NJA 1987 s. 704

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å S.O., född 1966, för häleri, grovt brott.

Åtal väcktes även mot L.R. o a för grovt rån för det de medelst våld stulit 67 kollin tobaksvaror ur en lastbil.

Åtalet mot S.O. avsåg följande gärning: S.O. har d 18 okt 1986 med insikt om den brottsliga åtkomsten av tobaksvarorna dels varit L.R. behjälplig med att transportera varorna från Stockholm till Edsbro och där lasta av varorna, dels mottagit varorna för förvaring i en av S.O. disponerad stuga i Edsbro, vilka förfaranden varit ägnade att försvåra återställandet. Brottet är med hänsyn till varornas betydande värde att anse såsom grovt.

Såväl åklagaren som S.O. fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade att S.O. skulle dömas till fängelse. S.O. yrkade frikännande.

Åklagaren fullföljde talan även beträffande L.R. o a.

Domskäl. HovR:n (hovrättslagmannen Ingrid von Möller, hovrättsrådet Åström och hovrättsassessorn Lars Jansson, referent, samt nämndemännen Jälminger och Lindahl) meddelade dom d 15 jan 1987. I domskälen utsades att värdet av tobaksvarorna angivits till 271 000 kr i grossistledet och till ett 15 % högre belopp i konsumentledet samt anfördes i fråga om åtalet mot S.O.: Vad angår S.O:s befattning med godset är till en början upplyst att L.R. i förväg hade tagit vissa kontakter för att sälja partiet vidare men att spekulanterna drog sig undan på grund av den uppmärksamhet rånet fick i massmedia.

L.R. har vidare uppgivit att han, för att tillsvidare gömma undan partiet, ringde upp S.O. och bad om hans hjälp med att stoppa undan en del prylar" men han berättade inte vad det var för varor. Han visste att S.O. disponerade ett ställe på landet.

S.O. har uppgivit: När L.R. ringde på kvällen var han upptagen och de kom överens om att träffas kl 2 på natten. L.R. bad då att få ställa undan en del saker i S.O:s hus på landet. Det var bråttom eftersom L.R. skulle lämna tillbaka hyrbilen, vari sakerna var lastade, påföljande morgon. De åkte därför direkt och S.O. visade vägen. Det var aldrig något tal om vad lasten innehöll men S.O. antog att L.R., som ständigt hade dålig ekonomi, ville undanskaffa egendom från sin lägenhet för att skydda sig mot fordringsägare. Framkomma till stugan låste S.O. upp, anvisade L.R. ett rum att ställa in godset i och gick sedan därifrån för att utföra vissa sysslor. När han kom tillbaka, hade L.R. burit in det mesta och S.O. hjälpte till med det som var kvar. Han bar 10-15 kartonger. När allt var inburet öppnade L.R. en kartong och S.O. såg då att den innehöll tobak, snus och godis. Han förstod då att allt inte stod rätt till men hade tidigare inte fattat några misstankar.

S.O., som erkände gärningen vid TR:n, har som grund för sitt bestridande av ansvar angivit att den omständigheten, att han först när förvaringen påbörjats förstod att varorna åtkommits genom brott, innebär att han inte kan göras ansvarig för häleribrott.

HovR:n gör i denna del följande bedömning. Med hänsyn till vad som genom åberopade foton framgått om de väl förslutna kartongernas utseende och tobaksbolagets märkning av dem kan det hållas för visst att S.O. i vart fall när han själv bar in sådana kartonger i huset måste ha förstått att de inte innehöll L.R:s inventarier utan fastmer sådant gods som deras utseende och märkning gav tydliga besked om. Hans befattning med godset har varit ägnad att försvåra dettas återställande. S.O. kan därför inte undgå ansvar för häleri, som med hänsyn till godsets omfattning och värde skall bedömas som grovt.

S.O. hade vid tiden för brottet ej fyllt 21 år. Häleribrottet är emellertid av så allvarligt slag att det på grund av allmänpreventiva hänsyn föreligger särskilda skäl för frihetsberövande påföljd. HovR:n finner dock skäl att vid straffmätningen beakta S.O:s ungdom genom att utmäta kortare fängelsestraff än vad som stadgas för brottet.

S.O. (offentlig försvarare advokaten K.K.) sökte revision och yrkade att han måtte dömas till villkorlig dom jämte böter.

Riksåklagaren biträdde S.O:s talan.

Betänkande

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Jermsten, Broomé och Solerud, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Som domstolarna funnit har S.O. gjort sig skyldig till häleri. Brottet är att bedöma som grovt.

Av utredningen i målet framgår att S.O. lever under ordnade sociala förhållanden och aldrig uppvisat några missbruksproblem eller andra sociala problem. Han har inte tidigare lagförts för brott.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit om S.O:s personliga förhållanden finns det inte grundad anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden är således villkorlig dom. Valet står därför mellan denna påföljd och fängelse.

För att S.O., som numera fyllt 21 år, skall kunna erhålla villkorlig dom krävs det till följd av stadgandet i 27 kap 1 § 2 st BrB att hinder på grund av brottets svårhet eller annars inte möter av hänsyn till allmän laglydnad.

Det brott S.O. gjort sig skyldig till är av allvarlig beskaffenhet. Gärningen framstår emellertid som en engångshändelse, vilken väsentligen kan förklaras av att S.O., som då nyss fyllt 20 år, oförberedd kommit i en situation som han inte bemästrade. I betraktande av den återhållsamhet som bör iakttas när det gäller ådömandet av frihetsberövande påföljd för enstaka förmögenhetsbrott begångna av unga lagöverträdare med ingen eller ringa kriminell belastning, kan gärningen inte anses så svårartad att hinder av allmänpreventiva skäl föreligger att meddela villkorlig dom. Såsom TR:n funnit bör dock av hänsyn till allmän laglydnad en sådan påföljd förenas med kännbara böter.