NJA 1987 s. 237

TR:n

(Jfr 1974 s 67 I och II)

Allmän åklagare väckte vid Nacka TR åtal mot A.P., född 1949, för brott mot sjölagen enligt följande gärningsbeskrivning: A.P. har d 8 juli 1984 omkring klockan 14.00 fört en motorbåt i vatten utanför Bergvik på Ingarö inom Värmdö kommun. Han har därvid varit så påverkad av starka drycker att det måste antas att han, som fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss, icke på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom.

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Anér) anförde i dom d 10 jan 1985:

Domskäl. A.P. har erkänt gärningen.

A.P. har uppgivit att han natten före färden drack en hel del sprit men han har inte kunnat ange ens ungefär hur mycket han förtärt. Av analysresultatet framgår dock att promillehalten var minst 2,28 nästan två timmar efter färden. Vidare har han vid samtidig läkarundersökning bedömts vara medelmåttigt påverkad av alkohol. Han har också själv berättat att han kände sig trött och berusad under färden och att han, efter att ha kört vilse och frågat några förbifarande om vägen, inte kunnat läsa deras sjökort på grund av sitt tillstånd. Vid ett tillfälle somnade han vid rodret och stötte då emot en förtöjd båt. Eftersom det gick långsamt vid tillfället uppstod inga större skador. TR:n finner med hänsyn till ovanstående styrkt att A.P. under färden varit så påverkad av starka drycker att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom som förare av båten.

Vid bestämmande av påföljden beaktas följande. A.P. påbörjade färden tidigt på morgonen. Under tiden fram till dess han vid 14-tiden samma dag plockades upp av kustbevakningen tog han sig från Runmarö till Stavsnäs, därifrån till Dalarö och från Dalarö till Bergvik. En del av sträckan Stavsnäs-Dalarö låg han visserligen på släp efter en annan båt eftersom han fick bensinstopp, men han har ändå under flera timmars tid för egen maskin tillryggalagt en förhållandevis lång sträcka. Det var mycket båtar ute vid tillfället. A.P. var uppenbarligen i så dåligt skick att han i det närmaste saknade kontroll över körningen. Han har alltså uppträtt synnerligen trafikfarligt och det är närmast förvånande att han inte förorsakade en värre olycka. Vid dessa förhållanden kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.P. enligt 325 § sjölagen till fängelse 1 mån.

Svea HovR

A.P. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas i första hand till böter och i andra hand till villkorlig dom.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune, hovrättsrådet Zackrisson, referent, samt nämndemännen Almquist och Gustlin) anförde i dom d 21 mars 1985:

Domskäl

Domskäl. Utredningen är i väsentligen samma skick här som vid TR:n.

Därtill är utrett, att A.P. inte hade sovit alls under natten före båtfärden, att han under en stor del av färden - sin vana trogen - körde båten, 4,80 m lång, så att den planade, att hastigheten då gick upp till 10-15 knop samt att det var mycket båtar ute vid tillfället och då främst segelbåtar.

Mot bakgrund härav - och då HovR:n lägger vikt vid vad sålunda ytterligare utretts - ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning i såväl ansvarsdel som påföljdsdel. TR:ns dom skall stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsassessorn Hessén anförde: Jag är skiljaktig i fråga om påföljd och dömer A.P. till 80 dagsböter å 10 kr. Enligt min mening är brottet ej så kvalificerat att strängare påföljd än böter bör tillämpas.

A.P. (offentlig försvarare advokaten I.F.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till böter eller i andra hand till villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Bo Wiegert).

HD JustR:n Persson, Bengtsson, Jermsten, referent, Freyschuss och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. HD har avgjort målet efter huvudförhandling varvid A.P. hörts på nytt. Utöver eller med ändring av vad som framgår av TR:ns och HovR:ns domar har han därvid uppgivit följande angående den åtalade gärningen.

Under kvällen och natten före båtfärden drack han uppskattningsvis en flaska vin samt en och en halv flaska sprit. Det är vidare troligt att han drack öl under båtresan. - Sedan han köpt bensin i Dalarö hade han tänkt återvända direkt till Runmarö. Han hade inte haft något sjökort med sig i båten men hade sedan länge bott och färdats i skärgården. På grund av en felorientering, som enligt hans mening var lätt förklarlig, hade han "halkat in" på leden till Saltsjöbaden. Efter att så småningom ha upptäckt att han inte längre kände igen sig hade han till slut hamnat inne i en vik utanför Bergvik på Ingarö. Han hade då minskat båtens fart till 2-3 knop. Medan båten därefter "puttrade på tomgång" i det vindstilla och soliga vädret hade han "nickat till" en kort stund. Hans båt hade därunder stött till en segelbåt som låg förtöjd vid en av bryggorna i viken. När han åter hade kommit ut på mera öppet vatten hade en seglare visat honom den rätta kursen mot Runmarö. Färden hade emellertid avbrutits genom att tullen ingripit. - Hans båt var utrustad med en utombordsmotor på 35 hkr, som inte var i helt perfekt skick. Båten kunde därför sannolikt inte komma upp i en högre hastighet än runt 15 knop. Han beräknade att marschfarten vid planing låg på 8-10 knop. Fram till Bergvik hade det inte varit många andra båtar i rörelse på sjön. Först när han lämnat viken hade trafiken börjat tätna. Bortsett från den korta stund då han "nickat till" i viken hade han inte under något skede av färden haft problem med manövreringen av båten. Något annat tillbud eller någon riskabel situation hade således inte förekommit. Sedan han efter tullens ingripande återförts till Bergvik hade han för övrigt konstaterat att det inte heller uppstått några skador på den segelbåt som han där törnat mot.

Genom A.P:s erkännande och övrig utredning i målet finner HD i likhet med TR:n och HovR:n styrkt, att A.P. vid ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till brott mot 325 § sjölagen.

Vid valet av påföljd för brottet kan till en början konstateras att A.P:s uppgifter om alkoholförtäring före och sannolikt även under färden, liksom resultatet av blodprovsanalysen, visar att A.P. under färden varit i betydande grad påverkad av alkohol. Vid bedömningen av frågan hur allvarliga risker från sjösäkerhetssynpunkt denna alkoholpåverkan medfört bör på grund av gärningsbeskrivningen främst beaktas förhållandena vid A.P:s färd i farvattnen kring Bergvik och vid hans avbrutna återfärd mot Runmarö. Här saknas i stort sett annan utredning än A.P:s egna uppgifter.

A.P:s farkost var en öppen plastbåt med 4,80 m:s längd och 1,80 m:s bredd. Det var således fråga om en jämförelsevis liten och lätt båt, som därtill inte kunde hålla någon högre fart. Vad A.P. berättat om händelserna före och under färden i viken utanför Bergvik ger inte belägg för att det under detta skede förelegat någon större risk för personskador eller mera omfattande egendomsskador. Däremot finns det skäl att räkna med att risken skulle ha ökat betydligt under hemresan till Runmarö, när A.P. efter sin långvariga alkoholpåverkan sannolikt skulle ha blivit tröttare och ännu olämpligare som båtförare; enligt A.P. hade dessutom båttrafiken vid denna tid börjat tätna.

Med hänsyn till nöjesbåttrafikens starka utveckling under en följd av år finns det anledning att se strängare än tidigare på brottslighet av förevarande slag. Den utredning som förekommit i målet angående båttrafiken och övriga förhållanden i de aktuella farvattnen ger emellertid inte tillräckligt underlag för att anse A.P:s gärning så allvarlig från sjösäkerhetssynpunkt att han bör dömas till fängelse. A.P. bör dock åläggas ett mycket kraftigt bötesstraff.