SOU 1970:75
Utsökningsrätt : förslag
1. Inledning
1.1. Beredningens uppdrag
Den 30 september 1960 beslöt Kungl. Maj:t, att lagberedningen skulle ta upp frågan om reformering av utsökningslagen (UL) och lagstiftning som har samband därmed.1 En- ligt direktiven skulle beredningen vara oför- hindrad att även ta upp frågor om reformer på konkursrättens område. Beredningen borde hålla kontakt med pågående reform- arbete i övriga nordiska länder och verka för nordisk enhetlighet på området i den ut- sträckning som det fanns förutsättningar härför. Vidare var beredningen oförhindrad att lägga fram förslag till partiella reformer i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet.
1 .2 Nordiskt samarbete
Sverige var under ett par är representerat av professorn, numera justitierådet Welamson som observatör vid överläggningar som på konkursrättens område ägde rum mellan Danmark, Finland och Norge. Fr.o.m. år 1962 har beredningen på vanligt sätt deltagit i samarbetet.
Från dansk sida deltager en kommitté med retspraesidenten Hans Topsöe-Jensen som ordförande och från Norge en kom— mitté under ordförandeskap av professorn Sjur Braekhus. Från Finland har deltagit en kommitté med professorn Tauno Tirkkonen, sedermera efterträdd av professorn Bo
Palmgren, som ordförande. Denna kom- mitté är emellertid upplöst sedan den 24 ap- ril 1969 och det fortsatta arbetet på reforme- ring av konkursrätten bedrivs av den finska lagberedningen. Från Island har inte fram- förts önskemål om deltagande i samarbetet. Ett flertal möten har hållits i Köpenhamn, Helsingfors, Oslo och Stockholm.
Beträffande bakgrunden till reformarbetet kan nämnas, att den danska konkurslagen är från år 1872, den finska konkursstadgan från år 1868 och den norska konkurslagen från år 1863, medan den svenska konkursla- gen (KL) är från år 1921. De olika lagarna har under årens lopp blivit föremål för par- tiella ändringar. Mellan de nordiska län- derna finns en konkurskonvention från år 1933, till vilken även Island är anslutet. Denna konvention ligger för vår del till grund för lagen (1934: 67) med bestämmel— ser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1934: 68) om verkan av konkurs, som inträffat i angivna länder.
I Danmark, Finland och Norge har det varit nödvändigt att göra en genomgripande reform av hela konkurslagstiftningen, medan reformönskemålen varit mindre framträdande i Sverige. För att förbereda arbetet inom konkursrätten gjorde bered- ningen år 1962 en enkät hos ett stort antal myndigheter och organisationer. De syn—
1Ang. beredningens direktiv se U I 5. 36, jfr U VII s. 49.
punkter som då framkom i de ämnen som behandlas i förevarande förslag redovisas i samband med att beredningen i det följande diskuterar varje särskilt ämne. Av svaren att döma skulle önskemålen om ändring av konkurslagstiftningen vara jämförelsevis be- gränsade. Då man emellertid på dansk, finsk och norsk sida varit inställd på en mera omfattande reformering av den för- åldrade lagstiftningen, har det varit nödvän- digt att beredningen, om den skulle deltaga i samarbetet, förutsättningslöst tog upp de ämnen som ansetts ägnade för nordiskt sam- arbete till ny reglering.
De nordiska kommitterade har inte ansett det framkomligt att söka åstadkomma en gemensam reglering beträffande såväl själva förfarandet som den materiella konkursrät— ten. Konkursförfarandet är väsentligt olika i de nordiska länderna. Detta gäller bl.a. i fråga om de myndigheter och organ som är verksamma i konkurs. I Sverige är konkurs alltid anhängig vid en allmän underrätt så— som konkursdomstol. Åtskilliga funktioner utövas emellertid av den till underrätten knutna konkursdomaren. Förvaltningen av konkursboet handhas av särskilt utsedd för- valtare, som också företräder boet utåt. Vi- dare förordnas en rättens ombudsman med uppgift bl. a. att kontrollera förvaltarens verksamhet. I Danmark handläggs konkurs av skifteretten som konkursdomstol. Skifte- retten har även förvaltande uppgifter. Före det första borgenärssammanträdet fungerar i regel en provisorisk förvaltare. Förvalt- ningen under konkursens följande huvudsta- dium kan anförtros åt kurator med ett valt borgenärsutskott som tillsynsorgan. Även i Norge är skifteretten konkursdomstol. Öv- riga konkursorgan är förvaltare och ett bor— genärsutskott. I Finland är allmän underrätt konkursdomstol. Förvaltningen av kon- kursbo handhas fram till borgenärssam- manträdet av gode män och därefter till konkursens slut av sysslomän. Tillsynen över förvaltningen utövas delvis av borgenä- rerna.
Beträffande aktuella danska och norska förslag kan nämnas, att man avser att söka
främja frivilliga uppgörelser genom bestäm- melser om vissa inledande förhandlingar. Den danska kommittén har sålunda tänkt sig föreslå ett nytt institut, kallat ”betalings- standsning” (betalningsinställelse). Enligt kommitténs förslag kan en gäldenär, om han finner sig ur stånd att uppfylla sina förpliktelser, anmäla hos skifteretten att han inställt sina betalningar. Anmälningen skall innehålla upplysning om vem som eventuellt bistår gäldenären under betalningsinställel- sen. Meddelande om denna skall genom gäl- denärens försorg sändas till alla kända bor- genärer. Någon kungörelse om betalnings- inställelsen utfärdas inte. Skifteretten kan på gäldenärens begäran bestämma om in- skränkningar i borgenärers möjligheter att få betalt genom utmätning sedan anmälan om betalningsinställelse ägt rum. Gäldenä- ren behåller rådigheten över sina tillgångar men kan på egen begäran ställas under till— syn, varigenom hans ekonomiska dispositio- ner kommer under kontroll. Om arbetet på en betalningsordning inte fortskrider på be- tryggande sätt, kan skifteretten bestämma, att verkningarna av anmälan om betalnings- inställelse skall upphöra. Förfarandet, som normalt inte får pågå mer än två månader, kan övergå i förhandling rörande tvångsac- kord eller i konkurs. Dagen för anmäl- ningen av betalningsinställelse skall vara ut- gångspunkt för beräkning av frister vid åter- vinning i en eventuellt följande konkurs. —— Den norska kommittén ämnar föreslå, att en sammanhängande ”stadieordning” införs för behandling av insolvent gäldenärs bo. Saken regleras ingående i förslag till lov om gjeldsforhandling og konkurs.1 Ändamålet med sådan förhandling är i första hand att söka få till stånd underhandsackord eller of- fentligt ackord för att hindra konkurs. För- handling inleds genom att gäldenären gör ansökan därom hos skifteretten. Denna till- sätter en gjeldsnevnd som utövar tillsyn över gäldenären och biträder vid överläggningar med borgenärerna. Förhandlingen är ej of— fentlig. Gäldenären behåller i princip rådig- heten över sin egendom men måste följa
1 Se närmare U VII s. 57 f.
nämndens anvisningar. Möjligheterna att göra utmätning hos gäldenären eller försätta honom i konkurs är begränsade under för- handlingen. Återvinningsfrister i efterföl- jande konkurs räknas fram till dagen för an- sökan om inledande av förhandling.
För svensk del tillgodoses önskemålet att främja frivilliga uppgörelser genom det för- slag till ny ackordslag som på grundval av beredningens betänkande Utsökningsrätt VII (SOU 1968: 41) lagts fram i prop. 1970: 136 och som avses skola träda i kraft den 1 januari 1971. Beredningen avser inte att sammanföra ackordslagen och konkurs- lagen till en enhet eller att till den senare foga någon inledande avdelning motsva- rande betalingsstandsning eller gjeldsfor- handling. Finska kommitterade har intagit samma ståndpunkt.
De nordiska kommitterade har ansett, att samarbetet på konkursrättens område bör väsentligen begränsas till den materiella konkursrätten. Detta ämnesområde har rela- tivt länge stått på programmet för nordiskt lagsamarbete. Redan vid nordiskt justitiemi- nistermöte år 1946 ansågs det önskvärt, att de nordiska länderna sökte åstadkomma ensartade regler i ämnet.2 Det anses allt- jämt, att det är praktiskt betydelsefullt att vi får gemensamma regler inom konkurs— rätten. Bl.a. har i den nordiska ämbets- mannakommitténs slutliga rapport den 17 juli 1969 angående ett vidgat nordiskt eko- nomiskt samarbete framhållits, att det på- gående samarbetet inom näringslagstift- ningen i syfte att nå enhetlig nordisk lag- stiftning eller att närma de nordiska rätts— systemen till varandra bör intensifieras och påskyndas. Som exempel har nämnts bl. a. samarbetet rörande konkurslagstiftningen.3
De nordiska överläggningarna på området har hittills gällt konkursgrunderna, konkurs- gäldenärens rådighet över sin egendom (legi— timation), konkursboets omfattning, återvin- ning, kvittning och solidariska skuldförhål— landen. Även konkursforum har diskuterats men t.v. inte föranlett något förslag från svensk sida. Samarbetet har även omfattat ackordslagstiftningen och förmånsrättsord-
ningen. Vidare har ömsesidigt förpliktande avtal behandlats. Det är slutligen förutsatt, att 1933 års nordiska konkurskonvention skall revideras.4
På svensk sida har arbetet inom konkurs- rätten hittills resulterat i två betänkanden från beredningen, nämligen Utsökningsrätt VII som avsåg ackordsförhandling och Ut— sökningsrätt IX som gällde förmånsrättsord- ningen m. rn. (SOU 1969: 5).5 I det senare behandlas även verkan av att arrendator el- ler hyresgäst försatts i konkurs. I övrigt har beredningen t.v. inte avsett att lägga fram något förslag rörande ömsesidigt förplik- tande avtal. Förslag om ändring i köplagens bestämmelser om verkan av konkurs torde komma att utarbetas av sakkunniga rörande lagstiftning om köp av lös egendom.
Den norska kommittén avlämnade år 1961 betänkande med förslag till nya regler om förmånsrätt. På grundval härav infördes år 1963 en ny förmånsrättslag i Norge. Den danska kommittén avgav år 1966 betän- kande med förslag till ändring av danska konkurslagens bestämmelser om förmåns- rätt. Förslaget har år 1969 med en del änd- ringar antagits som lag.
1 .3 EECförslag
Inom den europeiska ekonomiska gemen- skapen (EEC) har sedan några år en kom- mitté varit sysselsatt med att utarbeta för- slag till konkurskonvention för medlems- staterna. Ett preliminärt förslag har färdig- ställts och under året remitterats till med- lemsstaterna för yttrande. Avsikten är, att kommittén, sedan yttranden inkommit, skall överarbeta det preliminära förslaget och framlägga slutligt förslag. Detta beräknas ske i början av år 1971. I anslutning till konventionsförslaget har utarbetats utkast till en uniform lag som bl. a. reglerar vissa delar av den materiella konkursrätten.
2 Se SvJT 1947 s. 568 ff. 3 Nordisk udredningsserie 1969: 11 s. 38. 4 Jfr U VII s. 82 och U IX s. 46. 5 Vissa ändringar i KL har också föreslagits i U VIII (SOU 1968: 64). Se vidare under 2. 1 nedan. U IX ligger till grund för prop. 1970: 142.
Varken det preliminära konventionsför- slaget eller lagutkastet är offentliggjort, men beredningen har fått del av deras innehåll som i det följande refereras i relevanta de- lar i samband med motsvarande bestäm- melser i beredningens förslag. Till konven- tionsförslaget skall även fogas en särskild rapport med motiv. Någon sådan rapport har inte varit tillgänglig för beredningen.
Enligt konventionsförslaget skall konven- tionsstaterna förbinda sig att, senast när konventionen träder i kraft, i sin interna lagstiftning föra in bestämmelser som sva- rar mot den uniforma lagen. Medlemssta— terna skall emellertid ha rätt att senast vid ratifikation av konventionen reservera sig på vissa i särskild bilaga angivna punkter. Konventionen skall enligt förslaget ej gälla för fördragsslutande stat i den mån den är oförenlig med förpliktelser som staten åta- git sig genom konvention med annan stat innan den nya konventionen trätt i kraft. Stat som blir medlem i EEC skall vara för- pliktad att godtaga konkurskonventionen som grundval för de förhandlingar som en- ligt det s.k. Romfördraget år 1957 skall upptas mellan medlemsstaterna om enklare formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar. Den nödvändiga anpassningen skall få ske genom en särskild konvention mellan medlemsstaterna på ena och nytill- trädande stat på andra sidan.
Något arbete på konkursrättens område pågår f. n. inte i Europarådet.
1.4. Beredningen
Det nu aktuella nordiska samarbetet har inte framskridit så långt att — utöver de förslag som nämnts i det föregående —— något land lagt fram slutligt förslag med motiv i ämnet. De danska, finska och norska kommittera- de har emellertid utarbetat fullständiga för- slag till nya konkurslagar. Dessa förslag är alltjämt mer eller mindre preliminära. Beredningen redovisar i det följande i olika avsnitt resultatet av det samarbete som ägt rum beträffande den materiella konkurs-
rätten och de förslag till ändringar i kon- kurslagen som utarbetats. Dessutom föreslås bl.a. Vissa därmed sammanhängande änd- ringar i avtalslagen, skuldebrevslagen, kom- missionslagen, aktiebolagslagen m.m. och ärvdabalken. De olika avsnitten rör a) in- ledandet av konkurs, konkursgrunderna jämte gäldenärens legitimation och vissa andra frågor, b) egendom som ingår i kon- kurs och återvinning till konkursbo, c) kvittning under konkurs, solidariska skuld- förhållanden och vissa andra ändringar i KL, d) övergångsbestämmelser till KLför— slaget jämte följdändringar i ackordslag- stiftningen och vissa andra lagar, e) änd- ringar i avtalslagen m. m.1
Som förut nämnts pågår f.n. inom EEC arbete på en konkurskonvention för med- lemsstaterna samt en uniform lag på kon- kursrättens område. Det har ansetts alltför vanskligt att i det nordiska samarbetet byg- ga på det preliminära förslag som har blivit tillgängligt. Å andra sidan är givetvis tvek— samt, om ej EECförslagets framläggande och fortsatta behandling borde avvaktas in- nan de nordiska länderna genomför några mera omfattande ändringar i ämnen som berörs av förslaget, kanske i synnerhet be— träffande återvinning. De danska, finska och norska kommitterade är emellertid inställda på att lägga fram resultatet av det pågående reformarbetet utan hinder av det väntade EECförslaget. Det torde därför vara lämp- ligt att även svenska förslag på grundval av det nordiska samarbetet läggs fram. Detta synes också bäst överensstämma med vad som framhållits i den nordiska ämbetsman- nakommitténs rapport (se under 1.2).
Beredningen vill understryka angelägen- heten av att det väntade EECförslagets vi- dare öden uppmärksammas vid behandling- en av beredningens förslag.
1 Det bör påpekas, att lagförslag, lagändring- ar m. m. som tillkommit efter 30/9 1970, då be- redningens betänkande dagtecknats, inte har kunnat beaktas. Jfr t. ex. prop. 1970: 201.
2. Inledande av konkurs (1 kap. KLförslaget)
2.1 Gällande rätt m.m.
Sverige I 1 kap. KL, som har rubriken ”Om egen— doms avträdande till konkurs”, meddelas regler om konkursens inledningsskede. Gäldenär som finner sig vara på obestånd äger enligt 1 & avträda sin egendom till kon- kurs. Med obestånd avses, att han inte kan rätteligen betala sina skulder. Vidare skall enligt 2 & gäldenär på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om han på grund av eget erkännande eller rymning för skuld el- ler hos honom verkställd utmätning och vad som förekommit med avseende därpå eller på grund av andra inträffade omständighe- ter måste antagas vara på obestånd. Borge— närs rätt att utverka konkurs förutsätter ej, att hans fordran är förfallen till betalning.1 Enligt 3åj gäller även vissa särskilda kon- kursgrunder, om gäldenären är ”köpman”? Enligt 193å KL förstås med köpman var och en som är eller under någon del av det sista året före konkursansökningen varit skyldig att föra handelsböcker. Hit hör även juridiska personer som är bokföringsplik- tiga. Gäldenären skall på ansökan av borge- när försättas i konkurs, om han inställt sina betalningar sedan mer än en vecka. Om bor- genär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer uppmanat köpman att betala klar och förfallen skuld men denne alltjämt underlåtit att fullgöra sin betal- ningsskyldighet under en vecka, skall gälde-
nären försättas i konkurs, såframt borgenä- ren yrkar det inom tre veckor från nämnda tids utgång och skulden fortfarande är obe- tald. Är godkännare av växel eller, i fråga om växel som är ställd att inlösas av växelgi- varen själv, den som utgivit växeln köpman och har växeln i hans närvaro blivit protes- terad för bristande betalning, skall han anses ha blivit uppmanad att betala växelskulden.
I 4å anges särskilda konkursgrunder för sådana fall då lös egendom, vari förmånsrätt tillkommer borgenär enligt 17 kap. 6 & första stycket handelsbalken (HB), tagits i mät eller då sådan egendom eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt enligt 17 kap. 5 & första stycket HB, har sålts genom skriftlig avhandling med villkor att säljaren får behålla egendomen i sin vård, s. k. lös— öreköp.
I 5 & KL erinras om att det enligt lagstift- ningen om ackordsförhandling gäller vissa begränsningar i borgenärs rätt att få gälde- nären försatt i konkurs.
Borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom har en— ligt 6 5 inte rätt att få gäldenären satt i kon- kurs, om gäldenären förebringar sådan ut- redning att den pantsatta egendomen skäli- gen kan antagas räcka till full betalning av fordringen. Med handpanträtt i lös egendom
1Se 1911 års bet. s. 164 f och lLU l921:22 s. 5.
2 Ang. den skillnad som görs mellan köpmän och andra jfr Welamson I 5. 69 f.
jämställs enligt 195 & retentionsrätt, med un- dantag för jordägares och hyresvärds reten- tionsrätt.
I 7—10 åå anges vissa krav som ställs på konkursansökan och Vilken konkursdomare som är behörig. Om gäldenärs konkursansö- kan tas upp, skall konkursdomaren enligt 11 & genast försätta honom i konkurs. Mot- svarande gäller enligt 13 5, om gäldenären medger borgenärs konkursansökan. I 11— 14 55 ges ytterligare detaljföreskrifter, bl. a. om dödsbo.
I 155 ges bestämmelser om vilka krav som skall ställas på fordran som borgenär åberopar till stöd för konkursansökan. 16— 21 55 innehåller föreskrifter om måls avskri- vande, verkan av gäldenärens död, återkal- lelse av konkursansökan samt kungörande av konkursen m. m.
Sedan konkursbeslut meddelats är gälde- nären enligt 22% första stycket inte berät- tigad att råda över egendom som hör till konkursboet. Rättshandlingar som gäldenä- ren företar med avseende på sådan egendom gäller sålunda inte mot boet. Detta är för- hållandet även om medkontrahenten är i god tro, d.v.s. varken kände eller bort känna till konkursen. Huruvida konkursen hunnit kungöras eller ej, saknar härvid bety- delse.3 Det kan tilläggas, att tidpunkten för konkursbeslutet enligt 275 har avgörande betydelse för frågan vilken egendom som skall räknas till konkursboet. Vidare får en- ligt 1005 inte andra fordringar göras gäl- lande i konkurs än sådana som uppkommit före konkursbeslutet. — I 225 andra— femte styckena föreskrivs vad som skall gälla, om det pågår rättegång rörande egen— dom som hör till konkursboet. I 23 & regle- ras möjligheten för borgenär att få utmät- ning för gäldenärens skuld, sedan denne för- satts i konkurs. Utmätning får ske endast om borgenären har panträtt eller därmed jämställd retentionsrätt i egendomen till sä- kerhet för sin fordran. 24å behandlar den situationen att utmätningsförfarande pågår när gäldenären försätts i konkurs och anger under vilka förutsättningar verkställigheten får fortgå. Regler som har samband med fullföljd av talan m. m. finns i 25 och 26 åå.
Genom SFS 1969: 805 har 7, 12 och 14 55 KL fått ändrad lydelse. Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1971, om tidi- gare tidpunkt ej bestämts av Kungl. Maj:t. Genom SFS 1970: 444, som träder i kraft den 1 januari 1971, har 12 & ändrats ytterli— gare, varjämte även 17 & undergått ändring. I anslutning härtill bör erinras om att bered- ningen i Utsökningsrätt VIII föreslagit, att 4 5 skall upphävas samt 24 och 195 åå änd- ras, och i Utsökningsrätt VII föreslagit änd- rad lydelse av 5, 10 och 19 åå KL samt in— förande av en ny paragraf, 10 a &. Sist- nämnda betänkande ligger till grund bl. a. för förslag till ändringar i KL i prop. 1970: 136, vilka avses skola träda i kraft den 1 januari 1971. Det kan upplysas, att Utsök— ningsrätt VIII föranlett lagrådsremiss den 14 maj 1970. Denna har emellertid ej förelegat i tryck inom sådan tid att den kunnat beak- tas i förevarande betänkande.
Danmark
Enligt 40å i den danska konkurslagen kan den som anser sig ur stånd att betala sina skulder begära, att hans bo avträds till kon- kurs. Enligt 42 5 kan borgenär, som har för- fallen fordran vilken inte är säkerställd genom tillräcklig pant, söka gäldenären i konkurs, om det genom upplysningar, vilka framkommit vid exekutionsförrättning hos gäldenären, eller genom dennes eget erkän- nande eller andra bevis framgår att gäldenä- rens bo inte räcker till betalning av hans gäld. Förutom denna allmänna regel upptas i 41 5 som särskilda konkursgrunder, att gäl- denären avvikit ur riket eller håller sig un- dan med anledning av skuld. Beträffande köpman gäller enligt 43 och 44 åå ytterli- gare speciella konkursgrunder, nämligen be- talningsinställelse och underlåtenhet att inom viss tid efter anmaning betala ostridig eller styrkt förfallen skuld som inte är sä- kerställd genom tillräcklig pant. I 46 & före-
3Se bl.a. 1911 års bet. s. 194 ff. Godtros- förvärv kan tänkas när flera omsättningsled fö- religger. Om konkursgäldenären A överlåter egendom till B som i sin tur överlåter den till godtroende C, torde sistnämnda fång bli giltigt. Jfr härom SOU 1935: 14 s. 79 samt 1965: 14 s. 50 och 89.
skrivs dessutom att köpman är skyldig att avträda sitt bo till konkurs, om den årliga redovisningen av den ekonomiska ställning- en under de tre sista åren visat stadig till- bakagång och underbalansen nått viss gräns.
