RH 1996:97

Påföljd för grovt sjöfylleri och vållande till kroppsskada har på grund av brottets art bestämts till fängelse.

Åklagaren yrkade vid Hallsbergs tingsrätt ansvar å D.M., född 1958, för grovt sjöfylleri och vållande till kroppsskada enligt följande gärningsbeskrivning: D.M. har den 29 juli 1995 vid 02.15-tiden fört en större motorbåt av fabrikat Nimo 22 med 130 hk motor på sjön Alsen i Askersunds kommun under färd från småbåtshamnen mot Borgmästarholmen - medförande tre passagerare - oaktat han därvid var så påverkad av alkoholhaltiga drycker, att det kan antas, att han ej på betryggande sätt kunde föra och manövrera båten.

Alkoholhalten i D.M:s blod uppgick enligt blodprov taget 950729 kl 03.37 till 2,41 promille.

D.M. har fört båten mot båtbryggan vid Borgmästarholmen, varvid han på grund av berusning ej förmått manövrera båten utan i hög fart kolliderat med bryggan och med en vid bryggan förtöjd båt med påföljd att såväl bryggan som båtarna skadats, varjämte målsägandena J.O. och O.W., som medföljde i båten, tillfogats skador; J.O. erhöll svullnad i bakhuvudet och O.W. sårskador i ansiktet.

Det lägges D.M. till last att han av oaktsamhet vållat J.O:s och O.W:s skador.

Då D.M. under förandet av båten varit avsevärt påverkad av alkohol och då framförandet av båten inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss är brottet att anse som grovt.

D.M. erkände gärningen.

Hallsbergs tingsrätt (1996-03-13, hovrättsassessorn Torbjörn Malm samt nämndemännen Kent Sundström och Egon Wärn) dömde D.M. för grovt sjöfylleri och vållande till kroppsskada till fängelse en månad.

I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten bl.a. följande: D.M:s namn förekommer inte tidigare i kriminalregistret. Brottet måste anses vara av sådan karaktär att fängelse skall väljas som påföljd. D.M. har som skäl för en icke frihetsberövande påföljd anfört att ett fängelsestraff skulle drabba honom oskäligt hårt. Han har till utveckling härav uppgett bland annat följande. Han och hans två bröder driver en skofabrik. Under de närmast föregående åren har företaget tvingats till en omstrukturering på grund av att den tidigare ende kunden sagt upp det samarbete som dittills gällt. Han sitter själv som spindeln i nätet för denna utveckling och sköter företagets alla kontakter utåt. Det fortsatta utvecklingsarbetet tar minst fem år. Han arbetar 70-80 timmar per vecka och är oumbärlig för företaget. Varken hans bröder eller någon annan skulle kunna fylla hans plats om han tvingades vara borta en tid för att avtjäna fängelsestraff. Hans övertygelse är att bolaget i sådant fall skulle gå i konkurs. Detta skulle, förutom att drabba de på företaget anställda, vara mycket kännbart för honom personligen eftersom han gått i personlig borgen för bolagets förpliktelser. Han känner sig redan tillräckligt straffad genom den skam han får utstå för att ha begått brottet.

Vad D.M. anfört utgör visserligen skäl som formellt skulle kunna beaktas av rätten vid påföljdsvalet med stöd av 29 kap. 5 § 1 st. 8 p. och 30 kap. 4 § 1 st.brottsbalken. Omständigheterna synes dock närmast relevanta för frågan om vid vilken tidpunkt fängelsestraffet skall avtjänas eftersom det framstår som möjligt att planera företagets verksamhet och tiden för verkställighet så att de av D.M. påtalade olägenheterna inte uppstår. Tingsrätten finner sålunda inte skäl att på grund av vad D.M. anfört välja en icke frihetsberövande påföljd.

Nämndemannen Elisabeth Lennartsson var skiljaktig och anförde följande: Med beaktande av de skäl D.M. anfört finner jag att ett fängelsestraff skulle drabba D.M. oskäligt hårt. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom jämte 120 dagsböter om 230 kr. Jag är i övrigt ense med majoriteten.

D.M. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ådöma honom en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (1996-09-13, t.f. hovrättslagmannen Lennart Thorelli, hovrättsrådet Hans Träff, t.f. hovrättsassessorn Helen Persson, referent, samt nämndemännen Kerstin Hagström och Ingrid Hellberg) fastställde tingsrättens dom och uttalade i domskälen följande: I enlighet med tingsrättens dom har D.M. gjort sig skyldig till grovt sjöfylleri och vållande till kroppsskada.

Av D.M:s egna uppgifter samt av analysbeviset framgår att han vid tillfället varit avsevärt påverkad av alkohol. Den båt han fört har varit förhållandevis stor och snabbgående. Den har framförts i ett område där det för tillfället legat många båtar förtöjda och där ett stort antal människor varit i rörelse. D.M. har under färden haft tre passagerare, varav två åsamkats skador vid kollisionen med bryggan. Även bryggan och den båt som D.M. kolliderat med har skadats. Brottet har inneburit fara för människors liv och hälsa och hovrätten finner, lika med tingsrätten, att brottet är av sådan art att fängelse normalt skall väljas som påföljd (jfr prop. 1993/94:44 s. 65).

D.M. har som skäl för att han skall dömas till en icke frihetsberövande påföljd anfört samma omständigheter som vid tingsrätten. Av hans uppgifter framgår att företaget, som har cirka 40 personer anställda, för närvarande har svårt att få avsättning för sina produkter och därför har ekonomiska problem. Det har dock inte framgått att D.M:s position i företaget är sådan att det för företagets fortlevnad skulle vara omöjligt för honom att vara borta en kortare tid. Som tingsrätten funnit är det närmast en fråga om vid vilken tidpunkt fängelsestraffet skall avtjänas. Vad D.M. anfört utgör således inte skäl att välja en annan påföljd än fängelse. Tingsrättens dom skall därför fastställas.

Målnummer B 395/96