NJA 1987 s. 982

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

C-O.O. (ombud advokaten I.D.) sökte revision och yrkade bifall till käromålet.

Försäkringsbolaget (ombud advokaten S.N.) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd dels såvitt C-O.O:s talan grundades på påståendet att försäkringen jämlikt 25 § konsumentförsäkringslagen inte upphört att gälla dels beträffande rättegångskostnaderna. Beträffande målet i övrigt fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd

Yttranden i målet avgavs av försäkringsinspektionen och av konsumentverket samt, gemensamt, av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och försäkringsbolaget Folksam. I yttrandena anfördes bl a följande.

Försäkringsinspektionen (generaldirektören G., byråchefen W. och avdelningsdirektören B., föredragande): När det gäller prövningen av frågor som rör tillämpningen av konsumentförsäkringslagen finns det anledning att först erinra om att ett huvudsyfte med lagen var att konsumenternas ställning i förhållande till försäkringsbolagen skulle stärkas. En grundtanke bakom lagen är att en konsument skall kunna tillförsäkras ett tillfredsställande försäkringsskydd och också kunna ha kvar detta även om han gör sig skyldig till förbiseende, misstag eller smärre försummelser. Bestämmelserna i 14 § med dess huvudregel om automatisk förnyelse av en försäkring är ett viktigt inslag i det skydd som genom lagen ges åt konsumenten.

Vad därefter gäller den i det aktuella målet uppkomna frågan om C-O.O:s reseförsäkring automatiskt förnyats framstår som klart att hans avsikt har varit att få ett försäkringsskydd för hela USA-resan och att han och bolagets försäljare diskuterat formerna för hur en eventuell förlängning av försäkringen skulle ske, även om meningarna går i sär ifråga om vad som blev resultatet härav. Avtalet bör bedömas med hänsyn till dessa omständigheter. Mot denna bakgrund kan knappast sägas - som anges i 14 § 2 st konsumentförsäkringslagen - att av avtalet eller omständigheterna framgår att försäkringen inte skulle förnyas. Slutsatsen blir således att reseförsäkringen får anses ha förnyats d 15 mars 1982 och att den därmed kan omfatta den skada som C-O.O. drabbades avd 17 mars 1982.

Byråchefen Fernlund anförde skiljaktig mening enligt följande: Enligt min mening är den reseförsäkring som C-O.O. tecknat av den art som avses i 14 § 2 st konsumentförsäkringslagen om han inte kan visa att han före resan träffat avtal med bolaget om förnyelse av försäkringen. Som HovR:n funnit har han inte förmått visa detta. Slutsatsen blir att försäkringen hade upphört att gälla innan skadan inträffade d 17 mars 1982.

Konsumentverket: HovR:ns dom - liksom TR:ns - bygger väsentligen på de motivuttalanden där reseförsäkringar nämns. Domstolarna tycks av dessa uttalanden ha dragit den slutsatsen att reseförsäkring kategoriskt är av sådant slag att någon automatisk förnyelse inte kommer i fråga.

En sådan slutsats är enligt konsumentverkets mening ohållbar och skulle leda till en tillämpning som är oförenlig med lagens syfte att ge skydd åt konsumenterna. Enligt verkets uppfattning kan exemplet reseförsäkring för viss resa inte gärna syfta på något annat än den normala typen av charterresor, för vilken det är vanligt att en reseförsäkring tecknas vid beställningen. En charterresa är i normalfallet planerad att äga rum under en viss bestämd tid. Den tiden går normalt inte att förlänga, bl a som en följd av offentligrättsliga bestämmelser för charterflyg. Resenären torde normalt inte heller vara intresserad av att förlänga tiden för en charterresa. Det är mot den bakgrunden uppenbart att resenären i dessa fall inte heller har något intresse av att reseförsäkringen förnyas. Förutsättningarna för att tillämpa undantagsregeln i 14 § 2 st är därför normalt uppfyllda då det gäller reseförsäkringar vid vanliga charterresor.

Annorlunda ställer det sig med andra slags resor. Det kan vara fråga om en resa på egen hand med reguljära kommunikationer, där varken tiden för bortovaro, ressättet eller resmålet är förutbestämda. I sådana fall har konsumenten ett intresse av att få en reseförsäkring som gäller tills vidare även om premien - i likhet med premien för hemförsäkring - betalas för en viss försäkringstid. När det gäller reseförsäkring i de fall som nu beskrivits kan det sålunda inte anses vara ett typiskt intresse för konsumenten att reseförsäkringen upphör utan automatisk förnyelse vid försäkringstidens slut. Huruvida 2 st skall vara tillämpligt i dessa fall måste prövas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Presumtionen måste dock vara att huvudregeln om automatisk förnyelse skall tillämpas.

