NJA 1988 s. 221

Domskäl

TR:n (borgmästaren Sars, rådmannen Ohlin och tingsfiskalen Kjellsson) anförde i dom d 5 nov 1984: Yrkanden m m. Den 10 april 1981 åsamkades M.E. i Hallstahammar en skada i vänstra ögat. Under anförande att denna skada uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon och att skadan uppkommit under den tid fordonet varit trafikförsäkrat hos Försäkringsbolaget Allmänna Brand har M.E. yrkat att TR:n måtte fastställa att Allmänna Brand är skadeståndsskyldigt för personskadan.

Allmänna Brand har bestritt käromålet under anförande att föreliggande utredning ej visar att olyckan tillgått på det sätt M.E. gör gällande, varför Allmänna Brand bestrider att skadan uppkommit till följd av trafik med motordrivet fordon. Bolaget har vitsordat att det bar trafikförsäkringsansvaret för fordonet vid tiden för olyckshändelsen. För den händelse det skulle visas att det tillgått så som M.E. gör gällande har bolaget vitsordat att det bär trafikskadeansvar.

M.E. har förklarat att han, även om det skulle visa sig att det vid tillfället tillgått så som Allmänna Brand påstår, gör gällande att bolaget är skadeståndsskyldigt.

Domskäl. I målet har M.E. hörts under sanningsförsäkran, varjämte som vittnen hörts M.L. M.M. och polismannen S.N.

Av utredningen framgår till en början följande. M.E. M.L. och M.M. hade deltagit i ett fotbollsträningsläger i Surahammar. Lägret hade avslutats med en fest, varvid M.E. och M.M. druckit starköl. Med M.L. som förare hade de åkt i M.M:s personbil, Volvo 142 med två dörrar, årsmodell 1971, till Hallstahammar. I bilen hade medföljt en fjärde yngling, K.E. M.M. och K.E. steg av i Hallstahammar. M.L. och M.E. fortsatte till Västerås och återvände därefter till Hallstahammar. Vid Folkets hus hämtade de M.M. och K.E. varefter de fyra vid 23.30-tiden åkte till Tuvessons gatukök vid Storgatan. M.L. parkerade bilen i en parkeringsruta ungefär mittemot gatuköket. – M.E. minns inte hur mycket öl han hade druckit. Han var berusad. M.M. hade enligt egen uppgift druckit sex till åtta starköl. Han var påverkad. M.L. var nykter. - På parkeringsplatsen framför gatuköket var det vid tillfället mycket folk och bilar. Det kom en polisbil med två polismän till platsen. Polisbilen stannade mellan gatuköket och M.M:s bil. M.E. gick fram till polisbilen och sade åt polismännen att de var fega krakar som inte steg ur bilen. Polismannen S.N. steg ur bilen och gick fram mot M.E.

Angående vad som därefter hände har M.E. gjort gällande att det tillgått sålunda: N sade åt M.M. att taga hand om M.E. M.M. föste M.E. mot bilen. Han förde M.E. in genom den högra dörren mot bilens baksäte. Omedelbart därefter steg M.E. ur bilen. När han var på väg ut ur bilen, slog M.M. igen bildörren. Dörrens övre hörn träffade därvid M.E:s vänstra öga. M.E. föll tillbaka i baksätet.

Allmänna Brand har hävdat att M.E. slog huvudet mot bildörren och skadades i ögat redan i det skede när M.M. föste honom mot bilen.

M.E. har till stöd för sin version av händelsen åberopat sina egna samt M.L:s och M.M:s i det väsentliga sammanfallande uppgifter, medan Allmänna Brand åberopat N:s vittnesmål.

M.M. har uppgivit följande. Hans bil stod med fronten mot gatuköket, och M.L. satt hela tiden kvar i förarsätet. M.E. var litet bråkig. M.M. sade åt honom att hålla sig lugn. Han tog tag i M.E. på något sätt; han minns inte hur. Han föste M.E. mot bilen. Han släppte taget i M.E. och öppnade den högra bildörren. Han förde framsätet framåt och föste M.E. in i baksätet. Han såg M.E. sätta sig till höger i baksätet. Han vände sig därefter mot polismannen, som stod ett par meter därifrån. Han slog igen bildörren och hade då ryggen mot denna. Han såg inte om M.E. var på väg ut.

