NJA 1988 s. 673

Domskäl

TR:n (rådmannen Severin och hovrättsfiskalen Svensäter) anförde i dom d 9 sept 1986: Övervägande delen av de i målet angivna faktiska omständigheterna är ostridiga. Vad gäller frågan om huruvida M.E. skall anses närstående till C.L. enligt 29 a § KL låter sig dessa omständigheter sammanfattande beskrivas på följande sätt. C.L. och M.E. var gifta med varandra under perioden 1980-okt 1984. Sedan de 1981 flyttat till Skåne öppnade de 1982 en restaurang i Bjärred. Makarna hade olika livssyn och separerade i faktiskt hänseende under sept 1983 för att se hur det gick att leva på var sitt håll. M.E. flyttade då till sin moder i Göteborg, där hon fått anställning. Makarna beslöt att avvakta i fråga om en formell äktenskapsskillnad. I samband med separationen såldes restaurangen i Bjärred och alla makarnas tillgångar utom en gemensamt ägd personbil av fabrikat Volvo 740 delades dem emellan. C.L. bodde kvar i Lund till i mars 1984. Även han flyttade då till Göteborg. Makarna träffades inte under tiden sept 1983-sommaren 1984 och hade endast litet kontakt per telefon. C.L. arbetade under perioden mars-juni 1984 i Stenungsund. Han började under juni driva restaurang i Göteborg under firma Restaurang Sofie. I samband därmed sålde han med samtycke från M.E. makarnas bil, som sedan separationen disponerats av honom. Köpeskillingen uppgick till 100 000 kr. Makarna hade vardera anspråk på hälften av beloppet. Eftersom C.L. behövde hela beloppet för sin rörelse lånade M.E. honom sin andel. Lånet skulle återbetalas efter ett år men betalades redan d 28 febr 1985. C.L. och M.E. har inte några gemensamma barn. Äktenskapsskillnaden föregicks inte av någon formellt beslutad betänketid. C.L. och M.E. har inte för avsikt att upprätta någon formell bodelning. M.E. förlovade sig under hösten 1983 med R.E. med vilken hon ingick äktenskap i jan 1986. C.L. gifte sig i juni 1986 med en person av kinesisk härkomst. De hade dessförinnan varit förlovade sedan maj 1985.

Konkursboet har där jämte anfört: C.L. och M.E. har även efter äktenskapsskillnaden haft ett flertal ekonomiska mellanhavanden. Hon har således, i samband med försäljningen av Restaurang Sofie, för C.L:s räkning accepterat uppgörelsen med köparna och undertecknat densamma samt kan sägas därvid ha uppträtt såsom hans ombud. Hon har vidare uppträtt som ombud för C.L. i en under maj 1985 ingiven ansökan om lagsökning vid Stockholms TR. Slutligen har hon alltjämt d 19 sept 1985 stått som betalningsskyldig tillsammans med C.L. för två lån från 1982 i SE-banken om tillhopa 41 089 kr.

M.E. har häremot uppgivit: Hon var inte ombud vid försäljningen utan har endast bevittnat köparnas namnteckningar. Detta skedde när hon, närmast av en tillfällighet, råkade befinna sig i restaurangen när avtalet undertecknades. Hon stod som ombud i ansökningen om lagsökning. Hon och C.L. är "inte ovänner", men de har efter separationen haft endast sporadiska kontakter med varandra. C.L. har p g a språksvårigheter haft vissa problem med sina kontakter med myndigheter. M.E. som yrkesmässigt arbetar med översättning, har därför hjälpt honom ibland. C.L. reste i början av maj 1985 till Australien och bad henne med anledning därav att bistå med lagsökningen. Den som i realiteten bistod honom i målet om lagsökning var emellertid advokaten N.D. Lånen i SE-banken härrörde från tiden då C.L. och M.E. fortfarande sammanlevde. Banken avslog en i samband med separationen gjord framställning om att ansvaret för lånen skulle delas upp. Efter det att C.L. försatts i konkurs har hans betalningsansvar borttagits.

