NJA 1987 s. 259

Domslut

Domslut. AB Toftö förpliktas att till AB Malagas konkursbo genast utge 515 496 kr jämte ränta därå enligt 4 § 3 st och 6 §räntelagen från d 6 dec 1982 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n anfört i huvudsak detsamma som antecknats i TR:ns dom. Toftöbolaget har dock gjort följande tillägg: L.J. ägde majoriteten av aktierna i AB Malaga. Hans båda barn ägde visserligen aktierna i Toftöbolaget men inträdde som styrelseledamot och suppleant först år 1981. Dessförinnan utgjordes styrelsen av en person vid namn A.J. med dennes hustru X.X. som suppleant. Toftöbolagets verksamhet består i att äga och förvalta andelar i partrederier samt fastigheten Nötsäter 1:116. Bolagen hade inte gemensam förvaltning eller gemensam kontorsorganisation. Bolagens respektive styrelse svarade för förvaltningen. På grund av att båda bolagen hade ringa verksamhet sköttes emellertid dessas bokföring av personal hos Skärhamns Oljetransport AB (SKOT) vilket underlättade för bokföraren att göra avstämning mellan bolagen.

Konkursboet har såsom grund för sin talan åberopat att AB Malaga till följd huvudsakligen av olika, under åren 1969-1972 utgivna lån har en fordran på Toftöbolaget om sammanlagt 515 496 kr. Toftöbolaget har emellertid med hänvisning till det ostridiga förhållandet att mer än tio år förflutit från fordringens tillkomst invänt att konkursboet förlorat rätten att kräva ut denna fordran.

Med anledning härav har konkursboet till stöd för sin talan åberopat alternativa tilläggsgrunder, nämligen för det första att de båda bolagen stått varandra så nära att vanliga regler om preskription inte gäller dessa bolag emellan, för det andra - om preskriptionsveglerna likväl skulle anses gälla - att preskription avbrutits dels genom att Toftöbolaget under verksamhetsåret 1973-74 avbetalat på skulden, dels genom att bolagen vid varje års bokslut avstämt AB Malagas fordran och Toftöbolagets skuld till lika belopp samt för det tredje - om fordran skulle anses preskriberad - att denna återupplivats genom den AB Malaga år 1982 av Toftöbolaget tillställda "kvittevingsförklaringen", enligt vilken AB Malagas fordran på Toftöbolaget skulle avräknas mot Toftöbolagets fordran på Skärhamns Oljetransport AB.

AB Malaga och Toftöbolaget står inte i koncernförhållande och är sålunda två formellt fristående bolag. Visserligen ger vad som i målet framkommit om släktskapen mellan bolagens aktieägare och om handhavandet av bolagens praktiska angelägenheter fog för antagandet att de sammanhålls av gemensamma intressen. Denna omständighet är emellertid inte tillräcklig för att preskription inte skulle löpa med avseende på fordringar mellan bolagen, låt vara att dylika närståendeförhållanden mellan bolag föranlett särregleringar på skilda lagstiftningsområden såsom genom att nu gällande aktiebolagslag upptager ett dispensabelt förbud för aktiebolag att under vissa förutsättningar lämna penninglån till annat aktiebolag, över vars verksamhet bestämmande inflytande utövas av någon som är barn till aktieägare i det långivande bolaget.

Vad härefter gäller konkursboets påstående om preskriptionsavbrott framgår av utredningen i målet att det löpande och från år till år sig förändrande fordringsförhållandet mellan bolagen vid varje verksamhetsårs slut avstämts på grundval av föreliggande verifikationsmaterial så att kontokurantförhållandet utvisade lika stora belopp för AB Malagas fordran som för Toftöbolagets skuld. Denna för bolagen gemensamma avstämning synes visserligen praktiskt ha företagits av personer som varit anställda hos Skärhamns Oljetransport AB. Annat har emellertid inte framkommit än att avstämningen utgjort led i de förstnämnda bolagens förvaltning och varit för färdigställandet av korrekta årsredovisningar för dessa bolag nödvändiga bokföringsåtgärder samt att resultatet av dessa bokföringsåtgärder avspeglats i den av styrelsen för respektive bolag fastställda balansräkningen. Genom dessa avstämningar måste Toftöbolaget därför anses ha gentemot AB Malaga årligen erkänt förhandenvaron och storleken av dess fordran, vilken sålunda inte är preskriberad.