Enligt 1 &, jämförd med 50 5, förlorar en konkursgäldenär i princip rådigheten över sitt bo redan när konkursansökan inkommit till rätten.4 Rättshandling som gäldenären därefter ingått med tredje man är enligt 2 5 inte bindande för konkursboet. Detta gäller dock ej rättshandling som tredje man i god tro ingått med gäldenären innan kungörelse om konkursen införts i tidningarna. Inte hel- ler kan konkursen åberopas mot tredje man som i god tro inlåtit sig i rättshandling med gäldenären beträffande dennes fasta egen- dom, så länge vederbörlig tinglysning an- gående konkursen ej ägt rum.5 Rätten skall enligt 52 & ofördröjligen låta införa kungö- relse om konkursen i tidningarna och ordna med tinglysning.
Finland
Enligt 1 & i den finska konkursstadgan äger gäldenär avträda sin egendom till konkurs. Vill borgenär utverka konkurs, kan han åbe- ropa vissa närmare angivna särskilda kon— kursgrunder. Enligt 5 5 kan sålunda borge- när med klar och förfallen fordran påkalla konkurs, om gäldenären rymt eller håller sig undan. I Gå föreskrivs dessutom följande konkursgrunder som kan åberopas av borge- när med klar och ostridig fordran: a) verk- ställighet av utmätning i gäldenärens egen- dom har begärts av en eller flera andra bor- genärer och det kan befaras, att tillgångarna inte räcker till konkurssökandens förnö- jande om utmätningen fullbordas; b) gälde— nären avhänder sig eller undanskaffar sina tillgångar till förfång för borgenärerna; c) utmätning för skuld har skett hos gäldenä- ren utan att tillgång till betalning därav fun- nits (en konkursgrund som dock ej gäller i vissa fall); d) gäldenären är köpman och har genom notarius publicus eller i vittnens när- varo blivit uppmanad att betala ostridig och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom viss tid; e) gäldenären har ej inom viss tid efter uppmaning betalat skuld som för-
fallit på grund av bestämmelser i lagen om lösöreinteckning; f) endera av makarna i gäldbundet bo har till rätten inkommit med begäran om boskillnad som ej förkastats av rätten.
I finsk rätt saknas uttrycklig bestämmelse om när konkursgäldenär förlorar rådigheten över sitt bo. Av 25 och 45 åå i konkursstad- gan följer emellertid, att gäldenären mister sin rådighet när han själv gett in konkursan- sökan eller när konkursbeslut meddelats i anledning av borgenärs ansökan.6
Norge
Den som inte ser sig i stånd att betala sina skulder kan enligt 1 & i den norska konkurs- lagen begära att bli försatt i konkurs. I 35 ges en allmän regel för det fallet att borge- när — vare sig hans fordran är förfallen el- ler ej —— vill utverka konkurs. Sålunda skall gäldenären på yrkande av borgenär, för vars fordran ej ställts betryggande pant, försättas i konkurs om det genom hans eget erkän- nande eller genom upplysningar som fram- kommit under exekution mot honom eller andra bevis ådagaläggs, att hans medel är otillräckliga till betalning av hans gäld. Gäl- denären kan dock avvärja konkurs genom att visa, att han trots boets tillstånd kan full- göra sina förpliktelser. Enligt 2 & gäller som särskilda konkursgrunder, att gäldenären avvikit för gäld eller, efter att ha lämnat ri- ket, stannar i utlandet för att hindra eller uppehålla sina borgenärers krav. I 4 och 5 åå ges speciella konkursgrunder mot per- soner som räknas till kategorin köpmän. Dessa konkursgrunder är betalningsinstäl- lelse samt underlåtenhet att inom viss tid ef- ter uppmaning, som föregåtts av tidigare
4Enligt 48aå kan prövningen av konkurs— ansökan uppskjutas i sammanlagt 8 veckor.
5Tinglysningen är enligt dansk rätt ensamt avgörande för frågan om skydd mot godtroen- de tredje man betr. fast egendom. Genom tinglysning av konkursen uppkommer sådant skydd, även om denna ännu ej kungjorts i tid- ningarna. Se Munch-Petersen s. 58.
6Viss inskränkning av gäldenärens disposi- tionsrätt råder redan för tiden efter att han fått del av borgenärs konkursansökan, se 39 kap. 2å andra punkten finska strafflagen jäm- förd med 46 5 a) konkursstadgan.
framställt krav, betala ostridig eller till fullo styrkt förfallen fordran som överstiger 500 kronor och ej är säkerställd genom betryg- gande pant. Den sistnämnda konkursgrun— den kan under vissa ytterligare förutsätt- ningar åberopas även i fråga om fordringar på lägre belopp.
Gäldenär som själv gjort konkursansökan mister enligt 12 & konkurslagen sin rådighet när ansökningen inges, medan han i övriga fall förlorar legitimationen först i och med konkursbeslutet. Något godtrosskydd för tredje man gäller ej.7 Konkursen skall oför- dröjligen kungöras i tidningarna, varjämte tinglysning om konkursen skall ske med av— seende på fast egendom, 15 och 17 åå?
2.2. Beredningen
2.2.1. Allmänt om konkursgrunderna
Konkurs bör uppenbarligen tillgripas endast när gäldenärens ekonomiska ställning är un- dergrävd och han därför inte kan väntas be- tala sina fordringar i behörig ordning. Det är med hänsyn härtill angeläget, att gälde— när skyddas mot obefogade konkursansök- ningar. Samtidigt är det viktigt, att konkurs inte hindras när gäldenärens ekonomiska ställning är ohållbar. Utformningen av kon— kursgrunderna är därför av stor praktisk be- tydelse för både gäldenären och borgenä- rerna.
Man brukar i hithörande sammanhang be- träffande en gäldenärs ekonomiska ställning tala om illikviditet, insufficiens och insol- vens.
Illikviditet innebär, att en person inte omedelbart har till sitt förfogande pengar el- ler andra lättrealiserade tillgångar som sva- rar mot hans aktuella behov av betalnings- medel. Sådan bristande likviditet behöver emellertid ej innebära, att gäldenären är ur stånd att till fullo gottgöra sina borgenärer. Han kan t. ex. ha andra tillgångar som efter hand kan realiseras så att han kan göra rätt för sig. Enbart det förhållandet att gäldenä- ren är illikvid bör sålunda inte utgöra grund för konkurs.
Insufficiens föreligger, när en persons skulder (passiva) överstiger hans tillgångar (aktiva), värderade till vad de kan beräknas inbringa genom realisation vid lämplig tid- punkt. Som tillgång räknas härvid inte gäl- denärens personliga förvärvsförmåga. Hän- syn tas sålunda inte till hans framtida ar- betsinkomster. Inte heller beaktas hans möj- ligheter att få kredit. Detta gör, att insuffi- ciens inte i och för sig motiverar att gäldenä- ren sätts i konkurs. En gäldenär som har studieskulder kan t. ex. trots insufficiens vara kapabel att med sina inkomster betala sina fordringsägare i behörig ordning. Och ett företag kan vara fullt driftdugligt, ehuru dess passiva överstiger aktiva, värderade som nyss nämnts.
Insolvens brukar hos oss anses föreligga, om gäldenärens ekonomiska ställning är så- dan att han ej kan betala sina skulder allt- eftersom de förfaller. Häri ligger, att en gäl- denär kan vara likvid på kort sikt men ändå vara insolvent på längre sikt, och omvänt, att en gäldenär kan vara illikvid för tillfället men solvent på längre sikt. Vår gällande lag bygger på insolvens som allmän konkurs— grund. Lagen använder härvid termen obe— stånd som beteckning för insolvens. Obe- ståndet beskrivs helt kort med att gäldenä- ren ”icke kan rätteligen betala sin gäld”. Det förutsätts enligt motiven till KL även att betalningsoförmågan inte är helt tillfällig.1 Vid prövning huruvida en gäldenär är sol- vent eller ej får göras en samlad bedömning av hans förmögenhetsställning och förutsätt- ningar att — vid behov genom realisation av tillgångar —— kunna infria sina skulder i rätt tid. Härvid tas även hänsyn till hans för- värvsförmåga och möjligheter att få kredit. En gäldenär kan alltså vara solvent ehuru insufficiens föreligger. Undantagsvis kan också en gäldenär vara insolvent utan att vara insufficient, t. ex. därför att en bety- dande tillgång av någon anledning inte inom
7 Jfr Brakhus I 5. 39. 8 Kungörelsen och tinglysningen har inte den betydelse ur godtrossynpunkt som är fallet en- ligt dansk rätt, se ovan. 1Se 1911 års bet. s. 138. Jfr Lawski s. 13, Olivecrona s. 8 f samt Welamson I 5. 49 och II 5. 22.
behövlig tid kan säljas för ett pris som mot- svarar dess värde, sett på längre sikt.
I dansk rätt är ovisst i vad mån insolvens eller insufficiens är konkursgrund.2 Enligt norsk lag gäller en kombination av insuffi- ciens och insolvens som konkursgrund.3 Finsk lagstiftning tillämpar begreppet insol- vens.4
Under det nordiska samarbetet har man varit ense om att ny lagstiftning, i likhet med vår gällande lag, bör bygga på insol- vens som allmän förutsättning för konkurs. Denna ståndpunkt överensstämmer med vad som i allmänhet gäller i utomnordiska län- der.—"* Enligt det svenska förslaget föreligger insolvens, om gäldenären inte kan rätteli— gen betala sina skulder och hans oförmåga ej är endast tillfällig (1 5 andra st.). På lik— nande sätt har insolvensbegreppet bestämts i de danska och finska förslagen, medan det har fått ett något avvikande innehåll i norska förslaget (jfr vid 1 5 nedan).
2.2.2. Allmän konkursgrund och hjälpregler
I allmänhet har lagstiftaren i olika länder inte nöjt sig med att enbart ange insolvens e. 1. som konkursgrund utan uppställt vissa hjälpregler för tillämpningen. Enligt 1862 års konkurslag kunde en borgenär utverka konkurs endast i vissa angivna situationer som ansetts vara typiska tecken på insol- vens, t. ex. när gäldenären rymt för skuld eller svikligen avhänt sig sina tillgångar till förfång för borgenärer. Om någon av de i lagen uppräknade omständigheterna kunde påvisas, skulle gäldenären försättas i kon- kurs utan närmare prövning av hans faktis- ka ekonomiska ställning. Förelåg däremot inte någon sådan omständighet, kunde kon- kurs ej beslutas. Vid tillkomsten av nu gäl- lande KL ansågs detta system med själv- ständiga, ovillkorliga konkursgrunder vara bristfälligt. Det gav inte borgenärerna möj- lighet att tvinga fram konkurs i alla fall då gäldenärens ekonomiska situation rätteligen påkallade konkursförfarande. Å andra si— dan kunde de legala förutsättningarna leda till att en gäldenär råkade i konkurs utan att det var sakligt motiverat.1
Genom KL infördes insolvens (obestånd) som allmän konkursgrund. När gäldenär själv söker sig i konkurs under uppgift om att han är insolvent, skall enligt KL ansök- ningen bifallas utan saklig prövning.2 För bifall till borgenärs ansökan om gäldenärs försättande i konkurs krävs, att gäldenärens insolvens kommit till uttryck genom ”inträf- fade omständigheter”. Som exempel på så- dana omständigheter anges i lagtexten gäl— denärens eget erkännande, rymning för skuld samt hos gäldenären verkställd utmät- ning och vad som förekommit därvid. Även om någon av dessa omständigheter förelig- ger, måste prövas huruvida insolvens verkli-
2 425 danska konkurslagen. Jfr 1911 års bet. s. 151, 1941 års danska bet. med udkast til lov om gaeldsordning s. 141 och Munch-Petersen s. 30 f.
3 35 norska konkurslagen. Jfr Braekhus I 5. 31 och nyssnämnda 1941 års bet. s. 287 f.
4Kasuistiska föreskrifter i 5 och 6äå kon- kursstadgan anger, när insolvens skall anses fö- religga. Jfr Granfelt, Grunddragen av Finlands konkursrätt 3 uppl. s. 16 f.
51 Förbundsrepzlbliken Tyskland (Västtysk- land) utgör insolvens konkursgrund (102 & Kon- kursordnung, jfr 1911 års bet. s. 149). För ju— ridiska personer i allmänhet gäller dock insuf- ficiens som alternativ konkursgrund (207—209 och 213 åå), medan för dödsbo insufficiens ut- gör enda konkursgrund (215 5). Liknande sy— stern gäller i Österrike (68, 69 och 71 åå Kon- kursordnung). I Italien, där konkursinstitutet är avsett endast för köpmän, gäller insolvens som allmän konkursgrund (jfr Welamson I 5. 19 not 2 och 69 not 1). En uppräkning av fall då insolvens skall anses föreligga förekommer i England (Bankruptcy Act 1914 sect. 1) och USA (Bankruptcy Act sect. 3, även sect. 1 un- der nr 19). Insolvens enligt amerikansk lag- stiftning synes emellertid närmast motsvara vad vi menar med insufficiens, jfr 1911 års bet. s. 144 och Welamson 1 s. 19 not 2. Även i Schweiz förekommer en uppräkning av insol- vensfall (art. 190 och 191 Bundesgesetz iiber Schuldbetreibung und Konkurs). Enligt schwei- zisk rätt gäller dessutom insufficiens som kon- kursgrund betr. aktiebolag och föreningar (art. 192). I Frankrike, där numera även andra än köpmän i viss utsträckning kan försättas i kon- kurs, gäller betalningsinställelse som enda kon- kursgrund (art. 1 och 2 loi sur le reglement ju- diciaire, la liquidation des biens, la faillite per- sonelle et les banqueroutes).
1Jfr bl.a. 1911 års bet. s. 152 och 155; se även Olivecrona s. 9 samt Welamson I s. 20 f och II 5. 24.
2Jfr Welamson I 5. 27 f, Lawski s. 14 och Olivecrona s. 9.
gen är för handen.3 Också andra omstän- digheter än som exemplifierats i lagen kan åberopas till styrkande av insolvens.
Vid sidan av den allmänna konkursgrun- den upptar KL — efter mönster av den äld— re lagen — vissa särskilda konkursgrunder beträffande den som är ”köpman”.4 Om någon av dessa särskilda konkursgrunder för köpmän föreligger, behöver bevisning inte förebringas om att gäldenären verkligen är insolvent.5 I 45 upptas också som förut nämnts vissa andra särskilda konkursgrun— der som beredningen redan i Utsökningsrätt VIII föreslagit skola utgå. I det följande bortses från dem.
I beredningens förslag har reglerna i flera hänseenden förenklats. Insolvens upptas som allmän konkursgrund (15 första st.). Det krävs ej enligt förslaget, att — såsom nu förutsätts för bifall till borgenärs ansökan —— insolvensen kommit till uttryck genom ”in— träffade omständigheter”. Till motivering av ett sådant villkor anförde 1907 års konkurs- lagskommitté på sin tid, att insolvens inte som latent tillstånd kunde spela rollen av konkursgrund. Insolvensen måste enligt kommittén framgå av en förklaring eller an- nan handling från gäldenärens sida eller också ådagaläggas genom åtgärder av någon borgenär eller genom annat faktum. Där- emot borde gäldenärens insolvens inte kunna visas genom att innehållet i hans han- delsböcker drogs fram eller hans affärsbiträ- den hördes som vittnen om hans affärsställ- ning. Borgenär måste kunna åberopa någon viss tilldragelse som med bestämdhet ut- märkte att gäldenären var insolvent.0
Enligt beredningens mening finns det inte tillräcklig anledning att göra någon särskild inskränkning i möjligheten att styrka insol- vens. Förslaget överensstämmer på denna punkt med de övriga nordiska förslagen. I praktiken torde det knappast förekomma, att enskild borgenär ger in konkursansökan utan att allvarlig betalningsförsummelse el- ler särskilda oroande omständigheter före- kommit.
Enligt gällande lag skall gäldenären utan vidare prövning sättas i konkurs, om han
själv gör ansökan därom eller medger bor- genärs ansökan. Enligt förslaget skall upp- gift av gäldenären att han är insolvent god— tagas, om inte särskilda skäl föranleder till annat (35 första st.). Att gäldenärens upp- gift enligt förslaget ej ovillkorligen skall godtagas har betydelse t. ex. om det råder stridiga meningar inom ett bolag. Om ställ- företrädare för bolaget gjort konkursansö— kan men en fraktion i bolaget gör gällande att ansökningen inte är sakligt motiverad, bör insolvensfrågan prövas. Gäldenärs kon- kursansökan kan även i andra fall vara för- hastad. Det kan också undantagsvis tänkas, att en gäldenär gör ansökan om konkurs av skatteskäl ehuru han är solvent. Om något sådant avslöjas, bör ansökningen inte bifal- las.
I övrigt ger förslaget vissa hjälpregler i form av presumtioner. Gäldenär presumeras vara insolvent, om han vid utmätning inom de senaste tre månaderna före konkursan— sökningen funnits sakna utmätningsbara till- gångar eller om han förklarat sig inställa sina betalningar (35 andra st.). Presumtio- nen får emellertid motbevisas. Härvid kan även åberopas omständigheter som tillkom- mit mellan konkursansökningen och pröv- ningen. Bestämmelsen skall gälla alla kate- gorier av gäldenärer och alltså inte bara köpmän.
Vidare föreslås en särskild regel i fråga om gäldenär som är eller under det sista året före konkursansökningen varit bokförings- skyldig, d. v. s. köpman enligt beskrivningen i 193 5 KL (3 5 tredje st.). Medan de nuva— rande särskilda konkursgrunderna för köp-
3 Jfr Lawski s. 21. 4 Se härom s. 57 ovan. 51 finsk, engelsk, schweizisk och amerikansk rätt är konkursgrunderna uppbyggda enligt 'ra- suistiska metoder. Den motsatta tekniken ned en allmän konkursgrund används i västtysk (där dock betalningsinställelse särskilt nämns som ett uttryck för insolvens), österrikisk (ch italiensk rätt. Jfr även fransk rätt enligt vil- ken betalningsinställelse utgör enda konkurs grund. Liksom gällande svenska KL irrar dansk och norsk konkurslag en mellanställnng i förhållande till de båda systemen. 61911 års bet. s. 139 och 168 f, jfr Welam- son I 5. 50 ff och 56 f.
män utan vidare leder till konkurs, är det enligt förslaget även här endast fråga om en presumtion som kan motbevisas. Syftet med bestämmelsen är att ge borgenär anvisning på ett praktiskt förfarande som inte kräver att han behöver förebringa någon mera in- gående utredning om att gäldenären är in— solvent. Bestämmelsen förutsätter, att borge- när, som söker gäldenären i konkurs, krävt honom på klar och förfallen skuld samt minst fyra veckor därefter förgäves uppma— nat honom att betala inom två veckor. Uppmaningen skall innehålla erinran om att konkursansökan kan följa och skall delges enligt reglerna om stämning i tvistemål. Slut— ligen förutsätts, att konkursansökningen in- kommit inom två veckor från betalningsfris- tens utgång.
De nu berörda reglerna i beredningens förslag överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser i övriga nordiska förslag. På svensk sida har man önskat en enklare ordning beträffande krav hos köp- man men ansett, att de föreslagna bestäm- melserna härom, ehuru väl omständliga, kan godtagas.
2.2.3. Betalning eller säkerhet som konkurs- hinder
Vid tillkomsten av KL rådde delade me- ningar i frågan, om konkursansökan av bor- genär skulle kunna avvärjas genom att bor- genären erbjöds betalning. 1907 års kon- kurslagskommitté ansåg, att gäldenären med hänsyn till konkursens ändamål — att be- reda samtliga borgenärer proportionell ut- delning ur gäldenärens tillgångar ——- inte borde kunna hindra konkurs genom betal- ning, medan 1916 års konkurslagssakkun- niga intog en annan ståndpunkt. De ansåg, att det inte var konkursens ändamål som var avgörande utan frågan om borgenären för egen del hade ett ”rättsligt intresse” av att gäldenären försattes i konkurs.1 Denna se- nare ståndpunkt torde böra bibehållas. Vad som nu sagts om betalning gäller även det fallet att borgenär har eller får säkerhet. En särskild fråga är emellertid, i vad mån en
borgenär är skyldig att ta emot betalning el- ler säkerhet som bjuds honom.
Om borgenär tar emot full betalning för sin fordran, är han inte längre borgenär och således ej behörig att göra eller fullfölja konkursansökan.2 Om en borgenär i stället tar emot säkerhet för sin fordran, upphör han inte att vara borgenär, men åtgärden förutsätter regelmässigt att borgenären ut- tryckligen eller underförstått avstår från att söka gäldenären i konkurs. Ett sådant av— stående torde vara bindande åtminstone så länge omständigheterna är väsentligen oför- ändrade.3
Betalning från gäldenären kan i hithö— rande situationer tänkas bli föremål för åter— vinning.4 Borgenären är i så fall inte skyldig att ta emot betalningen. Anledningen härtill är, att gäldenären kan försämra sin ekonomi så att borgenären — om han tagit emot be- talning som blir föremål för återvinning —— får mindre utdelning i en senare konkurs än om konkurs följt omedelbart på borgenärens egen ansökan. Vidare kan möjligheten att vid behov återvinna egendom från tredje man gå förlorad, om konkurs dröjer. Om fordringen är förenad med så god förmåns- rätt att betalning av fordringen ej är till nackdel för övriga borgenärer och återvin- ning därför inte kommer i fråga, torde bor- genären dock vara skyldig att ta emot betal— ning.
Det kan förekomma, att en tredje man träder emellan och bjuder konkurssökanden betalning för hans fordran. En släkting eller kreditgivare vill t. ex. ge gäldenären möjlig- het att reda upp sina affärer. Huruvida tredje man är utan vidare berättigad att träda in och betala en annan persons skuld, är emellertid i hög grad tveksamt.5
Om betalning av tredje man skall kunna
1Se 1911 års bet. s. 166 f, 1919 års bet. s. lSZfo, prop. 1920: 82 s. 372 f och lLU 1921: 22 s. .
