NJA 1988 s. 475
Fråga om särskilda skäl har förelegat enligt 5 § 3 lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter att avstå från avräkning.
HovR:n
För uttagande av statens fordringar på kvarstående skatt verkställde kronofogdemyndigheten i Uppsala distrikt genom beslut d 29 nov 1986 avräkning från G.N. tillkommande fordran på överskjutande preliminär skatt med 7 719 kr.
G.N. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att avräkningsbeslutet måtte upphävas.
Till stöd för sin talan anförde hon, dels att de skatteskulder, för vilka avräkning skett, grundar sig på skönstaxeringar som överklagats och att kronofogdemyndigheten beviljat anstånd med betalning av ifrågavarande skatteskulder, dels att hon är ensamstående med en pension på 3 728 kr per månad och därför behöver skatteåterbäringen för att klara sin ekonomi.
Staten genom riksskatteverket yrkade att besvären skulle lämnas utan bifall. Riksskatteverket anförde att besvär inte anförts över 1980 års taxering av G.N. och att anstånd med betalning av skatten inte givits. Verket anförde vidare: Nu aktuell bestämmelse i avräkningslagen (1985:146) är 5 § 3. Riksskatteverket hävdar i första hand att bestämmelsen införts enbart i statens intresse för att möjliggöra för kronofogdemyndigheten att i vissa fall underlåta avräkning. Denna möjlighet kan inte utvidgas till en skyldighet. Detta innebär att HovR:n - på begäran av en gäldenär - inte äger pröva om kronofogdemyndigheten bort underlåta avräkning enligt 5 § avräkningslagen (jfr prop 1984/85:108 s 48 och 75). I andra hand hävdar verket att de av klaganden anförda skälen inte utgör något hinder för avräkning.
HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson samt hovrättsråden Grönvall och Åkerman, referent) anförde i beslut d 7 april 1987:
Domskäl
Skäl. Enligt 5 § 3 lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter får avräkning underlåtas om det föreligger särskilda skäl att avstå från avräkning. Lagen anger inte när sådana särskilda skäl skall anses föreligga och förarbetena till lagen ger endast knapphändiga anvisningar härom. Enligt HovR:ns mening bör bestämmelsen kunna vara tillämplig bl a i fall där avräkning ter sig uppenbart oskäligt med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden och övriga omständigheter. I målet är upplyst att G.N. lever under mycket knappa ekonomiska förhållanden samt att skatteåterbäringen skulle åtgå till betalning av en skuld hon ådragit sig för att klara sin försörjning. På grund härav finner HovR:n särskilda skäl föreligga att underlåta avräkning. Kronofogdemyndighetens beslut om avräkning skall således upphävas.
HovR:ns avgörande. HovR:n upphäver kronofogdemyndighetens beslut d 29 nov 1986 om avräkning vid återbetalning av G.N:s fordran på överskjutande skatt om 7 719 kr.
Riksskatteverket anförde besvär och yrkade att HD måtte fastställa kronofogdemyndighetens beslut om avräkning.
G.N. bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredagning.
Föredraganden, RevSekr Bergforsen, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:
Skäl. Avräkning som avses i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) skall enligt 1 § i lagen göras från belopp som återbetalas eller annars utbetalas på grund av bestämmelse i bl a uppbördslagen (1953:272). Kronofogdemyndigheten får enligt 5 § i avräkningslagen underlåta avräkning
- om anstånd med betalning av det allmännas fordran beviljats med anledning av besvär eller i avvaktan på rättelse,
- om en tillämpning av avräkningsförfarandet inte är försvarlig med hänsyn till kostnaderna för detta eller
- om det i annat fall föreligger särskilda skäl att avstå från avräkning.