I fråga om det av M.E. påstådda avtalet är följande ostridigt. Sedan konkursboet genom advokaten B. under hösten 1985 framställt krav angående återvinning av betalningen uppsökte hon Djurberg. Djurberg erhöll d 28 okt besked från B. att konkursboet avstod från krav på återvinning och att tillsynsmyndigheten samtyckt därtill. Vid ett sammanträffande d 3 dec 1985 mellan B. M.E. och hennes moder har B. upprepat vad han sålunda tidigare sagt till D.

Domskäl. Utredningen i målet ger inte stöd för annat än att C.L:s och M.E:s mellanhavanden utvecklat sig på sätt M.E. påstått.

TR:n prövar först frågan om käromålet skall ogillas på den grund att konkursboet förbundit sig att inte föra talan om återvinning. – B. har såväl d 28 okt som d 3 dec 1985 förklarat att återvinningstalan inte skulle föras. En sådan förklaring utgör emellertid inte något avtal. För att förklaringen trots detta skulle vara bindande hade erfordrats att detta angivits eller att förklaringen givits så dan form att det framgått att den skulle vara bindande. Så har inte skett. Även om M.E. uppfattat Bergströms uttalanden såsom bindande utfästelser har konkursboet därför varit oförhindrat att senare ändra ståndpunkt och föranstalta om återvinningstalan.

Vad härefter gäller frågan om M.E. skall anses närstående till C.L. gör TR:n följande bedömning. M.E. har genom äktenskapsskillnaden i okt 1984 utträtt ur den krets personer som 29 a § KL direkt utpekar såsom närstående till konkursgäldenären. Frågan i målet gäller huruvida hon, oaktat äktenskapsskillnaden, skall anses ingå bland dem "som eljest står gäldenären personligen nära" (29 a § 1 st in fine KL).

Regleringens huvudsakliga ändamål torde vara att möjliggöra återvinning av sådana transaktioner som innehåller i någon mening otillbörliga moment, främst sådana där transaktionen innebär en direkt eller indirekt ekonomisk vinning för konkursgäldenären. Regeln är, tekniskt sett, att betrakta såsom ett undantag från vad som allmänt gäller och bör med hänsyn härtill tolkas restriktivt.

Ett närståendeförhållande enligt 29 a § KL grundas bl a på äktenskap eller på att parterna eljest står varandra personligen särskilt nära. Det sistnämnda torde ofta vara fallet även efter upplösningen av ett äktenskap. Förhållandena kan i sistnämnda fall vara mångskiftande, vilket nödvändiggör en bedömning från fall till fall.

Vad som framkommit om att M.E. varit behjälplig C.L. med bevittning av en köpehandling och med en lagsökning skall inte tillmätas avgörande betydelse i målet.

Den korta tid som förflutit från den formella äktenskapsskillnaden till återbetalningen talar för att M.E. vid återbetalningen skall anses, med lagens ord, ha stått gäldenären personligen särskilt nära. I samma riktning talar att de båda hade kvar ytterligare gemensamma skulder i bank.

I motsatt riktning talar att inte bara återbetalningen utan även lånet till C.L. och den investering han gjorde med hjälp därav skedde först sedan särlevnaden påbörjats. Det har vidare inte gjorts gällande att ett närmare förhållande därefter återupptagits. Det har inte visats att M.E. blivit gynnad på något otillbörligt sätt framför andra fordringsägare. Fallet framstår som särpräglat och kan enligt TR:ns mening inte ha innefattats bland de situationer som lagen avser att komma till rätta med. En samlad bedömning leder därför till att återbetalningen genom överlämnandet av skuldebrevet inte skall anses grundad på ett närståendeförhållande mellan C.L. och M.E. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

F d rådmannen Per Löfström var skiljaktig och anförde: Beträffande frågan om avtal träffats mellan parterna att konkursboet ej skulle väcka återgångstalan är jag ense med majoriteten.

