NJA 1988 s. 444

Fråga huruvida bilförare, som av annan bilförare påståtts ha haft del i trafikolycka, brutit mot 5 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott genom att undandra sig att på förfrågan uppge sitt namn.

TR:n

(Jfr 1981 s 1169 samt 1984 s 659 med där lämnade hänvisningar)

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs TR åtal mot R.B. för

vårdslöshet i trafik och

olovligt avvikande från trafikolycksplats enligt följande gärningsbeskrivning: Den 19 dec 1985 färdades R.B. ovarsamt på Marieholmsvägen i Göteborg då han vid filbyte brast i uppmärksamhet med påföljd att han med sin lastbil körde på och skadade en personbil. R.B. avvek därefter från platsen utan att vidtaga någon åtgärd vartill olyckan skäligen bort föranleda. Då den påkörda bilens förare en kort stund därefter fått personlig kontakt med R.B. vägrade han att uppge sitt namn.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Grahn) meddelade dom d 30 mars 1987. I domskälen antecknades att R.B. förnekat gärningarna samt att R.B. och den påkörda bilens förare, M.F. uppgett följande.

R.B: Han förde vid tillfället en av renhållningsverkets tunga lastbilar på Marieholmsleden. Lastbilen är 8-9 m lång. Han kom från stockholmshållet och körde i vänsterfilen. Han hade för avsikt att svänga till höger in på den avfart, som leder bl a till renhållningsverkets område. Då han kom fram till den fil, som ansluter från Tingstadstunneln, och skulle svänga in i denna fil, såg han i backspegeln att en svart personbil kom i filen från Tingstadstunneln på ett avstånd av kanske 200 m. R.B. började sedan svänga in något i filen men en framförvarande långtradare hade stannats i filen från tunneln, varför även R.B. tvingades stanna lastbilen. Han hade då med lastbilen kommit halvvägs in i filen. Den bakomvarande svarta personbilen, förd av M.F. kom fort. Hon hade troligen inte upptäckt att den framförvarande trafiken stod stilla. Hon körde förbi till höger om lastbilen och långtradaren. Lastbilen och personbilen hade inte någon kontakt med varandra. Personbilen stannades sedan vid vägkanten. R.B. märkte inte att M.F. avgav några ljud- eller ljussignaler. Då trafiken kom igång igen fortsatte R.B. till renhållningsverkets område. En stund därefter fördes den svarta personbilen in på området. M.F. kom fram till honom och påstod att hans lastbil gjort en buckla på hennes bil. R.B. gick fram och tittade på bucklan. Den var av äggstorlek. Det fanns inte något skrapmärke i samband med bucklan. Han kunde inte avgöra om det var en färsk eller gammal buckla. Den fanns på bilens vänstra sida på en höjd av 60-70 cm från marken. Han tittade även på lastbilen men kunde inte upptäcka minsta lilla skrapmärke i smutsen på denna. M.F. bad om R.B:s namn. Han sade då att hon inte hade någon användning av hans namn. Han visste ju med sig själv att han inte gjort något olagligt. Det fanns därför ingen anledning att lämna ut sitt namn. Han lämnade dock till slut ut sitt namn. M.F. var då på ca 2 meters avstånd från honom. Hon körde sedan från platsen.

M.F: Hon förde vid tillfället en svart personbil av märket Ford Fiesta i filen som från Tingstadstunneln ansluter till Marieholmsleden. Hon skulle bli kvar i samma fil och fortsätta rakt fram. Det var vid tillfället trafikstockning på grund av att en av filerna på Marieholmsleden var avstängd. Hon såg i backspegeln att en av renhållningsverkets lastbilar, som fördes på Marieholmsleden, visade tecken för att enligt M.F:s uppfattning köra in i hennes fil bakom hennes bil. Lastbilen var då på ca 5 meters avstånd. Då lastbilen fördes in bakom hennes bil stötte lastbilen mot personbilen. Hon kände att hennes bil därvid skakade till. Hon är hundraprocentigt säker på att det var R.B:s lastbil som körde på hennes bil. Då lastbilsföraren inte stannade avgav hon ljus- och ljudsignaler. Trots detta fortsatte lastbilsföraren. Hon stannade och tittade på skadan på sin bil. Det fanns en buckla på vänstra sidan vid bakhjulet. Hon körde då efter lastbilen, som hade förts in och stannats på renhållningsverkets område. Hon gick fram till lastbilsföraren, R.B. som satt kvar i bilen, och frågade varför han inte stannade då han körde mot hennes bil. Han förnekade att han kört på hennes bil. Han steg ur bilen och tittade på personbilens skada. Han påstod att det var en gammal skada och vägrade att uppge sitt namn. Han uppträdde aggressivt. Hon hade handtvättat bilen två dagar före den aktuella händelsen och det hade då inte funnits någon skada på bilen. Den hade därefter inte körts förrän vid nu ifrågavarande tillfälle och hade hela tiden stått i garage. Hon och R.B. tittade inte efter om lastbilen hade några skador. Hon antecknade registreringsnumret på lastbilen och körde sedan från platsen. R.B. motiverade sin vägran att uppge sitt namn med att han inte hade någon anledning att göra detta.