2 Se 1911 års bet. s. 166, Lawski s. 20, Olive— crona s. 10 och Welamson I 5. 41. 3 Jfr Welamson I 5. 33 f och 41, Walin i SvJT 1962 s. 716 samt Lawski s. 17. 4 Kvittning torde i princip böra likställas med betalning. 5 Jfr Rodhe I 5. 159 ff och 456.
godtagas, förutsätts naturligen, att den inte kan angripas av hans egna borgenärer. Vi- dare får förutsättas, att betalningen inte i realiteten härrör från gäldenären — t. ex. om tredje mannen genom sin betalning in- friat en egen skuld till gäldenären — och fördenskull kan bli föremål för återvinning. Erbjudande av betalning som kan angripas är inte hinder mot konkurs annat än om borgenären godtager erbjudandet.
Om borgenärens fordran ej är förfallen, torde han i princip inte vara skyldig att ta emot betalning.6 Detta har ansetts följa av allmänna regler. Det synes dock antagligt, att en borgenär som gjort konkursansökan med åberopande av oförfallen fordran är pliktig att också ta emot betalning, om den är skyddad mot återvinning.
Vad som här sagts om betalning avser det nuvarande rättsläget. Beredningens förslag gör inte någon ändring däri. Det bör tilläg- gas, att möjligheten att avvärja konkurs en- bart genom betalning av konkurssökandens fordran inte står öppen sedan konkursbeslut en gång meddelats. Detta hänger samman med förbudet för borgenär att återkalla kon- kursansökan sedan gäldenären försatts i konkurs (18 & KL, jfr 18 & iförslaget).
En borgenär som har betryggande säker- het för sin fordran har regelmässigt inte be- hov av att söka gäldenären i konkurs. Gäl- lande KL upptar i 6 5 en uttrycklig bestäm- melse som begränsar en borgenärs möjlighe- ter att utverka konkurs, om han har säker- het i form av panträtt i fast eller lös egen- dom, vare sig den tillhör gäldenären eller tredje man. Detsamma gäller enligt 195 & re- tentionsrätt i lös egendom, med undantag för jordägares och hyresvärds retentions- rätt.7 Den som har sådan säkerhet äger inte få gäldenären försatt i konkurs, om denne visar att säkerheten skäligen kan antagas förslå till full betalning av fordringen.
Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att ställd eller erbjuden säkerhet under vissa förutsättningar bör utgöra hin- der för borgenär att sätta gäldenären i kon- kurs. Man har också enats om att bestäm- melserna borde omfatta flera säkerhetsfor-
mer än som avses i nuvarande 6 å, jämförd med 195 &, KL samt att skilda regler borde gälla, om säkerheten utgörs av gäldenärens egendom och om den ställts eller erbjuds av tredje man.
Enligt beredningens förslag (4 &) förelig- ger till en början hinder mot bifall till kon— kursansökan, om borgenären har betryg- gande pant eller därmed jämförlig säkerhet i gäldenären tillhörig egendom. Kravet på att säkerheten skall vara betryggande innebär bl. a., att den skall bereda full täckning för fordringen och dessutom vara skyddad mot återvinning. Beträffande återvinning gör sig här samma synpunkter gällande som i fråga om betalning. Bestämmelsen är tillämplig även om borgenären godtagit säkerheten först efter att han gjort konkursansökan men innan ansökningen prövats. Givet är emellertid, att en insolvent gäldenär svårli- gen kan på det stadiet bjuda säkerhet som blir skyddad mot återvinning. Liksom när det gäller betalning kan ställande av säker- het efter konkursbesluts meddelande inte föranleda, att beslutet upphävs.
Vad härefter angår säkerhet som ställs av tredje man omfattar förslaget såväl realsä- kerhet som borgen. Om tredje man ställt be- tryggande säkerhet i form av pant som bor- genären mottagit, kan borgenären enligt gäl- lande lag inte söka gäldenären i konkurs. Detsamma gäller — med förut nämnda un— dantag — om borgenären har retentionsrätt i egendom som tillhör tredje man.8 Det har särskilt från norsk sida gjorts gällande, att konkurshinder i dessa fall kan verka obilligt mot tredje mannen. Denne har intresse av att gäldenärens ställning inte försämras yt- terligare.9 Man har därför vid de nordiska
0 Se 1911 års bet. s. 166, Lejman i SvJT 1941 s. 546 not 2 och Welamson I 5. 43 f. Jfr Rodhe I 5. 455. 7 Som nämnts har beredningen i U VIII fö- reslagit ny lydelse av 195 &. 3 Se föregående not. 9 Tredje man med latent regressanspråk kan dock begära gäldenären i konkurs redan innan huvudfordringen infriats. Se NJA 1969 s. 338, Welamson I 5. 33 not 5 och 44 not 29 samt Lawski s. 16.
överläggningarna enats om att säkerhet som tredje man ställt inte generellt skall utgöra hinder för borgenären att söka gäldenären i konkurs. Tredje mannen kan emellertid ha ställt sin säkerhet just i syfte att förebygga att gäldenären blir utsatt för konkursansö- kan. Föräldrar eller andra närstående har t. ex. trätt emellan för att borgenären skall kunna vara lugn. I enlighet härmed upptar förslaget föreskrift, enligt vilken borgenär inte äger få gäldenären försatt i konkurs när tredje man ställt betryggande säkerhet för fordringen, om konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande. För att bestämmelsen skall bli tillämplig krävs, att det genom uttrycklig förklaring eller av omständigheterna klart framgår att avsikten med säkerhetens ställande varit att avvärja konkurs. Eftersom det här gäller förhållan- det mellan tredje man och borgenären måste också förutsättas, att den senare känt eller bort känna till det villkor som tredje man uppställt.
Säkerhet i form av borgen utgör enligt gällande lag inte hinder för borgenären att söka gäldenären i konkurs. Vid de nordiska överläggningarna har man emellertid enats om att betryggande borgen bör såsom kon— kurshinder jämställas med realsäkerhet som ställts av tredje man. Förslaget innebär bl. a., att om borgen ställts under förutsätt- ning att fordringsägaren ej får söka gäldenä— ren i konkurs, skall konkurshinder föreligga men inte i andra fall.
Vad hittills sagts gäller endast säkerhet som borgenären godtagit. Ett särskilt spörs- mål är i vilka fall en borgenär är skyldig att ta emot säkerhet som bjuds honom, vid äventyr att konkursansökan skall avvisas om han vägrar. Härom torde i princip gälla, att borgenär som har förfallen fordran inte be- höver nöja sig med att säkerhet ställs för fordringen.10 Han har då rätt att få betalt och, om betalning uteblir, söka gäldenären i konkurs. Vanligen är naturligtvis den ford- ran som borgenär åberopar till stöd för konkursansökan förfallen till betalning. Borgenär kan emellertid grunda konkursan- sökan även på en fordran som ännu inte
förfallit till betalning. I en sådan situation bör ansökningen kunna avvärjas genom att betryggande säkerhet bjuds av tredje man. Borgenären bör med andra ord vara skyldig att nöja sig med sådan säkerhet, vare sig den utgörs av realsäkerhet eller av borgen. En uttrycklig bestämmelse om konkurshinder som nu sagts har upptagits i förslaget. — De danska och norska förslagen nämner här även det fallet att en icke förfallen fordran redan förut är säkerställd av tredje man. Be- redningen har för sin del ansett, att detta fall är tillräckligt beaktat genom den förut angivna bestämmelsen om säkerhet som ställts av tredje man i syfte att hindra kon- kurs.
2.2.4. Gäldenärens legitimation
Som tidigare nämnts är enligt KL gäldenär, sedan beslut om hans försättande i konkurs meddelats, inte längre berättigad att råda över egendom som hör till konkursboet. Om konkursgäldenär ändå företar rättshand— lingar med avseende på sådan egendom, blir dessa inte giltiga mot boet. Detta är fallet även om den andre är i god tro och oavsett om konkursen hunnit kungöras eller ej. Re- dan den omständigheten att konkursansökan ingetts har inte någon inverkan på gäldenä— rens rådighet. I Danmark, Finland och Norge gäller avvikande regler i fråga om gäldenärens rådighetsförlust.1
1" Jfr 1919 års bet. s. 158 och Welamson I 5. 44.
lse närmare 5. 59 f. Betr. jämförbara kon- kurslagar i utomnordiska länder kan nämnas, att gäldenären enligt den västtyska konkursla- gen samtidigt med konkursbeslutet förlorar rå- digheten över den egendom som hör till kon- kursboet (65 jfrd med 108 €). Konkursbeslutet skall kungöras, bl.a. genom införande i den allmänna tidningen (1115). Gäldenärens rätts- handlingar efter konkursutbrottet saknar i princip verkan mot konkursboet (7 5). Betal- ning som görs till gäldenären efter konkursut- brottet befriar den betalande i förhållande till boet endast om betalningen kommit detta till godo. Har betalningen ägt rum före offentlig- görandet av konkursen, är dock den betalande fri, om det inte visas att han vid betalningen kände till konkursen. Har betalningen skett ef- ter offentliggörandet, blir den betalande fri, om han styrker att han inte kände till konkur- sen. Motsvarande torde gälla annan fullgörel-
Spörsmålet när gäldenären skall förlora sin rådighet har behandlats vid de nordiska överläggningarna och olika möjligheter att bestämma den kritiska tidpunkten har prö- vats. Att — såsom fallet är enligt dansk rätt —— redan ingivandet av konkursansökan all- tid skulle beröva gäldenären hans rådighet över konkursboets egendom kan inte gärna komma i fråga. Det skulle bl. a. innebära, att även helt ogrundade konkursansökningar skulle beröva gäldenären hans legitimation.2 Beredningen anser inte heller lämpligt att, såsom i finsk och norsk rätt, göra skillnad mellan sådana fall då gäldenären själv gör konkursansökan och då borgenär gör ansök- ningen. En dylik ordning kan verka förvir- rande.
Beredningen anser, att gäldenären — så- som f. n. gäller hos oss — bör i princip för- lora sin rådighet först genom konkursbeslu- tet. De andra nordiska ländernas kommit- terade har gått på samma principiella linje. Däremot har beredningen tänkt sig, att in— gripande med skingringsförbud skulle kun- na ske under tiden från konkursansökan till konkursbeslutet. Liknande åtgärd har man tänkt sig på dansk och norsk sida. I de danska och norska förslagen har även upp- tagits vissa särskilda regler om rättshand- lingar som företas av gäldenären efter frist- dagen (se motiven till 28 (j 1 under 3.2.4) resp. under den bobehandling som enligt det norska förslaget i regel kommer att fö- regå konkurs. Bestämmelserna utgår från att gäldenärens handlingsfrihet skall vara begränsad under den aktuella tiden och rättshandlingar som överskrider hans hand- lingsfrihet kunna bringas att återgå, om medkontrahenten var i ond tro. På finsk och svensk sida har man ej varit beredd att komplicera regelsystemet på dylikt sätt.
Att gäldenären förlorar rådigheten över sin egendom utgör inte hinder mot att betal— ning eller annan prestation, som oriktigt sker till konkursgäldenären men ändå kommer konkursboet till godo, gottskrivs vederbö— rande eller kan grunda en massafordran mot boet. I sådana fall är tredje man skyddad. Om gäldenären av konkursboet fått ställ-
ningsfullmakt eller annat bemyndigande som ger honom rätt att ta emot en presta- tion, är också bemyndigandet bindande en- ligt vanliga regler. I övrigt innebär emeller- tid gällande lag, att rättshandlingar som gäl- denären företar efter konkursbeslutet inte blir giltiga mot konkursboet, även om tredje man var i god tro. Denna ordning har vid de nordiska överläggningarna ansetts vara allt- för hård. Det synes sålunda inte motiverat, att en godtroende tredje man alltid skall stå tillbaka för konkursborgenärerna. Bered- ningen syftar härvid i första hand på vad som händer under de närmaste dagarna ef- ter konkursbeslutet innan detta bragts till allmän kännedom. Enligt förslaget skall vis— serligen konkursen liksom nu genast kungö— ras bl.a. genom det officiella organet Post- och Inrikes Tidningar,3 men det förflyter alltid någon tid innan kungörelsen blivit in- förd.4
seprestation (8 ä). Enligt den österrikiska kon- kurslagen är gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom principiellt knuten till kon- kursbeslutet (se 25, jfr 75 å). Rättshandlingar som gäldenären företagit efter konkursutbrot- tet och som rör konkursmassan är i princip utan verkan mot boet. Betalning till gäldenä- ren efter konkursens början har ej befriande verkan mot boet. Betalningen gäller dock, om den kommit konkursmassan till godo eller om den förpliktade inte kände eller bort känna till konkursen (3 5). I den schweiziska konkursla- gen föreskrivs, att gäldenären i och med kon- kursbeslutet förlorar rådigheten över boets egendom (art. 175, jfr art. 194). Gäldenärens rättshandlingar efter beslutet saknar enligt hu- vudregeln verkan mot konkursboet (art. 204). Även här finns en särskild regel om verkan av betalning till gäldenären (art. 205).
2 Visst korrektiv mot ogrundade ansökningar finns dock i 216å KL ang. skadeståndsskyldig- het vid obehörig konkursansökan. 3Post— och Inrikes Tidningar synes även framdeles bli det centrala organet för landsom- fattande tillkännagivanden, se informationsm- redningens bet. Kungörelseannonsering (SOU 1969: 7). 4Enligt vad som upplysts från tryckeriet kommer tidningen ut varje vardag (även lör- dagar) med undantag av påsk-, pingst-, mid- sommar-, jul- och nyårsafton. Tidningen före- ligger färdigtryckt på tryckeriet omkring kl. 15 på utgivningsdagen, d.v.s. den dag som står angiven på tidningen. Den kan fr.o.m. sagda tidpunkt köpas på tryckeriet. All distribution av tidningen till prenumeranter o. a. sker per post. Omkring kl. 17 på utgivningsdagen läm- nas tidningen in till postverket för vederbörlig
Beredningen anser, att man i första hand bör modifiera rättsföljden i sådana fall då tredje man i god tro och på ett i övrigt kor- rekt sätt fullgjort betalning eller leverans till konkursgäldenären i stället för till konkurs- boet och prestationen ej kommit boet till godo.5 Han har ju handlat som han på grund av gjort åtagande ansåg sig vara skyl- dig att handla. Att gäldenären behållit pres- tationen för egen räkning är närmast ett brott mot konkursboet, jämförligt med att gäldenären tillgriper tillgångar som tillhörde boet redan vid tiden för konkursbeslutet. Konkursboet synes därför vara närmast att bära förlusten. Det kan vara tveksamt, om man skall stanna vid nämnda fall eller om man skall gå längre och ge tredje man god- trosskydd även i fråga om andra rättshand- lingar. Beredningen har ansett, att man kan ta detta steg och på det sättet vinna en mera principiell lösning av spörsmålet om skydd för godtroende (21 å andra st. i förslaget).
Det skydd som sålunda förordas synes böra gälla till dess konkursen kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar. Konkursen skall anses kungjord dagen efter den då an- nons om konkursbeslutet införts i tidningen (21 & sista st. i förslaget), d. v. s. kl. 00 nämnda efterföljande dag.
I fråga om godtrosförvärv gäller i allmän- het, att den godtroendes s. k. positiva kon- traktsintresse skyddas, d. v. 5. att han fullt ut kan åberopa rättshandlingen. Detta synes på förevarande område kunna leda onödigt långt t. ex. om gäldenären efter konkursbe- slutet avhänt sig fast egendom, patenträttig- heter o. ]. Upptäcks sådana transaktioner, synes medkontrahenten tillräckligt tillgodo- sedd, om han får ersättning som gör att han inte lider förlust genom rättshandlingen, d.v.s. ersättning för det s.k. negativa kon— traktsintresset (215 andra st.).
I de danska och norska förslagen föreslås ett liknande godtrosskydd. Den kritiska tid- punkten före vilken godtroende tredje man skall vara skyddad är enligt det danska för— slaget utgången av det dygn då konkursen kungjordes i Statstidende, medan godtros- skyddet enligt det norska förslaget gäller
t.o.m. tredje dagen efter att konkursen har kungjorts i Norsk Lysingsblad. I det danska förslaget görs uttryckligt förbehåll av innebörd, att bl. a. reglerna om tinglys- ning angående konkursen tar över konkurs- lagens bestämmelser om gäldenärens legiti— mation. Beträffande det norska förslaget är att märka, att sakrättsligt skydd för ett för- värv m. m. som skett efter konkursbeslutet inte kan vinnas i fall då det enligt vad som annars gäller fordras tinglysning av förvär- vet eller liknande åtgärd för att sakrättsligt skydd skall inträda. Från Finland föreligger ännu ej något motsvarande förslag rörande gäldenärens legitimation.
Det kan här nämnas, att EECförslaget reglerar den verkan i förhållande till tredje man som konkursgäldenärs rådighetsförlust har i annan fördragsslutande stat än den där konkursen öppnats.6 Konkurs får full ver- kan utanför konkurslandet först från åt- tonde dagen efter att den kungjorts i EECs officiella tidning. Har rättshandling företa- gits dessförinnan, saknar den verkan mot konkursboet endast om det visas att tredje man vid rättshandlingen kände eller bort känna till konkursen. Vidare föreskrivs bl. a. att preskriptionsavbrott, som tredje man gjort innan konkursen blir bindande mot honom enligt vad nyss sagts, har ver- kan mot boet. Rättshandling som företagits senare saknar verkan mot boet.
Beredningen har inte ansett sig böra stanna vid det nyss föreslagna godtrosskyd- det för tiden före kungörandet. Kreditinrätt-
utsändning. Tidningen kommer således nor— malt prenumeranterna och övriga adressater tillhanda tidigast på morgonen dagen efter ut- givningsdagen. — En kungörelse som enligt ut— trycklig begäran skall tas in i tidningen på viss dag måste vara tryckeriet tillhanda senast kl. 15 dagen före eller, om kungörelsen skall tas in på en lördag, redan kl. 13 på fredagen. En kungörelse som anländer till tryckeriet på en lördag kan på begäran komma in i tidningen på måndagen. Om det inte särskilt begärs att kungörelsen skall tas in viss dag, kan det hän- da att intagandet fördröjs någon dag utöver vad här sagts.
5 Ang. skydd för sådan prestation i vissa ut- ländska rättssystem se not 1 ovan. GInom konkurslandet gäller den nationella lagen.
ningar och vissa andra grupper av borgenä- rer kan visserligen förutsättas följa konkurs- kungörelserna systematiskt. Det är emeller- tid inte sagt, att de omedelbart får tillgång till Post- och Inrikes Tidningar. Andra för- blir ofta i okunnighet om kungörelsen. Detta gäller naturligtvis särskilt dem som hör hemma i främmande land. En svensk kon- kurs kungörs ju endast här i landet, med un- dantag för de fall som avses i 2 5 i 1934 års lag med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Is- land eller Norge. En utlänning kan från sitt land skicka betalning eller leverera varor till en konkursgäldenär i Sverige utan att ana, att denne är i konkurs. Som regel blir egen- dom, som sänds till något i konkurs försatt företag, omhändertagen av konkursboet, men det kan inträffa att konkursgäldenären själv tar emot den och underlåter att redo- visa till boet. Ett visst skydd för den som in- friat förpliktelse mot gäldenären synes därför motiverat också för tiden efter kun- görandet. Konkursboet, d. v. s. borgenärs- kollektivet, kan även då vara närmare än godtroende tredje man att bära följderna av att gäldenären förfar trolöst.
Skyddet synes, sedan konkursen kun- gjorts, böra i första hand avse sådana fall som här nämnts — d. v. s. infriande av för- pliktelser — och inte utsträckas till rätts- handlingar i allmänhet (21 % tredje st. första punkten i förslaget). Ett motsvarande skydd synes dock motiverat beträffande uppsäg— ning och annan jämförlig rättshandling, om det är uppenbart obilligt att den blir ogiltig mot konkursboet (21 & tredje st. andra punkten). Som exempel kan nämnas, att gäldenären sagt upp ett hyreskontrakt eller själv fått mottaga uppsägning och den and- ra parten har i god tro inrättat sig därefter. I övrigt åsyftas främst reklamation, pre- skriptionsavbrytande åtgärd o.d. Ett likar- tat godtrosskydd för tiden efter konkursens kungörande upptages i det norska försla- get,7 medan motsvarighet därtill saknas i det danska förslaget.
Den förordade regleringen i fråga om konkursgäldenärs legitimation har aktualise-
rat ändringar i avtalslagen, Skuldebrevslagen och kommissionslagen samt aktiebolagslag- stiftningen.
Det bör erinras om att verkan av omyn- digförklaring f. n. regleras på huvudsakligen samma sätt som verkan av konkursbeslut. Beredningen har emellertid inte ansett sig ha anledning att föreslå någon ändring i för- äldrabalkens regler om verkan av omyn- digförklaring.
2.2.5. Andra frågor
Förfarandet i konkursmål regleras delvis genom särskilda bestämmelser i KL och i övrigt genom RB.1 Beredningen har ansett lämpligt att i förevarande sammanhang även ta upp vissa i KL behandlade processuella spörsmål som rör inledandet av konkurs. Några av dem har behandlats vid de nor- diska överläggningarna. I anslutning härtill kan nämnas, att konkursfrågor enligt KL i stor utsträckning handläggs av ”konkursdo- maren”. Denna ordning är en kvarleva från äldre rättegångsbalkens tid.2 Numera borde man endast tala om ”rätten”, även när do- maren är behörig att besluta ensam. I före- liggande förslag, som endast rör en mindre del av KL, har det nuvarande uttryckssättet t. v. behållits.
Enligt 7 & KL skall konkursansökan göras hos konkursdomaren i den ort där gäldenä— ren bör inför domstol svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Om ansökningen av- ser dödsbos egendom, skall den enligt samma lagrum göras hos konkursdomaren i den ort där den döde bort svara i mål som nu sagts. Reglerna om forum i tvistemål finns i 10 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt dessa gäller bl. a., att rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist är behörig. Hem- vist anses finnas där vederbörande är man— talsskriven. För bolag och liknande juridiska
'" Jfr även t. ex. västtysk rätt enligt not 1 ovan.