Visserligen var M.E. och C.L. när M.E. d 28 febr 1985 som betalning erhöll ifrågavarande revers skilda sedan okt 1984 och de har inte heller bott ihop sedan sept 1983. De har vidare i samband med den faktiska separationen mellan sig delat sina tillgångar utom makarnas gemensamma bil, värd omkring 100 000 kr, och M.E. har i detta sammanhang försökt - utan att lyckas - att få banken att dela upp makarnas gemensamma lån på tillhopa 41 089 kr mellan makarna, så att hon skulle bli befriad från den solidariska betalningsskyldigbeten för hela lånet. M.E. har emellertid även efter separationen tillåtit C.L. att nyttja deras gemensamma bil och har vid försäljningen av den i juni 1984 lånat honom 50 000 kr av köpeskillingen eller hennes andel av bilen på förmånliga villkor (amorterings- och räntefrihet ett år). M.E:s och C.L:s ekonomiska mellanhavanden har således inte avvecklats under separationen, vilken av dem betraktades som en frivillig betänketid, och ej heller vid äktenskapsskillnaden. Detta och det förhållandet att M.E. och C.L. ostridigt varit vänner även efter separationen visar att de vid ifrågavarande betalning, som skett endast ca fyra månader efter äktenskapsskillnaden, fortfarande får anses ha stått varandra personligt nära på sätt som avses i 29 a § 1 st KL. Däremot tyder M.E:s bevittning vid försäljningen av restaurang Sofie och hennes bistånd till C.L. vid en angiven lagsökning och i övrigt inte i och för sig på att de skulle stå varandra personligt särskilt nära men motsäger inte heller att de gör det.

På grund av det sagda och då ifrågavarande betalning skett senare än två år före konkursansökningen samt M.E. medgett att betalningen skett med ovanligt betalningsmedel och att C.L. vid betalningen var insolvent, skall betalningen enligt 35 § KL gå åter.

På grund av det anförda bifaller jag huvudyrkandet.

Domskäl

Domskäl. Den avgörande tvistefrågan i målet är, huruvida M.E. enligt 29 a § 1 st KL var att anse som närstående till C.L. då denne d 28 febr 1985 återbetalade sin skuld till henne.

Frågan har varit aktuell redan vid de kontakter som hösten 1985 förekom mellan parterna sedan konkursförvaltaren framställt krav mot M.E. angående återvinning av betalningen. Konkursförvaltaren, som då inte ansåg M.E. som närstående till C.L. gav vid två tillfällen henne och hennes ombud besked att återvinningstalan inte skulle föras. Det kan visserligen antagas att både förvaltaren och M.E. vid dessa tillfällen ansåg att sista ordet var sagt i saken. Förklaringen har emellertid inte utgjort eller ingått i en förlikning mellan parterna, utan den har varit ett uttryck för förvaltarens dåvarande uppfattning att det inte fanns laga förutsättningar att påkalla återvinning. Det har därför inte funnits något hinder för förvaltaren att ändra sitt beslut och väcka talan om återvinning. Det må erinras om att enligt 40 b § KL är borgenärerna bundna av en konkursförvaltares beslut att inte påkalla återvinning endast i det fall att förvaltaren ingått förlikning i saken; i vidare mån än så lär inte heller förvaltaren själv vara bunden. HovR:n finner alltså att konkursboet inte genom konkursförvaltarens förklaringar hösten 1985 förlorat den rätt till återvinning som eljest tillkommit boet.

Vad så angår frågan om M.E. var närstående till C.L. finner HovR:n följande.

Genom lagändringar 1975 infördes i KL skärpta återvinningsregler för närstående till gäldenären: bl a utvidgades avsevärt den krets som skulle räknas som närstående vid återvinning. I 29 a § KL definieras lagens närståendebegrepp. Lagrummets första stycke, som avser personligen närstående - till skillnad från närstående till näringsidkare och juridiska personer, andra stycket - innehåller dels en specifikation av olika grupper närstående, bl a make, dels som en ytterligare kategori "den som eljest står gäldenären personligen särskilt nära". Enligt ett uttalande av departementschefen i förarbetena (prop 1975:6 s 199) avgränsas sistnämnda kategori på så sätt att det nästan undantagslöst torde krävas ett familjemässigt grundat förhållande. Som exempel nämner förarbetena i första hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever i äktenskapsliknande förhållande samt fosterbarn. Departementschefen anför vidare att även förutvarande svågerlag normalt kan grunda närstående förhållande samt att detsamma givetvis gäller förutvarande make.