På grund härav och då annan invändning inte gjorts mot käromålet skall detta bifallas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Toftöbolaget (ombud advokaten J.M.) sökte revision och yrkade ogillande av konkursboets talan. Konkursboet (ombud advokaten B.W.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att fordringsposterna årligen stämts av mellan Malagabolaget och Toftöbolaget. Genom dessa åtgärder får det anses att man från Toftöbolaget givit tillkänna för Malagabolaget att Toftöbolaget ansåg sig vara Malagabolagets gäldenär. Tillkännagivandet har skett från och till personer anställda i företag som stadigvarande haft i uppdrag att handha respektive bolags bokföring och bokslut varför det måste anses ha skett på respektive bolags vägnar. Kraven på preskriptionsbrytande åtgärd har därmed uppfyllts. De nu ifrågavarande fordringarna är alltså inte preskriberade. HovR:ns dom skall således fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Welamson, Vängby, referent, Gregow, Magnusson och

Solerud) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Konkursboet har till stöd för sitt påstående att preskription ej inträtt åberopat samma grunder som i TR:n och HovR:n.

Av utredningen framgår att AB Malaga och Toftöbolaget hade ägare tillhörande samma familjekrets, nämligen V. och L.J. samt deras barn. Toftöbolaget ägdes av L.J:s barn medan AB Malaga ägdes av V. och L.J. samt V.J:s barn; det i målet också aktuella Skärhamns Oljetransport AB, SKOT, var dotterbolag till AB Malaga, Toftöbolaget stod inte i koncernförhållande till de båda andra bolagen men kan sägas ha tillhört samma intressekrets. Som HovR:n funnit utesluter intressegemenskapen mellan Toftöbolaget och AB Malaga inte att fordringspreskription kan inträda i förhållandet mellan bolagen. Däremot kan intressegemenskapen böra särskilt beaktas vid prövningen av frågan vilken verkan den ena eller andra åtgärden från något av bolagen haft i preskriptionsavbrytande hänseende.

Vad angår den av konkursboet åberopade grunden att preskriptionsavbrott skett genom att AB Malagas och Toftöbolagets inbördes fordringsförhållanden avstämts fortlöpande får av utredningen, främst L-E.E:s vittnesutsaga i TR:n, anses framgå följande. Bokföringen och bokslutsarbetet för olika bolag som ingick i J-gruppen, här inbegripet Toftöbolaget, sköttes sedan år 1973 eller 1974 av personal som var anställd hos SKOT. Bolagen i gruppen lämnade administrationsbidrag till SKOT för dess kostnader för detta arbete. Ford ringarna hos ett bolag mot övriga bolag i gruppen fördes på ett särskilt konto för varje bolag. En avstämning av de olika bolagens fordringsförhållanden gjordes dels löpande dels i samband med bokslutsarbetet för att kontrollera att fordringar och skulder stämde mellan bolagen inbördes. Toftöbolaget hade kalenderåret som bokföringsår, medan AB Malaga hade brutet räkenskapsår med bokslut vid halvårsskiftet. Åtminstone någon affärshändelse mellan AB Malaga och Toftöbolaget inträffade varje bokföringsår som nu är aktuellt fram till och med bokföringsåret 1977/78.

I förevarande hänseende har Toftöbolaget i HD anfört bl a följande. I praktiken synes Toftöbolagets och AB Malagas bokföring ha skötts av olika befattningshavare inom SKOT:s organisation. I målet är inte utrett hur avstämningen mellan bolagen i praktiken gått till. Det är ingalunda sagt att en avstämning rent tekniskt måste innebära ett erkännande av gälden. Avstämningen har endast haft till syfte att siffrorna i respektive bolags årliga balansräkning inbördes skulle bli desamma. Fråga har således icke varit om något från Toftöbolaget gentemot AB Malaga riktat erkännande av gälden. Även om en bokföringsmässig avstämning i sig skulle anses vara liktydig med ett erkännande av skulden från gäldenärsbolagets sida, måste i vart fall erfordras att detta erkännande verkställs av och riktas till sådana befattningshavare i respektive bolag som är behöriga att företräda bolagen. Den omständigheten att Toftöbolaget må ha till person anställd i SKOT lämnat uppdraget att ombesörja bokföring och bokslut kan under inga förhållanden uppfattas som en fullmakt för vederbörande att gentemot AB Malaga rikta ett för Toftöbolaget bindande erkännande av förefintlig gäld. Det har i målet ej gjorts gällande att AB Malagas tidigare ställföreträdare uppfattat avstämningen såsom erkännande av gälden och det är ej ens utrett huruvida bolagens ställföreträdare känt till att avstämning skett.