1 Se SOU 1944: 10 s. 278, Olivecrona s. 8 samt Welamson I s. 93 (not 9) och 94. Lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsären- den är inte tillämplig på konkursförfarandet. 2 Jfr SOU 1944: 10 s. 265 f. Se även 1911 års bet. s. 136 och 177 ff samt U VII s. 86.
personer anses hemvistet vara den ort där styrelsen har sitt säte eller — om säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse inte finns —— där förvaltningen förs. Tvistemåls- forum för dödsbo är den rätt där den döde skolat svara.
Under de nordiska överläggningarna har från dansk sida föreslagits, att konkursansö- kan skall göras hos rätten där gäldenären ut- övar förvärvsverksamhet. Om gäldenären inte bedriver sådan verksamhet i riket, skall ansökan göras hos rätten där han har sitt ”hjemting”. För konkursansökan mot dödsbo föreslås en speciell regel enligt vil- ken konkursbehandling skall äga rum vid samma domstol (skifteretten) som dödsbo- behandlingen. Enligt norskt förslag skall konkursansökan mot gäldenär, som anmält sin verksamhet till firmaregistret, göras där han har sitt ”hovedforretningssted”. Beträf— fande annan gäldenär skall ansökan göras hos rätten där han har sitt ”hjemting”. Be- träffande dödsbo föreslås samma special- regel som i det danska förslaget. Enligt det finska förslaget skall gäldenärens allmänna tvistemålsforum vara konkursforum.
Enligt EECförslaget föreligger exklusivt konkursforum i den stat inorn EEC där gäl- denären har sitt affärscentrum (centre des affaires). Affärscentrum anses vara den plats där gäldenärens huvudintressen vanli- gen administreras. Juridiska personers säte (lieu du siége statutaire) betraktas som af- färscentrum tills annat bevisas. Om affärs— centrum saknas inom EECländerna, skall konkursforum vara i det land där gäldenä- ren har en anläggning (établissement). Finns varken affärscentrum eller anläggning inom EEC, får gäldenären sökas i konkurs i det EECland enligt vars lagstiftning gäldenären likväl kan sättas i konkurs.
Enligt beredningens mening bör den fort- satta behandlingen av EECförslaget avvak- tas innan frågan om konkursforum tas upp till omprövning hos oss. Eventuellt bör därvid övervägas, huruvida inte RBS all— männa bestämmelser om tvistemålsforum bör jämkas.3 T. v. föreslår beredningen alltså inte någon saklig ändring i fråga om konkursforum (5 5 första st.). Däremot för-
ordas, att en påbörjad konkurs skall under vissa förutsättningar kunna överflyttas från en domstol till en annan (6 5 andra st.).
Dagen för konkursansökan har betydelse bl.a. för beräkning av återvinningsfrister och för omfattningen av vissa förmånsrätter. På grundval av beredningens förslag i Ut- sökningsrätt VII har i prop. 1970: 136 före— slagits, att om konkursansökan gjorts hos konkursdomare som ej är behörig, han ge- nast skall sända ansökningshandlingen till konkursdomare som enligt vad handling- arna visar är behörig. Ansökan skall i sådant fall anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra konkursdomaren. Denna bestämmelse, som har sin motsvarig— het i ackordslagsförslaget, har behållits i nu förevarande förslag (65 första st.). De danska och finska förslagen upptar liknande regler, medan det norska förslaget innehål- ler en föreskrift enligt vilken, om konkurs— ansökan avvisas på grund av ett oavsiktligt fel men ny ansökan görs inom viss tid, de materiella rättsföljderna skall räknas från den första ansökningen.
När två eller flera ansökningar föreligger, är det också för återvinning och vissa för- månsrätter av betydelse vilken ansökan som bifalls. Det är inte ovanligt, att en gäl- denär, sedan borgenär gett in konkursansö- kan mot honom, själv begär att han skall försättas i konkurs. Vidare kan det inträffa, att två eller flera borgenärer var för sig gör ansökan om gäldenärens försättande i kon- kurs. F.n. torde samtliga ansökningar som fullföljs böra prövas.4 Detta kan leda till successiva konkursbeslut. Strängt taget bör också varje konkursbeslut kungöras, efter- som ansökningsdagarna kan vara olika. Det har dock uttalats, att man ej skulle behöva utfärda ny kungörelse.5 I praktiken före- kommer också, att något nytt konkursbeslut inte meddelas utan konkursdomaren eller rätten endast förklarar att den redan be- slutade konkursen skall anses ha följt på en
3 Även 1933 års nordiska konkurskonvention (art. 13) måste uppmärksammas. 4 Se Lawski s. 45 och Welamson I 5. 100. 5 Lawski s. 56 och Welamson I 5. 111.
tidigare gjord ansökan (jfr t.ex. NJA 1921 s. 378 och 1947 s. 448).
Beredningen har ansett, att man bör söka uppnå en mera tillfredsställande ordning. Om två eller flera konkursansökningar sam- tidigt föreligger mot en viss gäldenär, bör liksom nu den ansökan som först kan prö- vas — t. ex. ansökan av gäldenären själv — tas upp till behandling utan avvaktan att öv- riga ansökningar är färdiga för slutlig pröv- ning. Bifalls den sålunda upptagna ansök- ningen, bör saklig prövning av andra ansök- ningar kunna underlåtas. Dagen för den först inkomna ansökningen bör emellertid, oavsett om konkursbeslutet meddelas i an- ledning av senare ansökan, vara avgörande i fråga om återvinning och förmånsrätt (17 5 första st.). Man bör emellertid även upp- märksamma det fallet att viss borgenärs konkursansökan återkallas eller lämnas utan bifall. Det kan vara av stort intresse för andra borgenärer att det inledda förfaran- det fullföljs, t.ex. för att återvinningsfrist inte skall hinna löpa ut. Beredningen före- slår därför, att den tidigare ansökningsdagen skall få räknas dem till godo, om borgenär inkommer med ny konkursansökan mot gäl- denären inom tre veckor från meddelandet av beslut varigenom tidigare ansökan avskri- vits eller lämnats utan bifall (17 5 andra st.). Härigenom kan alltså hindras, att borgenär som sökt gäldenären i konkurs och gäldenä- ren gör upp saken till skada för övriga bor- genärer. Liknande bestämmelser finns i de övriga ländernas förslag.
Enligt 185 KL får konkursansökan inte återkallas sedan beslut om gäldenärens för- sättande i konkurs har meddelats. Bered- ningen föreslår, att detta förbud modifieras så att beslut som tillkommit på gäldenärens egen ansökan eller efter hans medgivande kan hävas, om han fullföljer talan mot be- slutet och visar att han är solvent (18 5). Vad nu sagts bör vara tillämpligt även i det fallet att gäldenären faktiskt var insolvent när han försattes i konkurs men nytt kapital hunnit tillföras. Bestämmelsen omfattar också det fallet att gäldenär, sedan han medgett borgenärs konkursansökan, ångrar
sig och fullföljer talan mot beslutet. Om han då lyckas visa att han är solvent, skall hov- rätten enligt förslaget häva konkursbeslutet. Beredningen berör under 25 5 frågan i vad mån olika intressenter som är knutna till gäldenären kan överklaga beslut varigenom denne försatts i konkurs.
Enligt KL skall konkursansökan genast avvisas, om konkursdomaren ej är behörig eller om sökande borgenär ej uppgett sin fordran eller om ansökan av annan orsak inte kan tas upp. Beredningen föreslår en del jämkningar i dessa regler. Enligt försla- get behöver till en början konkurssökanden inte styrka de omständigheter som betingar konkursdomarens behörighet, om de redan är kända (5 5 andra st.). Det kan t. ex. vara allmänt bekant, att ett företag har sitt säte inom konkursdomarens kompetensområde. I enlighet med prop. 1970:136 innehåller förslaget Vidare, att om det inte framgår av konkursansökningen vem som är behörig konkursdomare eller den eljest är bristfällig och sökanden ej efterkommer föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvi- sas (5 5 tredje st. och 9 5).
Som redan berörts har beredningen även ansett ändamålsenligt, att en inledd konkurs kan flyttas från en konkursdomstol till en annan. För en sådan åtgärd bör emellertid krävas mycket vägande skäl. En gäldenär, som är mantalsskriven på en ort och enligt tillämpliga forumregler försatts i konkurs där, kan t. ex. strax före konkursen ha bo- satt sig och startat rörelse på annan ort. Det kan då visa sig förenat med betydande prak- tiska fördelar att konkursen får handläggas på den senare orten. Förslaget öppnar möj- lighet till sådan överflyttning (6 5 andra st.). De beslut som meddelats och övriga åtgär- der som vidtagits under handläggningen på den förra orten förutsätts skola gälla tills eventuellt annat beslut meddelas på den nya orten. Överflyttning bör helst ske omedel- bart efter konkursbeslutets meddelande. De övriga nordiska förslagen ger också möjlig— het att flytta konkurs från en domstol till annan.
Beredningen förordar även ändrade be- stämmelser om dödsbos försättande i kon- kurs. Av 21 kap. 1 5 ärvdabalken (ÄB) föl- jer, att dödsbodelägare kan befria sig från personligt betalningsansvar för den avlidnes skulder genom att inom viss tid föranstalta om egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Om inte boutredningsman är förordnad, kan konkursansökan göras av dödsbodelägarna. I 11 5 andra stycket KL ges regler för det fallet att dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman och ansökan om boets av- trädande till konkurs gjorts av dödsbodelä- gare men inte biträtts av alla. Dessa regler innebär i huvudsak, att övriga delägare skall få del av ansökningen och tillfälle att över- väga. huruvida avvecklingen i stället bör fö- retas genom förvaltning av boutrednings— man. Om dödsboets egendom ställs under förvaltning av boutredningsman medan kon- kursansökningen är föremål för prövning, är ansökningen förfallen. Annars försätts dödsboet i konkurs.
Enligt beredningens mening är den an- givna ordningen onödigt komplicerad. Som huvudregel bör gälla, att dödsbodelägarna gemensamt eller, när boutredningsman finns, denne äger söka dödsboet i konkurs. En— skild dödsbodelägare är tillgodosedd genom möjligheten att begära, att boet avträds till boutredningsman. Skulle viss bodelägare t. ex. av oförstånd i stället göra konkursan- sökan och har den inte biträtts av övriga delägare, skall den därför enligt beredning- cns förslag behandlas som en ansökan om boets avträdande till boutredningsman (2 5 i förslaget, jfr 19 kap. 1 5 ÄB). Enligt bered- ningens förslag i Utsökningsrätt VII, som upptagits i prop. 1970:136, skall boutred- ningsmannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna, när tillgångarna inte räcker till betalning av skulderna, samt avträda bo- ets egendom till konkurs, om uppgörelse inte kan nås och delägarna ej fyller bristen samt ej heller offentligt ackord3 kommer till stånd (19 kap. 115 ÄB enligt nämnda prop.).
Beredningen föreslår även vissa ändringar för fall då borgenärs konkursansökan är an-
hängig när gäldenären dör och då borgenär gör konkursansökan mot dödsbo. I båda fal- len skall enligt förslaget boutredningsman regelmässigt tillvarataga boets intressen, vil- ket i allmänhet torde medföra att konkurs kan undgås (12 5).
En del bestämmelser i KL rör detaljer som lika väl kunde regleras i administrativ ordning, ehuru det kan vara ganska svårt att skilja ut sådana som tveklöst bör hänföras dit. Det är t. ex. tveksamt i vad mån det överhuvud är lämpligt eller tillåtligt att reglera konkursförvaltares åligganden i ad- ministrativ ordning. Vid bedömning av den- na fråga synes i övrigt förslaget till ny ac- kordslag enligt prop. 1970:136 böra tjäna som utgångspunkt. Det måste emellertid beaktas, att beredningens förslag inte gäller en helt ny lag utan i huvudsak endast revi- sion av 1 och 2 kap. KL. Med hänsyn till sambandet med övriga delar av KL har det funnits nödvändigt att låta en del bestäm- melser stå kvar trots att de i och för sig kanske lika väl kunde överföras till en admi- nistrativ författning. I vissa fall är det f.ö. ett önskemål, att alla regler om vad som i en viss situation skall företas finns samlade i KL. Beredningen har nu bl. a. ur 1 kap. KL uteslutit en del föreskrifter av klart admi- nistrativ karaktär som rör konkursdomarens expeditionclla åligganden, främst bestäm- melser om skyldighet för konkursdomaren att underrätta andra myndigheter. Bestäm- melser får alltså i stället utfärdas av Kungl. Maj:t.7 Detta överensstämmer med metoden i beredningens förslag i Utsökningsrätt VIII.
2.2.6. De särskilda bestämmelserna i 1 kap. KLförslaget
Den nuvarande rubriken till 1 kap. KL ”Om egendoms avträdande till konkurs” har i förslaget ändrats till ”Inledande av kon— kurs”. Kapitlet innehåller liksom i KL be- stämmelser om konkursansökan och kon— kursgrunderna (1—4 55), det inledande pro-
6 Enligt nu gällande ackordslag kan dödsbo ej få offentligt ackord utan konkurs. 7 Jfr nedan under 4.3 vid 208 5.
cessuella förfarandet (5—20, 25 och 26 55), gäldenärens legitimation (21 5, jfr 14 5) och rättegång eller utmätning under konkurs (22—24 55).
Beredningen vill nämna, att det i KL an- vända uttrycket ”beslut om egendomsav- träde” har i förslaget utbytts mot ”beslut om konkurs”.
1 &
Första stycket. I 15 första punkten KL sägs nu, att gäldenär som finner sig vara på obestånd äger avträda sin egendom till konkurs. 25 KL innehåller en allmän be- stämmelse för det fallet att borgenär vill söka gäldenären i konkurs. Gäldenär skall sålunda på borgenärs ansökan försättas i konkurs, om han på grund av eget erkän— nande eller rymning för skuld eller utmät- ning hos honom och vad som förekommit därvid eller på grund av andra inträffade omständigheter måste antagas vara på obe- stånd.
Som beredningen utvecklat i den allmän- na motiveringen utgör obestånd (insolvens) allmän konkursgrund även enligt förslaget. Något krav på att insolvensen kommit till uttryck genom inträffade omständigheter har emellertid inte uppställts. Enligt försla— get skall insolvensfrågan prövas medelst vanlig bevisbedömning på grundval av det material som förebragts i målet. I förekom- mande fall kan hjälpregler i 3 5 tillämpas.
I förslaget sägs, att gäldenär som är på obestånd skall på egen eller borgenärs an- sökan försättas i konkurs. För konkurs krävs alltså ansökan antingen av gäldenären själv eller av borgenär. Konkursdomstolen kan inte självmant föranstalta om konkurs.1 Domstolen kan å andra sidan inte underlåta att meddela konkursbeslut när konkursför- utsättningarna är uppfyllda.
Liksom enligt KL kan enligt förslaget så— väl fysiska som juridiska personer försättas i konkurs. Vad angår fysiska personer kan särskilt påpekas, att makes konkurs ej med- för att andra maken kommer i konkurs, om nya GB är tillämplig. Den senares egendom berörs sålunda inte av den förres konkurs.2
Vidare bör framhållas, att om någon driver rörelse, kan rörelsen som sådan inte försät- tas i konkurs, även om den drivs under sär— skild firma. Ett konkursbeslut skall rikta sig mot rörelseidkaren personligen och konkur- sen skall omfatta både hans privata egen- dom och hans egendom i rörelsen.3
Som exempel på juridiska personer som kan försättas i konkurs kan nämnas aktiebo- lag, handelsbolag,4 ekonomisk eller ideell förening,5 stiftelse6 och dödsbo. Den om- ständigheten att den juridiska personen i laga ordning upplösts genom skifte eller lik- vidation utesluter inte i och för sig kon— kurs.7
Frågan huruvida ett konkursbo kan för- sättas i konkurs, om boets tillgångar inte räcker till betalning av massaskulderna, har besvarats nekande i ett avgörande av högsta domstolen.8 Denna utgång har kritiserats i doktrinen.9 Beredningen vill för sin del in- stämma i kritiken men har inte ansett sig
1Enligt det norska förslaget skall skifteret- ten under vissa förutsättningar inställa en miss- lyckad gäldsförhandling och i stället försätta gäldenären i konkurs. Vidare kan gäldenär, som fått tvångsackord och ställts under tillsyn men försummat sina plikter, försättas i kon- kurs på begäran av tillsynsman.
2 Annorlunda när äldre GB är tillämplig. Se 7 5 Kp samt NJA 1887 s. 92, 1895 s. 51, 1902 s. 290, 1904 s. 223 och 484, 1906 s. 194, 1908 s. 345 samt 1910 s. 401; jfr 1925 s. 549. 3 Jfr NJA 1881 s. 463 och Eilard i SvJT 1960 s. 618 f. 4 Om handelsbolags borgenär vill aktualise- ra bolagsmans personliga ansvar för bolagets förbindelser, kan han begära att denne person- ligen sätts i konkurs. 5Ang. ideell förening se bl.a. NJA 1910 s. 428 och 1913 s. 393. 6 Jfr Hessler, Om stiftelser s. 517 f. 7Se NJA 1900 s. 305 (aktiebolag), 1909 s. 581 (dödsbo) samt 1911 s. 31 och 1951 s. 749 (handelsbolag); jfr däremot NJA 1934 s. 427 (rysk bank). Se även Olivecrona s. 15 och sam- ma förf. i SvJT 1929 s. 352 ff. 8NJA 1945 s. 177. I linje härmed har inte heller utmätning ansetts få äga rum hos kon- kursbo till betalning av massaskuld, se NJA 1951 s. 238; jfr NJA 1956 s. 770 och 1968 s. 270. 9 Se Welamson i SVJT 1952 s. 401 ff, W'elam- son I 5. 25 och II s. 25. Jfr Olivecrona s. 18 och "UK 1966 s. 672 f. Frågan om massaborge- närernas ställning har uppmärksammats av justitieombudsmannen i beslut 28/5 1970 Dnr 475/68 (271/68).
böra föreslå någon bestämmelse som tar av- stånd från praxis. Om denna upprätthålls, får konkursförvaltningen vid avveckling av ett konkursbo som blivit insolvent analogivis tillämpa förmånsrättsordningen och åtskil- liga andra regler som måste iakttagas trots att konkursboet ej försatts i konkurs. Jfr även under 22 5 och 3.1 nedan.
Så länge en gäldenär är i konkurstillstånd bör han, frånsett internationella förhållan— den, inte kunna försättas i konkurs på nytt. Att detta bör gälla med avseende på de till- gångar som ingår i den pågående konkursen synes givet. Det bör emellertid enligt bered- ningens mening gälla även beträffande så- dana gäldenärens tillgångar som ej omfattas av konkursen (se ang. sådan egendom 22 och 27 55 i förslaget, jfr 97 5 KL). Den omständigheten att utmätning enligt rättsfall (NJA 1968 s. 270) ansetts kunna under på— gående konkurs äga rum i sådan gäldenä- rens egendom som ej ingår i konkursen sy- nes inte nödvändigtvis föranleda, att även särskilt konkursförfarande avseende dylik egendom skall kunna inledas medan den ti- digare konkursen pågår.10
I litteraturen har diskuterats, huruvida staten eller kommun kan försättas i kon- kurs.11 Några särskilda bestämmelser härom finns ej i KL och saken har inte hel- ler behandlats i förarbetena eller prövats i rättspraxis. Enligt beredningens mening kan lagregler i ämnet undvaras även i fortsätt- ningen. Att staten inte kan försättas i kon- kurs i KLs mening synes uppenbart. Inte heller kommun torde kunna bli föremål för konkursförfarande. Konkursinstitutet är inte avpassat för sådana offentligrättsliga subjekt som stat och kommun. Av det sagda följer, att även de organ som utövar den statliga el- ler kommunala verksamheten (ämbetsverk m.m.) är undantagna från konkurs. Där- emot synes något hinder inte föreligga mot att konkursförfarandet tillämpas på stiftel— ser, bolag, föreningar o. 1. i vilka staten eller kommun är intressent, oavsett vem som har det bestämmande inflytandet.
Om gäldenären själv gör konkursansökan under påstående att han är insolvent, skall
han enligt KL försättas i konkurs utan att insolvensfrågan behöver prövas. Förslaget modifierar något denna regel. Enligt 35 första stycket skall som regel uppgift av gäl- denären att han är insolvent godtagas utan närmare prövning av det faktiska förhållan- det, men om särskilda skäl föreligger skall insolvensfrågan prövas.
Någon skyldighet för gäldenär som är in- solvent att begära sig i konkurs föreskrivs varken i KL eller i förslaget.12 En insolvent gäldenär kan t. ex. enligt ackordslagsförsla— get i stället begära att få god man förord— nad för förhandling med borgenärerna om ackord. Brottsbalkens bestämmelser om gäldenärsbrott kan tillämpas mot konkurs- mässig gäldenär som genom att fortsätta rörelse eller på annat sätt förvärrar sitt obe- stånd.
Om gäldenär som är omyndig skall avträ— da sin egendom till konkurs, görs ansök- ningen av förmyndaren eller av god man som tillsatts i förmyndares ställe. När gäl- denären är juridisk person, görs konkurs— ansökningen av den som enligt allmänna regler äger företräda gäldenären.13 För det fallet att gäldenären är ett dödsbo ges en specialregel i 25 av förslaget.
