NJA 1988 s. 218

Nacka TR dömde d 1 febr 1988 S.S. enligt 2 kap 2 § 1 st och 5 kap 1 § 1 st 3sjötrafikförordningen (1986:300) samt av LSt:n i Stockholms län meddelad föreskrift till 15 dagsböter å 70 kr för att han d 5 juni 1987 under färd med motorbåt i västra inloppet till Strömma kanal inom Värmdö kommun överskridit högsta tillåtna fart. Domen vann laga kraft.

Riksåklagaren ansökte om resning till förmån för S.S. under påstående att TR:ns dom uppenbart stred mot lag. Enligt riksåklagaren torde HD kunna omedelbart ändra domen och ogilla åtalet.

S.S. förklarade sig inte ha någon erinran mot att resning beviljades.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande om följande beslut: Den föreskrift om fartbegränsning som åberopats i TR:ns dom mot S.S. meddelades av LSt:n i Stockholms län d 29 nov 1982 (01FS 1982:137, p 106) med stöd av 5 § 2 st sjötrafikförordningen (1962:150). Till följd av lagen (1986:299) om upphävande av vissa författningar om sjötrafik upphörde nämnda förordning att gälla vid utgången av juni 1986, då nu gällande sjötrafikförordning (1986:300) trädde i kraft. Varken lagen eller förordningen innehåller övergångsbestämmelser.

Den aktuella händelsen ägde rum 1987, varför 1986 års sjötrafikförordning var tillämplig. Enligt 5 kap 1 § 1 st 3 nämnda förordning döms den till böter som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 2 kap 1, 2 eller 9 § samma förordning. Straffbestämmelsen gäller således endast den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av nu gällande förordning. Härav följer att överträdelse av föreskrift som meddelats med stöd av 5 § i 1962 års sjötrafikförordning inte omfattas av straffbestämmelsen i 1986 års förordning. Den rättstillämpning som ligger till grund för domen mot Sten S får därför anses uppenbart strida mot lag.

På grund av det anförda beviljar HD enligt 58 kap 2 § 5 RB den sökta resningen samt beslutar med stöd av 58 kap 7 § 1 st samma balk att omedelbart ändra domen på så sätt att åtalet ogillas.

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman, Svensson och Törnell) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Munck, var skiljaktig och anförde: Den föreskrift om fartbegränsning enligt vilken Sten S. dömts till ansvar meddelades av LSt:n i Stockholms län d 29 nov 1982 (01FS 1982:137, p 106) med stöd av 5 § 2 st sjötrafikförordningen (1962:150). I detta författningsrum föreskrevs att LSt, efter samråd med sjöfartsverket, fick meddela föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport. Enligt 17 § 3 st i förordningen var överträdelse av föreskrift som meddelats enligt 5 § straffbelagd.

Till följd av lagen (1986:299) om upphävande av vissa författningar om sjötrafik upphörde 1962 års sjötrafikförordning att gälla vid utgången av juni 1986, då den nu gällande sjötrafikförordningen (1986:300) trädde i kraft. Varken lagen eller förordningen innehåller några övergångsbestämmelser.

Den aktuella förseelsen begicks enligt åtalet i juni 1987, i följd varav 1986 års sjötrafikförordning var tillämplig i brottmålet. Även enligt denna förordning får LSt:n efter samråd med sjöfartsverket meddela föreskrifter om bl a fartbegränsning; i 2 kap 2 § 1 st i 1986 års förordning finns ett bemyndigande som är likalydande med det som gällde tidigare. Till följd härav har alltså den av LSt:n meddelade föreskriften, vilken inte har upphävts, behållit sin giltighet. Enligt 5 kap 1 § 1 st 3 i 1986 års förordning är det också straffbelagt att bryta mot föreskrift som meddelats med stöd av bl a 2 kap 2 § i förordningen. Fråga är i förevarande ärende om det som riksåklagaren hävdat innebär en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag, att den av LSt:n meddelade föreskriften lagts till grund för en fällande dom i brottmål, fastän den meddelats redan med stöd av 1962 års sjötrafikförordning och således inte med stöd av den nu gällande förordningen.

Anledning saknas i och för sig till annat antagande än att straffbestämmelsen i 5 kap 1 § 1 st 3 av den nu gällande sjötrafikförordningen avsetts vara tillämplig på överträdelser av LSt:nas föreskrifter om fartbegränsning vare sig de meddelats med stöd av bemyndigandet i 2 kap 2 § i nämnda förordning eller enligt samma bemyndigande i den tidigare. Enligt sina ordalag omfattar den aktuella straffbestämmelsen emellertid såvitt här är i fråga endast överträdelser av föreskrifter som "meddelats med stöd av" 2 kap 2 § förordningen. I den mån straffbestämmelsen skall kunna tillämpas även i fråga om överträdelser av alltjämt gällande föreskrifter som meddelats under den äldre förordningens tid, måste detta därför förutsätta en tolkning av bestämmelsen i enlighet med dess grunder, något som i förevarande fall snarast skulle innebära vad som har brukat kallas analogisk tillämpning.