Enligt 3 § i 1862 års preskriptionsförordning kunde preskription brytas genom "avbetalning å huvudstol eller räntebetalning, som av gäldenär eller med hans vetskap gjord är, så ock annat gäldenärs erkännande av fordringens tillvaro". Enligt 5 § i 1981 års preskriptionslag kan preskription avbrytas genom att "gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären. Frågan om det av konkursboet åberopade avstämningsförfarandet kan tilläggas verkan som sådant erkännande som avses i preskriptionslagstiftningen får bedömas med beaktande av preskriptionsinstitutets ändamål. Detta kan sägas vara att dels medverka till att fordringsförhållanden avvecklas inom rimlig tid dels förebygga bevissvårigheter i rättegångar och bespara gäldenären besväret att under obestämd tid spara bevismedel rörande gamla rättsförhållanden. Borgenären skall tvingas att inte dröja alltför länge med att utkräva sin fordran eller att i allt fall tillse att fordringens tillvaro och storlek blir konstaterad. Säkerhet och klarhet skapas därigenom i fordringsförhållanden. Bevissvårigheterna minskar såväl för borgenären när det gäller att styrka fordringens riktighet som för gäldenären när det gäller att bemöta anspråket. Gäldenärens trygghet ökar genom att han efter preskriptionstidens utgång är skyddad mot obefogade krav och inte heller riskerar att bli överraskad med krav på gamla fordringar. (Jfr SOU 1957:11, Fordringspreskription m m, s 25 och Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s 650.)

Om i ett kontokurantförhållande den part som har en nettoskuld till den andre lämnar ett erkännande av nettoskuldens existens, ett s k saldoerkännande, måste detta anses medföra ett avbrott av preskriptionen av sådana fordringar som efter avräkning av betalningar och motfordringar bildar nettot. Det sagda gäller även erkännanden som lämnas rutinmässigt. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att det anses höra till god revisionssed att i samband med revision av ett företags årsredovisning granska bl a om företagets kundfordringar existerar (se Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR:s rekommendationer i revisionsfrågor, Granskning av kundfordringar, 1985). Detta kan ske genom stickprovskontroll, varvid gäldenären av företaget ombeds exempelvis att till revisorn lämna en saldobekräftelse beträffande parternas mellanhavande. En sådan bekräftelse bör anses medföra preskriptionsavbrott. Den får nämligen anses vara riktad till borgenären och tillgodoser preskriptionslagstiftningens syfte att skapa säkerhet och klarhet i fordringsförhållandet.

Ett erkännande av en fordrans existens som får preskriptionsavbrytande verkan kan ske genom konkludent handlande. Det framgår redan av ordalydelsen av såväl 1862 års preskriptionsförordning som 1981 års preskriptionslag. Båda tillerkänner som framgått räntebetalning och avbetalning sådan verkan. Det kan inte krävas att för ett företag som drivs av en juridisk person ett erkännande i sådan form skall lämnas eller tas emot av en ställföreträdare för den juridiska personen. Den inom företagets organisation som har att verkställa sådan åtgärd får anses handla på företagets vägnar även såvitt avser åtgärdens verkan från preskriptionssynpunkt. Det sagda gäller också om ett saldoerkännande.

Den omständigheten att i förevarande fall AB Malaga och Toftöbolaget har ingått i samma intressegrupp kan tänkas ha medfört att ställföreträdare för de båda bolagen ägnat föga intresse åt den formella beskaffenheten av bolagens inbördes mellanhavanden och att de i större utsträckning än eljest skulle ha skett har överlämnat handläggningen av dessa mellanhavanden åt personer i underordnad ställning. Intressegemenskapen mellan bolagen minskar å andra sidan de betänkligheter som eljest kunde möta mot att anse att sådana personer haft behörighet att handla på respektive bolags vägnar med preskriptionsavbrytande verkan; intill dess konkursen inträffade kan i det aktuella hänseendet någon motsättning mellan bolagen inte antas ha förelegat. Ett alltför strängt krav i fråga om behörighet att lämna eller ta emot preskriptionsavbrytande erkännanden skulle ge bolagen möjlighet att i efterhand och till tredje mans nackdel välja den för intressegruppens medlemmar fördelaktigaste tolkningen av de vidtagna åtgärderna.

Genom de avstämningar som enligt det föregående skett av AB Malagas och Toftöbolagets inbördes fordringsförhållanden i samband med bokslutsarbetet i bolagen har fordringarnas existens och storlek blivit klarlagda. Ett huvudsyfte med preskriptionsinstitutet har därmed blivit tillgodosett. De uppdrag att utföra bokföring och bokslutsarbete som de båda bolagen lämnat personal hos SKOT - som i förevarande hänseende får anses ha ingått i bolagens organisation - måste antas ha innefattat också uppgiften att på bolagens vägnar utföra avstämningarna av bolagens inbördes mellanhavanden.

På grund av det anförda får avstämningarna anses utgöra sådana erkännanden från Toftöbolagets sida av AB Malagas nettofordran mot Toftöbolaget vid tidpunkten för varje årsredovisning som har medfört preskriptionsavbrott. Tvist råder ej om det fordrade beloppet i och för sig. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.