Ett och samma konkursförfarande kan — frånsett äktenskap enligt äldre GB — in- te omfatta mer än en gäldenär. Detta gäl- ler även om flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för de aktuella fordringarna. Kon- kurs får i förekommande fall öppnas sepa- rat mot var och en av dem, låt vara att viss
10 Jfr även Welamson I s. 152. Enligt dansk rätt har ett konkursbo ej rätt till egendom som gäldenären förvärvar genom egen verksamhet under konkursen. Sådan egendom kan emeller- tid bli föremål för ny konkurs (se Munch-Pe- tersen s. 54). Betr. det anmärkta rättsfallet kan här påpe- kas, att det i beredningens förslag föranlett en ändring av 22 5 KL. 11 Se nord. juristmötet 1931 s. 181 ff jämte Bil. VI, Welamson I 5. 25 ff, Lawski s. 15 och Palmgren, Konkursförutsättningarna s. 99 ff. Jfr även Braekhus II 5. 37 f. 12 Jfr däremot 19 kap. 115 ÄB betr. dödsbo som förvaltas av boutredningsman. 13 Jfr Lawski s. 35 och Welamson I 5. 29 samt, betr. handelsbolag, SvJT 1969 rf s. 49.
samordning av de olika konkurserna ibland kan vara lämplig.14
Borgenär som söker gäldenär i konkurs måste först och främst styrka sin behörighet, d. v. 5. visa att han har en giltig fordran mot gäldenären personligen. Detta innebär, att enbart rätt till betalning ur viss egendom inte är tillfyllest.15 Såvitt angår den allmänna konkursgrunden i förevarande 1 5 krävs lik- som enligt KL inte några särskilda kvalifika- tioner hos den åberopade fordringen. Den behöver sålunda inte vara förfallen.16 Den kan vidare vara resolutivt villkorad eller utgöras av suspensivt villkorad fordran.17 Beträffande sistnämnda slag av fordringar bör dock förutsättas, att man har anledning räkna med att villkoret förr eller senare kommer att uppfyllas (jfr 136 5 i förslaget). Villkorliga regressfordringar bör t.ex. re- gelmässigt godtas.
Någon exekutionstitel för fordringen be- höver ej ha utverkats. Borgenären skall i princip styrka sin fordran vare sig gälde- nären uteblir eller ej, jfr 13 5 tredje stycket i förslaget.18 Om gäldenären medger ford- ringsanspråket eller erkänner faktiska om- ständigheter som borgenären åberopar, är någon prövning därav inte behövlig, såvida detta ej strider mot grunderna för 3 5 första stycket (jfr 10 5 andra punkten och 13 5 första st.) i förslaget. Invändning om betal- ning eller motfordran måste styrkas av gäl- denären.19 Undantag från borgenärens skyl- dighet att styrka sin fordran föreskrivs i 13 5 andra stycket i förslaget, där i över- ensstämmelse med gällande lag vissa fall har angetts då en fordran utan vidare skall godtagas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs.
Vidare gäller enligt förslaget i princip, att borgenären skall visa att gäldenären är in- solvent. Föreligger sådant fall som anges i 3 5 av förslaget, presumeras emellertid gäl- denären vara insolvent, om ej andra omstän- digheter talar emot. Som förut nämnts krä— ver förslaget inte, att insolvensen kommit till uttryck genom några inträffade yttre om- ständigheter.20
I anledning av beredningens enkät fram- fördes från ett håll tanken, att endast borge— närer vilkas fordringar översteg visst mini- mibelopp borde få rätt att söka gäldenären i konkurs. Beredningen anser det vanskligt att söka hindra småborgenärer från att ta initia— tiv till konkurs och förslaget innehåller inte någon sådan beloppsmässig begränsning.21 Detta överensstämmer med de övriga nor- diska förslagen. Om en borgenär vill av- värja konkursansökan från annan borgenär med obetydlig fordran, torde det i prakti- ken kunna ske genom att han träder emel- lan och betalar fordringsbeloppet.
Förslaget förutsätter ej för konkurs, att det finns mer än en borgenär.22 Även en ensam borgenär kan behöva tillgripa kon- kurs för att med hjälp av reglerna om åter- vinning komma åt egendom som gäldenären avhänt sig.
Vissa fordringar grundar ej behörighet för borgenären att söka gäldenären i konkurs.23 Hit hör fordringar som ej får göras gällande i konkurs, se t. ex. 5 kap. 6 5 GB. Behörig- het att begära konkurs saknas ibland även om borgenärens krav kan bevakas i kon- kurs. Detta gäller i fråga om bötesford—
14 Jfr betr. handelsbolags och bolagsmans samtidiga konkurs Nial s. 347. Ang. makar på vilka äldre GB är tillämplig, se not 2 ovan. 15 Panträtt utan personligt betalningsansvar för pantupplåtaren grundar sålunda ej behörig- het att söka denne i konkurs. Jfr betr. fast egen- dom Naumanns tidskrift 1866 s. 564 och 747. — Att borgenärs fordran utmätts gör honom ej obehörig som konkurssökande, se NJA 1956 s. 500 och Hassler i SvJT 1961 s. 124 f. 16 Jfr däremot hjälpregeln i 3 5 tredje st. Det kan nämnas, att man i Danmark, där det f.n. krävs att fordringen är förfallen, enligt kommitterades förslag ämnar låta även oför- fallen fordran ligga till grund för konkursan- sökan enligt den allmänna bestämmelsen.
17 Jfr ovan 5. 64 not 9. 18 Jfr Welamson I 5. 35 f. 19 Jfr NJA 1947 s. 448. 20 Ang. insolvensbevisning enligt KL se bl. a. Lawski s. 20 och 48, Welamson I 5. 50 ff och II 5. 30 ff samt Walin i SvJT 1962 s. 716 f.
21 Enligt 625 i uppbördsförordningen (1953: 272) skall skatteskuld som understiger 300 kr inte föranleda konkurs annat än om synner— liga skäl föreligger. 22 Jfr betr. gällande rätt Lawski s. 14 samt Welamson I 5. 3 (not 6) och 48.
23 Jfr Welamson I 5. 34.
ringar.24 Fordringar på grund av förver- kande eller annan särskild rättsverkan av brott ger däremot behörighet att söka kon- kurs. Det bör gälla även om de i förmåns- rättshänseende blir efterställda enligt vad som på grundval av Utsökningsrätt IX fö- reslagits i prop. 1970: 142. Även sådana fordringar som skall vara efterställda på grund av avtal (t.ex. förlagsbevis) eller i bolagsförhållande (t. ex. handelsbolagsmans anspråk på arvode från bolaget) grundar behörighet att söka gäldenären i konkurs.
Om borgenär gör konkursansökan utan skälig anledning till antagande att gäldenä- ren var insolvent, kan han bli skadestånds- skyldig enligt 216 5 KL.
Borgenärs konkursansökan kan i viss ut- sträckning avvärjas genom betalning av fordringen eller ställande av säkerhet. Be— redningen har behandlat denna fråga när- mare i den allmänna motiveringen (2.2.3). Där har också berörts verkan av att borge- nären utfäst sig att avstå från att söka gäl- denären i konkurs.
I 5 5 KL erinras om att begränsningar gäl- ler i borgenärs rätt att utverka konkurs, om gäldenären fått till stånd offentlig ackords- förhandling utan konkurs. Härmed åsyftas bestämmelserna i 12 5 lagen (1921: 227) om ackordsförhandling utan konkurs. Som framgått har i prop. 19702136 framlagts förslag till ny ackordslag. Enligt 9 och 13 55 i det förslaget föreligger hinder mot konkurs i vissa fall då ackordsförfarande inletts. Som en följd av den nya ackordslagen har i samma prop. även föreslagits en jämkning av 5 5 KL. I nu förevarande förslag har sa— ken i stället reglerats så, att i 1 5 första styc- ket tillfogats förbehållet att gäldenären skall sättas i konkurs endast om annat ej är före- skrivet. Förbehållet syftar i första hand på —— förutom 45 i nu förevarande förslag — nämnda bestämmelser i ackordslagsförslaget jämte liknande föreskrift i 135 i 1934 års lag om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge. Även andra särskilda bestämmelser enligt vilka konkurs ej får komma till stånd omfattas emellertid, t. ex. 1 5 i moratorielagen (1940: 300).
Andra stycket. Enligt 1 5 KL förstås med obestånd, att gäldenären inte kan rätteligen betala sin gäld. Obestånd anses dock ej före- ligga, om gäldenärens bristande förmåga att betala är helt tillfällig. Innebörden av be- stämmelsen har belysts i den allmänna mo- tiveringen (under 2.2.1).
Förslaget bygger på samma begrepp som vår gällande konkursrätt.25 Enligt andra stycket av 15 föreligger sålunda obestånd (insolvens),26 om gäldenären inte kan rätte- ligen betala sina skulder och hans oförmåga ej är endast tillfällig. Med uttrycket att gäl- denären inte kan rätteligen betala sina skul- der avses, att han är ur stånd att i behörig ordning infria dem allteftersom de förfaller till betalning. Det har inte funnits lämpligt att ange någon bestämd tid som förutsätt- ning för att betalningsoförmågan skall anses endast tillfällig. Saken får bedömas efter de föreliggande omständigheterna i det sär- skilda fallet. Bl. a. får beaktas vad som är brukligt inom den bransch som gäldenärens verksamhet tillhör, t. ex. om verksamheten är mycket säsongbetonad. Med hänsyn till borgenärernas intressen bör emellertid nå— gon längre tids betalningsoförmåga inte god- tagas. Ett fall då betalningsoförmågan kan anses tillfällig föreligger, när gäldenärens tillgångar i och för sig räcker till betalning av skulderna men det tar en viss tid att reali- sera vad som behövs eller en lantbrukare be— höver avvakta förestående skörd för att kunna betala aktuella skulder. Värdet av Växande skörd bör givetvis beaktas. Det bör ankomma på gäldenären att framlägga skäl som gör att hans betalningsoförmåga kan anses endast tillfällig.
24 Se U IX s. 167 not 8, jfr s. 168 not 14. I nyligen utfärdade direktiv för utredning av frågan om avskaffande av förvandlingsstraff för böter har chefen för justitiedepartementet anfört bl. a., att det inte bör vara uteslutet att låta staten få behörighet att söka gäldenär i konkurs på grund av bötesfordran. Sålunda bör övervägas, om det är lämpligt att under in- drivningen ha konkursansökan som yttersta påtryckningsmedel. Jfr 1970 års riksdagsberät- telse s. 91 f. 25 Ang. den närmare innebörden av obestånd enligt KL se Welamson I 5. 47 ff och 64 ff. 26 Termen obestånd förekommer även på ett stort antal ställen utanför KL.
Frågan huruvida gäldenären är insolvent bör i princip bedömas med hänsyn till för— hållandena vid tidpunkten för prövningen av konkursansökningen.27 Om nya omstän- digheter tillkommit under tiden mellan an- sökningens ingivande och prövningen, skall dessa sålunda beaktas.
Beskrivningen av insolvensbegreppet i det finska förslaget överensstämmer helt med det svenska förslaget. Enligt det danska förslaget skall en gäldenär anses insolvent, om han inte kan uppfylla sina förpliktelser efter hand som de förfaller och betalnings- oförmågan ej kan antagas endast vara ”for— bigående”. Även denna definition över- ensstämmer i sak med det svenska förslaget. På norsk sida har man däremot en avvi- kande bestämning. Enligt det norska försla- get skall en gäldenär, som inte kan uppfylla sina förpliktelser allteftersom de förfaller, likväl inte anses insolvent, om hans till- gångar och intäkter tillsammans antages kunna ge full täckning för hans förpliktel— ser, låt vara att uppfyllelsen av förpliktel- serna fördröjs på grund av att täckning måste sökas genom försäljning av tillgång- arna. Denna reglering synes onödigt kom- plicerad och svårtillämpad. Olikheten mel- lan det norska förslaget och de övriga nor- diska förslagen torde emellertid inte betyda mycket för tillämpningen.
2 &
I den allmänna motiveringen (2.2.5) har beredningen berört förfarandet, när från dödsbos sida görs ansökan om att boet skall försättas i konkurs. Bestämmelser härom upptas i förevarande 2 5.
Ansökan om dödsbos försättande i kon- kurs kan göras av dödsbodelägarna, om de förvaltar boet. Se 18 kap. 1 5 ÄB.1 Är döds- boets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman, ankommer det enligt 19 kap. 11 5 ÄB på honom att göra konkursan- sökan, om sådan är påkallad. I överensstäm- melse härmed föreskrivs i första punkten av 2 5 i förslaget, att konkursansökan för dödsbo såsom gäldenär skall göras av döds- bodelägarna eller, när boutredningsman
finns, av denne. Dödsbodelägarna är således inte behöriga att söka boet i konkurs, om boutredningsman förordnats. Dödsbodelä- gares rätt att begära att dödsboet skall avträ- das till förvaltning av boutredningsman reg- leras i 19 kap. 1 5 ÄB.
Det kan nämnas, att testamentsexekutor inte i sådan egenskap har rätt att avträda boets egendom till konkurs. Om dödsbo som förvaltas av testamentsexekutor avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs, upphör exekutorsförvaltningen.2
I 115 andra stycket KL meddelas före- skrifter för det fallet att dödsbo, som ej står under förvaltning av boutredningsman, sökts i konkurs av dödsbodelägare utan att alla biträtt ansökningen. Konkursdomaren skall då bestämma dag för prövning av an- sökningen och kungöra den. Underrättelse om tid och plats för prövning av ansök- ningen skall delges varje delägare som ej bi- trätt ansökningen, om det kan antagas att kallelsen kommer honom tillhanda i tid. Vi— dare föreskrivs, att om boets egendom på framställning som görs senast vid pröv- ningen av konkursansökningen ställs under förvaltning av boutredningsman, förfaller konkursansökningen. I annat fall skall döds- boet försättas i konkurs. — Beträffande urarvakonkurs efter make, om äldre GB var tillämplig på makarnas förmögenhets- förhållanden, finns en särskild bestämmelse i 7 5 1 Kp.
De fall som avses i 11 5 andra stycket KL synes kunna regleras på ett betydligt enklare sätt. I andra punkten av förevarande 2 5 föreslås, att om konkursansökan av dödsbo- delägare inte biträtts av samtliga, den skall gälla som ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. Detta inne- bär, att boutredningsmannaförvaltning skall
27 Jfr Welamson I s. 37 (not 8) och 48 samt Lawski i SvJT 1925 s. 480. Av rättsfallen NJA 1935 s. 126, 1947 s. 448 och 1956 s. 500 kan möjligen slutas, att även tidpunkten för kon- kursansökningens ingivande skulle vara av be- tydelse. Beredningen har emellertid ej trott, att så skulle vara fallet. Se t. ex. NJA 1938 s. 509, 1946 s. 486 och 1956 s. 417. 1 Jfr Lawski s. 35. 2 Jfr Guldberg—Bergendal s. 119 f.
i första hand anlitas som avvecklingsform för dödsboet, när inte alla delägarna gemen- samt sökt boet i konkurs. Härigenom kan undvikas, att konkursförfarande inleds i onödan och mot enskild dödsbodelägares önskan. Delägarna är genom avträdandet till förvaltning av boutredningsman lika skyd- dade mot ansvar för boets skulder som när dödsboet avträds till konkurs. Som förut nämnts skall boutredningsmannen försöka träffa uppgörelse med borgenärerna eller -— enligt förslag i prop. 1970: 136 —- få offent- ligt ackord till stånd. När det är nödvändigt, skall boutredningsmannen avträda döds- boets egendom till konkurs (19 kap. 115 ÄB). Ansvaret härför åvilar boutrednings- mannen ensam. Om konkurs kommer till stånd. upphör boutredningsmannens förvalt- ning och hans förordnande förfaller (19 kap. 7 5 ÄB).
Ansökan som avses i 2 5 andra punkten i förslaget skall i alla hänseenden behandlas som ansökan om att boet skall avträdas till förvaltning av boutredningsman.3 Rätten skall sålunda enligt 19 kap. 1 5 ÄB utan sär- skild prövning av boets ekonomiska ställ- ning förordna, att egendomen skall avträdas till sådan förvaltning, och utse boutrednings- man. I 19 kap. 2 5 ÄB meddelas vissa form- föreskrifter som skall iakttagas i samband med ansökan om boutredningsmannaför- valtning. Dessa överensstämmer i huvudsak med de regler som beredningen föreslår an- gående dödsbodelägares konkursansökan och vållar ej några praktiska problem. Vad angår det processuella förfarandet i övrigt blir bl.a. 19 kap. 9 och 10 55 ÄB tillämp- liga. I meddelanden enligt 19 kap. 95 ÄB till dödsbodelägare som ej gjort ansökan om konkurs bör anges, att ansökningen skall gälla som ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman så att mot- tagaren ej blir missledd. (Ang. fristdagen vid återvinning se 28 5 1 sista ledet i förslaget.) Beredningen vill framhålla, att det kan vara behövligt att interimistiskt förordna boutred- ningsman enligt 19 kap. 10 5 ÄB.
Frågan om forum vid tillämpning av 25 andra punkten i förslaget bör särskilt upp-
märksammas. Enligt 5 5 i förslaget skall konkursansökan göras hos konkursdomaren i den ort där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Detta innebär, att reglernai 10 kap. 1, 3 och 455 RB skall gälla.4 Där sägs bl.a., att dödsbo skall sökas vid den rätt där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet. Härmed åsyftas endast forum som anges i 10 kap. 1 5. Även ansökan om förvaltning av bout- redningsman skall göras vid den domstolen, se 10 kap. 1, 9 och 17 55 RB (jfr 20 kap. 85 ÄB).5 Sådan ansökan kan -— till skillnad från konkursansökan — göras även vid Stockholms rådhusrätt som reservforum, om det inte finns annan behörig domstol.
Forumreglerna för dödsbos konkursansö- kan och ansökan om förvaltning av boutred- ningsman är alltså inte helt lika. Enligt be- redningens mening bör konkursansökan som inkommit till behörigt konkursforum i hit- hörande fall upptagas och i förekommande fall fortsättningsvis kunna behandlas som ansökan om förvaltning av boutrednings- man, även om någon gång domstolen ej skulle vara behörig för sådan ansökan. An- sökningen får sålunda inte avvisas. Det kan nämnas, att forumreglerna för konkursansö- kan är tillämpliga även när boutrednings- man söker dödsbo i konkurs enligt 19 kap. 11 5 ÄB.
De föreslagna bestämmelserna i 2 5 inver- kar ej på borgenärs rätt att söka dödsbo i konkurs. Borgenärs konkursansökan mot dödsbo skall inte i något fall gälla som an- sökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. Som följer av 125 i förslaget skall emellertid i sådant fall bo— utredningsman regelmässigt förordnas att tillvarataga dödsboets intressen. varjämte
3Samma avgift (15 kr) är föreskriven för konkursansökan som för ansökan om egen- doms avträdande till förvaltning av boutred- ningsman. Se expeditionskungörelsen (1964: 618). Betr. underrätts sammansättning i ären- den ang. förvaltning av boutredningsman o. 1. se 6 5 i 1946 års lag om handläggning av dom- stolsärenden.
4 Se nedan vid 55. 5 Jfr Guldberg—Bergendal s. 61, 73 och 159, Ekelöf II 5. 26 samt Malmström i SvJT 1955 s. 577 ff.
konkursansökningen kan förklaras vilande i avvaktan på frivillig uppgörelse eller an- sökan om offentlig ackordsförhandling. En följdändring påkallas bl. a. i 7 5 1 Kp.
Någon motsvarighet till 2 5 i förslaget har ej upptagits på dansk eller norsk sida. Där gäller emellertid helt andra regler om döds- boutredning. Det finska förslaget innehåller t. v. regler som närmast överensstämmer med de nuvarande svenska reglerna.
3 %
Som förutsättning för att konkurs skall komma till stånd krävs enligt förslaget i princip, att det förebringas bevisning om att gäldenären är insolvent. Från kravet på styrkt insolvens görs undantag i de fall som anges i förevarande 35 (jfr under 2.2.2). När något av dessa fall föreligger, presu- meras gäldenären vara insolvent och när- mare utredning härom är då inte nödvän- dig. Presumtionen kan emellertid brytas en- ligt vad som anges i förslaget.
Paragrafen är uppdelad i tre stycken som reglerar skilda fall då insolvens presumeras. Första och andra styckena omfattar alla slags gäldenärer, medan tredje stycket en- dast avser dem som är eller varit bokfö- ringsskyldiga.
Första stycket. Som tidigare nämnts skall enligt gällande rätt gäldenär, som själv gjort konkursansökan, försättas i konkurs utan att insolvensfrågan särskilt prövas. Detta följer av 1 5 KL (jfr 11 5 första st.). Om borgenär gjort konkursansökan, skall han enligt 25 KL styrka, att gäldenären är insolvent. I sist— nämnda lagrum nämns bl.a. gäldenärens eget erkännande1 som bevis på insolvens. Även om sådant erkännande lämnats skall i princip prövas, om insolvens föreligger.2 Om gäldenär medger borgenärs konkursan- sökan, skall han emellertid enligt 13 5 KL genast försättas i konkurs. Någon prövning av insolvensfrågan är uppenbarligen inte avsedd i sistnämnda fall.3
I första stycket i förevarande 3 5 föreslås, att uppgift av gäldenären att han är insol—
vent som regel skall godtagas. Bestämmelsen är tillämplig såväl när konkursansökningen gjorts av gäldenären själv som när den gjorts av borgenär. Om gäldenär som söker sig i konkurs inte uttryckligen uppger att han är insolvent, torde det normalt få anses ligga i själva ansökningen. När konkursansökan gjorts av borgenär, måste gäldenärens upp- gift att han är insolvent lämnas i konkurs- målet. Det räcker alltså inte, att gäldenären före konkursansökningen lämnat borgenä— ren eller annan en sådan uppgift. Inte heller kan konkludenta handlingar från gäldenä- rens sida anses tillräckliga för tillämpning av första stycket.
En gäldenär har normalt inte något att vinna på att konkurs kommer till stånd trots att han är solvent. Detta gäller även om han skulle lyckas undanhålla tillgångar och där- igenom framstå som insolvent. Konkurs medför nämligen ej, att gäldenären befrias från de skulder som inte täcks genom utdel- ning i konkursen. Fall kan emellertid un— dantagsvis förekomma då gäldenärens upp— gift om insolvens inte bör godtagas utan vi- dare. I den allmänna motiveringen har som exempel anförts, att inom ett bolag kan råda stridiga meningar beträffande bolagets eko— nomiska ställning4 eller att en solvent gälde- när gör konkursansökan av skatteskäl; jfr 35 5 kommunalskattelagen (1928: 370). Det ligger inte i borgenärernas intresse, att ett kostsamt och värdeförstörande konkursför- farande inleds när gäldenären i själva verket är solvent. I första stycket av 3 5 har därför gjorts det förbehållet, att gäldenärens upp— gift om insolvens ej skall godtagas om sär— skilda skäl föranleder till annat. Om gälde- närens uppgift på grund av gjord invänd- ning eller av annan anledning framstår som tvivelaktig, skall insolvensfrågan sålunda prövas i vanlig ordning.5 Visar det sig där- vid att gäldenärens uppgift är oriktig, skall konkursansökningen avslås.