TR:n anförde vidare i domskälen:

Enligt TR:ns mening visar utredningen att R.B:s lastbil lätt stött emot M.F:s bil i samband med att R.B. skulle byta körfil. Vid sammanstötningen har en liten buckla uppstått på vänstra bakskärmen på M.F:s bil. R.B. måste vid filbytet ha brustit i uppmärksamhet och har därigenom visat oaktsamhet. Oaktsamheten kan emellertid bedömas som ringa. Åtalet för vårdslöshet i trafik skall därför ogillas.

R.B. som förde en av renhållningsverkets tunga lastbilar, har inte stannat på olycksplatsen utan fortsatt en kort sträcka och kört in på ett område, som disponeras av renhållningsverket, och stannat där. Dit har M.F. omedelbart följt efter, sedan hon först stannat på olycksplatsen och konstaterat att hennes bil skadats vid sammanstötningen. Hon har sammanträffat med R.B. som då fått klart för sig att hon ansåg att han orsakat och varit vållande till det omedelbart dessförinnan inträffade missödet.

TR:n finner inte utrett att R.B. märkt att hans lastbil stött emot M.F:s bil. R.B. har emellertid omedelbart efter olyckan och i direkt anslutning till denna fått klart för sig att M.F. ansåg att han orsakat och varit vållande till missödet.

Bestämmelsen i 5 § trafikbrottslagen medför en principiell skyldighet för den som haft del i en trafikolycka att om sin identitet upplysa den skadelidande eller annan som haft del i uppkomsten av olyckan, när han i anslutning till olyckan sammanträffar med eller på annat sätt kommer i kontakt med sådan person. Tillämpningen av bestämmelsen är alltså inte begränsad till fall då vederbörande blivit tillfrågad. Upplysningsplikten får emellertid, för det fall att ingen förfrågan gjorts, anses inträda endast då det med hänsyn till omständigheterna föreligger behov av att berörda upplysning lämnas.

Av utredningen framgår att M.F. vid hennes och R.B:s personliga kontakt omedelbart efter olyckan begärt att R.B. skulle uppge sitt namn och att han vägrat att göra detta. Väl har M.F. då antecknat lastbilens registreringsnummer och dessutom kunnat konstatera den föreliggande anknytningen till renhållningsverket. Därigenom har tillräckligt underlag förelegat för att få fram uppgift om R.B:s identitet. Oavsett detta har R.B. genom sin vägran att uppge sitt namn brutit mot 5 § trafikbrottslagen. R.B. har emellertid, såsom framgår av vad som tidigare anförts, inte på något annat sätt än genom sin nämnda vägran brutit mot det angivna lagrummet.

Domslut

Domslut. TR:n

ogillade åtalet för vårdslöshet i trafik och

dömde R.B. enligt 5 § trafikbrottslagen för underlåtenhet att uppge namn i samband med trafikolycka till 15 dagsböter å 30 kr.

HovR:n för Västra Sverige

R.B. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle helt ogillas. Han gjorde gällande att någon trafikolycka inte hade inträffat och att bucklan på M.F:s bil hade uppkommit vid något annat tillfälle.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Lindskog, referent, och hovrättsassessorn Ranmar) fastställde i dom d 8 sept 1987 med tillämpning av 5 § trafikbrottslagen i dess lydelse före d 1 jan 1987 TR:ns dom.

