NJA 1987 s. 349

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Pehrsson, rådmannen Gunnarson och tingsfiskalen Sigstam) anförde i dom d 12 mars 1985: Yrkanden m m. Enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder - främjandelagen - skall en arbetsgivare som avser att genomföra en driftsinskränkning varsla länsarbetsnämnden i länet om detta viss tid i förväg. Om fler än 100 arbetstagare berörs, skall varsel ske minst sex månader före driftsinskränkningen. Har arbetsgivaren inte kunnat förutse de omständigheter, varav driftsinskränkningen beror så lång tid i förväg som sex månader eller den kortare tid som föreskrivs i fråga om mindre driftsinskränkningar, skall varsel i stället lämnas så snart det kan ske. En arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla enligt lagens föreskrifter kan åläggas att betala en särskild varselavgift till statsverket. Underlåtes varsel under tid då arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som företräder konkursboet.

Resebyråerna Trivselresor AB och Trivselresor Produktion AB försattes i konkurs d 19 okt 1982. Till förvaltare i konkurserna utsågs B.G..

Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört: Kort tid efter det att de båda bolagen försattes i konkurs fördes förhandlingar med de anställdas fackliga organisation om planerade driftsinskränkningar. Sedan länsarbetsnämnden i Stockholms län i början av dec 1982 fått kännedom om de beslutade driftsinskränkningarna, anmodade nämnden skriftligen konkursförvaltaren vid två tillfällen att inkomma med varsel till nämnden. Först d 21 dec 1982 kom ett formellt varsel om driftsinskränkning till nämnden. Enligt varslet berördes totalt 78 personer vid Trivselresor AB och 110 personer vid Trivselresor Produktion AB av inskränkningarna. Av de 78 berörda vid Trivselresor AB hade 33 sin arbetsplats i Stockholms län och 5 i Göteborgs och Bohus län. För dessa började driftsinskränkningen d 7 dec 1982. Av de 110 anställda vid Trivselresor Produktion AB, som berördes av inskränkningen, hade 56 sin arbetsplats i Stockholms län, 8 i Malmöhus län och 9 i Göteborgs och Bohus län. Även för dessa började driftsinskränkningen d 7 dec 1982. Driftsinskränkningarna vid de två företagen avsåg även andra län. I dessa län berördes färre än fem arbetstagare, varför varselskyldighet inte förelåg. Arbetsmarknadsstyrelsen gör gällande att konkursförvaltaren av grov oaktsamhet har brutit mot varselreglerna genom att inte underrätta eller varsla berörda länsarbetsnämnder så snart det kunnat ske eller i anslutning till konkursutbrottet, då förhandlingar påkallades med den fackliga organisationen. Varslet har försummats under nio påbörjade veckor. Utgångspunkten för beräkningen är d 25 okt, dvs kort efter det att MBL-förhandlingar påbörjades. Sammanlagt 111 arbetstagare har berörts. Arbetsmarknadsstyrelsen yrkar mot denna bakgrund att B.G. i egenskap av företrädare för konkursbona förpliktas att betala varselavgift, beräknad på att varsel försummats under nio påbörjade veckor och att 111 arbetstagare berörts, med lägst 99 900 kr och högst 499 500 kr.

B.G. har bestritt yrkandet och som grund härför anfört: I första hand gör han gällande att varselskyldigheten åvilat bolagens styrelser. MBL- förhandlingar hade pågått sedan våren 1982 och driftsinskränkningar kunde förutses. I andra hand anser B.G. att han gjort vad på honom ålegat för att se till att varsel kom in. Blanketter för varsel överlämnades d 20 okt till G.H., som handhade konkursbolagens löneutbetalningar och personal ärenden. I samband härmed instruerade han såväl G.H. och personalen på bolagens kontor som sin egen sekreterare hur de skulle förfara med blanketterna. B.G. påminde med jämna mellanrum G.H. om varselskyldigheten och när slutligen länsarbetsnämnden d 7 dec 1982 skrev och infordrade varseluppgiften, vilken skrivelse anlände d 9 eller 10 dec, föranstaltade han om att uppgiften avgick d 17 dec. I tredje hand gör B.G. gällande att förseningen av varslen inte lett till någon skada, eftersom enligt uttalanden från länsarbetsnämnderna det förelåg mycket begränsade möjligheter för de anställda att få andra arbeten inom branschen. I fjärde hand menar han att TR:n, om den skulle finna att han förfarit grovt oaktsamt, bör jämka varselavgiften till 0 kr. - Det är en mycket stor press på en konkursförvaltare i konkurser med så många anställda att sörja för som i detta fall. Enligt KL skall konkursboet avvecklas och allt omvandlas till pengar. Alla anställda skall sluta inom ett år från konkursutbrottet. Konkursförvaltaren har att inom en vecka göra en borgenärsförteckning. Konkursbolagen hade ca 600 borgenärer. Det fanns inte något datorbaserat redovisningssystem. Den 22 okt ägde MBL-förhandlingar rum. Personalen sades upp d 8 nov. Den 17 nov ägde första borgenärssammanträdet rum. Bouppteckningen skall upprättas. Vidare skall underlag för lönegarantienhetens arbete upprättas. Omgående efter konkursutbrottet togs kontakt med lönegarantienheten. Konkursbolagen hade 19 kontor i Sverige och personal spridd över hela världen. Allt detta skulle redovisas för lönegarantienheten för att lön skulle kunna lyftas d 25 okt i första hand och därefter i nov. Vidare skulle avstämning ske med kommerskollegium beträffande resenärer som vid konkursutbrottet var spridda runt om i världen. Inte minst skulle anspråk från resenärer med s k luffarkort utredas. Parallellt med detta startades utredning om möjligheten att upprätta nya arbetsplatser och att rädda de kontor som redan fanns. Fram till dec lyckades B.G. att överlåta samtliga kontor till andra företag och kunde därigenom skapa sysselsättning för 50 av de anställda. Först i mars 1983 tog berörda länsarbetsnämnder kontakt med de anställda och undrade om de kunde hjälpa till.

Arbetsmarknadsstyrelsen har genmält: Det är den som verkställer uppsägningarna som har att fullgöra varselskyldigheten. När det gäller tidpunkten för fullgörande av varselskyldigheten gäller att detta skall göras så snart ske kan. Initiativet ligger hos konkursförvaltaren. Att varselskyldigheten konkurrerar med andra uppgifter för förvaltaren är en situation som regelmässigt inträffar i konkurser. Konkursförvaltaren bör kunna klara av denna uppgift. I vart fall får han inte underlåta att lämna uppgifter. I detta fall fick länsarbetsnämnderna i Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län inte någon varseluppgift. Invändningen att någon skada inte skett saknar betydelse eftersom det är fråga om en ordningsföreskrift. Något skaderekvisit är inte uppställt. För övrigt kunde länsarbetsnämnderna inte vidta åtgärder eftersom de inte hade tillgång till faktiska uppgifter om de anställda förrän det var för sent.

Domskäl. B.G. har närmare utvecklat den arbetssituation som rådde under tiden efter konkursutbrotten. Han har därvid framhållit, bl a att han var helt hänvisad till personalen i konkursbolagen för att få hjälp att fylla i varseluppgifterna, eftersom den advokatbyrå som han är medarbetare i inte har resurser för att hjälpa till med så omfattande uppgifter, att prioriteringen av upprättandet av underlaget för lönegarantienhetens arbete skedde helt i samklang med personalens önskemål, att det var en förutsättning för en gynnsam avveckling av rörelserna att personalen genom lönegarantin tillförsäkrades sin lön så att de inte lämnade anställningarna och att B.G. arbetade på heltid med konkurserna långt in i jan 1983.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vitsordat att B.G. haft den arbetsbörda som han påstår och att de av B.G. angivna faktiska förhållandena förelegat.

I ett hänseende har det framkommit olika uppfattningar hos parterna, nämligen i fråga om länsarbetsnämndernas handläggning av varselärenden. B.G. har gjort gällande att nämnderna i regel inte nöjer sig med annat än fullständiga uppgifter om de personer som varslet avser.

Till stöd för sitt påstående har B.G. åberopat vittnesförhör med advokaten J.F. och med sin sekreterare I.B.L..

J.F. har berättat: Han är ledamot av styrelsen för förvaltarkollegiet och har sysslat med konkurser sedan 1977. Den första tiden efter främjandelagens tillkomst tillämpades varselreglerna med en viss osäkerhet. Arbetsmarknadsstyrelsen gav uttryck för missnöje med att blanketterna fylldes i slarvigt. Den skärpning som skedde ledde något för långt. Som exempel kan nämnas att i en konkurs med 25-30 anställda varsel skickades till länsarbetsnämnderna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län. Det var endast en formell anmälan utan den personförteckning med namn och adresser som vanligtvis krävs. Därefter uppnåddes en lösning som innebar att samtliga anställda fick nytt arbete. Vid kontakt med länsarbetsnämnderna i Göteborgs och Bohus och Malmöhus län förklarade de sig nöjda med beskedet att alla fått arbete. Länsarbetsnämnden i Stockholms län krävde dock att få uppgifterna och ville inte gå med på att J.F. återkallade ärendet. Efter ytterligare en och en halv månad kom ett föreläggande, varefter J.F. skickade in uppgifterna.

I.B.L. har uppgivit: Hon ser de två blanketter som varseluppgifter lämnas på som en enhet. I ett fall sände hon in blankett nr 2 utan att adresserna var ifyllda. Hon blev då tillsagd att komplettera med adresser inom två dagar. Som hon har fattat länsarbetsnämnden vill man ha varseluppgiften i fullständigt skick från början.

Arbetsmarknadsstyrelsen har påstått att länsarbetsnämnderna i sitt arbete följer främjandelagen. För att visa vad detta närmare innebär har styrelsen åberopat vittnesförhör med inspektörerna R.S. och Å.E. vid länsarbetsnämnden i Stockholms län.

R.S. har uppgivit: I regel tar det mellan fjorton dagar och en månad innan en konkursförvaltare lämnar in varselanmälan. Mestadels finns personförteckningen med. Nämnden godkänner emellertid om varselanmälan endast innehåller antalet berörda arbetstagare, fördelade på yrkeskategorier. Förvaltaren föreläggs i sådant fall att komplettera med personförteckning. Hur långt anstånd som kan accepteras kan hon inte uttala sig om generellt.

Å.E. har berättat: Enligt hans erfarenhet tar det 5-15 dagar från det konkursförvaltaren utsetts till dess varselanmälan inkommer. I små konkurser går det fortare än i större. Det anmärkningsvärda i de två konkurserna som B.G. hade hand om var den långa tid som förflöt från konkursutbrottet. Det var det första ärendet i konkurssammanhang som nämnden vidarebefordrade till arbetsmarknadsstyrelsens juridiska enhet. Nämnden har inte någon skyldighet att ta initiativ om man genom pressen eller på annat sätt får reda på ett konkursutbrott. Han hade läst i tidningarna om de aktuella konkurserna men detta föranledde inte någon åtgärd. I början av dec 1982, vill han minnas, blev han uppringd av ordföranden i fackklubben i konkursbolagen. Hon frågade varför nämnden inte givit någon information med anledning av de varsel som lämnats. Han tog då reda på vem som var konkursförvaltare och begärde i brev d 7 dec 1982 skriftlig förklaring till att anmälan om driftsinskränkning inte lämnats. Att det tog en månad efter det att varselanmälan kommit in till dess han hade skrivit sin kommentar till de lämnade varslen berodde på den helg som kom emellan. Det har förekommit att man i konkurser överlåtit hela rörelsen med personal och allt. Främjandelagen ålägger konkursförvaltaren anmälningsskyldighet även i sådant fall. Detta får betraktas som proformavarsel. I stora konkurser kan det dock inte bli aktuellt med proformavarsel. Nämnden vill i ett så tidigt skede som möjligt få klarhet i vilka anställda som behöver hjälp.

TR:ns bedömning.

Det är ostridigt att de driftsinskränkningar i Trivselresor AB och Trivselresor Produktion AB som föranledde varselskyldighet enligt främjandelagen beslutades sedan bolagen försatts i konkurs. För underlåtenheten att lämna varsel har alltså B.G. att svara.

Enligt B.G. inleddes MBL-förhandlingar om planerade driftsinskränkningar d 22 okt 1982. TR:n delar arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning att konkursförvaltaren bör ha en överblick över vilka uppsägningar som kan bli aktuella i anslutning till att facket underrättas om de planerade inskränkningarna. Det är därför rimligt att ha d 25 okt 1982 som utgångspunkt för beräkning av fristen.

När det gäller att bedöma huruvida B.G. gjort vad som ålegat honom för att få in varseluppgift i tid tar TR:n fasta på bestämmelsen i 5 § främjandelagen att varsel skall innehålla uppgift om driftsinskränkningens orsak och art, tidpunkten för denna och antalet berörda arbetstagare, fördelade på yrkesgrupper. Så snart ske kan skall varslet kompletteras med personförteckning. Av vittnena R.S:s och Å.E:s uppgifter framgår att främjandelagens bestämmelser i praktiken följs genom att någon personförteckning inte krävs när varslet ges. B.G. har givit uttryck för en annan uppfattning, nämligen att länsarbetsnämnderna regelmässigt inte låter sig nöja med mindre än att man får fullständiga uppgifter. B.G., som är en erfaren konkursförvaltare, får stöd i sin uppfattning av vittnet I.B.L., som har stor erfarenhet av handläggning av konkurser. Även om B.G. på så sätt får anses ha ett visst fog för sin uppfattning, kan TR:n inte bortse från att främjandelagen uttryckligen medger en uppdelning i varsel och personförteckning och att de hörda företrädarna för länsarbetsnämnden förklarat att bestämmelsen tillämpas enligt ordalydelsen. B.G:s uppfattning kan därför inte godtas som tillräcklig ursäkt för dröjsmålet med varslet.

Enligt B.G. bör dröjsmålet med varseluppgiften också ses i belysning av de andra åligganden han haft som förvaltare i konkursen. Det rörde sig om två konkurser som krävde stora arbetsinsatser och stort engagemang från förvaltarens sida, inte minst med tanke på antalet anställda och den geografiska spridningen av både personal och fordringsägare. B.G. har sett som sin främsta uppgift att säkerställa en avveckling av bolagens engagemang med bibehållande av personalen i görligaste mån. En förutsättning härför var att frågorna om lönegaranti fick en snar lösning. Arbetet med detta tog i anspråk bolagens administrativa resurser i en utsträckning som medförde att kravet på att upprätta varseluppgift och personförteckning kom att eftersättas. Enligt B.G. fanns det inte möjlighet att fullgöra varselrapporteringen annat än med hjälp av bolagens personal med hänsyn till det stora antalet anställda. B.G. lämnade i ett tidigt skede blanketter till den handläggare som skulle upprätta varseluppgift och personförteckning, gav instruktioner och påminde henne med jämna mellanrum om uppgiften. TR:n finner dock att B.G. inte gjort allt som borde krävas av honom när det gäller avvägningen mellan de uppgifter som bolagens administrativa personal sattes att utföra. Han borde ha verkat kraftigare för att varselskyldigheten fullgjordes i ett tidigare skede så att arbetsmarknadsmyndigheternas resurser kunnat sättas in så snart som möjligt. Härigenom har B.G. enligt TR:ns mening förfarit oaktsamt.

Vid bedömning av B.G:s oaktsamhet kan inte bortses från den pressade situation som en konkursförvaltare befinner sig i när det gäller att handha konkurser av den storlek som det är fråga om. Det kan visserligen sägas att det alltid är fråga om en pressad situation när en rörelse har nått det stadium att det är fråga om driftsinskränkningar. En konkursförvaltare måste dock först sätta sig in i verksamheten och snabbt göra de ekonomiska överväganden som skall leda till en så förmånlig avveckling som möjligt. Till bilden hör också B.G:s på tidigare erfarenheter grundade uppfattning att det krävdes att varsel och personförteckning lämnades i ett sammanhang. Att B.G. i detta läge avvägde användningen av de administrativa resurserna i bolagen så att varselskyldigheten inte fick tillräcklig prioritet leder TR:n till uppfattningen att den oaktsamhet han visat inte kan bedömas som grov.

Härefter kvarstår till bedömning det förhållandet att B.G. enligt arbetsmarknadsstyrelsen över huvud taget inte lämnat varsel till länsarbetsnämnderna i Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län, en underlåtenhet som i vart fall inte skulle kunna accepteras. TR:n beaktar i detta hänseende att den anmälan om driftsinskränkning för vart och ett av de båda konkursbolagen som B.G. lämnade till länsarbetsnämnden i Stockholms län omfattade samtliga av driftsinskränkningarna berörda anställda, alltså även dem som var verksamma i andra län. Enligt länsarbetsnämndens i Stockholms län kommentar översändes kopior av varselhandlingarna till de andra länsarbetsnämnder som berördes, däribland nämnderna i Göteborgs och Bohus län och Malmöhus län. På så sätt skulle syftet med varselanmälan vara uppnått, låt vara med någon ytterligare fördröjning. Även om bestämmelserna om varselskyldighet har karaktären av ordningsföreskrifter kan man enligt TR:ns mening inte bortse från ändamålet med främjandelagen. Den myndighet som har till uppgift att bistå anställda som drabbats av driftsinskränkning har fått uppgift om samtliga personer som berörs, alltså även personer för vilka varselskyldighet inte föreligger. Myndigheten har handlat följdriktigt genom att inom organisationen meddela andra enheter. På detta sätt har inte bara de länsarbetsnämnder till vilka varsel skolat inges utan även andra länsarbetsnämnder fått uppgift om driftsinskränkningarna. Att i ett sådant läge anse förvaltaren ha handlat grovt oaktsamt finner TR:n inte motiverat.

TR:n finner således att arbetsmarknadsstyrelsens yrkande skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Arbetsmarknadsstyrelsens yrkande lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Parterna har, var för sitt vidkommande, åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n utom såtillvida som B.G. ej längre gör gällande att varselplikt åvilat bolagens styrelser.

Det är ostridigt mellan parterna, att varselskyldigheten i föreliggande fall inte skall knytas till någon av de frister som anges i 2 eller 3 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder och att varsel i stället bort efter konkursutbrottet lämnas så snart det har kunnat ske (4 § samma lag). Vid bedömandet i sistnämnda hänseende är att beakta att varselskyldighet överhuvudtaget inte har uppkommit förrän samtliga de uppgifter som anges i lagens 5 § 1 st blivit tillgängliga för arbetsgivaren. Vad gäller föreskriven uppgift om antalet berörda arbetstagare, fördelade på yrkesgrupper, har B.G. förklarat att det med hänsyn till de många spridda arbetsplatserna inte varit möjligt att förrän omkring d 10 nov 1982 erhålla denna uppgift. B.G:s förklaring har inte vederlagts. Hans underlåtenhet att lämna varsel har således inträtt tidigast nämnda dag. Genom att inkomma med varsel först d 21 dec 1982 har B.G. gjort sig skyldig till försumlighet.

Innan ställning tas till frågan om underlåtenheten, såsom arbetsmarknadsstyrelsen påstått, skett av grov oaktsamhet och om förutsättningar i övrigt för åläggande av varselavgift är för handen fordras ett klarläggande av det aktuella sanktionssystemets innebörd.

Syftet med bestämmelserna om varselavgift är självfallet att säkerställa att varselskyldigheten efterlevs. Motiven för regleringen är inte helt klara. Samtidigt som en bötespåföljd befunnits stötande har man valt en annan påföljd, men med starkare verkan, som ansetts bättre kunna anpassas till den ekonomiska ställningen hos den försumlige arbetsgivaren och som kan bestämmas så att företaget inte gör någon ekonomisk vinning av sin underlåtenhet att lämna uppgift till arbetsmarknadsmyndigheterna (prop 1973:129 s 100). Hur en sådan vinning skulle kunna bli följden av att uppgiftsskyldigheten åsidosätts är inte alldeles lätt att förstå.

Någon ogynnsam effekt av underlåtet varsel behöver inte styrkas, utan det är underlåtenheten i sig som sanktioneras. Andra sanktioner svensk rätt för säkerställande av en tämligen enkel uppgiftsskyldighet är i allmänhet föga ingripande. De för normala fall stadgade varselavgiftsbeloppen - mellan 100 och 500 kr per anställd och påbörjad vecka som varsel försummats - kan däremot bli synnerligen kännbara, särskilt om de, såsom i förevarande fall, skulle drabba en konkursförvaltare personligen. I gengäld är regeln i lagens 17 § 1 st om den principiella avgiftsskyldigheten fakultativ: Avgift "kan" - men måste inte - åläggas, om uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Lagstiftningens förarbeten innehåller inga uttalanden om när varselavgift, under i övrigt gällande förutsättningar, bör uttagas och när man bör avstå därifrån. Här och i det följande bortses från den i 17 § 3 st stadgade möjligheten att, för den händelse varselavgift skall utgå, jämka avgiftsbeloppet ned till noll.

Det anförda synes berättiga till slutsatsen att avgiftsskyldigheten bör reserveras för sådana försummelser som ter sig mera allvarliga eller som eljest från allmän synpunkt anses kräva ett ingripande. Olika typsituationer är tänkbara. En försummelse är självfallet mera allvarlig om länsarbetsnämnden skulle ha haft goda möjligheter att, för den händelse varsel givits, bereda nya anställningar än om inga sådana anställningar funnits att erbjuda. Det måste vidare kunna ställas högre krav på en arbetsgivare som sedan lång tid driver ett företag om vilket han har ingående kännedom än på exempelvis en advokat som i egenskap av konkursförvaltare plötsligt får sitt uppdrag innebärande ett stort antal brådskande åtaganden i förhållande till intressenter och myndigheter av skilda slag med avseende på ett för honom okänt företag. Varselskyldigheten måste här, även om den i och för sig är betydelsefull, sättas in i sitt sammanhang och därvid, undantagsvis, få stå tillbaka för än mera brådskande eller angelägna uppgifter i konkursboets förvaltning. Om försök att ta ut varselavgifter utan verkligt starka skäl skulle bli mera vanligt förekommande gentemot konkursförvaltare eller andra personer med offentligt uppdrag att förvalta företag, kan detta rent av tänkas minska benägenheten att åtaga sig sådana uppdrag.

B.G. har varit förvaltare i en omfattande och svårbemästrad konkurs med krav på brådskande åtgärder och samtidiga hänsynstaganden åt olika håll. Arbetsmarknadsstyrelsen har vitsordat den beskrivning B.G. vid TR:n gjort av sin stora arbetsbörda. Utredningen ger ej stöd för ett vid tiden för varselpliktens fullgörande gjort antagande att ett några veckor tidigare lämnat varsel skulle ha lett till att något större antal av de berörda arbetstagarna snabbt fått nya anställningar. Mot bakgrund av det anförda kan - även om B.G:s försumlighet skulle betraktas som grov - tillräckliga skäl ej anses föreligga att ålägga honom varselavgift.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Westin, var skiljaktig beträffande domskälen och anförde: Vid huvudförhandling i HovR:n har parterna utvecklat sin talan på samma sätt som vid TR:n; B.G. har dock uppgivit att han ej instruerat sin egen sekreterare om hur varselblanketterna skulle hanteras, varför det som i TR:ns dom antecknats därom måste vara en missuppfattning av TR:n, som ju i domen under rubriken Domskäl antecknat att B.G. framhållit att han var helt hänvisad till personalen i konkursbolagen för att få hjälp med att fylla i varselblanketterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen har förklarat sig ej göra gällande att varselavgift skulle kunna åläggas, om visserligen varseluppgifter, enligt 5 § 1 st lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, lämnats i rätt tid, men personförteckning enligt 2 st i samma § ej därvid lämnats, om blott de i rätt tid enligt 1 st lämnade uppgifterna innefattade fördelning på yrkesgrupper. B.G. har därtill anfört att han varit av den uppfattningen, att han varit skyldig att lämna personförteckning enligt 2 st av 5 § varsellagen samtidigt med uppgifterna enligt 1 st.

Arbetsmarknadsstyrelsen har även i HovR:n anfört att B.G. bort d 25 okt 1982, nämligen några dagar efter det att B.G. d 22 okt hade inlett MBL- förhandlingar med de fackliga organisationerna om planerade driftsinskränkningar, lämna varsel uppgifter enligt 1 st av 5 § varsellagen och att B.G. därefter bort lämna personförteckning enligt 2 st av samma § i början av nov, då sådan förteckning bort kunna vara upprättad.

B.G. har anfört att han visserligen i slutet av okt känt till antalet anställda som skulle beröras, men att han först d 10 nov 1982 kunnat fördela de anställda på yrkesgrupper, enligt 5 § 1 st varsellagen.

Jag gör följande bedömning.

B.G. har ej ägt dröja med att lämna varseluppgifter enligt 5 § 1 st varsellagen till dess han samtidigt kunnat lämna personförteckning enligt 2 st av samma §. Mot B.G:s uppgift, att han först d 10 nov 1982 kunnat lämna varsel enligt 5 § 1 st varsellagen, är ej visat att han kunnat göra detta tidigare. Emellertid har B.G. lämnat varsel som inkom till länsarbetsnämnden först d 21 dec 1982, eller således två veckor efter det att de först uppsagdas anställning upphört d 7 dec.

Som TR:n funnit har B.G. således varslat för sent.

Emedan B.G. ägt att dröja med personförteckningen, har det i och för sig varit desto lättare att upprätta och avsända uppgifter enligt 5 § 1 st varsellagen, i vart fall någon kortare tid efter d 10 nov 1982. Emellertid har B.G., som enligt egen uppgift arbetat på heltid med konkurserna till långt in i jan 1983, valt att prioritera andra arbetsuppgifter i samband med konkurserna. Fråga blir huruvida grov oaktsamhet kan läggas B.G. till last.

Vid tillämpning av bestämmelsen om varselavgift bör beaktas, å ena sidan det allmänna intresset av att tillgodose syftet med stadgandena om varselskyldighet, nämligen att arbetsmarknadsmyndigheterna genom att erhålla så tidiga och preciserade varseluppgifter som möjligt skall få rådrum att verka för att de uppsagda arbetstagarna bereds annan sysselsättning eller att andra sysselsättningsfrämjande åtgärder kan vidtagas med avseende å de uppsagda, samt å andra sidan vad som rimligen kan krävas av en arbetsgivare eller, som i föreliggande fall, en konkursförvaltare som skall fullgöra varselskyldigheten.

För en konkursförvaltare, som ej före konkursutbrottet deltagit i det aktuella företagets ledning, bör de i 2 och 3 §§ varsellagen stadgade fristerna ej anses tillämpliga, utan en konkursförvaltare bör i enlighet med 4 § samma lag lämna varsel så snart det kan ske. Se prop 1973:129 s 99. Konkursförvaltare bör således lämna varsel så snart som med hänsyn till förhållandena i konkursboet kan ske efter det att han erhållit förordnande som konkursförvaltare.

Konkursförvaltare skall fullgöra en mångfald åligganden, många viktiga och arbetskrävande sådana snarast efter konkursutbrottet och inom frister som stadgats i lag eller som följer av träffade avtal. I fall, då konkursförvaltaren råkar i tidsnöd vid fullgörande av flera åligganden, vilka alla är viktiga och tidskrävande, måste han äga rätt att på eget ansvar välja vilket eller vilka åligganden som han först skall arbeta med. Om han därvid väljer att lämna varsel till länsarbetsnämnd senare än som egentligen bort ske, löper han risk att i ett mål sådant som det förevarande bedömas ha uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att varsla i nätt tid. Varselavgift enligt 17 § varsellagen kan uppgå till mycket höga belopp. Om en konkursförvaltare i antydd situation i stället väljer att åsidosätta vad som åligger honom enligt KL, eller om han exempelvis försummar att tillvarataga möjligheter att överlåta en rörelse och att därigenom rädda många arbetstagare till fortsatt anställning, löper han risk att anses vara mindre skicklig, till följd varav hans arvode kan nedsättas eller hans möjlighet att få ytterligare uppdrag kan minskas.

B.G. har anfört: Han lyckades intressera ett företag för att övertaga rörelsen. Överlåtelsen kom dock att dröja. Företaget satte som villkor för ett köp av rörelsen, att bolagets butiker skulle hållas bemannade med personal och vara öppna för allmänheten till dess överlåtelsen kunde komma till stånd. Det var därför angeläget att viss personal hölls kvar i tjänst hos konkursboen. Detta förutsatte att statlig lönegaranti utbetalades. Bolagen hade driftställen i Stockholm, Göteborg och Malmö samt utrikes. Den i TR:ns dom omnämnda G.H. var den enda som kunde ombesörja både varseluppgifter och uppgifter för statlig lönegaranti. Den sistnämnda arbetsuppgiften måste prioriteras med hänsyn till att det var angeläget att behålla personal i tjänst. Emedan de anställda var spridda över hela världen och hade att fordra - förutom egentlig lön - en stor mängd småbelopp, traktamentsersättningar m m, blev arbetet med upprättande av uppgifter för lönegaranti mödosamt och tidskrävande. Detta är den viktigaste orsaken till att varseluppgifter blev försenade. För B.G:s egen del tillkom det förhållandet, att hans telefon blockerades av oroliga borgenärer till bolagen.

Vad B.G. sålunda anfört han lämnats obestritt av motparten.

Vid bedömning av frågan, om B.G. har förfarit oaktsamt, bör beaktas att bolagen i fråga utgjorde ett av de större företagen i resebyråbranschen och att tämligen många anställda berördes; därför var det särskilt viktigt att arbetsmarknadsverket så snart som möjligt varslades. Med hänsyn härtill och då personförteckning kunde få anstå till senare, vilket hade gjort det lättare att tidigare än som skett lämna varsel, finner jag att oaktsamhet ligger B.G. till last med avseende å att han ej inom kort tid efter d 10 nov 1982 lämnat varsel enligt 4 § och 5 § 1 st varsellagen.

Med hänsyn till vad B.G. anfört om det angelägna i att prioritera andra viktiga arbetsuppgifter och då han synes ha på ett förtjänstfullt sätt ordnat fortsatt anställning för ett stort antal uppsagda, bör dock den oaktsamhet, som han visat, ej bedömas som grov.

Varselavgift kan således ej åläggas B.G..

Domskäl

Domskäl. I målet är ostridigt att, sedan varselskyldighet inträtt d 10 nov 1982, B.G. först d 21 dec 1982 efter anmodan varslat länsarbetsnämnden i Stockholms län och inte alls varslat länsarbetsnämnderna i Göteborgs och Bohus län eller i Malmöhus län. Enligt 4 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder skulle varsel ha lämnats de tre länsarbetsnämnderna så snart det kunnat ske efter d 10 nov.

Som förklaring till dröjsmålet har B.G. i HD liksom i underinstanserna anfört, att han på goda grunder prioriterat lönegarantianmälningar, konkursbouppteckning, avvecklingsåtgärder och andra förvaltaruppgifter framför varslet, dock utan att lämna varselskyldigheten åsido, att han varit helt beroende av konkursbolagens personal för att fylla i varselblanketterna och att han flera gånger påmint den enda kompetenta befattningshavare som fanns tillgänglig om detta arbete.

De uppgifter som varslet enligt lagens 5 § 1 st skulle ha innehållit - om orsaken till och arten av driftsinskränkningen, den tidpunkt då denna var avsedd att genomföras samt antalet berörda arbetstagare, fördelade på yrkesgrupper - måste anses ha varit relativt enkla att sammanställa; redan av den använda blanketten framgår att uppgifterna kunnat vara preliminära och att personförteckning kunnat lämnas senare. Med hänsyn härtill måste, oaktat B.G. haft andra angelägna förvaltaruppgifter att ombesörja i konkursen, varsel ha kunnat lämnas betydligt tidigare än som skett. Dröjsmålet måste tillskrivas bristande instruktioner och tillsyn från B.G:s sida i fråga om varseluppgifternas färdigställande.

Frågan blir då om den oaktsamhet B.G. sålunda visat kan anses grov i den mening som avses i 17 § 1 st nämnda lag.

Allmänt sett är med hänsyn till varslets betydelse för de anställda naturligt att ställa stränga krav på den som svarar för att varsel lämnas, något som också får stöd i motivuttalanden i frågan (prop 1973:129 s 305; jfr också HD:s domskäl i rättsfallet NJA 1985 s 3). När det gäller konkursförvaltares uppgiftsskyldighet är klart att skyldigheten - såsom också B.G. åberopat för sitt vidkommande - kan komma i konflikt med andra skyldigheter för förvaltaren i konkursen. Detta förhållande har även uppmärksammats i förarbetena till lagrummet och föranlett uttalandet i utredningsbetänkandet att, om varsel underlåts i en sådan situation, jämkningsregeln i §:ns 3 st torde böra tillämpas (SOU 1973:7 s 285). Såvitt framgår av förarbetena är inte någon lindrigare bedömning av oaktsamhetsfrågan åsyftad beträffande konkursförvaltare. Hans speciella situation får i stället beaktas när avgiftens storlek bestäms.

På grund av det sagda måste B.G:s oaktsamhet anses grov i det angivna lagrummets mening.

Den lydelse 17 § 1 st fått - nämligen att arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om driftsinskränkning enligt vad som föreskrivs i lagen, "kan åläggas" att utge varselavgift - kan uppfattas så att avgiftsskyldighet inte nödvändigtvis behöver åläggas, fastän förutsättningarna därför är uppfyllda. Motiven till §:n tyder emellertid inte på annat än att vid uppsåt eller grov oaktsamhet en principiell avgiftsskyldighet föreligger, vilken kan bortfalla endast enligt 3 st om särskilda skäl är för handen.

Vad slutligen angår varselavgiftens storlek skall avgiften enligt huvudregeln i 17 § fastställas för varje påbörjad vecka som varsel försummats och bestämmas till lägst 100 och högst 500 kr för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Att som påföljd valts en särskild avgift i stället för en påföljd av rent straffrättslig natur beror bl a på att påföljden ansetts böra kunna drabba även arbetsgivare som är juridisk person. Enligt uttalande i lagmotiven kan vid bestämmandet av varselavgiften hänsyn tas till bl a företagets ekonomiska situation (prop 1973:129 s 305). Det är tydligt att bestämmelsen om varselavgiftens storlek tillkommit främst med tanke på att varselskyldigheten åvilar själva företaget. När som i förevarande fall varselavgiften enligt den särskilda bestämmelsen i 17 § 1 st skall utges av konkursförvaltare blir läget ett annat. För en konkursförvaltare kan uppenbarligen en varselavgift bestämd enligt de angivna ramarna komma att uppgå till oskäligt högt belopp. I förevarande fall tillkommer att enligt vad riksåklagaren vitsordat konkursen varit omfattande och svårbemästrad och att B.G. nedlagt ett förtjänstfullt arbete som förvaltare; detta synes också i betydande grad ha främjat de anställdas intressen. Med hänsyn till det anförda bör varselavgiften med tillämpning av 17 § 3 st jämkas kraftigt. Den bör skäligen bestämmas till 5 000 kr.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD B.G. att till staten utge varselavgift med 5 000 kr.