Att ett visst utrymme för analogisk tillämpning av straffbestämmelser liksom tidigare skulle finnas i svensk rätt förutsattes uttryckligen i samband med tillkomsten av BrB, låt vara att en sådan tillämpning i enlighet med vad lagrådet i detta sammanhang framhöll borde ske med stor återhållsamhet (NJA II 1962 s 14 f och 47). Att legalitetsprincipen på straffrättens område numera uttryckligen har lagfästs genom 2 kap 10 § regeringsformen kan härvidlag inte anses ha förändrat rättsläget på något avgörande sätt (se Berg m fl, Kommentar till BrB, band III, 1985 s 469, jfr dock Jareborg, Brotten, första häftet, 2 uppl 1984 s 103).

I den juridiska litteraturen har allmänt antagits att utrymmet för analogisk tillämpning av straffbestämmelser är ytterst begränsat. Enligt en åsikt bör det för att sådan tillämpning undantagsvis skall få förekomma krävas att det aktuella fallet ligger så nära de uttryckligen straffbelagda "att det skulle te sig alltför formalistiskt att inte låta straffbudet omfatta fallet om detta därtill är sådant att betänkligheter inte möter mot att dispensera de lagstiftande myndigheterna från att taga ställning till fallet" (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s 17). Det har också hävdats att det - med vissa undantag - för analogisk tillämpning av ett straffbud till den tilltalades nackdel bör fordras att det aktuella fallet är så likt ett som uttryckligen är straffbelagt att det inte kan råda något tvivel om att det borde ha lagts under straffbudet, se Beckman m fl, Kommentar till BrB, band 1, 4 uppl 1982 s 23. Att terminologin på området är något vacklande visas av att det i 5 uppl (1987) av sistnämnda verk (s 20) inte i detta sammanhang talas om analogisk tillämpning av ett straffbud, något som sägs vara otillåtet; i stället konstateras att det undantagsvis kan förekomma att ett straffbuds avfattning blivit sådan att brottsbeskrivningen efter ordalagen inte omfattar ett fall som uppenbarligen varit avsett att rymmas därunder och att straffbudet ändå bör anses tillämpligt. Även andra meningar har framförts i litteraturen (se t ex Thornstedt i Festskrift för Nils Herlitz s 319 ff, Jareborg, a a s 97, 102 ff och 212 samt Löfmarck, Straffansvar s 21). Ett exempel på fall där straffbestämmelser tillämpats analogt erbjuder NJA 1978 s 452.

När det gäller den prövning som skall göras i förevarande ärende finns det otvivelaktigt vissa skäl som talar för att den aktuella straffbestämmelsen i 1986 års sjötrafikförordning skulle kunna anses vara tillämplig inte bara enligt sin ordalydelse på överträdelser mot föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet i 2 kap 2 § samma förordning utan också - analogivis, om man så vill - på brott mot sådana alltjämt gällande föreskrifter som har meddelats med stöd av motsvarande bemyndigande i den tidigare förordningen. Även föreskrifter av det senare slaget härleder ju numera sin giltighet från 2 kap 2 § i den nya förordningen: de "gäller" med stöd av nämnda § låt vara att de inte "meddelats" med stöd av densamma. Den språkliga och sakliga skillnaden mellan dessa båda uttryck är - kunde det hävdas - inte större än att en tolkning av straffbestämmelsen i enlighet med dess grunder skulle vara försvarbar. Något rationellt skäl att göra åtskillnad mellan det ena och det andra slaget av föreskrifter på det sättet att de äldre lämnas osanktionerade finns uppenbarligen inte heller. I och med att det bemyndigande som gavs LSt:na i 1962 års förordning upprepats i den nya förordningen har det för övrigt också kunnat te sig opåkallat för en LSt att upphäva föreskrifter som meddelats med stöd av 1962 års förordning för att sedan omedelbart förklara dem giltiga på nytt, något som emellertid otvetydigt skulle ha medfört att föreskrifterna förts in under straffsanktionen. Det kan i anslutning härtill anmärkas att LSt:n i förevarande fall efter tillkomsten av den nya sjötrafikförordningen har tagit ställning till giltigheten av de med stöd av den tidigare förordningen meddelade föreskrifterna så till vida att dessa enligt vad som upplysts i ärendet har upptagits i den förteckning över gällande författningar som LSt:n enligt 18 c § författningssamlingsförordningen (1976:725) är skyldig att tillhandahålla allmänheten och årligen ge in till regeringen.

Även om dessa skäl har viss styrka måste de dock vägas mot den grundläggande betydelsen av legalitetsprincipen inom straffrättens område. En sådan avvägning ger enligt min mening det resultatet att den aktuella straffbestämmelsen i den nya förordningen med hänsyn till sin avfattning inte bör anses tillämplig på överträdelser av föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigande i den äldre. Med hänsyn till att det i detta avseende finns utrymme för olika meningar, kan dock inte en på den motsatta ståndpunkten grundad rättstillämpning anses uppenbart strida mot lag.

På grund av det anförda bör enligt min mening resningsansökningen lämnas utan bifall.