Det ligger för övrigt i försäkringsbolagets affärsintresse att försäkringen förnyas. Att bolaget även i tveksamma fall tvingas avisera konsumenten om den nya premiebetalningen trots att denne befinner sig på resa torde inte medföra några större praktiska problem. Det ligger normalt i konsumentens eget intresse att ordna med att räkningar och annan post då omhändertas av någon. Om en räkning eller avi ändå blir liggande har försäkringsbolaget möjlighet att säga upp försäkringen på grund av bristande betalning enligt 25 § konsumentförsäkringslagen och fordra premie fram till förfallodagen.

I C-O.O:s fall var det inte fråga om en tidsbestämd charterresa utan om en resa med reguljärflyg till USA för en till tiden obestämd vistelse där. Det framstår som uppenbart att C-O.O. hade ett intresse av att försäkringsskyddet skulle gälla tills vidare, även om han - för det fall han mot förmodan skulle återvända till Sverige inom tre månader - av praktiska och ekonomiska skäl till en början endast ville betala premie för denna första försäkrings tid.

Att C-O.O. betalade premie för tre månader ger inte någon grund för slutsatsen att avsikten varit att försäkringen inte skulle förnyas därefter. Huvudregeln i 14 § konsumentförsäkringslagen är ju att förnyelsen inte är knuten till premiebetalningen. Allmänna Brand tycks också ha varit medvetet om C-O.O:s planer att försöka stanna i USA en längre tid. Med hänsyn till omständigheterna kring reseförsäkringsavtalet mellan C-O.O. och Allmänna Brand borde enligt konsumentverkets uppfattning bolaget inte haft anledning att räkna med att C-O.O. önskade avstå från rätten att få försäkringen förnyad.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam: Som typexempel på försäkringar som inte följer huvud regeln om automatisk förnyelse nämns genomgående i konsumentförsäkringslagens förarbeten reseförsäkringar. Att reseförsäkringar skall omfattas av undantaget från automatisk förnyelse är enligt bolagen både naturligt och rimligt. En reseförsäkring tecknas regelmässigt för en viss resa eller för en bestämd tid under vilken konsumenten räknar med att vara borta. I praktiken förutsätts det av parterna som något självklart att en reseförsäkring skall upphöra vid försäkringstidens utgång. Detta gäller inte bara vid charterresor utan även vid resor av annat slag.

Konsumenten har i allmänhet inte något intresse av ett skydd för längre tid än den för vilken försäkringen tecknats. Om en reseförsäkring skulle förnyas automatiskt, skulle konsumenten bli tvungen att säga upp försäkringen för att inte riskera att få betala för en tid under vilken han ej längre är i behov av ifrågavarande försäkringsskydd. Vill konsumenten säga upp försäkringen till försäkrings tidens utgång får han visserligen göra uppsägningen när som helst dessförinnan (16 §) och har försäkringen förnyats enligt 14 § kan konsumenten, innan han har betalt någon del av fordrad premie, säga upp försäkringen att upphöra med omedelbar verkan (20 §). Reglerna om uppsägning är alltså förmånliga för konsumenten men, om uppsägningen inte sker innan den ursprungligen tecknade försäkringen går ut, kan konsumenten få betala premie för den förnyade försäkringen (29 §). Om uppsägning inte sker från konsumentens sida, måste försäkringsbolaget kräva kunden på premie för en ny försäkringsperiod. Med nuvarande rutiner, då reseförsäkringar oftast tecknas av resebyråer för bolagens räkning, måste man räkna med att konsumenten inte nås av en sådan avisering förrän långt efter hemkomsten. Antingen aviseringen blir incitament för konsumenten att själv säga upp försäkringen eller konsumenten bara underlåter att betala och ger bolaget anledning till uppsägning (25 §), riskerar konsumenten att få betala för en period under vilken han inte har behov av något försäkringsskydd. Denna risk och omaket att behöva säga upp försäkringen måste redan från konsumentsynpunkt utgöra nackdelar som vida överstiger besväret att - i de enstaka fall det kan bli aktuellt - teckna en ny reseförsäkring för ytterligare en tid.

För försäkringsbolagen skulle en annan ordning än den nuvarande innebära stora komplikationer och med all säkerhet medföra att reseförsäkringar generellt sett blir dyrare.