1 Ang. sådant erkännande se 1911 års bet. s. 169 och Welamson I 5. 58 f. 2 Se Lawski s. 21. 3 Jfr Welamson I 5. 35 och II 5. 23. 4 Jfr Welamson I 5. 29 f. 5 Invändning kan t. ex. göras av borgenär el- ler aktieägare, jfr motiven till 255 nedan.
De danska, finska och norska förslagen upptar regler av samma innebörd som 35 första stycket i beredningens förslag.
Andra stycket. Som exempel på omstän- digheter vilka tyder på insolvens anges f. n. i 25 KL — utöver gäldenärens eget erkän- nande — rymning för skuld samt hos gälde- nären företagen utmätning och vad därvid förekommit. Betalningsinställelse nämns inte där men upptas i 3 5 första stycket KL som särskild konkursgrund mot köpmän.
Andra stycket av 3 5 i förslaget upptar två praktiska fall, då en gäldenär får antagas vara insolvent utan att någon ytterligare prövning av hans ekonomiska ställning be- höver ske. Det ena fallet är, att han vid ut- mätning funnits sakna utmätningsbara till— gångar. Bevis härom bör fordras som un— derlag för prövning av konkursansökningen i förevarande fall. Det är givetvis för pre- sumtion om insolvens tillfyllest, att gälde- nären endast hade tillgångar som täckte en del av borgenärens fordran. Å andra sidan måste beviset avse gäldenärens förhållanden i allmänhet och inte enbart frånvaron av utmätningsbara tillgångar på viss ort.
Ett misslyckat utmätningsförsök bör emellertid inte medföra, att gäldenären skall presumeras vara insolvent hur länge som helst. Beredningen föreslår den begräns— ningen, att utmätningen skall ha verkställts inom de senaste tre månaderna före kon- kursansökningen.
Den föreslagna regeln kan åberopas inte bara av utmätningssökanden själv utan även av annan borgenär som känner till det miss- lyckade utmätningsförsöket.
Det andra fallet då enligt förslaget insol- vens får antagas föreligga är, att gäldenä- ren förklarat sig inställa sina betalningar. En sådan åtgärd utgör ett tydligt indicium på obestånd. Betalningsinställelse i egentlig me- ning brukar bara förekomma bland nä- ringsidkare o. 1. Den speciella konkursgrun- den betalningsinställelse enligt KL tar sikte på denna kategori. Betalningsinställelse kan emellertid förekomma även i fråga om and- ra gäldenärer som har löpande betalningar att göra. Regeln har i enlighet härmed ej be-
Enligt KL förutsätts ej, att betalningsin- ställelsen tillkännnagetts genom uttrycklig förklaring. Det räcker, att den framgår av någon konkludent handling, t. ex. stäng- ning av affärslokal.6 Med hänsyn till att alla slags gäldenärer skall omfattas av för- slaget har beredningen ansett lämpligt, att betalningsinställelsen bör ha kommit till ut- tryck genom en förklaring från gäldenä- rens sida. Gäldenären har t.ex. skickat en cirkulärskrivelse till sina borgenärer om att han inställt sina betalningar, eventuellt med uppgift om att han ville försöka få en ac- kordsuppgörelse till stånd. Om uttrycklig förklaring ej lämnats men gäldenären fak- tiskt inställt sina betalningar, måste kon- kurssökande borgenär förebringa insolvens— bevisning i vanlig ordning. Därvid bör be— talningsinställelsen kunna godtagas som be- vis om insolvens, om inte särskilda om- ständigheter föreligger.
Betalningsinställelse kan åberopas av vil- ken borgenär som helst, sålunda även bor- genär vars fordran ännu ej förfallit till be- talning. För tillämpning av den föreslagna regeln krävs, att betalningsinställelsen allt- jämt består när konkursansökningen prö- vas.7
Presumtionen om insolvens i här avsedda fall då utmätning skett eller betalningsinstäl— lelse ägt rum skall enligt förslaget gälla en- dast om annat ej visas. Gäldenären har med andra ord möjlighet att i konkursmålet föra motbevisning om att han är solvent. Han kan t. ex. på grund av arv, förmånlig affärs- uppgörelse, skatteåterbäring eller vunnen process ha blivit i stånd att infria sina för- bindelser i behörig ordning. Om han förmår styrka solvens, skall konkursansökningen avslås.
Beredningen har inte funnit skäl att knyta presumtion om insolvens till det förhållan- det att gäldenären rymt för skuld. En regel härom har knappast någon praktisk bety— delse. I förekommande fall torde insolvens ändå kunna styrkas.
6 Se 1911 års bet. s. 163. 7 Jfr Lawski s. 25 och Olivecrona s. 11.
De övriga nordiska ländernas förslag in— nehåller regler som i sak överensstämmer med 35 andra stycket i beredningens för- slag. I de danska och norska förslagen krävs dock ej, att betalningsinställelsen skall ha kommit till uttryck genom förklaring av gäl- denären.
Tredje stycket. I 3 5 KL upptas som sär- skild konkursgrund mot köpman — för- utom betalningsinställelse — att han under- låtit att efterkomma viss betalningsanma- ning (se närmare under 2.1, där även in- nebörden av begreppet köpman behandlats).
Även förslaget upptar, i tredje stycket, vissa särskilda regler för affärsmässiga för- hållanden. De omfattar i sak samma gälde- närskrets som nu faller under begreppet köpman. Förslaget använder emellertid ej denna något missvisande term — som även omfattar aktiebolag och andra juridiska per- soner — utan knyter i likhet med de dans— ka och norska förslagen direkt an till bok- föringsskyldigheten. Jfr 1 och 2 55 bokfö- ringslagen (1929: 117).8 Förslaget avser så- lunda gäldenär som är eller under det sista året före konkursansökningen varit bokfö- ringsskyldig. Härmed avses även den som varit bokföringsskyldig endast under en del av nämnda år. Beteckningen köpman bör i detta sammanhang lämpligen utmönstras ur KL, varigenom överensstämmelse nås med ackordslagsförslaget.9 Beredningen föreslår därför, att 1935 KL upphävs samt 54 och 55 55 jämkas.
För tillämpning av tredje stycket förut- sätts, att borgenär som söker gäldenären i konkurs har vidtagit vissa där angivna åtgär- der. Han skall först ha krävt gäldenären på klar och förfallen skuld. Kravet kan fram- ställas muntligen eller skriftligen. Då borge- nären måste kunna styrka att krav ägt rum, är naturligtvis skriftlig form (t. ex. rekom- menderat brev) lämplig. Uttrycket klar skuld avses skola ha samma innebörd som enligt 35 andra stycket KL.10 Är fordran ostridig eller har den fastställts genom laga- kraftvunnen dom, skall den betraktas som klar. En fordran är emellertid att anse som klar även när gäldenären bestrider den men
bestridandet är uppenbart ogrundat. Villko- ret att fordringen skall vara klar måste i princip vara uppfyllt vid tiden för kravets framställande.11 Fordringen måste också vara förfallen vid denna tidpunkt.12
Vidare förutsätts, att borgenären minst fyra veckor efter att kravet framställdes har förgäves uppmanat gäldenären att betala inom två veckor. Uppmaningen skall inne- hålla erinran om att konkursansökan kan följa och skall delges i den ordning som fö- reskrivs för stämning i tvistemål. Delgiv- ningen, som ersätter den nuvarande ord- ningen med medverkan av notarius publicus eller två ojäviga personer (resp. växelpro- test), förutsätts skola ske genom borgenä- rens egen försorg. I anslutning härtill kan hänvisas till 22 5 andra stycket delgivnings- lagen (1970: 428). Konkursansökningen skall slutligen ha gjorts inom två veckor från betalningsfristens utgång.
Fordran som avses i tredje stycket behö— ver inte ha uppkommit i gäldenärens rö— relse.13
Skulle gäldenären betala den aktuella skulden före prövningen av konkursansök- ningen, kan tredje stycket ej åberopas. Detta gäller även om betalningen ej skulle vara tryggad mot återvinning. En konkurssö- kande som vill avvisa betalningen med hän- syn till risken för återvinning kan emellertid fullfölja sin ansökan under åberopade av den allmänna insolvensgrunden.14
Insolvenspresumtionen enligt tredje styc- ket kan åberopas endast av borgenär som själva sökt gäldenären i konkurs.
8I SOU 1967: 49 har framlagts förslag till ny bokföringslag kallad lag om skyldighet att föra räkenskaper. —— Termen köpman före- kommer bl.a. i köplagen (4 5) och kommis- sionslagen (2 5).
9 Se U VII s. 99 samt prop. 1970: 136 s. 104 och 106. 10 Jfr Lawski s. 26, Olivecrona s. 11 och We- lamson I 5. 76 ff. Se även rättsfall som anges under 3 5 KL i lageditionen. 11 Se Welamson I 5. 78 med not 15 jämte där angivna rättsfall (även NJA 1967 s. 341), jfr Welamson II 5. 36. 12 Se Welamson I s. 76. 13 Jfr NJA 1875 s. 475, Lawski s. 27 och Welamson I s. 75. 14] fr Lawski s. 27.
På samma sätt som enligt andra stycket har gäldenären enligt tredje stycket möjlig— het att i konkursmålet förebringa bevisning om att han är solvent. Om han lyckas här— med, skall konkursansökningen ej bifallas.
De danska, norska och svenska förslagen beträffande bokföringsskyldiga gäldenärer är helt överensstämmande. Det finska för- slaget har i huvudsak liknande innehåll.
4 %
Paragrafen reglerar frågan vilken verkan som ställd eller erbjuden säkerhet skall ha såsom konkurshinder och har utförligt be— handlats i den allmänna motiveringen (un— der 2.2.3). Därutöver kan här anföras föl- jande.
Första och andra leden i omsatsen av pa- ragrafen gäller såväl då borgenärens ford- ran är förfallen som då den ej är förfallen, medan tredje ledet endast avser en icke för- fallen fordran.
Med pant förstås till en början alla slag av panträtt i lös egendom.1 Enligt 1955 KL skall retentionsrätt jämställas med hand- panträtt i lös egendom. Undantag härifrån gäller f. n. beträffande hyresvärds och jord- ägares retentionsrätt, som emellertid skall försvinna enligt beredningens förslag i Ut- sökningsrätt VIII. Vidare inbegrips panträtt i fast egendom enligt den terminologi som används i JBförslaget, d.v.s. panträtt på grund av inteckning. Av 13 kap. 265 i JBförslaget följer, att tomträtt vid tillämp- ning av KL skall räknas som fast egendom.2 Enligt 195 5 KL i den ändrade lydelse som beredningen föreslagit i Utsökningsrätt VIII skall i KL med panträtt i fast egendom lik- ställas särskild förmånsrätt som på annan grund gäller i egendomen. Härmed åsyftas de reallaster — tidigare även benämnda le- gala panträtter — som är förenade med för- månsrätt enligt 6 5 1 resp. 7 5 1 och 2 i det förslag till förmånsrättslag som på grundval av Utsökningsrätt IX framlagts i prop. 1970: 142.
I lagtexten nämns förutom pant även ”därmed jämförlig säkerhet” i gäldenären
tillhörig egendom. Härigenom innefattas realsäkerheter som varken utgör pant i egentlig mening eller enligt särskilda be- stämmelser i KL skall likställas med pant— rätt men som ändå bör kunna hindra kon- kurs på samma sätt som pant. Exempel här- på är säkerhet i form av äganderättsförbe— håll och lösöreköp.3 Hit kan också böra räknas företagsinteckning,4 om nämligen säkerheten kan anses betryggande. Däremot kan t. v. den förmånsrätt som enligt 5 5 1 i nämnda förslag till förmånsrättslag skall tillkomma hyresvärd eller jordägare ej går— na anses som betryggande säkerhet, då den inte har företagsinteckningens skyddade ställning vid utmätning för annan borgenärs fordran. Se 139 5 UL.5 Som med pant jäm- förlig säkerhet bör vidare anses den för- månsrätt till betalning ur egendom som följer med utmätning.6
Enligt förslaget krävs, att såväl pant som därmed jämförlig säkerhet skall vara betryg- gande. Den skall sålunda beräknas ge full täckning för borgenärens fordran och vara skyddad mot återvinning.
Säkerhet som ställts eller bjuds av tredje man skall enligt förslaget i vissa fall utgöra hinder mot konkurs. Med sådan säkerhet avses inte bara realsäkerhet utan —- enligt uttrycklig föreskrift i andra stycket av para-
1 Ang. olika slags panträtt i lös egendom se U IX s. 97 ff. — Rättsfall betr. pant som kon- kurshinder, se NJA 1907 s. 146 och 1953 s. 719. 2 Enligt JBförslaget skall institutet vatten- fallsrätt avskaffas. Likaså skall den tysta pant- och förmånsrätt som gäller i fast egendom en— ligt 11 kap. 25 i nuvarande JB upphöra. Jfr prop. 1970: 20 del B 1 s. 28 ff, 223 f och 451. 3Betr. lösöreköps likställande med pant se Undén I s. 112 ff, Welamson I 5. 39 och 11 s. 28, Olivecrona s. 11 samt NJA 1915 s. 403 och SvJT 1927 rf s. 7. 4 Att företagsinteckning inte medför panträtt, se NJA II 1966 s. 109. Jfr Hessler i SvJT 1968 s. 567 f. 5 Beredningen överväger i annat samman- hang, om inte hyresvärds eller jordägares för- månsrätt bör likställas med företagsinteckning även i nu berörda hänseende. Se U IX s. 111, jfr prop. 1970: 142 s. 114. 6 I motsats till vad som är vanligt utomlands grundar utmätning enligt svensk rätt inte någon formlig panträtt. Se U IX s. 129 och 131.
grafen — även borgen.7 I första hand gäller detta proprieborgen, d. v. s. borgen där bor- gensmannen ansvarar primärt såsom för egen skuld. De danska och norska förslagen på förevarande punkt avser endast sådan borgen. Beredningen anser emellertid, att även enkel borgen — d.v.s. att borgens- mannens ansvar endast är subsidiärt8 —— bör ha konkurshindrande verkan när borgenä- ren godtagit den som säkerhet för sin ford- ran.
I likhet med vad som gäller i fråga om realsäkerhet skall även borgen vara betryg- gande. Härav följer bl.a. att borgensman- nen måste kunna antagas vara i stånd att infria fordringen, om hans borgensansvar aktualiseras. Det är, typiskt sett, svårare att bedöma värdet av ett på personlig be- talningsförmåga beroende borgensåtagande än värdet av realsäkerhet. I regel torde emellertid även borgen kunna bedömas på ett tillräckligt säkert sätt. Om den t. ex. ut- görs av en bankgaranti, måste den anses betryggande.
Enligt 1862 års lag hade borgenären att styrka otillräckligheten av ställd pantsäker- het. Denna regel ändrades emellertid i gäl- lande KL, och det ankommer nu enligt 6 5 på gäldenären att förebringa sådan utred- ning att den pantsatta egendomen ”skäligen må antagas” räcka till full betalning av fordringen. Kravet på bevisning är sålunda satt relativt lågt.9 Även enligt förslaget bör det i princip åvila gäldenären att visa, att ställd eller erbjuden säkerhet kan antagas vara betryggande. 1 fall som avses i andra ledet av omsatsen i förevarande 4 5 måste gäldenären även visa, att konkursansökning— en strider mot villkoren för säkerhetens stäl- lande. Som berörts i den allmänna motive- ringen krävs inte, att uttryckligt sådant vill- kor föreligger. Det räcker, att omständig— heterna klart ger vid handen att borgenären fått mottaga säkerheten under den förut- sättningen att han ej skulle söka gäldenä- ren i konkurs. Borgenären måste ha känt el- ler bort känna till detta villkor.
I det norska förslaget har upptagits en speciell regel av innehåll, att om rätten en-
dast ”under tvil” finner att det förebragts tillräcklig bevisning för existensen eller om— fattningen av borgenärens fordran, kan kon- kurs vägras under förutsättning att ford- ringen är eller erbjuds bli säkerställd genom betryggande pant i tredje mans egendom. Det synes inte beredningen påkallat att in- föra en liknande bestämmelse för tvek- samma fall. Ovisshet om fordrans existens förutsätter regelmässigt, att gäldenären be- stritt borgenärs konkursansökan eller under— låtit att förklara sig. Målet skall då enligt 13 5 första stycket i förslaget hänskjutas till rätten. Sådant hänskjutande skall ske vare sig det är sökandens egenskap av borgenär eller insolvensfrågan som är tvistig. I fråga om borgenärens behörighet anges i 13 5 and- ra stycket vissa fall, då fordringen utan vi- dare skall godtagas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs.10 Föreligger inte sådant fall, skall borgenären enligt tredje stycket i samma paragraf styrka ford- ringen. Om han inte kan göra det, skall konkursansökningen ogillas.11 Vad angår in- solvensen gäller också i princip, att borgenä- ren skall styrka denna vid äventyr att hans konkursansökan ej kan bifallas. Den an- givna ordningen, som överensstämmer med gällande lag, har veterligen ej medfört några praktiska olägenheter. Det skall tilläggas, att man inte heller på dansk eller finsk sida ve- lat ta upp den norska regeln.
5 %
I 7 5 första stycket KL meddelas bestäm- melser om anhängiggörande av konkurs och om forum i konkursmål. Gäldenärs eller borgenärs konkursansökan skall göras skriftligen hos konkursdomaren i den ort där gäldenären bör inför domstol svara i
7Enligt 1862 års konkurslag (65 2 mom.) kunde gjord konkursansökan i vissa fall avvär- jas genom ställande av ”antaglig borgen". Jfr Welamson I s. 45 not 30.
8Jfr bl.a. Malmström, Civilrätt 3 uppl. s. 136 f.
9 Jfr Lawski s. 31 och Welamson I 5. 40. 10 Detta innebär ej, att fordringens existens fastställs med verkan av res judicata. Bestäm- melsen rör endast frågan om behörigheten att söka i konkurs. 11 Jfr s. 87.
tvistemål som angår gäld i allmänhet. Om ansökningen avser dödsbos egendom, skall den göras hos konkursdomaren i den ort där den döde bort svara i mål som nu sagts. Vidare ges i andra stycket regler om vem som är konkursdomare. Enligt den ändrade lydelse lagrummet nyligen erhållit1 skall den lagfarna domare i tingsrätt som är satt därtill vara konkursdomare. Om antalet konkursmål fordrar det, kan flera konkurs- domare utses. Finns det flera avdelningar av tingsrätten, skall konkursdomare alltid vara ledamot av avdelning, vid vilken de mål som handläggs av honom skall tas upp.
Enligt första stycket i förevarande 55 skall ansökan om konkurs göras skriftligen hos konkursdomaren.2 I 55 andra stycket samt 7 och 855 i förslaget ges föreskrifter beträffande ansökningens innehåll m. rn. Av 204 5 KL jämförd med 33 kap. 3 5 RB föl- jer, att ansökningen får sändas med posten.
Frågan om konkursforum har berörts i den allmänna motiveringen (2.2.5). Som nämnts där anser beredningen, att den fort- satta behandlingen av EECförslaget bör av- vaktas innan forumfrågan omprövas hos oss. I enlighet härmed föreslår beredningen inte nu någon saklig ändring i gällande fo- rumregler. Konkursansökan skall sålunda även enligt förslaget göras hos konkursdo- maren i den ort där gäldenären bör inför domstol svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. De regler som sålunda skall till- lämpas återfinns i 10 kap. 1, 3 och 455 RB.3 I förstnämnda lagrum föreskrivs bl. a., att dödsbo skall sökas vid den rätt där den döde skolat svara. Någon särskild regel om forum för dödsbo behövs därför ej i KL.
Förhållandena vid tiden för konkursan- sökningen bör i princip vara avgörande för konkursdomarens behörighet. Enligt 10 kap. 155 RB gäller visserligen för rättegång i tvistemål, att ändring i förhållande som be- tingar domstolens behörighet är utan ver- kan, om den inträffar efter stämningens del- givning. Härav torde motsättningsvis följa, att ändring som skett efter stämningsansö- kans ingivande men före delgivning av stäm— ningen inverkar på domstolens behörighet.
Vad som sålunda gäller beträffande stäm- ning synes emellertid ej behöva ha motsva- rande tillämpning i mål som anhängiggörs genom ansökan. Genom att, såsom skett i rättsfallet NJA 1915 s. 403, tiden för kon- kursansökan anses avgörande vinns bl.a. fördelen, att forum blir detsamma oavsett om ansökningen gjorts av gäldenären, då någon delgivning ej blir aktuell, eller av bor- genär. Skulle borgenärs konkursansökan ha inkommit till konkursdomare, som då ej var behörig men som vid tiden för delgivningen blivit behörig genom att gäldenären fått ny mantalsskrivningsort, bör det godtagas. Att avvisa ansökningen är i detta läge menings— löst, eftersom ny ansökan skulle göras hos samma konkursdomare (jfr även 17 5 andra st. i förslaget).4 Det bör i detta sammanhang påpekas, att om konkursansökan inkommit till obehörig konkursdomare, denne enligt 65 första stycket i förslaget skall genast sända ansökningen till behörig konkursdo- mare. Vidare skall enligt 65 andra stycket konkurs kunna flyttas från en konkurs— domstol till en annan.
Bestämmelserna om konkursforum skall iakttagas ex officio i första instans men ej i högre instans.5
Förslaget gör ej ändring i vad som f.n. gäller eller anses gälla beträffande svensk domstols behörighet i internationellrättsligt
1 SFS 1969: 805. Lagändringen träder i kraft 1/1 1971. Kungl. Maj:t har dock beretts möj- lighet att förordna om tidigare ikraftträdande med avseende på vissa underrätter. 2 Att institutionen konkursdomare framdeles bör avskaffas, se ovan 5. 68. 3 Jfr Lawski s. 33 med not 2, Welamson I s. 85 och NJA II 1935 s. 8. Forumbestämmelser har också meddelats i speciallagstiftningen för vissa juridiska personer, se t. ex. 2265 i lagen (1944: 705) om aktiebolag och 245 i lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag. 4Se ang. vad här anförts Olivecrona s. 13, Welamson I s. 85 f och II 5. 38 not 1 samt Wa— lin i SvJT 1962 s. 717. Jfr även SvJT 1944 rf s. 7. 5 10 kap. 175 punkt 7 och 195 RB. Borge— när har ansetts berättigad att med åberopande av domstolens bristande behörighet föra talan mot konkursbeslut som meddelats på ansökan av annan borgenär eller av gäldenären. Se NJA 1892 s. 24 och 316, jfr Welamson I 5. 86 f.
hänseende.6 I anslutning härtill bör påpe- kas, att det enligt 18 a 5 KL i vissa fall skall i konkursbeslut anges på vilken omständig- het konkursdomstolen grundat sin behörig- het. Beredningen föreslår, att denna bestäm- melse utgår ur KL och i stället tas upp bland de avsedda tillämpningsföreskrifterna. Detta överensstämmer med vad som i prop. 1970: 136 (s. 86) föreslagits i fråga om mot- svarande bestämmelse i ackordslagen (jfr 17 5 i förslaget enligt U VII jämte motiv s. 105).
