NJA 1987 s. 667

Mot interimistiskt beslut enligt 7 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad har talan ansetts inte få föras särskilt.

HD

G.W. väckte vid Solna TR talan mot E.R. angående övertagande av hyresrätt enligt lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad.

TR:n (rådmannen Reuterwall) förordnade genom beslut under rättegången d 25 aug 1987, för tiden intill dess lagakraftägande dom eller slutligt beslut förelåg, att G.W. ensam skulle få nyttja parternas gemensamma bostad. TR:n tillkännagav att talan mot beslutet fick föras särskilt.

E.R. anförde besvär i Svea HovR och yrkade, såsom hans talan fick förstås, att TR:ns interimistiska beslut måtte hävas.

HovR:n (hovrättslagmannen Ingrid von Möller, hovrättsrådet Björnberg och adj led Lövgren, referent) lämnade i beslut d 3 sept 1987 E.R:s yrkande utan bifall. HovR:n meddelade fullföljdshänvisning.

E.R. anförde i HD besvär över HovR:ns beslut.

Föredraganden, RevSekr Almqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Enligt 49 kap 8 § RB får talan mot underrättens beslut under rättegång föras endast i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet om inte annat är stadgat i lag. Sådana särskilda föreskrifter saknas. Emellertid överensstämmer 7 § lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad i huvudsak med föreskrifterna i 15 kap 11 § GB om rätt för make att kvarsitta i hemmet. Skäl föreligger därför att ge samma rätt för samboende att föra särskild talan som make har enligt 15 kap 32 § GB. Det innebär att särskild talan bör tillåtas mot TR:ns beslut och att talan inte får föras mot HovR:ns beslut. E.R:s besvärstalan skall följaktligen avvisas.

HD avvisar E.R:s besvärstalan.

HD (JustR:n Brundin, Persson, Rydin, Nyström och Svensson, referent) fattade följande slutliga beslut: Enligt 49 kap 8 § RB får, om ej annat är stadgat i lag, talan mot underrätts beslut föras endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. TR:ns ifrågavarande beslut har meddelats med stöd av 7 § lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad. Lagbestämmelse som medger att talan får föras särskilt mot sådant beslut saknas. HovR:n borde följaktligen ej ha tagit upp E.R:s besvär till prövning.

På grund av det anförda undanröjer HD HovR:ns beslut.