I det aktuella fallet har reseförsäkringen tecknats för en bestämd tid, tre månader. Försäkringen har tecknats för en viss resa, en individuell resa som försäkringstagaren skulle företa. Lika litet som när det gäller vanliga charterresor och resor av kortare längd har parterna normalt sett något intresse av att en sådan resefärsäkring blir föremål för automatisk förnyelse. Redan det faktum att det är fråga om en tidsbestämd reseförsäkring för en viss resa utgör enligt bolagens mening en sådan omständighet av vilken det måste anses framgå att den inte skall förnyas. Detta ligger också helt i linje med uttalandena i lagens förarbeten.

Utgångspunkten är alltså att en försäkring av det ifrågavarande slaget inte förnyas. Detta utesluter naturligtvis inte att parterna i ett individuellt fall kan komma överens om att en ny reseförsäkring skall tecknas för ytterligare en tid. C-O.O. har också gjort gällande att han före avresan träffat avtal med bolaget om förnyelse av försäkringen. Enligt vad domstolarna funnit har han emellertid inte förmått visa att ett sådant avtal har träffats. C-O.O. har alltså ålagts bevisbördan för sitt påstående. Att den part som påstår att ett avtal har ett innehåll som avviker från det normala skall ha bevis bördan för detta, är enligt bolagens mening riktigt.

När det gäller bevisvärderingen vill bolagen endast anföra att det generellt sett är mindre sannolikt att ett försäkringsbolag går med på automatisk förnyelse med hänsyn till de praktiska svårigheter som just beträffande reseförsäkringar är förenade med ett sådant arrangemang. Om en eventuell förlängning av försäkringsskyddet kommer på tal, ligger det närmare till hands för bolaget att rekommendera försäkringstagaren att han själv skall höra av sig angående en ny försäkring någon tid innan den första försäkringen löper ut. För den som stannar utomlands en längre tid ger för övrigt en reseförsäkring inte ett fullgott skydd varför bolaget sannolikt skulle rekommendera andra lösningar.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergforsen, hemställde i betänkande om följandedom: Domskäl. Konsumentförsäktingslagen är - - - se HD:s dom - - - viss resa (a prop s 119).

Beträffande den i målet aktuella resefärsäkringen träffades ej något avtal om att den inte skulle förnyas vid försäkringstidens utgång. Fråga är då om det av omständigheterna framgår att försäkringen inte skulle förnyas. I målet är ostridigt att C-O.O:s resplaner var ovissa, såtillvida att han ej före avresan hade bestämt sig för viss hemresedag och att försäkrings tidens längd därför diskuterades innan den slutligen bestämdes. Vidare är klarlagt att formerna för förlängning av försäkringen diskuterades för den händelse C-O.O:s utlandsvistelse skulle vara längre tid än tre månader. Om vad som blev resultatet av denna diskussion råder delade meningar. Inget tyder emellertid på att C-O.O. velat avstå från fortsatt försäkringsskydd för det fall hans resa ej skulle vara avslutad vid den ursprungligen avtalade försäkrings tidens utgång. Omständigheterna i övrigt kan ej heller anses ge vid handen att försäkringen inte skulle förnyas.

På grund av det anförda finner HD att den aktuella reseförsäkringen ej är att hänföra till undantagsregeln i 14 § 2 st konsumentförsäkringslagen. Försäkringen har följaktligen automatiskt förnyats vid den ursprungligen avtalade försäkringstidens utgång och omfattar således den skada som drabbat C-O.O. d 17 mars 1982.

Domslut. Med ändring - - - se HD:s dom - - - d 17 mars 1982.

Domskäl

Domskäl. Konsumentförsäkringslagen är enligt 1 § i lagen tillämplig på bl a reseförsäkring som konsument tecknar hos försäkringsbolag för huvudsakligen enskilt ändamål. Enligt 14 § 1 st i lagen förnyas en försäkring, om den inte har sagts upp att upphöra vid försäkrings tidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkrings bolag. Från denna huvudregel görs i 2 st samma § undantag för det fall att det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas. Målet gäller numera endast frågan, om den reseförsäkring C-O.O. tecknat förnyats automatiskt eller om den omfattas av undantagsregeln.

Före konsumentförsäkringslagens ikraftträdande d 1 jan 1981 gällde inte någon allmän lagregel om att en försäkring automatiskt förnyades om den inte sades upp före försäkringstidens utgång. Försäkringsrättskommittén upptog en sådan regel i sitt förslag till konsumentförsäkringslag (SOU 1977:84). Som undantag från principen om automatisk förnyelse av konsumentförsäkringar angavs att försäkring inte förnyades om det framgick av avtalet eller omständigheterna att den skulle avse endast viss försäkringstid. Kommittén uttalade (s 211) att det var särskilt vanligt att reseförsäkringar tecknades endast för kortare tid och inte skulle förnyas men att det inte var uteslutet att även reseförsäkring kunde tecknas för längre tid och vara avsedd att förnyas om inte uppsägning skedde. Kommittén ansåg det därför mindre lämpligt att göra ett generellt undantag för reseförsäkringar Som ett typiskt exempel på situationer när det framgick av omständigheterna att förnyelse inte kom i fråga anförde kommittén det fallet att en reseförsäkring tecknades för kortare tid, t ex tio dagar eller en månad.