Bedömningen av huruvida personer i ett enskilt fall skall anses stå gäldenären särskilt nära och därmed vara närstående i KL:s bemärkelse bör enligt HovR:ns mening i första hand ta sin utgångspunkt i objektiva och förhållandevis lätt konstaterbara fakta. Kontrahenternas förhållande till varandra på det personliga planet får därmed typiskt sett mindre betydelse. En sådan mer schematisk bedömning ligger i linje med den specifikation som lagrummet innehåller och som innebär att i angivna fall kontrahenternas personliga relationer till varandra inte tillmäts betydelse.

C.L. och M.E. hade varit gifta med varandra; äktenskapet hade upplösts i okt 1984. Den princip för bedömningen, som HovR:n nyss redovisat, leder till att M.E. skall anses ha varit närstående till C.L. när denne i febr 1985 återbetalade sin skuld till henne. Någon särskild omständighet som ger anledning till en annan bedömning föreligger inte.

C.L. har alltså erlagt betalning till en närstående senare än två år före fristdagen. - Betalningen har ostridigt gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel. Vidare skulle, som framgår av TR:ns dom, lånet återbetalas ett år efter juni 1984 men betalades redan d 28 febr 1985. Konkursboet har med hänvisning härtill i HovR:n åberopat att lånet betalats i förtid. HovR:n, som ansett att hinder mot åberopandet inte föreligger, finner att så varit fallet. Konkursboet har också åberopat att betalningen skett med ett belopp som avsevärt försämrat C.L:s ekonomiska ställning, vilket M.E. bestritt. Någon utredning som gör det möjligt att bedöma riktigheten av konkursboets påstående har dock inte förebragts i målet, varför detta är obestyrkt. - Det har inte ens påståtts att betalningen, trots att den gjorts med osedvanliga betalningsmedel och i förtid, ändå kan anses som ordinär eller att C.L. varken var eller genom betalningen blev insolvent. - På grund av vad som sålunda upptagits skall betalningen gå åter jämlikt 35 § 1 st KL.

Konkursboets återvinningstalan skall följaktligen bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut förpliktar HovR:n M.E. att till konkursboet utge 45 833 kr jämte ränta enligt 2 och 5 §§räntelagen (1975:635) på elva successivt förfallna delbelopp, ettvart om 4 167 kr, fr o m den sista dagen i varje månad under perioden d 31 maj 1985-31 mars 1986 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Den betalning som talan om återvinning avser har ostridigt skett med osedvanligt betalningsmedel. Bedömningen i målet inskränker sig därmed till frågan om M.E. skall anses ha, när hon mottog betalningen, varit C.L. närstående i den mening som avses i 35 § jämförd med 29 a § 1 st KL (1921:225).

Enligt vad som föreskrivs i nämnda 29 a § skall den som är gift med gäldenären alltid anses som närstående till denne. Det fallet att någon har varit gift med gäldenären är inte särskilt reglerat i paragrafen. En sådan person blir emellertid naturligen i många lägen att hänföra till dem "som eljest står gäldenären personligen särskilt nära" jfr prop 1975:6 s 199).

Frågan huruvida ett närståendeförhållande i det enskilda fallet föreligger mellan två personer, som har varit gifta med varandra, får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. Bl a för att tillämpningen inte skall bli alltför komplicerad och oförutsebar bör, som HovR:n anfört, tyngdpunkten i prövningen läggas vid objektiva och förhållandevis lätt konstaterbara fakta. Kontrahenternas känslomässiga relationer till varandra bör alltså normalt inte beaktas.

M.E. var gift med C.L. ännu fyra månader före betalningen, som skedde i syfte att deras ekonomiska mellanhavanden i äktenskapet skulle avvecklas. Mot bakgrund härav får, som HovR:n funnit, M.E. anses ha vid tiden för betalningen varit närstående i den mening som avses i återvinningsbestämmelsen.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.