Före avräkningslagens tillkomst kunde en restitutionsfordran i princip tas i anspråk endast för betalning av fordran på skatt eller avgift av samma eller liknande slag som den skatt eller avgift som skulle restitueras. I en departementspromemoria (Ds Fi 1983:24), Avräkning vid återbetalning av skatt m m, föreslogs en väsentlig utvidgning av det allmännas möjligheter att få sina fordringar betalda genom avräkning från belopp som skulle återbetalas enligt olika skatte- och avgiftsförfattningar. Promemorieförslaget innehöll också en undantagsregel, enligt vilken utbetalning fick göras utan avräkning mot sådana fordringar för vilka betalningsanstånd hade beviljats, om anståndet beviljats med anledning av besvär eller i avvaktan på rättelse. Förslaget innebar motsättningsvis att avräkning skulle göras utan hinder av anstånd som beviljats av andra skäl såsom att skattebetalningsförmågan blivit nedsatt på grund av arbetslöshet eller sjukdom (jfr 48 § 1 mom uppbördslagen). - I remissyttrande över promemorieförslaget nämnde Föreningen Sveriges kronofogdar att det ofta inträffade t ex att restförda, sysselsättningsintensiva företag med betydande skatteskulder förhandlade med kronofogden om en avbetalningsplan. Enligt föreningen borde det finnas möjlighet att i dessa fall underlåta avräkning. Liknande synpunkter framfördes av bl a riksskatteverket.
Departementschefen anslöt sig i prop 1984/85:108 till promemorieförslaget, vilket motsvarar 5 § 1 avräkningslagen. I den allmänna motiveringen uttalade han därutöver, att remissinstansernas synpunkter borde kunna beaktas på så sätt att det i avräkningslagen togs in en särskild bestämmelse om att kronofogdemyndigheten fick underlåta att göra avräkning om särskilda skäl förelåg. I specialmotiveringen till den bestämmelse som motsvarar 5 § 3 avräkningslagen yttrade departementschefen att bestämmelsen föreslogs särskilt med tanke på att kronofogdemyndigheten borde ha möjlighet att underlåta avräkning då förutsättningarna för en av kronofogdemyndigheten beviljad avbetalningsplan annars skulle rubbas. I anslutning till vad departementschefen uttalat om anståndsfallen erinrade han om att avräkning i vissa fall där uppskov beviljats av kronofogdemyndigheten kunde underlåtas om särskilda skäl förelåg. (Se om det sagda a prop s 48 f och 75.)
G.N har i HD anfört i huvudsak detsamma som i HovR:n. Såvitt framgår av handlingarna har hon inte beviljats anstånd med skatteinbetalning. Bestämmelsen i 5 § 1 avräkningslagen är därför inte tillämplig. Vad angår möjligheten att underlåta avräkning enligt bestämmelsen om särskilda skäl i 5 § 3 samma lag visar de återgivna förarbetena till paragrafen att enligt lagstiftarens inställning sociala hänsyn inte skall beaktas i sammanhanget. Denna ståndpunkt är så klar att utrymme inte finns att gå ifrån den i rättstillämpningen. Några andra särskilda skäl mot avräkning har inte framkommit i målet.
På grund av det anförda skall riksskatteverkets besvärstalan bifallas.
Domslut
HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut fastställer HD kronofogdemyndighetens beslut om avräkning.
HD (JustR:n Persson, Bengtsson, referent, Rydin, Nyström och Lars Å Beckman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
JustR Bengtsson tillade: Det är ett återkommande drag i åtskillig lagstiftning bl a på exekutionsrättens område, att när det allmännas fiskaliska intressen står på spel man gör undantag från sådana skyddsregler för den enskilde som annars framstår som naturliga bl a av sociala skäl (se t ex den belysande diskussionen i prop 1966:115 s 35 f, jfr s 12 f, om av lagberedningen föreslagna beneficiumregler vid utmätning av fordran på återbetalning av skatt enligt 68 § 6 mom uppbördslagen). Med detta stämmer den inställning som framgår av motiven till undantaget i 5 § 3 avräkningslagen, nämligen att avräkning kan underlåtas endast när detta påkallas av praktiska hänsyn eller ter sig fördelaktigt för skatteindrivningen på längre sikt. Hur rimlig HovR:ns ståndpunkt än kan synas med tanke på G.N:s situation, strider den så klart mot vad lagstiftaren avsett att den inte kan godtas, när nu riksskatteverket fört upp den principiella frågan i HD. En annan sak är att vid framtida lagstiftning på området det finns all anledning att överväga, om inte sociala och humanitära hänsyn i högre grad borde inverka i dessa sammanhang också om det i någon mån skulle gå ut över effektiviteten i indrivningen.