M.L. har uppgivit följande. Det hade blivit en hetsig stämning på platsen. M.M:s bil stod med fronten mot gatuköket, och M.L. satt hela tiden kvar i förarsätet. En yngling kom fram till bilen, ryckte upp bildörren på förarsidan och frågade M.L. om denne "hade något". Med detta menade ynglingen tydligen något tillhygge som han skulle kunna använda mot polisen. I samma ögonblick kom M.E. in i bilens baksäte på högra sidan. M.L. vet inte om M.E. satte sig. I ögonvrån såg han att M.E. var på väg ut ur bilen. Han såg inte när olyckan skedde. Han hörde att M.E. skrek till och såg att M.E. satte sig i baksätet. Det började blöda från M.E:s ena öga. I det skedet stod M.M. utanför bilen. – M.L. såg inte om M.M. tog tag i M.E.

N har uppgivit följande. I okt 1981 upprättade han om händelsen en promemoria, vilken han har genomläst inför huvudförhandlingen i målet. Även utan stöd av promemorian minns han emellertid i stora drag händelsen i fråga. – M.M:s bil stod med fronten mot Storgatan. Som N. minns det satt det ej någon i bilen när olyckshändelsen sedan ägde rum. N. sade åt M.E. att gå från platsen. Mikael M. försökte lugna M.E. Denne gick bakåt mot bilen alltmedan han uppmanade polismännen att komma och "ta för sig". N. uppmanade M.M. att taga M.E. med sig; i annat fall finge denne följa med polisen. Som N. minns det öppnade M.M. den vänstra bildörren samtidigt som han tog tag i nacken på M.E. och "drog till med handen" samt föste honom i riktning från N. mot den öppnade bildörren. N. kan inte säga bestämt om bildörren var helt öppen. M.E. slog huvudet i dörren och tumlade in i baksätet, där han sedan satt kvar. N. böjde sig in, och M.E. frågade då om det var N. som hade "klappat till" honom. Hans kamrater förklarade för honom att det inte var så. M.E. var rätt omtöcknad, både av smällen och av berusningen.

TR:n har på Allmänna Brands begäran företagit syn å en bil av samma typ och modell som den i målet aktuella. Rätten finner att de iakttagelser som därvid gjorts inte utesluter riktigheten av någondera av de två versionerna av händelseförloppet.

M.L:s och M.M:s uppgifter stödjer M.E:s version av olyckshändelsen, medan N:s uppgifter talar för Allmänna Brands ståndpunkt.

Vid en bedömning av vilket bevisvärde som skall tillmätas de olika uppgifterna beaktar TR:n väsentligen följande. M.L. och M.M. har i en i juli 1981 dagtecknad och till Allmänna Brand ingiven skadeanmälan lämnat uppgifter som i det väsentliga överensstämmer med vad de vid huvudförhandlingen uppgivit. De har också vid förhör under förundersökning i okt och dec 1981 i det väsentliga lämnat samma uppgifter som vid huvudförhandlingen. Det får antagas att de 1981 ej torde ha insett betydelsen i skadeståndshänseende av de detaljer i händelseförloppet som nu står i förgrunden. - N:s uppgifter vid huvudförhandlingen har väsentligen grundats på minnesanteckningar från okt 1981. I några hänseenden har N. enligt vad rätten kan finna misstagit sig. Misstagen gäller hur bilen var placerad, vid vilken dörr olyckan hände och om förare fanns i bilen. I dessa hänseenden finner TR:n utredningen ge vid handen att det förhåller sig så som M.E. M.M. och M.L. uppgivit. Med hänsyn till de små tidsdifferenser det är fråga om i händelseförloppet enligt de två versionerna av skadans uppkomst finner TR:n inte uteslutet att N. kan ha misstagit sig även i detta hänseende. - Att beakta i sammanhanget är också att M.M. i en d 23 mars 1982 dagtecknad, till annat försäkringsbolag ingiven skadeanmälan uppgivit, att M.E. skadats av en bildörr som glidit igen, när M.E. skulle kliva in i bilen. Vid det förhållandet att denna skadeanmälan avgivits efter det att Allmänna Brand vägrat betala skadestånd anser sig rätten emellertid ej böra lägga någon större tyngd i bevisvärdet av denna skadeanmälan.

På grund av vad sålunda upptagits finner TR:n att tilltro bör sättas till M.L:s och M.M:s i målet lämnade uppgifter samt finner genom dessa styrkt att det vid olyckshändelsen tillgått så som M.E. gjort gällande. På grund härav och enär Allmänna Brand vitsordat att bolaget vid den bedömningen bär trafikskadeansvar, skall käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att Försäkringsbolaget Allmänna Brand är skadeståndsskyldigt för den personskada M.E. åsamkats d 10 april 1981.