Bestämmelserna i 75 andra stycket KL om vem som skall vara konkursdomare m. ni. kan enligt beredningens mening i stäl- let lämpligen tas upp i tingsrättsinstruktio- nen (1970: 108).
Enligt andra stycket i förevarande 55 i förslaget skall sökanden — antingen gälde- nären själv eller borgenär — ange och styrka de omständigheter som betingar kon- kursdomarens behörighet, om de ej är kända. Denna bestämmelse överensstämmer med 6 5 andra stycket i ackordslagsförslaget enligt prop. 1970: 136 (se motiven i U VII s. 86 f, jfr bl.a. 42 kap. 25 RB). Sökanden bör endast i klara fall kunna utgå från att konkursdomaren känner till de omständig- heter som grundar hans behörighet. Ett ex— empel är, att det är notoriskt att gäldenä— ren har sitt hemvist inom konkursdomarens område.
Om konkursdomaren finner, att han en- ligt 7 5 KL inte är behörig att ta befattning med konkursansökan, skall han f.n. enligt 10 5 KL genast meddela beslut om avvisning och teckna det på ansökningen. Bered- ningen föreslog i Utsökningsrätt VII, att 10 5 skulle modifieras. Bl.a. om det ej av konkursansökan framgick vem som var be- hörig konkursdomare skulle sålunda sökan- den föreläggas att avhjälpa bristen inom viss tid efter att han fått del av föreläggandet. Efterkom sökanden ej föreläggandet, skulle ansökningen avvisas, om bristen inte av- hjälpts på annat sätt. Detta förslag har i prop. 1970: 136 fått en något avvikande ut- formning, ehuru någon ändring i sak inte torde ha varit åsyftad. Beredningens före-
varande förslag upptar under 55 tredje stycket en reglering som överensstämmer med propositionen. Jfr även 9 5.7
6 5
Första stycket i denna paragraf har be— rörts i den allmänna motiveringen (2.2.5). Det överensstämmer med 10 a 5 i det förslag till ändring i KL som på grundval av Ut- sökningsrätt VII framlagts i prop. 1970: 136 och har sin motsvarighet även i 65 tredje stycket ackordslagsförslaget.1 Den rättsliga betydelsen av bestämmelsen är främst, att återvinningsfrister inte försitts, om konkurs- ansökan råkar inges till fel forum. Dess- utom bevaras förmånsrätt vars omfattning är beroende av tiden för konkursansökan, även om ansökningen gjorts hos obehörig konkursdomare. Vad nu sagts följer av fö- reskriften att ansökan skall anses gjord när ansökningshandlingen inkom till den ur- sprungliga konkursdomaren. I detta sam- manhang kan nämnas, att om högre rätt en- ligt 10 kap. 20 5 första stycket RB hänvisar konkursmål från obehörigt till behörigt fo- rum, torde fristerna räknas till den redan gjorda konkursansökningen.2
Det bör understrykas, att konkursansökan som inkommit till obehörig konkursdomare skall vidarebefordras endast om det framgår av handlingarna vem som är behörig kon- kursdomare. Den förra konkursdomaren be- höver inte göra några egna efterforskningar i saken. Om det inte genast kan konstateras vem som är behörig konkursdomare, skall
6KL innehåller, frånsett 18a5, inte några särskilda regler med avseende på internatio- nella förhållanden. Jfr däremot 1933 års nor- diska konkurskonvention och 1934 års båda la- gar i anslutning till denna. Betr. doktrin och praxis se Welamson I s. 87 med hänvisningar, NJA II 1935 s. 1 ff, Lawski s. 34, Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål och även Beckman, Svensk domstolspraxis i internationell rätt.
7 Jfr U VII s. 87 och 136 f samt prop. 1970: 136 s. 90 och 133. 1 Aug. motiveringen se U VII s. 83, 87 f och 136 f, jfr prop. 1970:136 5. 90 och 133. Jfr även betr. liknande samverkan mellan krono- fogdemyndigheter bl.a. 215 i utsökningskun- görelsen (1969: 18). 2Jfr Welamson I 5. 86 och SvJT 1969 s. 922 f.
föreläggande om komplettering utfärdas (se 5 5 tredje st. i förslaget).
Enligt det danska förslaget skall konkurs- ansökan som ingetts till obehörig skifteret sändas vidare till den behöriga skifteretten jämte anteckning om dagen för mottagan- det. I det finska förslaget föreskrivs, att obe- hörig konkursdomare skall hänskjuta in— kommen konkursansökan till behörig kon- kursdomare och att ansökningen skall anses gjord när den inkom till den förra konkurs- domaren. Som framgått av den allmänna motiveringen avviker det norska förslaget från de övriga. Även den norska lösningen innebär emellertid, att återvinningsfrister o. 1. skall kunna bevaras trots att konkursan- sökan gjorts vid orätt forum.
Om det sedan konkurs beslutats finnes föreligga synnerliga skäl att konkursen handläggs på annan ort, kan konkursdoma- ren enligt andra stycket i 6 5 i förslaget be- stämma, att konkursen skall handläggas av konkursdomaren på den andra orten.3 In- nan det sker skall samråd äga rum. Bestäm- melsen är ny och har motiverats i det före- gående (under 2.2.5). Den utgår från att konkursen beslutats av konkursdomare eller konkursdomstol som var behörig enligt fo- rumreglerna. Konkursdomaren på den and- ra orten behöver inte vara behörig enligt dessa regler för att överflyttning skall kunna ske. Sistnämnda konkursdomare skall vara bunden av det beslut om överflyttning som meddelas.4 Givetvis kan överflyttning ske till lämplig konkursdomare även i fall då konkursen av förbiseende först upptagits vid orätt forum.5 En följd av överflyttning är, att behörig konkursdomstol i fortsättningen blir den domstol där konkursdomaren finns.
Som förut nämnts innehåller de övriga nordiska förslagen bestämmelser som mot- svarar 6 5 andra stycket i beredningens för- slag. Enligt det danska förslaget kan sålunda presidenten för vederbörande landsret hän- visa behandlingen av konkursbo till annan skifteret än den där konkursansökan skall göras, om det är mera ändamålsenligt att konkursboet behandlas vid den andra skifte-
retten. Det finska förslaget överensstämmer med det svenska. Enligt det norska förslaget kan högsta domstolens ”kjaeremålsutvalg” föra över behandlingen av konkurs till an- nan skifterett än den som är behörig enligt forumreglerna, om tungt vägande hänsyn ta- lar för det.
7 &
Denna paragraf motsvarar 85 KL.1 Be- stämmelsen i 85 tredje stycket KL ersätts emellertid av 9 5 iförslaget.
Av 15 jämförd med 35 första stycket i förslaget följer, att gäldenärs konkursansö- kan i tydlighetens intresse bör innehålla uppgift om att han anser sig vara insolvent. Gäldenären skall vidare enligt 5 5 andra stycket ange och styrka de omständigheter som betingar konkursdomarens behörighet, om de ej är kända. Därjämte föreskrivs i första stycket av förevarande 7 5, att gälde— nären bör i två exemplar bifoga en på visst sätt upprättad förteckning över boets till- gångar och skulder. Underlåtenhet av gälde- nären att ge in sådan bouppteckning bör lik— väl i normala fall ej hindra, att ansök— ningen ändå upptages till prövning. Om emellertid konkursdomaren undantagsvis skulle finna att ansökningen till följd av un- derlåtenheten och i förening med övriga omständigheter är så bristfällig att den ej kan prövas samt gäldenären ej efterkommer föreläggande om komplettering, skall ansök- ningen avvisas (9 5 jfrd med 5 5 tredje st.).
Genom bouppteckningen kan konkursdo— maren genast få en bild av boets omfattning och beskaffenhet till ledning för den fort- satta handläggningen. Bouppteckningen kan också medföra lättnad för en blivande för- valtare (se 54 5 KL) och göra det obehövligt att förordna god man vid 5. k. fattigkonkurs (se 185 5 2).
3Jfr liknande bestämmelse betr. brottmål i 19 kap. 7 5 andra st. RB.
4 Jfr Gärde m. fl. s. 230 ang. lämplighetshän— syn vid överflyttning av brottmål. 5Något praktiskt behov av en motsvarande regel om överflyttning av ackordsärenden har inte synts föreligga. 1Ang. förarbetena till 85 KL se 1911 års bet. s. 179 f, 1919 års bet. s. 160 och NJA II 1933 s. 678 f.
Så snart förvaltare enligt 43 5 KL utsetts skall konkursdomaren överlämna det ena exemplaret av bouppteckningen till ho- nom.2
Enligt 85 andra stycket KL skall vid dödsbodelägares konkursansökan fogas bouppteckning efter den döde eller uppgift om dagen för inregistrering. Om bouppteck— ning ej har förrättats, skall lämnas trovärdig uppgift om delägarna och upplysning om deras adresser m.m. Dessa regler är för- anledda av den ordning som enligt 11 5 and- ra stycket KL gäller för prövning av kon— kursansökan från enskild dödsbodelägare och som förutsätter närmare uppgifter om delägarna.3 Ordningen enligt 11 5 andra stycket KL ersätts i förslaget av regleringen i 2 5 andra punkten. Även för tillämpning av sistnämnda lagrum fordras upplysning om dödsbodelägarna. Att uppgifter lämnas be- träffande dödsboet kan f. ö. vara Värdefullt också från andra synpunkter. I andra styc- ket av förevarande 75 har därför gällande bestämmelse om vad som skall bifogas dödsbodelägares konkursansökan behållits. Beredningen har ansett lämpligt att låta be— stämmelsen gälla även när konkursansökan görs av dödsboet som sådant, t. ex. genom boutredningsman? Bestämmelsen innebär, att där görs undantag från första stycket i paragrafen.
Som nämnts räcker det enligt KL, att uppgift lämnas om dagen för inregistrering av bouppteckning. Anledningen härtill är uppenbarligen, att konkursdomaren efter in- registreringen förutsatts ha tillgång till bouppteckningen och att han sålunda kan få fram behövliga upplysningar med ledning av uppgift om registreringsdagen.5 Bered- ningen har ej velat frångå den gällande ord- ningen, ehuru konkursforum inte nödvän- digtvis behöver sammanfalla med forum för inregistrering av bouppteckning.6 Det möter inga praktiska svårigheter att vid behov in- förskaffa t. ex. fotostatkopia av bouppteck- ning som inregistrerats på annat håll. Enligt förslaget skall uppgift lämnas om att inre- gistrering skett. Därvid bör anges både tid och plats för inregistreringen.
Även såvitt angår andra stycket i 7 5 i förslaget kan konkursdomaren enligt 9 5 ut- färda föreläggande om komplettering. För att 2 5 skall kunna tillämpas måste sådant föreläggande alltid utfärdas, när konkursan- sökan från dödsbodelägare är bristfällig i de hänseenden varom här är fråga (jfr 85 tredje st. i KL). Om boutredningsman söker dödsboet i konkurs, måste han självfallet styrka sin behörighet.
8 &
Paragrafen ersätter 9 5 KL. I gällande lag föreskrivs, att borgenär som söker gäldenären i konkurs skall uppge sin fordran i ansökningen. Om han underlåter det, skall enligt 10 5 KL ansökningen genast avvisas. Regleringen har ansetts innebära, att borgenär med flera fordringar mot gälde- nären inte får åberopa annan fordran än den (eller dem) som han uppgett i konkurs- ansökningen. Detta gäller inte bara om den uppgivna fordringen visar sig ej kunna styr- kas utan även om den betalas av gäldenä- ren.1
Enligt beredningens mening finns det inte tillräckliga skäl att ålägga borgenär ovillkor— lig skyldighet att uppge sin fordran i kon— kursansökningen, vid äventyr att denna omedelbart avvisas. Om borgenären har fordran som han ej uppgett, skulle avvisning få till följd, att han måste göra en ny ansö- kan och därvid uppge fordringen. Inkom- mer den nya ansökningen inom tre veckor från avvisningen, skall enligt 17 5 andra stycket i förslaget dagen för den första an- sökningen vara avgörande för beräkning av återvinningsfrister och vissa förmånsrätters omfattning. En sådan omgång är opraktisk.
2Se 1919 års bet. s. 160, jfr Lawski s. 37. Aug. det fallet att endast ett exemplar av bo- uppteckningen ingetts, se Lawski s. 36 och 295 samt Welamson I 5. 88 not 15 (avvikande ståndpunkt).
3 Se NJA II 1933 s. 679 och Lawski s. 37. 4 Jfr NJA II 1933 s. 679. 5 Jfr 19 kap. 25 ÄB och Guldberg—Bergen- dal s. 73 f. 6Se 20 kap. 85 ÄB och motiven till 25 i förslaget. 1 Se NJA 1958 s. 2 (jfr 1935 s. 126) och SvJT 1928 rf s. 2. Jfr Welamson I s. 43 (med not 25) och 88 samt Nyman i SvJT 1959 s. 613 ff.
I 85 föreslås visserligen, att borgenären skall uppge sin fordran i konkursansökning- en. Detta innebär emellertid inte, att ansök— ningen skall omedelbart avvisas, om borge- nären försummat att uppge sin fordran. Försummelsen medför, att konkursdomaren med stöd av 95 i förslaget skall förelägga borgenären att inkomma med komplettering i angivna hänseende. Efterkommer borgenä- ren ej föreläggandet och kvarstår bristen, skall ansökningen avvisas.
Ehuru 'det är obligatoriskt att lämna upp- gift om en fordran, får borgenär anses oför- hindrad att senare i konkursmålet åberopa annan fordran än den han först uppgett, t. ex. om den sistnämnda betalats. En sådan befogenhet står i god överensstämmelse med 13 kap. 3 5 tredje stycket RB, enligt vilken det inte anses som ändring av talan om kä- randen, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.2 Det skulle också vara i det närmaste menings- löst att inte tillåta borgenären att åberopa annan fordran, eftersom han kan återkom- ma enligt vad som sägs i 17 5. Ett för- hållande för sig är att borgenären enligt särskilda bestämmelser i RB, t.ex. 43 kap. 10 5, kan vara förhindrad att åberopa ny omständighet. Dessa regler bör gälla även när boroenär åberopar annan fordran än tidigare.
En följd av den föreslagna ordningen bör vara, att en konkursansökan skall ogillas och ej avvisas, om borgenären inte kan styr- ka att han har någon fordran (jfr rättsfallet NJA 1958 s. 2). Om borgenären inte efter— kommer föreläggande enligt 9 5, jämförd med 5 5 tredje stycket, i förslaget att uppge fordran som han vill åberopa, skall emeller- tid ansökningen avvisas.
Borgenär skall enligt förslaget i konkurs- ansökan även ange övriga omständigheter på vilka han grundar yrkandet. Det hindrar ej att han senare under konkursmålets fort- satta handläggning får åberopa andra om- ständigheter (jfr ovan). Saken måste enligt förslaget anses gälla gäldenärens försättan- de i konkurs, oavsett vilka skäl som åbero- pas.3
Borgenärs konkursansökan kan inte bifal-
las, om han ej under målets handläggning angett vilken eller vilka omständigheter han vill åberopa till stöd för sin ansökan.4 Inne- håller ej ansökningen uppgift härom, bör föreläggande om komplettering enligt 95 i förslaget utfärdas. Borgenär som sålunda kompletterat sin ansökan är oförhindrad att även därefter åberopa ny omständighet, i den mån det är tillåtet enligt RBS regler härom.5
Enligt 95 KL bör borgenärs konkursan- sökan innehålla uppgift om borgenärens och gäldenärens hemvist och postadress. Sär- skild föreskrift härom har ansetts överflö— dig.6 I övrigt motsvarar förslaget i huvudsak nämnda lagrum i KL. Angående påföljden av att ansökningshandlingar ingetts i endast ett exemplar se 204 5.7
9 &
I 10 5 KL anges vissa fall då konkursan- sökan genast skall avvisas och beslut därom tecknas på ansökningshandlingen. Detta skall ske, om konkursdomaren ej är behörig att pröva ansökningen, om borgenär som gjort ansökan inte uppgett sin fordran i denna eller om ansökan av annan orsak ej kan upptagas.1 Som framgått vid 55 ovan har ny lydelse av nämnda 10 5 föreslagits i prop. 1970:136. Enligt den sålunda före- slagna lydelsen gäller, att konkursansök- ningen skall avvisas om det ej framgår av ansökningen vem som är behörig konkurs- domare eller om den eljest är bristfällig och sökanden ej efterkommer föreläggande att avhjälpa bristen.
Det fallet att det ej framgår av konkurs- ansökningen vem som är behörig konkurs— domare regleras genom 5 5 tredje stycket i nu förevarande förslag. Enligt 9 5 i förslaget
? Jfr Welamson I 5. 99 f. 3 Se 1911 års bet. s. 180, Lawski s. 37, Olive- crona s. 13 samt Welamson I 5. 88 f och 99 f.
4 Jfr Welamson 1 s. 88 not 18. 5 Jfr vid not 2 ovan.
6 Jfr 33 kap. 15 RB (även 25 i 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden). 7Jfr Welamson 1 s. 88 not 15 och 89 not 20. 1 Jfr bestämmelsen om kompletteringsföre- läggande i 8 5 tredje st. KL.
skall samma regler gälla, om konkursansö- kan i de hänseenden som avses i 7 eller 8 5 eller eljest är så bristfällig att den ej kan prövas. Beträffande tillämpningen av 9 5 hänvisas till motiven till 7 och 8 55. I fråga om behörighetshandlingar blir i första hand bestämmelserna i 11 kap. 45 och 12 kap. 9 5 RB tillämpliga.
105
Om gäldenärs konkursansökan upptages, skall konkursdomaren enligt 11 5 första stycket KL genast meddela beslut om gälde- närens försättande i konkurs.
En konkursansökan från gäldenär kan vara sådan att den bör avvisas omedelbart.1 Gäldenärs konkursansökan kan också behö- va kompletteras i olika avseenden innan den kan upptagas till prövning (se 5 5 tred- je st. och 95 i förslaget).
Upptages gäldenärs ansökan, skall den enligt förslaget genast prövas av konkursdo— maren. Om särskilda skäl föreligger mot att gäldenären försätts i konkurs, skall dock målet hänskjutas till rättens prövning. Målet skall med andra ord lämnas till rättens be- dömning, när det finns särskilda skäl att inte godtaga gäldenärs uppgift att han är insol— vent (se 3 5 första st. i förslaget).
Om målet inte hänskjuts till rätten, skall konkursdomaren genast försätta gäldenären i konkurs.2
Enligt 185 i förslaget kan gäldenär, som på egen ansökan försatts i konkurs, efter be- svär i högre instans få beslutet ändrat, om det visas att han är solvent. I övrigt får han inte återkalla sin ansökan sedan konkurs be— slutats.
115
Borgenärs konkursansökan bör ibland av- visas omedelbart. Gäldenären är t. ex. redan försatt i konkurs. Ibland kan komplette- ringsföreläggande behöva utfärdas (se 5 5 tredje st. och 9 5 i förslaget).
Om borgenärs ansökan upptages till pröv— ning, skall bestämmelserna i förevarande 115 i förslaget tillämpas. Paragrafen mot- svarar med vissa jämkningar 12 5 KL enligt dess nyligen ändrade lydelse.1
Enligt 125 KL kan den föreskrivna för- klaringstiden för gäldenären, maximalt en vecka, utsträckas på grund av att han vistas utomlands eller eljest i särskilt fall anled— ning föreligger. Tiden får dock inte sättas längre än som oundgängligen krävs och ej över sex veckor. I förslaget har utlandsvis— telse inte ansetts behöva framhållas särskilt. Det föreskrivs endast, att förklaringstiden får utsträckas om särskilda skäl föreligger. Som exempel på sådant skäl kan nämnas _ förutom att gäldenären befinner sig på av- lägsen utrikes ort — att saken är så omfat- tande eller invecklad att gäldenären behöver god tid på sig. Då det emellertid är angelä- get att konkursmål handläggs skyndsamt, har den längsta medgivna förklaringstiden i förslaget begränsats till en månad. Denna tid bör med de snabba kommunikationerna i våra dagar räcka. Konkursdomaren bör ej medge längre förklaringstid än som kan an— ses vara absolut nödvändig i det särskilda fallet.
I förhållande till 12 5 KL innehåller för- slaget i övrigt endast jämkningar av närmast formell natur. Det kan nämnas, att kostna— den för sådan vård av gäldenärens egendom som avses i 115 tredje stycket i förslaget skall vara förenad med förmånsrätt enligt 105 i förslaget till förmånsrättslag enligt prop. 1970: 142.2
125
I 175 KL ges särskilda regler angående förfarandet, när gäldenären avlidit sedan borgenär sökt honom i konkurs eller när borgenär söker dödsbo i konkurs. Har kon— kursansökan gjorts av borgenär och dör gäl- denären utan att ha medgett ansökningen,
1Betr. omedelbar avvisning se U VII s. 87 och 137, jfr prop. 1970: 136 s. 90 och 133. Ang. förmyndares medgivande jfr Welamson I 5. 92 mot 5.
2Ang. beteckningen på beslut i konkursan— sökningsmål och formen för uppsättande av sådant beslut se Welamson I 5. 108 f. Jfr lLU 1962: 11.
