NJA 1988 s. 555

Domskäl

TR:n (rådmannen Olding) anförde i dom d 10 dec 1986: Grunderna för parternas talan. Makarna Z. har gjort gällande att de genom förvärvet av fastigheten har övertagit de med äganderätten förenade rättigheterna och skyldigheterna mot Nacka kommun vilket motsatsvis får anses framgå av 11 § va-lagen eller i vart fall av grunderna för samma lagrum. Dessutom har makarna Z. åberopat § 4 i köpekontraktet av vilket framgår att köparen från och med tillträdesdagen äger åtnjuta all avkastning. Fordran på kommunen är en sådan avkastning. Om säljaren hade velat förbehålla sig rätten till denna fordran hade han varit tvungen att beakta detta vid försäljningen av fastigheten. Säljaren måste för övrigt vid försäljningen anses ha tillgodogjort sig ett mot anläggningsavgiften svarande värde.

K.A. har som grund för sitt bestridande anfört att han påförts och även erlagt avgiften i fråga före makarna Z:s tillträde. Enligt § 4 i köpekontraktet har säljaren att svara för denna avgift eftersom den belöper på tiden före köparens tillträde. K.A. har då rätt även till den del av avgiften som påförts eller beräknats felaktigt; tidpunkten för kostnadens uppkomst är härvid avgörande. Detta framgår även motsatsvis av 4 kap 10 § 3 st JB. – K.A. har vidare bestritt att 11 § va-lagen skulle vara analogivis tillämplig på avgiften i fråga; avgiftens förfallodag är ointressant i detta sammanhang.

Makarna Z. har genmält att 4 kap 10 § 3 st inte är tillämplig på en felaktigt erlagd avgift.

Domskäl. I målet är de faktiska omständigheterna ostridiga. Tvisten gäller endast vem av parterna som har rätt till den av kommunen felaktigt uttagna delen av anläggningsavgiften.

Några bestämmelser i köpekontraktet som klart anger vem som är berättigad till den överskjutande avgiften saknas. Båda parterna har emellertid till stöd för sina respektive uppfattningar - var och en från sina utgångspunkter - åberopat § 4 i kontraktet. Det kan dock inte anses att, som makarna Z. gjort gällande, den överskjutande avgiften utgör sådan avkastning av fastigheten som avses i nämnda paragraf. Inte heller framgår av köpeskillingens storlek eller av kontraktets innehåll i övrigt att K.A. vid försäljningen av fastigheten tillgodogjort sig ett mot anläggningsavgiften svarande värde. För övrigt avser § 4 endast periodiska utgifter och inte engångsavgifter som det här är fråga om. Den fråga som tvisten rör har sålunda inte reglerats eller överhuvudtaget förutsetts i köpeavtalet. Kontraktets bestämmelser ger därför inte något stöd eller någon vägledning vid bedömningen av vem av parterna som är berättigad till den överskjutande avgiften.

Va-lagens bestämmelser om avgiftsskyldighet är av offentligrättslig karaktär och reglerar förhållandet mellan huvudmannen/kommunen och fastighetsägaren. Lagen reglerar däremot inte det civilrättsliga förhållandet mellan en gammal och en ny fastighetsägare.

K.A. har erlagt anläggningsavgiften till kommunen men med ett för högt belopp. Han får därför redan vid betalningstillfället anses ha fått en fordran mot kommunen motsvarande den överskjutande avgiften. Som tidigare utvecklats kan denna fordran inte anses ha överlåtits på makarna Z. genom köpeavtalet. Inte heller kan makarna Z. med stöd av 11 § va-lagen eller grunderna för denna bestämmelse hävda någon rätt till avgiften gentemot K.A.

Makarna Z:s talan kan därför inte bifallas.

Domslut

Domslut. B. och C.Z:s talan ogillas.

Domskäl

Domskäl. Utredningen i HovR:n ger inte anledning att ändra TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten anförde till utveckling av sin mening följande: 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (SFS 1955:314), som föregick den nuvarande va-lagen från 1970, byggde på förutsättningen att huvudmannens rättigheter och skyldigheter gällde i förhållande till de fastigheter som anslutits eller ifrågasattes skola anslutas till den allmänna anläggningen, och i regel inte förändrades genom att fastigheterna bytte ägare. Ståndpunkten var av särskilt intresse med avseende på de förpliktelser, bl a avgiftsplikten, vilka enligt lagen kom att häfta till fastigheterna. Synsättet kunde också uttryckas så att förpliktelserna hade sakrättslig karaktär. (Beträffande det nu anförda, se prop 1955:121 s 107).

Under förarbetena till den nuvarande lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (SFS 1970:244) diskuterades frågan om skyldigheten att betala avgifter för anläggningen skulle - i enlighet med synsättet i 1955 års va-lag - bindas vid fastigheten. Departementschefen fann emellertid inte skäl att i den nya lagen ta in föreskrifter som innebar att avgiftsskyldigheten knöts till fastigheten (prop 1970:118 s 108).

Genom en ny bestämmelse i va-lagen - 29 a § (SFS 1987:134) - som avses träda i kraft d 1 juli 1987, stadgas att, om avgift har betalats för utförande av en allmän va-anläggning enligt va-lagen eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, kommunen är skyldig att betala tillbaka avgiften i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han, på grund av att bygglov vägras, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades. Motsvarande bestämmelse finns beträffande ersättning för gatukostnad i 14 kap 7 § plan- och bygglagen (SFS 1987:10). På lagrådets förslag utformades bestämmelserna så att det framgår att, om en fastighet har bytt ägare efter det att avgift eller ersättning betalats, återbetalningsskyldigheten gäller i förhållande till den nye ägaren (prop 1985/86:1 s 838).

En sådan uttrycklig bestämmelse att det är den nye ägaren som är berättigad till återbetalningen hade enligt min mening inte behövts om det varit så att va-avgifterna (och ersättningen för gatukostnad) varit knuten till fastigheten och sålunda haft sakrättslig verkan.

Genom det anförda får det anses klarlagt att den nuvarande va-lagen, till skillnad från 1955 års va-lag (och även till skillnad från synsättet enligt vattenlagen att rätten till ersättning för skada i regel bör betraktas som en till fastigheten hörande rätt, se bl a Bergsten, SvJT 1964 s 701), utgår från att avgiftsskyldigheten inte är bunden vid fastigheten. Med hänsyn härtill måste det, vad gäller den i målet föreliggande situationen, vara riktigare att anse den fastighetsägare som betalat anläggningsavgiften till huvudmannen vara berättigad framför den nye ägaren till återbetalning från huvudmannen av för mycket erlagd avgift, när det inte framkommit att säljare och köpare avtalat eller annars avsett någon annan fördelning av återbetalningen.

Makarna Z. (ombud advokaten K.M.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan om bättre rätt till den återbetalade anläggningsavgiften.

K.A. (ombud advokaten G.B.) bestred ändring.

Svenska kommunförbundet avgav yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nilsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl

Domskäl. K.A. har, genom att han vid betalningen av anläggningsavgiften erlagt ett för högt belopp, erhållit en fordran mot kommunen. Såsom domstolarna funnit kan B.Z. och C.Z. varken med stöd av vad som förevarit vid fastighetsöverlåtelsen eller med stöd av 11 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar eller grunderna för denna bestämmelse, hävda bättre rätt än K.A. till den uppkomna fordringen. Talan i målet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.