Domskäl

Domskäl. M.E. har vidhållit att ögonskadan uppkommit genom att bildörren slogs igen när M.E. var på väg ut ur bilen efter att ha blivit föst in i den. Allmänna Brand har å sin sida vidhållit att ögonskadan uppkommit när en kamrat till M.E. försökte fösa in denne i bilen, varvid M.E. samtidigt som bildörren öppnades böjde sig ner och fick kanten av dörren i ögat.

Eftersom Allmänna Brand vidgått skadeståndsskyldighet om det av M.E. angivna händelseförloppet läggs till grund för bedömningen, är det av avgörande betydelse att pröva hur ögonskadan uppkommit. Härom har i HovR:n samma utredning förebragts som vid TR:n, varjämte polisassistenten K.R. hörts som vittne.

HovR:n finner vid övervägande av den förebragta utredningen att M.E. inte har gjort det av honom påstådda händelseförloppet mer antagligt än det som Allmänna Brand hävdat. HovR:n har därför att utgå från att olyckan gått till på det sätt Allmänna Brand gjort gällande.

Vid bedömningen av om M.E:s ögonskada skall anses ha uppkommit i följd av trafik beaktar HovR:n att uttrycket i rättstillämpningen getts en vidsträckt tolkning. Skadeståndsskyldighet har sålunda i ett flertal fall ansetts föreligga även när en bil varit stillastående. De skadeståndsgrundande situationerna synes emellertid i dessa fall ha haft ett visst samband med normalt bruk av bilen; skadan har exempelvis uppkommit vid lastning, startförsök, bensinpåfyllning m m.

I förevarande fall framgår av M.E:s uppgifter, vilka lämnats obestridda av Allmänna Brand, följande om omständigheterna kring olyckan: I bilen färdades vid tillfället, förutom föraren, M.E. och två kamrater till honom. De två kamraterna hade tagits upp vid Folkets Hus i Hallstahammar. Avsikten var att köra till Surahammar. Dessförinnan gjorde man ett uppehåll vid det aktuella gatuköket. Bilen parkerades i en ruta mitt emot detta. M.E. och i vart fall en av kamraterna lämnade bilen. M.E. som var berusad, råkade vid gatuköket i delo med en polis. På uppmaning av denne föste kamraten M.E. mot bilen.

Av det anförda framgår att M.E. visserligen var passagerare i bilen. Att han mot sin vilja föstes in i denna hade emellertid inte något samband med själva bilkörningen utan skedde för att förhindra att han blev omhändertagen. M.E:s ögonskada kan därför enligt HovR:ns mening inte anses ha uppkommit i följd av trafik.

På grund av vad sålunda upptagits skall Allmänna Brands vadetalan bifallas.

Domslut

Domslut. HovR:n upphäver TR:ns dom och ogillar M.E:s talan.

Referenten, adj led Widström, var skiljaktig och anförde: Begreppet skada i följd av trafik har i rättspraxis getts en vidsträckt tillämpning; det har dock krävts att skadan uppkommit i samband med att fordon brukats för sitt ändamål.

I målet är utrett att M.E. under kvällen varit passagerare i bilen och Allmänna Brand har i HovR:n förklarat sig inte ifrågasätta att M.E. efter besöket i gatuköket, under fortsatt färd med bilen skulle följa med som passagerare.

Att en passagerare tar plats i en bil är en del i ett normalt brukande av fordonet. Jag anser därför - oavsett att M.E. fösts till bilen - att M.E:s skada får anses ha uppkommit i följd av trafik.

Jag fastställer således TR:ns dom.

M.E. (ombud advokaten R.H.) sökte revision och yrkade bifall till käromålet.

Försäkringsbolaget, vars firma ändrats till Wasa Göta Sakförsäkring, Ömsesidigt, (ombud advokaten D.E.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lundgren, hemställde i betänkande om följande dom:

Domskäl

Domskäl. Utredningen ger vid handen att M.E. skadades genom att den ena dörren i den bil han medföljde som passagerare vid ett kortare uppehåll i färden antingen rycktes upp eller slogs igen av bilens ägare och därvid med sin övre kant råkade träffa M.E:s öga. Även om, såsom försäkringsbolaget gjort gällande, skadan inträffade när M.E. ha sådant samband med bilens normala brukande att den skall anses ha uppkommit i följd av trafik med bilen. M.E:s talan skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD att försäkringsbolaget är ersättningsskyldigt för den personskada M.E. åsamkades d 10 april 1981.