NJA 1988 s. 478

(Jfr 1976 s 259)

Genom dom meddelad av Vänersborgs TR, vattendomstolen, d 8 mars 1979 i mål nr VA 1/79 erhöll Tjörns kommun tillstånd enligt VL att anlägga en småbåtshamn vid Almösund. Hamnanläggningen omfattade enligt tillståndet vissa bryggor m m. Dessutom skulle utfyllnad göras för en hamnplan samt muddring ske i hamnbassäng och inseglingsränna.

Anläggningen utfördes.

I aug 1984 inkom till domstolen anmälningar från vissa sakägare om anspråk på ersättning för oförutsedda skador till följd av hamnutbyggnaden. Dessa sakägare var ägare till fastigheter till förmån för vilka i samband med fastigheternas bildande meddelats s k officialservitut avseende rätt till båtuppläggningsplats m m, och sakägarna påstod att servituten kränkts genom hamnbygget. Av sakägarna hade flertalet av rättshjälpsnämnden i Göteborg beviljats allmän rättshjälp i angelägenheten i fråga, varvid advokaten P.W. förordnats till biträde åt dem.

Efter skriftväxling mellan parterna utsattes huvudförhandling i målet till d 10 dec 1985. Vid huvudförhandlingens början anmälde parterna att de träffat förlikning. Förlikningen innebar att sakägarna skulle få viss ersättning, att parterna gemensamt hemställde om att målet måtte skrivas av samt att parterna skulle bära envar sina rättegångskostnader. W. yrkade ersättning enligt rättshjälpslagen för arbete m m.

Vattendomstolen (rådmannen Kristensson, fastighetsrådet Svensson samt nämndemännen Karlsson och Olsson) anförde i slutligt beslut d 19 dec 1985 bl a: Domstolens överväganden. På grund av parternas begäran skall målet avskrivas från vidare handläggning.

I rättegångskostnadsdelen noterar domstolen följande. - - - Domstolen har vidare att ta ställning till frågan om eventuell återbetalningsskyldighet gentemot staten för rättshjälpskostnaderna. Därvid skall enligt rättshjälpslagen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpas. I mål om oförutsedd skada enligt VL gäller den regeln att anläggningens ägare, i detta fall kommunen, skall svara för sakägares nödvändiga rättegångskostnader i första instans oavsett utgången i målet. Att parterna under målets handläggning träffar uppgörelse angående ersättning eller åtgärd innebär ingen förändring härvidlag och är för övrigt inte alls ovanligt i vattenmål. Att parterna kallar överenskommelsen för förlikning innebär inte att RB:s regel om fördelning av rättegångskostnader i förlikta tvistemål blir tillämplig. Uppgörelsen bör dock självfallet tillmätas betydelse såtillvida, att anmälandena får anses ha avstått från att yrka ersättning för egna rättshjälpsavgifter. Däremot kan inte anmälandena förfoga över statens lagenliga rätt till ersättning av kommunen för överskjutande belopp.

Domstolens avgörande. Målet avskrivs från vidare handläggning. - - - Tjörns kommun förpliktas att till staten återbetala 32 665 kr utgörande - - - rättshjälpskostnader efter avdrag för motparternas rättshjälpsavgifter. - - -

Kommunen anförde besvär i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade befrielse från ersättningsskyldighet för kostnaderna för rättshjälp åt motparterna.

Domstolsverket bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättsråden Grahn och Genell, referent, samt hovrättsassessorerna Nilsson och Lindvall) anförde i slutligt beslut d 6 febr 1987:

Skäl. I mål av detta slag gäller enligt huvudregeln i 20 kap 1 § VL att sökanden, kommunen, skall svara för motparternas rättegångskostnader vid vattendomstolen. Parterna har emellertid anmält att de genom förlikning avtalat att vardera sidan skall bära sin kostnad.

Förlikning i en tvist om ersättning för oförutsedda skador är tillåten. Vid förlikning i tvistemål i allmänhet läggs parternas avtal rörande rättegångskostnaderna till grund för fördelningen. Detta gäller även i fråga om kostnader för allmän rättshjälp, åtminstone när förlikningsavtalet inte innebär en avvikelse från huvudregeln om kvittning av kostnaderna, se rättsfallet NJA 1976 s 259.

Vattenöverdomstolen finner det förenligt med det synsätt som kommit till uttryck i nyssnämnda rättsfall att i stället för VL:s regel om ersättningsskyldighet för sökanden låta parternas förlikningsavtal gälla även i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp. Kommunen skall därför vara befriad från ersättningsskyldighet för kostnader på motsidan.

Skäl. Enligt 31 § 1 st rättshjälpslagen (1972:429) skall vad som gäller i fråga om parts rättegångskostnad tillämpas även i fråga om kostnader för rättshjälp. Om parterna förliks skall enligt 18 kap 5 § 3 st RB vardera parten bära sin rättegångskostnad, om inte annat har avtalats. Av nu angivna bestämmelser har ansetts följa att part i ett dispositivt tvistemål vid förlikning inte är skyldig att ersätta staten kostnaderna för motpartens rättshjälp även om förlikningen inneburit att parten i själva saken eftergivit sin talan (se NjA 1976 s 259).

I ansökningsmål enligt VL (1983:291) gäller enligt 20 kap 1 § att sökanden skall svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. Utgången i målet saknar alltså betydelse för kostnadsfrågan. Bestämmelserna i 18 kap RB är tillämpliga i vattenmål i den mån frågan inte regleras särskilt i VL (se 13 kap 2 § denna lag). Huvudregeln om sökandens ansvar för motparternas kostnader oavsett utgången utesluter tillämpning av bestämmelsen i 18 kap 5 § 3 st RB om att vardera parten skall bära sin kostnad vid förlikning.

Vad nu sagts innebär ingen inskränkning i sakägarnas möjligheter att i en uppgörelse med sökanden disponera över den kostnadsersättning de kan vara berättigade till för egen del. Däremot kan parterna inte förfoga över den ersättning staten har rätt till enligt rättshjälpslagen.

På grund av det anförda skall kommunen förpliktas att till staten betala den del av sakägarnas rättshjälpskostnader som inte täcks av deras kostnadsbidrag. Vattendomstolens avgörande skall alltså fastställas.

HD (JustR:n Nyman, Persson, Bengtsson, Lars K Beckman, referent, och Lars Å Beckman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.