R.B. sökte revision med samma yrkande som i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde bl a: Vägtrafikant som haft del i uppkomsten av trafikolycka och som undandrar sig att uppge namn och hemvist kan straffas enligt 5 § 1 st trafikbrottslagen. Beträffande innebörden av bestämmelsen ger förarbetena ingen vägledning. Grunden för bestämmelsen är att den som förorsakats skada med hänsyn till ersättningsfrågan har behov av att få reda på vem som haft del i olyckan. Det föreligger därför en principiell upplysningsskyldighet i angivet avseende vid sammanträffande eller annan kontakt med en skadelidande i anslutning till olyckan (NJA 1981 s 1169).

Av stadgandets avfattning framgår inte att uppgiftsskyldigheten är begränsad till olycksplatsen. En så snäv avgränsning bör inte heller med hänsyn till grunden för bestämmelsen komma i fråga.

I förevarande fall har uppgiftslämnandet aktualiserats genom att M.F. omedelbart efter olyckan följt efter R.B. och efter en kortare körsträcka - enligt uppgift från polisen högst 400 m - fått kontakt med honom. Vid detta sammanträffande har R.B. upplysts om att han genom påkörning skadat M.F:s bil och även påvisats skadan. Omständigheterna är enligt min mening sammantaget sådana att det då måste anses ha ålegat R.B. att vid anmaning upplysa om sin identitet även om det på annat sätt förelegat tillräckligt underlag för att fastställa denna. Genom att uppsåtligen underlåta att uppge sitt namn vid nämnda tillfälle har R.B, såsom domstolarna funnit, gjort sig skyldig till brott i ifrågavarande avseende (jfr Dahlin i SvJT 1960 s 625).

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andrén, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Såsom HovR:n funnit är det utrett att en av R.B. förd lastbil i samband med byte av körfil sammanstött med en av M.F. förd personbil. Det framgår vidare att R.B. inte lade märke till sammanstötningen utan fortsatte färden till den plats till vilken han var på väg samt att M.F. där uppmanade honom att tala om sitt namn.

I målet är fråga om innebörden av 5 § 1 st andra ledet trafikbrottslagen. HD har i rättsfallet NJA 1981 s 1169 funnit bestämmelsen innefatta en skyldighet för den som haft del i en trafikolycka att upplysa om sin identitet, när han i anslutning till olyckan sammanträffar eller på annat sätt kommer i kontakt med den skadelidande eller annan som haft del i uppkomsten av olyckan

Även om den plats på vilken R.B. stannade lastbilen inte ligger särskilt långt från olycksplatsen, kan han inte anses ha avbrutit färden eller eljest stannat i anslutning till olyckan. R.B. har således inte varit skyldig att tala om sitt namn för M.F. Åtalet skall följaktligen ogillas.

Domslut

Domslut. HD ogillar åtalet.

HD (JustR:n Höglund, Knutsson, referent, Gregow, Törnell och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. TR:n har funnit att en lätt sammanstötning inträffat mellan R.B:s och M.F:s bilar samt att en liten buckla därvid uppstått på M.F:s bil. Anledning saknas att ifrågasätta denna slutsats. Av utredningen framgår vidare att M.F. omedelbart efter missödet följde efter R.B:s bil samt, så snart R.B. stannat, förklarade för honom vad som hade hänt och bad honom att uppge sitt namn, vilket han vägrade.

Av 5 § trafikbrottslagen har i och för sig följt skyldighet för R.B. att tillmötesgå M.F:s i nära anslutning till sammanstötningen framställda begäran, och detta oavsett att hon kunnat på annat sätt ta reda på vem han var. För att R.B. skall kunna fällas till ansvar krävs emellertid, i enlighet med vad som har fastslagits i flera tidigare rättsfall, att han insett att en trafikolycka ägt rum eller åtminstone att han har varit medveten om möjligheten härav och det måste antas att han skulle ha handlat på samma sätt, även om han hade varit säker på att en olycka hade skett.

R.B. har förklarat, att han inte märkt någon sammanstötning mellan bilarna, och har i målet vidhållit sin uppfattning att en sådan aldrig ägt rum. Av hans egen i TR:ns dom återgivna berättelse framgår att han hade observerat M.F:s bil i sin omedelbara närhet på vägen. När hon påstod att han hade stött emot hennes bil måste han därför ha insett att detta påstående kunde vara riktigt. Mot hans bestridande kan likväl inte med säkerhet antas att han också insett att det verkligen förhöll sig så som M.F. påstod. Utredningen ger inte heller tillräckligt stöd för antagande att han skulle ha vägrat att uppge sitt namn, även om han hade varit säker på att en sammanstötning hade inträffat. Åtalet kan därför inte bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD åtalet mot R.B. utan bifall.