I propositionen med förslag till konsumentförsäkringslag anförde föredragande statsrådet i den allmänna motiveringen bl a, att reglerna om automatisk förnyelse av försäkringar enbart tog sikte på sådana försäkringar som var av det slag att de brukade förnyas, vilket var fallet med de flesta av de försäkringar som konsumentförsäkringslagen omfattade. Statsrådet angav att undantag dock gällde för framför allt reseförsäkringar och att en underlåtenhet från försäkringsbolaget eller försäkringstagaren att säga upp en sådan försäkring naturligtvis inte borde medföra att den automatiskt förnyades (prop 1979/80:9 s 46). Statsrådet anförde vidare i specialmotiveringen att det naturligtvis var bäst att parterna uttryckligen av talade om att försäkringen inte skulle förnyas, ifall detta var deras avsikt, men att det ibland även kunde framgå av omständigheterna att automatisk förnyelse inte skulle komma i fråga. Som ett typiskt exempel på det senare angav statsrådet det fallet att en reseförsäkring tecknades för en viss resa (a props 119).

De uttalanden om reseförsäkringar som förekommer i förarbetena får antas främst ta sikte på försäkringar som tecknas för ungefär de tider som försäkringsrättskommittén angav i sitt exempel. Vid en turistresa som ryms inom ramen för en vanlig semester lär försäkringstagaren i regel kunna tillförlitligt bedöma sitt behov av försäkringsskydd och anpassa försäkringstiden så att försäkringen inte behöver förnyas. Vid reseförsäkringar för sådan tid varom fråga är i målet torde förhållandet däremot ofta kunna vara det motsatta. Det är då inte fråga om typiska turistresor, utan resan har i regel annat ändamål, såsom arbete eller utbildning, vilket medför att resan kan vara längre eller kortare tid utan att detta med säkerhet kan bedömas förväg. I detta hänseende är de förhållanden under vilka förevarande reseförsäkring tecknades särdeles belysande. I målet är sålunda ostridigt att C-O.O:s resplaner var ovissa såtillvida att han ej före avresan hade bestämt sig för viss hemresedag och att försäkringstidens längd därför diskuterades innan den slutligen bestämdes. Vidare är klarlagt att diskussionen omfattande formerna för förlängning av försäkringen för den händelse C-O.O:s utlandsvistelse skulle vara längre tid än tre månader. Om vad som blev resultatet av denna diskussion råder delade meningar. Intet tyder emellertid på att C-O.O. velat avstå från fortsatt försäkringsskydd efter tre månader för det fall att hans resa ej skulle vara avslutad inom denna tid.

När en reseförsäkring tecknas för längre tid än en normal semester och i vart fall för så lång tid som tre månader, får det i enlighet med det förut anförda antas många gånger vara ovisst, om försäkringstagaren efter försäkringstidens utgång kommer att vara i behov av försäkringsskydd eller inte. Bestämmelserna i 14 § konsumentförsäkringslagen bygger på tanken att det i en sådan oviss situation är bättre för försäkringstagaren att försäkringen automatiskt förnyas än att så inte sker. I överensstämmelse härmed får det anses vara av underordnad betydelse att måhända försäkringsbolaget eller försäkringstagaren i förhållandevis fler fall än vid andra försäkringsformer tvingas agera för att försäkringen skall upphöra att gälla och att försäkringstagaren därvid kan ådraga sig ansvar för en onyttig premie. Är det när försäkringen tecknas klart att någon förnyelse av försäkringen inte behövs, kan för övrigt försäkringstagaren och försäkringsbolaget träffa avtal om att förnyelse inte skall komma i fråga.

Avtal har ej träffats om att den av C-O.O. tecknade reseförsäkringen inte skulle förnyas vid försäkringstidens utgång. Av vad som förut anförts framgår att ej heller omständigheterna i övrigt ger vid handen att försäkringen inte skulle förnyas. Försäkringen har därför förnyats vid den ursprungligen avtalade försäkringstidens utgång och omfattar således den skada som drabbade C-O.O. d 17 mars 1982.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD att den reseförsäkring som C-O.O. d 15 dec 1981 tecknade hos Försäkringsbolaget Allmänna Brand, ömsesidigt av 1842, numera med firma Wasa Göta Sakförsäkring, ömsesidigt, omfattar den skada som drabbade honom d 17 mars 1982.