1 Se SFS 1969: 805 och 1970: 444. 2Se U IX s. 145. Det bör anmärkas, att nämnda 10 5 i förslaget till förmånsrättslag motsvarar 125 i beredningens förslag till för- månsrättsordning.
skall sålunda, om målet ej hänskjutits till rätten, dödsboet föreläggas att förklara sig över ansökningen inom 14 dagar efter del— fåendet. Om i fall, då dödsbo inte står under förvaltning av boutredningsman, ej alla dödsbodelägare medger ansökningen och denna därför skall prövas av rätten, skall dödsbodelägare med okänd vistelseort eller på avlägsen utrikes ort särskilt kallas i enlig- het med bestämmelserna i 15 5 första styc- ket delgivningslagen.1 Är målet hänskjutet till rätten när gäldenären dör, skall dödsboet kallas att yttra sig över ansökningen inför rätten. Frånvarande delägare skall kallas en— ligt nyssnämnda bestämmelser. Om borge— när söker dödsbo i konkurs, skall angivna regler också tillämpas i fråga om ansökning— ens delgivning med dödsboet och delägares kallande till rätten.
De fall som avses i 17 5 KL synes kunna regleras på ett enklare och mera ändamåls— enligt sätt. Enligt beredningens mening bör dödsboet i första hand ställas under förvalt- ning av boutredningsman (jfr 25 andra punkten i förslaget). Sådan förvaltning kan leda till frivillig uppgörelse med borgenä— rerna eller offentligt ackord (se nedan). Den ger ofta ett bättre ekonomiskt utbyte för borgenärerna. I första stycket av 125 i förslaget sägs därför, att om gäldenären av- lidit sedan borgenär gjort konkursansökan, rätten skall efter anmälan av konkursdoma- ren förordna att boets egendom skall avträ— das till förvaltning av boutredningsman, om det ej redan skett (jfr dock tredje st. i pa- ragrafen). Konkursdomaren skall förelägga dödsboet att inkomma med förklaring över ansökningen inom två veckor efter att boet fått del av ansökningen. Om målet redan hänskjutits till rätten, skall boet i stället kallas att yttra sig över ansökningen.
Förslaget utgår från att det är rätten i den ort där gäldenären har sitt konkursforum som skall förordna om egendomens avträ- dande till förvaltning av boutredningsman och utse boutredningsman?
Boutredningsmannen företräder dödsboet (se 19 kap. 11 och 12 55 ÄB). Om han anser
att boet är solvent, har han att i vanlig ordning bestrida borgenärens konkursansö- kan. Finner boutredningsmannen att boet är insolvent, skall han enligt 19 kap. 115 ÄB — i den lydelse som föreslagits i prop. 1970: 136 —— i första hand försöka nå upp- görelse med borgenärerna eller åstadkomma offentligt ackord. Detta tar sin tid. Med hänsyn härtill föreslås, att borgenärens kon- kursansökan skall på begäran av boutred- ningsmannen — vare sig denne förordnats i anledning av förevarande paragraf eller ej —— kunna förklaras vilande i avvaktan på uppgörelse eller ansökan om förhandling om offentligt ackord, om det ej finns sär- skilda skäl antaga att borgenärens rätt är i fara. Denna reglering har sin förebild i 7 5 andra stycket i beredningens förslag till lag om ackordsförhandling i Utsökningsrätt VII, vilken bestämmelse motsvaras av lik- nande föreskrift i 95 (jfr även 13 5) i ac- kordslagsförslaget enligt prop. 1970:136.3 Beslut om vilandeförklaring enligt 12 5 i fö- revarande förslag meddelas av konkursdo- maren eller, om målet hänskjutits till rätten, av denna.
Om boutredningsmannen redan från bör- jan bedömer det vara utsiktslöst att nå frivil- lig uppgörelse eller offentligt ackord, bör han inte begära, att borgenärens konkursan- sökan skall förklaras vilande. Han skall då enligt 19 kap. 115 ÄB avträda dödsboets egendom till konkurs, vilket i här avsedda fall kan ske genom att han medger borgenä- rens ansökan. Om boutredningsmannen först utverkat beslut om vilandeförklaring men sedermera finner att frivillig uppgörel- se eller offentligt ackord ej kan komma till stånd, bör han förfara på motsvarande sätt. Det är av vikt, att boutredningsmannen handlar så skyndsamt som möjligt. Kon- kursdomaren får vaka över att saken ej drar ut på tiden.
Enligt 21 kap. 15 ÄB blir delägarna i
1Jfr den ändrade lydelse 175 KL erhållit genom SFS 1970: 444.
? Betr. forum se vid 2 5. 3 Betr. motiveringen se U VII s. 91 f, jfr s. 107 f. Se även angivna prop. s. 93. Ang. vilan- deförklaring av konkursansökningsmål jfr We- lamson I 5. 98 f.
dödsbo personligen ansvariga för den dödes kända skulder, om boets egendom ej avträds till förvaltning av boutredningsman — eller konkurs —— efter ansökan som görs senast en månad efter att bouppteckning förrättades. Det är tydligt, att dödsbodelägarna blir be- friade från risken att få svara för skulderna även när dödsboets egendom, efter kon- kursansökan inom nämnda tid, med tillämp- ning av förevarande 12 5 första stycket i förslaget avträds till förvaltning av boutred— ningsman.4
Första stycket i 12 5 i förslaget avser inte det fallet att gäldenären dör sedan han för- satts i konkurs. Denna situation behandlas ej i gällande KL och hör f. ö. inte till de frå- gor rörande konkursens inledningsskede som hör hemma i 1 kap. KL.5
Vad som föreslagits i första stycket av fö- revarande 12 5 bör ha motsvarande tillämp- ning, när borgenär gör ansökan om att döds- boet efter redan avliden gäldenär skall för- sättas i konkurs. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens andra stycke. Söker borgenär dödsbo i konkurs, skall sålunda boet regelmässigt avträdas till förvaltning av boutredningsman och sådan person utses, om det ej skett (jfr 19 kap. 1 5 ÄB ang. bor- genärs rätt att begära förordnande om för- valtning av boutredningsman). På boutred- ningsmannens begäran kan konkursansök— ningen förklaras vilande enligt vad som sagts ovan. Även i det fallet att dödsboets egendom vid tiden för borgenärens konkurs- ansökan redan är avträdd till förvaltning av boutredningsman har boutredningsmannen enligt förslaget möjlighet att begära, att kon— kursansökningen förklaras vilande i avvak— tan på uppgörelse eller ansökan om för- handling om offentligt ackord. Som förut— sättning gäller dock också här, att det ej föreligger särskilda skäl antaga att borgenä- rens rätt är i fara. Denna ordning torde inte medföra några olägenheter för borgenären utan bör tvärtom leda till bättre ekonomiskt utbyte.G
Det kan möjligen tänkas förekomma, att borgenärs konkursansökan i fall som avses
i förevarande 12 5 är helt obefogad. Det kan då vara onödigt att belasta dödsboet med kostnad för förvaltning av boutred- ningsman. Med tanke härpå föreslås i ett tredje stycke av paragrafen, att beslut om att boet skall avträdas till förvaltning av boutredningsman inte får meddelas, om det är uppenbart att anledning till konkurs ej föreligger. Angående dödsbodelägares möjlighet att få beslutet hävt se 19 kap. 6 5 ÄB. Om skadeståndsansvar vid obefogad konkursansökan se 216 5 KLförslaget.
135
Om gäldenären medger borgenärs kon- kursansökan, skall konkursdomaren enligt 13 5 KL genast meddela beslut om gäldenä- rens försättande i konkurs. Bestrider gälde- nären ansökningen eller uteblir han med förklaring trots att behörig delgivning skett, skall målet hänskjutas till rätten.
Dessa bestämmelser ersätts av första styc- ket i förevarande 13 5 i förslaget. När gälde- nären medger borgenärs konkursansökan, skall enligt förslaget 105 ha motsvarande tillämpning. Detta innebär, att konkursdo- maren som regel genast skall pröva ansök— ningen och försätta gäldenären i konkurs. Om det trots gäldenärens medgivande före- ligger särskilda skäl mot konkurs (se 35 första st. i förslaget), skall målet hänskjutas till rättens prövning.
Bestrider gäldenären ansökningen eller underlåter han att sedan delgivning skett förklara sig, skall målet enligt förslaget lik- som f.n. alltid hänskjutas till rätten. I fall av bestridande gäller detta vare sig gäldenä- ren bestrider att sökanden har fordran eller att gäldenären är insolvent.
Om gäldenären medger ansökningen se- dan den hänskjutits till rätten, bör konkurs- domaren anses oförhindrad att, om saken är
4 Se Guldberg—Bergendal s. 174. 5 Jfr Welamson I 5. 147. 6 F.n. har borgenär oinskränkt rätt att få in- solvent dödsbo försatt i konkurs, även om boet är avträtt till förvaltning av boutred- ningsman. Jfr Olivecrona s. 14 och Guldberg— Bergendal s. 95.
klar, inställa rättens sammanträde och själv besluta om gäldenärens försättande i kon- kurs.1
När borgenär gjort konkursansökan, kan uppkomma fråga om ersättning för rätte- gångskostnad i målet. Härvid blir bestäm- melserna i 18 kap. RB om kostnader i tviste— mål i princip tillämpliga.2 Prövas ansök- ningsmålet av konkursdomaren, får han an- ses behörig att samtidigt besluta i uppkom- mande kostnadsfrågor. Den som vill begära ersättning för rättegångskostnad i anledning av konkursansökan borde rätteligen göra det i konkursmålet-'i Enligt vad som påpekats i annat sammanhang anser beredningen emel- lertid, att man bör godtaga begäran om kostnadsersättning som framställs först ge- nom bevakning i efterföljande konkurs.4
Borgenärs kostnad för gäldenärens försät- tande i konkurs avses bli förenad med för- månsrätt enligt 105 i det förslag till för- månsrättslag som framlagts i prop. 1970: 142.
Andra och tredje styckena i 13 5 i försla- get överensstämmer i sak helt med 15 5 KL!) Vissa påpekanden i anslutning till förslaget kan emellertid vara på sin plats.
Borgenär som gör konkursansökan måste i första hand visa, att han har fordran mot gäldenären eller med andra ord att han är behörig sökande. Han måste vidare — eventuellt med hjälp av 35 i förslaget —— visa, att konkursanledning föreligger. Som framgår av lagtexten gäller andra och tredje styckena i förevarande 135 endast frågan om borgenärens behörighet att söka gälde- nären i konkurs. Enligt andra stycket skall där avsedda fordringar utan närmare pröv- ning godtagas som stöd för sådan behörig- het.
Vid prövning av insolvensfrågan måste konkursdomstolen räkna med möjligheten att den åberopade fordringen inte finns, om saken ej är klar. Detta gäller t. ex. även om fordringen fastställts av domstol men domen ännu ej vunnit laga kraft. Har åter domen i fordringsmålet vunnit laga kraft när kon- kursdomstolen eller högre rätt prövar kon-
kursansökningen, skall fordringen utan vi- dare godtagas.G
Det kan tänkas, att borgenär, som vill styrka sin behörighet med åberopande av 135 andra stycket, önskar få sin ansökan förklarad vilande i avvaktan på att hans fordran hinner fastställas av domstol. Med hänsyn till den skyndsamhet varmed kon- kursmål skall behandlas bör emellertid vi- landeförklaring inte äga rum av sådant skäl. Sökanden får i det läget styrka sin fordran i konkursmålet på vanligt sätt (jfr 13 5 tredje st.). En sak för sig är, att uppskov kan bevil- jas enligt 16 5 andra stycket i förslaget.7
De fall då borgenären enligt 135 tredje stycket i förslaget har att styrka sin fordran och därmed sin behörighet har även berörts i motiven till 1 5 första stycket.
Till sist kan påpekas, atti 15 5 första styc- ket KL nämns det fallet att överexekutor meddelat föreskrift om verkställighet av skiljedom (jfr 46 5 UL). Beredningen ämnar i samband med arbetet på ny utsökningsbalk föreslå, att överexekutor avskaffas.s
14 5
Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag.
Enligt 21 5 i förslaget förlorar gäldenären genom konkursbeslutet rådigheten över den egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åtaga sig förbindelser med verkan att de kan göras gällande i konkursen. När konkurs beslutats, tar konkursförvaltningen hand om boet, frånsett s.k. fattigkonkurser.
1 Även vid tillämpning av gällande lag skall konkursdomaren meddela beslut om konkurs och inhibera handläggningen vid rätten, se Lawski s. 42.
2 Jfr t. ex. NJA 1966 s. 445. 3 Se 18 kap. 145 RB och NJA 1940 s. 696, jfr SvJT 1935 rf s. 52. Betr. hithörande frågor i övrigt se U IX s. 141 med hänvisn. i not 8. 4 U IX s. 144. Se även prop. 1970: 142 s. 103. 5Betr. förarbetena hänvisas bl. a. till 1911 års bet. s. 186 f och 1919 års bet. s. 165 f. Jfr även Welamson I 5. 35 ff. 6 Jfr Welamson I 5. 67 ff och där anmärkta rättsfall (även 3. 36 not 5). "Jfr 1911 års bet. s. 187, Olivecrona s. 11 och Welamson I 5. 36. Se även SvJT 1969 rf s. 53 (där dock rubriken är helt missvisande). 3 Se bl. a. U VIII s. 74.
Under de nordiska överläggningarna har övervägts, om det inte till skydd för borge- närerna bör finnas möjlighet att begränsa gäldenärens handlingsfrihet även under ti- den mellan konkursansökningen och kon- kursbeslutet. Trots den skyndsamhet som är anbefalld för handläggningen av konkurs- mål kan denna ta en viss, inte så obetydlig tid, när ansökan gjorts av borgenär men be- strids av gäldenären. Enligt förslaget kan handläggningen av gäldenärs egen konkurs- ansökan undantagsvis kräva motsvarande tid, nämligen om det finns särskilda skäl att inte godtaga hans uppgift om insolvens (se 3 5 första st. och 10 5). En konkursansökan kan också bli fördröjd genom att ackords- förfarande pågår.1 Beslutas konkurs först i högre instans, kan tidsutdräkten bli avse- värd. Bestämmelserna om straff för gälde— närsbrott i 11 kap. brottsbalken (BrB) och reglerna om återvinning i KLförslaget avser visserligen att ge borgenärerna skydd mot otillbörliga förfaranden från gäldenärens sida under tiden mellan konkursansök— ningen och konkursbeslutet, men det synes ändamålsenligt att kunna ingripa när risken är aktuell och inte enbart lita till repressiva åtgärder i efterhand.
De danska och norska förslagen upptager bestämmelser enligt vilka gäldenären, sedan konkursansökan inkommit, under vissa för- utsättningar kan genom domstolsbeslut fråntagas rådigheten över egendom som om— fattas av konkurs.
Enligt det danska förslaget kan sådant från- tagande ske på begäran av borgenär, om kon— kursfrågan inte kan avgöras genast. Rådighe- ten får fråntas gäldenären om 1) han samtyc- ker till åtgärden, 2) han utan förfall uteblir från sammanträde inför skifteretten, 3) han kan antagas hålla sig undan eller 4) det är risk för att han kommer att förfoga över egendo- men till skada för borgenärerna. Begränsning- ar i gäldenärens rådighet kan göras gällande mot tredje man, om denne kände eller bort känna till dem. Åtgärder, som inte kan upp- skjutas, verkställs av rätten eller den (dem) som rätten utser därtill. Rådighetsinskränk- ningen upphör, om konkursansökningen åter- kallas eller avslås eller om rätten bestämmer det.
I det norska förslaget föreskrivs, att rätten
på begäran av borgenär eller självmant kan- bestämma att gäldenärens rådighet helt eller delvis skall upphävas till dess konkursansök- ningsmålet avgörs. Som förutsättning gäller, att gäldenären annars sannolikt skulle förfoga över egendomen till skada för borgenärerna. Rät- ten kan göra rådighetsförbudet beroende av att säkerhet ställs. Rådighetsförbudet bortfaller, om rätten ogillar konkursansökningen och inte förordnar, att det fortfarande skall gälla i av— vaktan på att beslutet vunnit laga kraft. Rät- ten kan på begäran av gäldenären eller av bor- genär eller självmant upphäva ett rådighets- förbud i den utsträckning som kan vara befo- gad. Rådighetsförbudet skall kungöras i viss utsträckning. Förbudet kan inte åberopas mot den som i god tro ingått avtal med gäldenä- ren. Gäldenären bör om möjligt beredas till- fälle att yttra sig, innan beslut om rådighets- förbud meddelas.
Från finsk sida föreligger ännu ej något förslag på förevarande punkt.2
För svenskt vidkommande synes man här lämpligen kunna begagna sig av skingrings- förbud.3 Härigenom kan gäldenären förbju— das att sälja, pantsätta eller på annat sätt av- hända sig lös eller fast egendom under tiden mellan konkursansökningen och konkurs- beslutet. Däremot hindras han inte från att ikläda sig förpliktelser i allmänhet eller att ingå hyresavtal, arbetsavtal e. 1. Ett generellt rådighetsförbud innan konkursansökningen hunnit prövas i sak har synts för vittgående. I 14 5 i förslaget har i enlighet med det sagda upptagits en bestämmelse enligt vilken gäldenären, om konkursansökan inte bifalls genast, kan förbjudas att sälja eller skingra egendom.
Beslut om skingringsförbud meddelas en—
1 Se 9 och 13 55 i ackordslagsförslaget. Gäl— denär har i princip kvar rådigheten över sin egendom under hela ackordsförfarandet, jfr U VII s. 90. 21 Schweiz (art. 170, jfr art. 194 Bundesge- setz fiber Schuldbetreibung und Konkurs) och Västtyskland (1065 Konkursordnung) kan kon- kursdomstolen, sedan konkursansökan inkom- mit, föranstalta om säkerhetsåtgärder för att trygga borgenärernas rätt. 3Under arbetet på en ny utsökningsbalk överväger beredningen en sammanslagning av instituten kvarstad och skingringsförbud till ett enda, benämnt kvarstad. Vad nu föreslås om skingringsförbud bör då göras tillämpligt på kvarstad.
ligt förslaget av konkursdomaren eller, när målet hänskjutits till rätten, av denna! Be— slutet går omedelbart i verkställighet (se 17 kap. 14 5 RB). Frågan om skingringsförbud kan endast tas upp på yrkande av borgenär. Befogenheten att utverka skingringsförbud har ej ansetts böra begränsas till den borge— när som gjort konkursansökan. Sålunda bör borgenär kunna begära sådant förbud i an- ledning av annan borgenärs eller gäldenä- rens egen konkursansökan. I fråga om bor- genärs behörighet att begära skingringsför- bud bör 13 5 andra och tredje styckena till— lämpas analogiskt. Konkursdomaren eller rätten får enligt förslaget inte ex officio be- sluta om skingringsförbud.
Skingringsförbud kan enligt förslaget om— fatta all gäldenärens egendom eller viss del därav, t. ex. en fastighet. Då det vid konkurs regelmässigt är flera borgenärer som skall tillgodoses, är det ej avsett att skingringsför- budet skall begränsas till egendom vars värde svarar mot gäldenärens skuld till den som begärt förbudet. Särskilda lagbestäm- melser om att viss egendom inte får ställas under skingringsförbud måste dock iaktta- gas? Dessutom måste naturligtvis skälig hänsyn tas till gäldenärens aktuella behov.
Det är inte meningen, att skingringsför— bud skall ingå som ett normalt led i kon- kursförfarandet. Enligt förslaget får beslut härom meddelas endast om det finns sär- skilda skäl. Det ankommer i princip på den som begärt skingringsförbud att visa, att så- dana skäl föreligger. Som exempel kan näm- nas; att gäldenären står i begrepp att sälja en fastighet eller annan värdefull egendom till underpris.
Om det behövs, kan konkursdomaren el- ler rätten enligt förslaget medge undantag från beviljat skingringsförbud. Undantag kan föranledas t. ex. av att gäldenären har en rörelse som skall drivas vidare. Löner "kan då behöva betalas ut eller egendom säl- jas. Enligt förslaget kan konkursdomaren el- ler rätten även överlämna åt lämplig person att medge undantag som nu sagts.
Den som förordnas att medge undantag från skingringsförbud har rätt till ersättning för sitt uppdrag. Det kan synas befogat, att
gäldenärens konkursbo får stå för denna kostnad såsom är fallet med ersättning till vårdare av konkursbo enligt 209 5 KL.6 Det är emellertid inte sagt, att den gjorda kon— kursansökningen leder till konkurs. Den borgenär som påkallat skingringsförbudet bör därför i första hand svara för ersätt- ningen (jfr borgenärs ansvar för vårdkost- nad enligt 11 5 tredje st. i förslaget). En be— stämmelse härom har upptagits i förslaget. Vad borgenären lagt ut bör emellertid, om gäldenären sätts i konkurs, kunna bevakas i denna med den förmånsrätt som enligt 10 5 i förslaget till förmånsrättslag i prop. 1970: 142 tillkommer kostnad för gäldenä- rens försättande i konkurs.7 Detta bör kunna gälla även för den händelse att den borgenär som påkallat skingringsförbudet inte gjort konkursansökningen. Det skulle uppenbarligen vara opraktiskt att tvinga ho— nom att enbart av förmånsrättsskäl göra konkursansökan, när annans ansökan redan är föremål för prövning.
I övrigt skall vad som enligt 15 kap. RB gäller om skingringsförbud i rättegång ha motsvarande tillämpning. Av 55 i nämnda kap. följer, att yrkande om skingringsförbud inte får bifallas utan att gäldenären lämnats tillfälle att yttra sig. Är fara i dröjsmål, kan sådant förbud dock meddelas omedelbart att gälla tills annorlunda förordnas. Vidare får skingringsförbud ej beviljas utan att borge- när som ansökt därom, med undantag för kronan, ställer pant eller borgen för skada som kan tillskyndas gäldenären (jfr NJA 1949 s. 595). Om borgenären är ur stånd att ställa sådan säkerhet och har visat synner— liga skäl för sin talan, kan han befrias där- ifrån. Beträffande pant eller borgen gäller vad som är föreskrivet i UL (se 48 5). I 6 5 av 15 kap. RB ges regler, enligt vilka sking-
4 Frågan om skingringsförbud avgörs utan huvudförhandling. Jfr 211 5 i förslaget. 5 Se t. ex. 2 kap. 145 lagen (1937: 81) om in— ternationella rättsförhållanden rörande dödsbo och lagen (1939: 6) om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg. 6 Jfr Lawski s. 297. 7Vårdkostnad enligt 115 tredje st. i försla- get skall vara förenad med sådan förmånsrätt, se ovan vid nämnda 5.