägbanan. - R.S. avled samma dag av de skador han ådrog sig vid kollisionen. R.A:s oaktsamhet har orsakat R.S:s död.

R.A. har även i HD gjort gällande att han inte varit oaktsam och, i andra hand, att han skall vara fri från ansvar eftersom han handlat i nöd.

Lika med TR:n och HovR:n finner HD att R.A:s berättelse om händelseförloppet vid olyckan bör läggas till grund för bedömningen av åtalet.

R.A. har beträffande händelseförloppet före vänstersvängen uppgivit att han varseblev R.S:s bil på ett avstånd av omkring 400 m, att bilen sakta fördes över på R.A:s del av körbanan för att slutligen, när avståndet mellan fordonen uppgick till 50-100 m, vara helt inne på denna, att R.A. höll en hastighet av 75-80 kilometer i timmen samt att han inte företog sig annat än att släppa gaspedalen eftersom han hade rätt att utgå från att R.S:s bil skulle föras tillbaka till rätt del av körbanan före mötet mellan bilarna.

Såsom riksåklagaren påstått borde R.A., när han iakttog att R.S:s bil började komma över på fel körbana, ha nedbringat hastigheten och med ljus- och ljudsignaler sökt uppmärksamma R.S. på faran för sammanstötning. Av R.A:s skildring av händelseförloppet får anses framgå att han haft tillräcklig tid att företa dessa åtgärder. Genom sin underlåtenhet att göra detta har R.A. visat oaktsamhet som inte är ringa.

R.A. har vidare uppgivit att han, när avståndet mellan fordonen endast var 35-40 m, svängde till vänster för att söka undgå en frontalkollision med R.S:s bil. Någon annan möjlighet att undvika en sammanstötning fanns inte enligt hans bedömning. En högersväng var inte möjlig eftersom det fanns ett vägräcke utmed kanten av körbanan. Först när det var för sent märkte han att R.S. svängde tillbaka till sin rätta körbana.

Det kan inte rimligen fordras att R.A., i det ögonblick då avståndet mellan fordonen krympt till 35-40 m, under förhandenvarande omständigheter skulle fortsatt att hålla till höger på vägbanan. R.A:s åtgärd att svänga åt vänster skall därför inte bedömas som vårdslöshet i trafik.

Den oaktsamhet som R.A. gjort sig skyldig till i skedet före vänstersvängen måste anses stå i sådant orsakssamband med sammanstötningen att R.A. inte kan undgå ansvar för vållande till R.S:s död. Brottet får emellertid anses vara ringa.

Den ändring som gjorts i fråga om bedömningen av R.A:s ansvar för vårdslöshet i trafik bör inte medföra att straffet sätts lägre än vad HovR:n bestämt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Lars K Beckman och Höglund var av skiljaktig mening.

JustR Beckman gillade betänkandet.

JustR Höglund anförde: När det gäller de närmare omständigheterna kring kollisionen har riksåklagaren inte gjort gällande annat än att händelseförloppet utspelat sig så som R.A. uppgivit. Dennes berättelse innebär, att R.A. varseblev R.S:s bil på ett avstånd av omkring 400 m, att bilen sakta fördes över på R.A:s del av körbanan för att slutligen, när avståndet mellan fordonen uppgick till 50-100 m, vara helt inne på denna, att R.A. höll en hastighet av 75-80 kilometer i timmen samt att han inte företog sig annat än att släppa gaspedalen eftersom han hade rätt att utgå från att R.S:s bil skulle föras tillbaka till rätt del av körbanan före mötet mellan bilarna. R.A. har vidare uppgivit att han, när avståndet mellan bilarna var 35-40 m, svängde till vänster för att undgå kollision med R.S:s bil.

I målet är upplyst att vägbanan på olycksplatsen är 8,20 m bred och på ömse sidor försedd med vägräcken. Vidare framgår av utredningen att vid undersökning på olycksplatsen efter kollisionen inte några bromsspår kunde iakttas efter någondera bilen.

Riksåklagaren har i HD lagt R.A. till last - förutom att R.A. inte hållit till höger vid mötet - att R.A. underlåtit att inför mötet med R.S. nedbringa hastigheten och söka väcka R.S:s uppmärksamhet genom ljud- och ljussignaler.

Utgångspunkten för bedömningen av åtalet mot R.A. är att R.S. genom att köra på fel sida av vägen framkallat fara för kollision, under det att R.A. före kollisionen färdats till synes helt normalt. Så länge avståndet mellan bilarna var någorlunda stort får R.A. anses ha haft fog för att tro att R.S. skulle inför mötet föra sin bil tillbaka till rätt sida av vägen. När det så småningom visade sig att så inte blev fallet utan faran för kollision blev mera påtaglig, allteftersom bilarna närmade sig varandra, har det gällt för R.A. att på något sätt söka avvärja kollisionsfaran. Hans handlingsfrihet var därvid begränsad, i det att han med hänsyn till vägräckena inte kunde räkna med att styra ytterligare åt höger eller köra av vägen åt endera sidan.

Med den utveckling händelseförloppet fick låter det sig efteråt säga att kollisionen skulle ha undvikits, om R.A. blott hållit sig kvar på sin högra sida, antingen han behållit hastigheten oförändrad eller han saktat in och rentav stannat. Avsaknaden av bromsspår tyder emellertid på att R.S. styrt tillbaka till sin högra sida i allra sista stund; varken R.A. eller R.S. synes ha hunnit reagera med en inbromsning. Att R.A. under dessa förhållanden sökte undvika kollisionen genom att styra över åt vänster kan inte läggas honom till last som oaktsamhet.

När det gäller underlåtenheten att sakta farten och signalera ligger det nära till hands att anta att R.A. förfarit oaktsamt. Vid bedömningen härav är att märka att R.A. genom R.S:s körsätt blev försatt i en allvarlig faresituation som det gällde att ta sig ur. Med hänsyn härtill måste antas att R.A. vidtagit de åtgärder som han var mäktig. Det är möjligt att han därvid brustit i omdöme. Utredningen är emellertid knapphändig. I målet finns t ex inte någon upplysning om den hastighet R.S. höll eller de närmare förhållanden i övrigt under vilka han färdades. I brist på närmare klarlägganden om händelseförloppet kan inte av utredningen med säkerhet slutas till att R.A. genom den påtalade underlåtenheten gjort sig skyldig till sådan försummelse att han kan fällas till ansvar.

På grund av det anförda skall åtalet mot R.A. lämnas utan bifall.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1987-04-02
Målnummer
B1-85
Lagrum
3 kap. 7 § 1 st. brottsbalken (1962:700)
1 § 1 st. trafikbrottslagen (1951:649)
Litteratur
Sökord
Vårdslöshet i trafik
Vållande till annans död
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 1989 s. 552: Sedan en av A förd bil "prejats" av en annan, hoppade en man från den andra bilen upp på motorhuven till den av A förda bilen, A:s passagerare i framsätet ingrep då genom åtgärder med omväxlande gas-...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation