NJA 1987 s. 473

Domskäl

TR:n (nämndemännen) anförde i dom d 7 maj 1986:

Domskäl. L.Z. har förnekat gärningarna, därvid han anfört följande grunder. Beträffande åtalspunkt 1: Han har ej olovligen tagit fartyget i sin besittning då han redan haft besittning till fartyget i sin egenskap av befälsperson - styrman - ombord. Beträffande åtalspunkt 2: Han bestrider olaga frihetsberövande på den grund att inlåsningen av besättningen skett med besättningens tysta medgivande och ej under vapenhot. Beträffande åtalspunkt 3: Han bestrider olaga vapeninnehav på den grund att han inte kunnat ansöka om tillstånd före sin ankomst till Slite och att han omedelbart överlämnat pistolen till den första svenska polisman som han träffade. För det fall han skulle anses skyldig till brottsliga gärningar bestrider han ansvar på följande grunder: 1. L.Z. har, liksom övriga ester i Estland, utsatts för Sovjetunionens folkrättsbrott. Han har därför rätt att i nödvärn och på folkrättsliga grunder handla på sätt som skett. 2. L.Z., som på grund av Sovjetunionens folkrättsstridiga lagar - bl a innebärande att det är brottsligt att lämna landet - har utnyttjat en av de få möjligheter som finns att fly. Handlingarna har begåtts i syfte att komma i åtnjutande av de rättigheter som finns upptagna i Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. 3. Med en extensiv tolkning av artikel 31 i 1951 års flyktingkonvention skall L.Z. inte bestraffas för handlingar som han begått vid sin olovliga inresa.

L.Z. har förklarat sig medge det särskilda yrkandet om förverkande.

Åklagaren har uppgivit: Det sovjetiska statsfartyget Saare tillhörande östbaltiska fiskeriinspektionen med hemmahamn i Viere i Estland anlöpte natten till d 14 mars 1986 Slite hamn. Fartyget befann sig d 14 mars omkring kl 01.00 på en position 40 distansminuter öster om Slite. Fartyget låg och drev med vakt ombord. L.Z., som planerat att under inspektionsresan bemäktiga sig fartyget och styra mot Gotland och svensk hamn, genomförde sina planer under natten. Han medförde under resan gaspistol som han anskaffat för att använda vid genomförande av flykt. Under resan från platsen för omhändertagandet av fartyget in till Slite, vilken resa tog fyra timmar, hölls besättningsmedlemmarna inlåsta i sina hytter med undantag för vakthavande besättningsmannen som låstes in i ett tvättrum. L.Z. styrde ensam fartyget till Slite dit det ankom kl 06.30. Kl 07.00 etablerades kontakt mellan kustbevakningen och L.Z.. Strax därefter anlände polis till platsen. Fartyget lämnade Slite d 14 mars kl 13.00 och svenskt territorialvatten kl 15.00. L.Z. stannade kvar i landet.

L.Z. har uppgivit: Efter avslutad skolgång flyttade han till Tallin där han 1959 påbörjade studier vid yrkesskola för sjömän. Han tog där styrmansexamen. Utbildningen gav behörighet för tjänstgöring på lastfartyg och fiskekolchoser. Från 1962-1966 gjorde han militärtjänstgöring med placering huvudsakligen på landstigningsfartyg. Han gick därefter till sjöss och tjänstgjorde först på lastfartyg. Under ett besök i norsk hamn råkade han tala med några norrmän. Eftersom sjömän i ryska handelsflottan inte får umgås med utlänningar föranledde detta anmärkning. Han erhöll därefter ett beslut om att han inte fick lämna ryskt farvatten under ett år. I anledning härav övergick han till lotsverksamhet som emellertid var dåligt betalt. Han började därefter vid en fiskekolchos. Under vistelsen på fiskekolchosen kom han vid ett tillfälle i konflikt med en ryss om Estlands öden och invasionen av Estland. Han blev efter denna händelse fråntagen sitt tillstånd att arbeta vid kolchosen. Han försörjde sig sedan som taxichaufför i Tallin i sju år. Hans frånskilda hustru hade gift sig med en finländsk medborgare och flyttat till Finland med hennes och L.Z:s gemensamma barn. Även L.Z. hade funderingar på att lämna Estland genom äktenskap med utländsk kvinna. Så småningom minskade emellertid möjligheterna att få utresetillstånd för manlig befolkning i Estland som önskade gifta sig utomlands. Då denna utväg att komma ifrån Estland nu i praktiken var stängd övervägde L.Z. andra möjligheter och planerade att i samband med sjöanställning genomföra en rymning. Han hade under tiden diskuterat flyktplanen endast med ett fåtal personer. Han har inte ägnat sig åt något politiskt arbete. Sovjetiska myndigheter har inte vidtagit några åtgärder mot honom bortsett från att han tidigare berövats sitt tillstånd att arbeta till sjöss. Däremot har han reagerat starkt mot den sovjetiska ockupationen av Estland. Han hade således vid rymningen inte något direkt skäl men hade klart för sig att han ansågs vara för frispråkig och han var rädd att detta förhållande en dag skulle vara till men för honom. Han förstod också att det var negativt för honom att han hade en dotter i Finland. Det är vanligt att man innan tillstånd till sjötjänstgöring ges undersöker om vederbörande har släkt och bekanta utanför Sovjetunionen. I maj-juni 1985 fick han reda på att en plats var ledig på ett av östbaltiska fiskeriinspektionens fartyg vid namn Saare. Saare, som har hemmahamn i Viere i Estland, tjänstgör huvudsakligen i Rigabukten men gör någon gång längre turer ut i Östersjön. Det var hans tanke att kunna rymma vid ett sådant tillfälle. Sjömän, som vill ha anställning vid fartyg som går utomlands, måste fylla i en enkät om sin bakgrund. Detta behövdes inte 1985 i vad gällde Saare. Däremot har han fått kännedom om att hösten 1986 samtliga besättningsmän kommer att tvingas fylla i en sådan handling. Där efterfrågas bl a vederbörandes bakgrund och kontakter samt eventuella släktingar utomlands. Han fick anställning på Saare vars befälhavare hette E.K.. Besättningen bestod i övrigt av fyra besättningsmän av vilka L.Z. var styrman samt en fiskeriinspektör. Den sistnämnde kom ombord 1986. Övriga besättningsmän hade alla anställts före L.Z.. L.Z. hade sin bostad i Tallin medan Saare huvudsakligen utgår ifrån Ösel. Av den anledningen tilläts L.Z. att ha med sig "en del grejer" ombord. Han utnyttjade detta förhållande och tog bl a med sig en gaspistol som han tidigare köpt av en sjöman och en del kläder. Han hade planerat att utföra flykten vid något tillfälle då fartyget skulle ligga ute en längre tid. Det var egentligen inte meningen att flykten skulle ske nu. Anledningen till att han ville fly vid en längre bortovaro var att det skulle då vara svårare för ryssarna att märka att han styrde mot Sverige. Emellertid hade han upplevt situationen i Estland alltmera pressande och höll sig därför beredd. Natten till d 14 mars befann sig fartyget på en position 40 distansminuter öster om Slite. Grundpositionen fanns utmärkt på sjökortet. Fartyget var ensamt inspektionsfartyg i den flotta, som det hade att övervaka. Under natten låg fartyget och drev, medan fiske pågick ifrån de andra fartygen. Vakten bestod av endast en mekaniker, som hade tillsynen över fartyget. Övriga besättningsmedlemmar var således ej i direkt tjänst. L.Z. själv hade inte vakt vid tillfället utan var fri. L.Z. räknade ut att han hade ca 4 timmars gång till Slite och beslöt sig för att iscensätta rymningen. Alla sov utom kaptenen och mekanikern som hade vakt. Han uppsökte först kaptenen, som var i sin hytt, och visade genom en fönsterruta pistolen. Han yttrade till kapten "jag är beväpnad och åker till Sverige", varefter han låste dörren. Kaptenen hade egen hytt medan de övriga delade hytter. L.Z. själv delade hytt med en mekaniker. Han låste sedan de övriga hytterna som var bebodda, däribland sin egen där hans hyttkamrat låg och sov. Han gick därefter fram till vakten och berättade att han låst in alla de övriga och att han nu skulle till Sverige. Han bad mekanikern att sätta igång hjälpmotorn, vilken emellertid redan var igång. Huvudmaskinen var också igång. Han visade fram pistolen för mekanikern och sade till honom att uppsöka ett tvättrum där L.Z. låste in honom. Han vill minnas att mekanikern t o m bad att bli inlåst. Ingen av de inlåsta protesterade. Tre av besättningsmännen märkte över huvud taget inte inlåsningen. L.Z. satte därefter kurs mot Slite. Med den grundposition han hade som utgångspunkt skötte han navigeringen med hjälp av ekolod, radar och magnetkompass. Han lade själv till och förtöjde fartyget i Slite. Då han kom fram till Slite var det inte någon som uppmärksammade honom. Först efter en halvtimmes vistelse i hamnen träffade han en myndighetsperson. Medan han väntade bytte han kläder och tog ut ett par väskor. Medan han stod på kajen hade en av de inlåsta släppt ut de andra. Efter det att myndighetsperson kommit till platsen fördes han till hamnkontoret. Då han träffade en polisman överlämnade han självmant pistolen. Han kunde låsa samtliga hytter utifrån utan användande av nyckel. Däremot går det inte att låsa upp dem vare sig utifrån eller inifrån utan tillgång till en nyckel, vilken förvaras i ett speciellt ställe i ett litet skåp utanför hytterna. De besättningsmedlemmar som sov då han låste in dem vaknade till under infärden till Slite. Ingen protesterade emellertid. Han vill minnas att han i samband med att han bytte kläder öppnade dörren till sin hytt. Troligen har hyttkamraten därefter hämtat nyckeln och släppt ut den övriga besättningen. L.Z. är klar över att svåra påföljder skulle drabba besättningen om de skulle misstänkas för medverkan till hans flykt.

Beträffande bakgrunden till L.Z:s flykt har försvararen anfört: Efter århundraden av förtryck blev Estland självständigt för en kort period, 20 år, fram till Molotov-Ribentroppakten 1939, då Estland fr o m 1940 inlemmades i Sovjets intressesfär och ockuperades. Under ockupationen har antalet ester minskat i markant grad, däribland med 1/10, som omkommit under krigen, 1/10, som deporterats, och 1/10, som flytt utomlands. Inslaget av ryssar har i stället markant ökat. 1979 var den ryska andelen av befolkningen 31,9 procent och i vissa städer rent av i majoritet. I Tallin, varifrån L.Z. kommer, är hälften av befolkningen ryssar. Ryska språket främjas på estniskans bekostnad. De estländska barnen lär sig ryska i förskolan, medan ryska barn endast lär sig sitt eget språk. Vid universiteten diskrimineras den estniska befolkningen. Rysk kultur sättes framför estnisk. Stora militärbaser har uppförts i Estland. Export, ekonomi och naturtillgångar skövlas. Kyrkan diskrimineras. Brevcensur råder. Folk förtrycks för sina åsikters skull och ingen har rätt att lämna landet. Europarådets rådgivande församling har 1983 begärt att baltfrågan skall upptagas inför ministerrådet av FN:s avdelning för dekolonisation samt att förhållandena för folken i de baltiska staterna granskas enligt Helsinkideklarationen. De gärningar som L.Z. enligt åklagarens påstående gjort sig skyldig till skulle i Sovjetunionen ha straffats ej som brott mot person eller egendom utan som brott mot staten och rubricerats som fosterlandsförräderi. Det är i sådant sammanhang tillräckligt att fly till utlandet för att kunna dömas till frihetsstraff i 15 år, konfiskation och förvisning.

Åklagaren har såsom bevisning i målet åberopat syn och fotografier av fartyget och sjökortskopia samt syn av pistolen. Vidare har vittnesförhör ägt rum med kusttullmästaren G.S. i Slite.

G.S. har uppgivit: Han var på väg in till sitt arbete i Visby på morgonen d 14 mars då han erhöll telefonmeddelande om Saares ankomst. Han körde omedelbart ner till hamnen och iakttog där L.Z. stående på kajen med ett par väskor. Han var klädd i kavaj och byxor. Han stod intill ett sovjetiskt fartyg. G.S. frågade om han tillhörde besättningen. De talades vid på engelska, därvid det visade sig att L.Z. förstod ungefär hälften av vad som sades. Eftersom det var kallt satte man sig i G.S:s tjänstebil där G.S. frågade om namn. L.Z. frågade efter G.S:s befattning. G.S. upplyste om att han tillhörde den svenska kustbevakningen. Efter en stund kom en polisbil till platsen. L.Z. överlämnade då en gaspistol med fyra skott. G.S. frågade om L.Z. hade planerat flykten och om han hade saker ombord. L.Z. bekräftade att han ville stanna i landet och tillade att han hade pass och kläder ombord. G.S. fick också reda på att det var ett inspektionsfartyg. G.S. iakttog själv att det ej var ett vanligt fiskefartyg. Det hade ingen fångst ombord och inga fiskegrejer. L.Z. uppgav att han var styrman på fartyget. G.S. beslöt att tillsammans med en polis gå ombord. Emellertid stod den återstående delen av besättningen, fem man, med en hund på däck. De talade om att han inte fick gå ombord. Man körde sedan L.Z. till polisstationen. G.S. plockade fram tullhandlingar med vilka han återvände till fartyget. Det fanns då inga på däck. Han gick in i mässen där besättningen satt. Han lät dem fylla i inkommande fartygsanmälan för tulländamål. G.S. förstod att de fem man han iakttagit var samtliga ombord. Han fick däremot ingen besättningslista vid detta tillfälle utan först strax före fartygets avgång. Fiskeriinspektören ombord visade upp legitimation. Detta jämte den särskilda vimpeln ombord var det enda som visade att det var ett inspektionsfartyg. Den person G.S. mest talade med var fiskeriinspektören K.. Denne talade dålig engelska. Han förde talan för befälhavarens räkning. Med hjälp av G.S. kontaktade fiskeriinspektören ryska ambassaden där han talade med en konsul. Samtalet mellan fiskeriinspektören och ambassaden fördes på estniska eller ryska. Under samtalet mellan G.S. och fiskeriinspektören kallade denne vid flera tillfällen L.Z. för "terrorista". Detta ord förekom också i telefonsamtalet med ambassaden. På order av svenska myndigheter släpptes fartyget kl 12 och eskorterades till svenska territorialvattengränsen. Dessförinnan hade G.S. mottagit besättningslista och uppgivit kursen till befälhavaren. Han såg under sin vistelse ombord samtliga utrymmen utom lastrummet. Under samtalet med L.Z. framkom att L.Z. önskade stanna kvar i Sverige. Vidare talade han om att han hade en kamrat som hade kommit till Slite för ett antal år sedan. Före avgången begärde fiskeriinspektören att L.Z. skulle komma ombord. Det framkom vid samtalen att L.Z. var befälsperson ombord, troligen styrman. Fartyget är till typen välbekant för G.S.. Det har en längd av mellan 25 och 30 m och räknas tillhöra en fartygsklass om 150 ton. Ett stort antal sovjetiska fiskebåtar är av samma typ.

Anledning saknas till antagande att omhändertagandet av fartyget ägt rum på annan plats än den av L.Z. uppgivna dvs ca 40 distansminuter öster om Slite.

Av besättningslista samt L.Z:s egna uppgifter framgår att befälet på fartyget utövats av kaptenen E.K.. Av L.Z:s uppgifter framgår vidare att han vid det tillfälle då han omhändertagit fartyget ej haft vakten såsom befäl. Invändningen om att han haft besittning av fartyget lämnar TR:n därför utan avseende. Genom hans uppgifter i övrigt är därför utrett att han olovligen tagit fartyget i sin besittning och fört detta in på svenskt territorialvatten och vidare till Slite.

L.Z. har vidare medgivit att han låst in besättningsmännen och hållit dem inspärrade i fartygsutrymmen till dess båten anlöpt Slite men hävdat att detta skett med tyst medgivande från besättningen.

L.Z. har både vad det avser det olovliga tillgreppet och det olovliga frihetsberövandet vidgått att han inför kaptenen och vakthavande besättningsmannen hållit fram och visat upp en gaspistol men bestritt att han därvid hotat med vapnet.

TR:n finner det mot L.Z:s bestridande inte styrkt att förekomsten av vapnet uppfattats som hot av kaptenen och besättningsmannen.

Däremot anser inte TR:n tilltro kunna sättas till L.Z:s uppgift om att tyst samtycke förekommit. Detta särskilt med hänsyn till de påföljder L.Z. själv påpekat skulle drabba besättningsmännen i Sovjetunionen därest där framkommit att de medverkat till hans flykt.

L.Z. har vidgått att han olovligen innehaft vapen inom svenskt territorialvatten och i Slite.

Genom L.Z:s egna uppgifter framgår bl a följande. L.Z. har i Sovjetunionen haft fast arbete och fast bostad och befunnit sig i sådana ekonomiska omständigheter att han haft möjlighet att hålla sig med bil. Han har inte gjort gällande att han personligen utsatts för någon politisk förföljelse annat än att han för några år sedan fråntogs möjligheten att erhålla pass för utlandsresa i samband med fiskeri- eller sjötjänstgöring och något år senare tillståndet att arbeta vid fiskekolchos. Han har i stället åberopat den allmänna situationen i Estland.

Nödvärn förutsätter att den handlande avvärjer ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person. Denna situation är enligt TR:ns mening icke för handen.

Ej heller föreligger nödsituation enligt 24 kap 4 § BrB då de åtalade gärningarna ej varit försvarliga med hänsyn till de bakomliggande omständigheterna såsom de framgått enligt L.Z:s egen berättelse.

TR:n finner därför L.Z. övertygad om de gärningar åklagaren angivit. I vad gäller straffrubriceringen beaktar TR:n följande. Med hänsyn till att tillgreppet av fortskaffningsmedel enligt vad TR:n ovan anfört inte bör anses ha skett under vapenhot anser TR:n att gärningen ej bör bedömas såsom grov. När det gäller det olaga frihetsberövandet beaktar TR:n följande. Tre av besättningsmännen befann sig sovande i sina hytter vid inlåsningen och vaknade inte förrän närheten av Slite. Det verkliga tvånget har därför endast riktats mot två av besättningsmännen, kaptenen och vakthavande besättningsman. Instängningen har ägt rum under en begränsad tid där det måste stått klart för besättningsmännen att de kunde räkna med att inom några timmar bli fria, vilket också skett. L.Z. har uppgivit att några protester från besättningsmännen inte avhörts. Denna uppgift måste godtagas. I följd härav bör det olaga frihetsberövandet bedömas såsom mindre grovt.

L.Z. har medgivit förverkandeyrkandet.

På olaga frihetsberövande, mindre grovt, och tillgrepp av fortskaffningsmedel kan följa fängelse i högst 2 år enligt svenskt lag.

De gärningar som L.Z. övertygats om är enligt i målet intagen utredning inte fria från ansvar enligt sovjetisk lag.

Personundersökning har ägt rum beträffande L.Z.. Av denna framgår att det finns grundad anledning antaga att L.Z. inte i fortsättningen kommer att begå brott. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Lembit enligt 4 kap 2 § 2 st och 8 kap 7 § 1 st BrB samt 37 § 1 st 1 vapenlagen (1973:1176) för olaga frihetsberövande, tillgrepp av fortskaffningsmedel och olaga vapeninnehav till villkorlig dom.

Den i beslag tagna gaspistolen förklarades förverkad.

TR:ns ordf, lagmannen Svanberg, var av skiljaktig mening och anförde: På av majoriteten anförda skäl finner jag L.Z. ej ha haft besittning av fartyget vid det tillfälle han bemäktigat sig detsamma.

L.Z. har vidgått att han har hållit upp pistolen vid samtalen med befälhavaren och vakthavande besättningsman i samband med att han uttalat att han var beväpnad och hade för avsikt att föra fartyget till Sverige. Förekomsten av vapnet kan rimligen inte ha haft någon annan uppgift än att understryka hans avsikt och har därför inneburit vapenhot mot besättningen.

Med hänsyn härtill samt det förhållandet att tillgreppet avsett ett statsfartyg om 150 ton och 25-30 m:s längd samt med en besättning av 6 man ävensom att fartyget avlägsnats från sin uppgift inom den ryska fiskeflottan kan tillgreppet inte betraktas såsom annat än grovt.

Med hänsyn till de omständigheter under vilka det olaga frihetsberövandet enligt ovan delvis skett, att det avsett 5 personer, varav en inspärrats i ett tvättrum, samt den tidrymd inspärrningen omfattat bör åklagarens brottsrubricering gillas.

Det olaga vapeninnehavet har skett bl a i avsikt att bruka pistolen även i samband med det olaga frihetsberövandet. Gärningen kan därför inte bedömas såsom ringa.

På de av majoriteten angivna grunderna anser jag icke nödvärnssituation föreligga.

Ej heller är visat eller ens gjorts sannolikt att L.Z. vid det olovliga tillgreppet och frihetsberövandet befunnit sig i sådan nödsituation som enligt 24 kap 4 § eller 5 § BrB skulle kunna medföra ansvarsfrihet eller strafflindring för honom.

För de brott L.Z. sålunda gjort sig skyldig till anser jag att med hänsyn till allmän laglydnad annan påföljd än frihetsstraff inte kan ifrågakomma. Frihetsstraffet bör emellertid sättas lågt med tanke på L.Z:s angivna uppfattning om situationen i Estland samt med hänsyn till att anledning saknas för antagande att L.Z. i fortsättningen kan komma att begå brott. Jag bestämmer därför för min del påföljden till 1 år 2 månaders fängelse, varifrån skall avräknas anhållningstiden. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domslut

Domslut. TR:ns dom ändras endast så i saken att HovR:n dels ogillar åtalet för olaga vapeninnehav, dels dömer L.Z. för olaga frihetsberövande även enligt 4 kap 2 § 1 st BrB och för tillgrepp av fortskaffningsmedel även enligt 8 kap 7 § 2 st BrB till den påföljd TR:n bestämt.

Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n yrkandet om förverkande av den i beslag tagna gaspistolen.

Rune tillade: Spörsmålet vad allmän laglydnad kräver står centralt i denna sak och svaret står i samband med brottens svårhet. Jag har för min del besvarat spörsmålet efter prövning av den vikt som de genom brotten kränkta intressena bör tilläggas gentemot L.Z:s fundamentala anspråk på att kunna fritt lämna sitt land; och jag har vägt dem på följande sätt.

Tillgreppsbrottet kränkte den sovjetryska statens rådighet över fiskeriinspektionsfartyget och dess användning. Det har emellertid inte blivit belyst inför HovR:n vilken olägenhet som vållades av att Saare togs ur avsedd drift, och olägenheten måste därför antas ha varit ringa; av allt att döma bör visserligen mer drivmedel ha förbrukats på färden till och från Slite än som eljest skulle ha gått åt. Inte heller har belysts vilka risker Saares färd till Slite kan ha varit förenad med. L.Z:s nautiska kompetens behöver inte betvivlas, och vakthavande maskinisten kunde han tydligen förmå att biträda honom vid behov. Förekommande drivis räknar jag inte med som farlig för Saare, och in till Slite fanns dessutom bruten ränna som hon kunde följa. Det är således inte påtaglig anledning att räkna med att fartyget var utsatt för fara att skadas eller förlisa. Den rådighetskränkning som tillgreppsbrottet innebar väger inte särskilt tungt i ett dylikt utredningsläge. Till bilden hör - och från det inslaget kan inte bortses i en enskild rättssak - att det kränkta intresset bars upp av samma makt som stod mellan L.Z. och den frihet han sökte.

En annan vikt måste, i varje fall vid ytligt betraktande, tilläggas befälhavarens och de övriga besättningsmännens personliga frihet ombord, vilken L.Z. kränkte. Detta gäller inte så mycket dem som blev inlåsta utan att kanske ens lägga märke till vad som försiggick. Ty brottet mot dem skulle utan vidare, såsom mindre grovt, kunna sonas med böter. Men befälhavaren och vakthavande maskinist betvangs med vapenhot, låt vara att det inte var något farligt vapen som användes. Och maskinisten tvangs dessutom till någon medverkan med avseende på maskineriet och blev för sin del obekvämt instängd. Å andra sidan har, som HovR:n konstaterat, inte blivit vederlagt vad L.Z. gjort gällande, nämligen att hans kamrater ombord egentligen unnade honom hans frihet - om också ej utan farhågor för egna efterräkningar - och att hans vapenhot fördenskull tillika tjänade som försvar för att de gav efter för honom. Hur det än må ha förhållit sig med kamraternas egentliga hållning till L.Z:s flykt, lägger jag följaktligen till grund för min bedömning att det var så som L.Z. sagt. Och därmed mister kränkningen av befälhavarens och maskinistens frihet mycket av den vikt som den eljest bort tilläggas.

Karlstedt var av skiljaktig mening och anförde: Av utredningen i målet framgår till en början följande. Strax efter midnatt d 14 mars 1986 befann sig det sovjetiska fiskeriinspektionsfartyget Saare omkring 40 distansminuter öster om Slite. L.Z., som var styrman ombord, tjänstgjorde vid tillfället som vakthavande befäl. Alla de övriga besättningsmännen utom en maskinist som hade vakttjänst befann sig i sina respektive hytter. L.Z. hade under en längre tid övervägt olika möjligheter att lämna Sovjetunionen och beslutade sig nu för att försöka ta sig till Sverige. Han gick till kaptenens hytt och låste dörren om denne. Han sa till kaptenen att han var beväpnad och visade sitt vapen genom hyttventilen. Sedan låste han de hytter i vilka de övriga besättningsmännen fanns. Han uppsökte därefter den ovannämnde maskinisten och förklarade med vapnet i hand att han ämnade försöka ta sig till Sverige. Maskinisten låste han in i ett duschrum. Efter detta navigerade L.Z. själv fartyget in på svenskt territorialvatten och in i Slite hamn dit fartyget ankom ca 06.30. L.Z. gick iland med sina tillhörigheter och överlämnade sig till polisen vid 07.00-tiden.

L.Z. har mot åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel invänt att han inte olovligen tagit fartyget i sin besittning eftersom han redan hade besittning till fartyget i sin egenskap av vakthavande befäl. Som majoriteten anfört har emellertid L.Z. inte ensam haft besittningen till fartyget och har han genom att låsa in kaptenen och maskinisten skilt dessa från deras besittning. L.Z:s handlande har således innefattat ett tillgrepp och detta har följts av ett brukande.

L.Z. har i samband med att han låste in kaptenen och maskinisten visat sitt vapen för dessa och han har inför HovR:n uppgett att han var beredd att bruka det. Vad han anfört därom att kaptenen och maskinisten inte uppfattat vapnet som ett hot kan inte vinna beaktande. De tre andra besättningsmännen torde, åtminstone till en början, inte ha märkt att de blev inlåsta eftersom de låg och sov. Detta förhållande kan dock inte leda till bedömningen att de inte skall anses ha blivit berövade friheten.

L.Z. har med avseende på såväl tillgreppet som frihetsberövandet anfört att han handlade med besättningsmännens samtycke. L.Z. har inte gjort gällande att de meddelade honom att de samtyckte till hans agerande men han har hävdat att de faktiskt inte hade något emot det. Han har därvid uppgett att ingen av dem protesterade och inte heller sökte påkalla andra sovjetiska fartygs uppmärksamhet eller göra Saare obrukbart. Att kaptenen och maskinisten ställda under vapenhot inte gav uttryck för protester eller eljest sökte hindra honom kan emellertid inte gärna tas till intäkt för att de därmed också godtog handlandet. Och hur de övriga besättningsmännen reagerade vet L.Z. inget om. L.Z. har även framhållit att samtliga besättningsmän kom från samma folkgrupp som han men denna omständighet i sig ger inte utrymme för någon slutsats om hur just de såg på saken.

Med hänvisning till det nu anförda finner jag att L.Z:s handlande i och för sig innefattat tillgrepp av fortskaffningsmedel och olaga frihetsberövande. Tillgreppet har avsett ett fartyg av inte alltför ringa storlek och representerande, som det får antas, ett inte obetydligt värde. Fartyget har inrymt en besättning om, förutom L.Z. själv, fem personer. Tillgreppet har skett genom råntvång och besättningen har spärrats in, visserligen inte långvarigt men heller inte helt kortvarigt. Enligt vad L.Z. själv uppgett saknades tillförlitliga sjökort över svenskt vattenterritorium och färden in mot Slite måste antas ha varit förenad med större fara än som under andra förhållanden skulle ha varit fallet. Vid ett samlat övervägande av dessa och övriga omständigheter kan det olaga frihetsberövandet som sådant inte betraktas som ett mindre grovt brott och tillgreppsbrottet måste anses som grovt.

L.Z. har även åtalats för att han inom svenskt sjöterritorium och i Slite innehaft ett vapen utan att vara därtill berättigad. Ett sådant innehav av en besättningsman ombord på ett utländskt fartyg under genomfart av svenskt territorialvatten torde emellertid inte böra anses riktat mot svenskt intresse. Då något åtalsförordnande i denna del inte har meddelats kan åtalet för vapeninnehav i svenskt sjöterritorium inte bifallas. Med utgångspunkt från att ansvar således inte kan följa på innehavet ombord på fartyget bör åtalet för innehavet i Slite inte bifallas.

Utifrån bedömningen att han i och för sig gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande och tillgrepp av fortskaffningsmedel har L.Z. hävdat att ansvar likväl inte bör följa på dessa gärningar. Denna uppfattning grundar L.Z. på att han handlat i nöd alternativt nödvärn eller eljest under sådana förhållanden som är ägnade att leda till straffrihet.

Om sin situation i Sovjetunionen har L.Z. berättat att han hade arbete, bostad och bil. Han ägnade sig inte åt något politiskt arbete och myndigheterna där hade inte vidtagit andra åtgärder mot honom än att han för fyra år sedan var föremål för förhör och att han under en period var berövad sitt tillstånd att arbeta till sjöss. Men han har anfört att han kände sig utsatt för sovjetiskt folkrättsbrott i Estland och att han begick gärningarna för att komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheter som finns upptagna i Förenta Nationernas deklaration därom.

Det finns inte anledning att anta annat än att L.Z:s bevekelsegrunder för handlandet var dem han uppgett och det skulle kunna sägas att han inte i egentlig mening haft brottslig avsikt. Detta förhållande i sig kan dock inte leda till straffrihet.

Enligt min mening står det klart att L.Z. inte befunnit sig i en situation som avses i 24 kap BrB. Inte heller eljest kan det intresse för vars tillgodoseende gärningen utförts rättfärdiga den kränkning av andra intressen som skett genom gärningen; det intrång som därvid skett i de senare intressebärarnas rättssfär framstår långtifrån som obetydligt. Och det förhåller sig inte på det sättet som L.Z. vill göra gällande att han som flykting under inresa i riket skulle äga ett vid sidan av utlänningslagstiftningen särskilt skydd för i och för sig brottsliga handlingar.

Mot bakgrund av det nu upptagna finner jag att L.Z. inte kan undgå ansvar för olaga frihetsberövande och tillgrepp av fortskaffningsmedel i enlighet med åtalet. För det förstnämnda brottet är inte stadgat lindrigare straff än fängelse ett år. I och för sig skulle villkorlig dom vara tillräcklig för L.Z:s tillrättaförande. Med hänsyn till gärningarnas svårhetsgrad kan emellertid enligt min mening annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Omständigheterna sådana de redovisats i det föregående får anses vara sådana att fängelsestraffet kan sättas till nämnda minimum. Jag finner inte synnerliga skäl föreligga att gå under detta med tillämpning av 33 kap 4 § 2 st BrB.

Jag dömer därför L.Z. för olaga frihetsberövande enligt 4 kap 2 § 1 st BrB och tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap 7 § 2 st BrB till fängelse 1 år samt förklarar att fängelsestraffet till en tid av tre dagar skall anses verkställt i anstalt.

I övriga frågor är jag ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. Vad gäller åtalet för olaga vapeninnehav i svenskt sjöterritorium har riksåklagaren hävdat att gärningen har riktat sig mot bl a svenskt intresse och att därför något åtalsförordnande enligt 2 kap 5 § 1 st BrB inte behövs. För den händelse denna uppfattning inte skulle godtas har riksåklagaren meddelat sådant förordnande.

Till stöd för sin begäran om frikännande har L.Z. åberopat samma grunder som i HovR:n, dock med frånfallande av påståendet att han haft fartyget i sin besittning redan före avfärden till Slite.

L.Z. har i HD i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som finns antecknade i TR:ns och HovR:ns domar, dock med följande tillägg. Färden till Slite startades vid tvåtiden på natten och tog fyra-fem timmar. Efter ett tag märkte L.Z. att motortemperaturen steg och han hämtade då maskinisten från det duschrum där denne var in låst. Maskinisten vidtog de åtgärder med motorn som behövde göras och fördes sedan tillbaka till duschrummet. L.Z. hade därvid pistolen i handen. Frånsett problemet med motorn hände ingenting anmärkningsvärt under färden till Slite. Isförhållandena var relativt goda, och när fartyget kom fram till Slite var det praktiskt taget helt ljust. L.Z. höll låg hastighet och navigerade med hjälp av radar och ekolod. Kanske kom han att följa en isränna under sista delen av färden. Så snart han kom fram till Slite försökte han få kontakt med polisen för att bl a kunna lämna från sig pistolen.

Genom att olovligen ta fartyget i besittning och föra det till Slite har L.Z. gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel. Med hänsyn bl a till att tillgreppet skedde under vapenhot och med beaktande av fartygets storlek är brottet att bedöma som grovt.

Genom att låsa in de övriga besättningsmedlemmarna och hålla dem inspärrade under färden till Slite har L.Z. vidare gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande. Omständigheterna, däribland den tidrymd under vilken besättningsmännen hölls inlåsta, är sådana att brottet inte beträffande någon av dem är att anse som mindre grovt.

Vad därefter gäller L.Z:s befattning med pistolen under färden till Slite följer av bestämmelserna i vapenlagen (1973:1176) att varje innehav av skjutvapen inom riket i princip är tillståndspliktigt. Från denna huvudregel gäller enligt lagen vissa undantag, bl a vid införsel för personligt bruk under kortare tid (se 17 §). Utan tillstånd torde vapen också i viss utsträckning, med stöd av folkrättsliga principer, kunna medföras ombord på fartyg som passerar svenskt vatten. Ingen av dessa undantagsregler kan emellertid göras gällande i L.Z:s fall. Hans användning av pistolen liksom förhållandena i övrigt måste anses medföra att vapenlagens bestämmelser om tillståndsplikt har varit tillämpliga. Genom att utan tillstånd inneha vapnet har L.Z. således, under färden på svenskt territorialvatten, gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav. Brottet är inte att anse som ringa.

Eftersom vapenlagens regler måste anses vara uppställda i svenskt allmänt intresse, har särskilt åtalsförordnande i denna del inte varit behövligt.

Efter framkomsten till Slite innehade L.Z., enligt vad som framkommit, inte vapnet under längre tid än som behövdes för att han skulle kunna överlämna det till polisen. På grund härav skall, som HovR:n funnit, åtalet för olaga vapeninnehav i Slite lämnas utan bifall.

L.Z. har i enlighet med det anförda gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt brott, olaga frihetsberövande och olaga vapeninnehav. Sådana förhållanden föreligger inte att han till följd av nöd enligt 24 kap BrB eller på någon annan av de likartade grunder han har åberopat skulle kunna gå fri från ansvar.

Beträffande sina nuvarande personliga förhållanden har L.Z. i HD uppgett bl a att han i febr 1987 erhöll permanent uppehållstillstånd som flykting, att han har anställning som matros på ett tankfartyg och att han bor i en lägenhet tillsammans med sin tidigare hustru, deras gemensamma barn och ett styvbarn.

Med hänsyn till vad som sålunda och i övrigt har kommit fram beträffande L.Z:s personliga förhållanden saknas anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Individualpreventiva skäl talar alltså för att han döms till villkorlig dom.

För olaga frihetsberövande, som inte är mindre grovt, föreskrivs emellertid ett lägsta straff av fängelse 1 år, medan minimistraffet för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel är 6 månaders fängelse. I fråga om olaga vapeninnehav, som inte är ringa, kan lindrigare straff än fängelse inte komma i fråga. De gärningar som L.Z. har gjort sig skyldig till är alltså belagda med förhållandevis stränga straff, och det finns inte skäl att gå under straffskalan med stöd av 33 kap 4 § 2 st BrB.

Brottens svårhet och karaktär i övrigt gör att stor hänsyn måste tas till allmän laglydnad vid straffmätningen. Det är visserligen tydligt att vad L.Z. gjort sig skyldig till inte kan jämföras med ett sådant allmänfarligt brott som kapning av luftfartyg. Inte minst sjösäkerhetens intressen motiverar emellertid ett strängt synsätt även när det gäller sådana fartygstillgrepp som det här är fråga om.

Att, såvitt framkommit, L.Z:s enda syfte var att söka nå svensk hamn för att därefter omedelbart lämna fartyget och söka asyl talar emellertid i viss mån i mildrande riktning. Av betydelse är också i vilken utsträckning fartyget och dess besättning utsattes för fara genom L.Z:s handlande. På den punkten saknas anledning anta annat än att de yttre förhållandena vid tillfället var förhållandevis goda och att L.Z. iakttog all möjlig försiktighet under färden till Slite. Härtill kommer att L.Z. var en van navigatör.

Med hänsyn till vad som nu har anförts och med beaktande av de speciella förhållandena i övrigt anser HD att påföljden, trots brottens karaktär, bör bestämmas till villkorlig dom.

I och med att L.Z. fälls till ansvar för olaga vapeninnehav skall pistolen förverkas.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom i själva saken på så sätt att L.Z. döms dels enligt 4 kap 2 § 1 st BrB för olaga frihetsberövande, dels enligt 8 kap 7 § 2 st BrB för tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt brott, dels enligt 37 § 1 st 1 vapenlagen (1973:1176) för olaga vapeninnehav till den av HovR:n bestämda påföljden, villkorlig dom.

En i beslag tagen gaspistol förklaras förverkad enligt 40 § vapenlagen.