NJA 1989 s. 177

Staten yrkade efter stämning å N.R. vid Borås TR att N.R. skulle förpliktas att solidariskt med Aktiebolaget Calator utge 529 951 kr till staten. Som grund för yrkandet anfördes, att N.R. i egenskap av företrädare för Calator uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att tillse att kvarstående arbetsgivaravgift om 499 953 kr inbetalats i föreskriven tid och ordning. På skulden belöpte restavgift om 29 998 kr.

N.R. bestred yrkandet men vitsordade skäligheten av det yrkade beloppet.

Staten anförde till utveckling av sin talan: Calator bildades d 3 sept 1968 och sysslade huvudsakligen med utveckling, tillverkning och försäljning av varubearbetningsmaskiner för textilbranschen. Under åren 1982-1984 var bolaget föremål för vissa rekonstruktionsåtgärder, varvid firman först ändrades till Calator Invest AB, för att sedan åter ändras tillbaka till den ursprungliga, AB Calator. I samband härmed övertog ett dotterbolag för en kortare tid en större del av moderbolagets personal, vilket också anmäldes till bland annat riksförsäkringsverket (RFV) i dess egenskap av uppbördsmyndighet för arbetsgivaravgifter. Under 1984 fördes personalen åter tillbaka till moderbolaget. Anmälan om att beräknad lönesumma för 1984 därigenom skulle bli väsentligt högre än vad som tidigare angivits gjordes emellertid inte till RFV, varför den i början av år 1984 debiterade preliminära arbetsgivaravgiften om 756 282 kr inte höjdes. Som en följd härav uppkom en kvarstående avgift om 869 496 kr vilken tillsammans med en särskild avgift om 130 410 kr debiterades bolaget i början av 1986 att betalas med hälften vardera senast d 18 febr respektive d 18 april 1986. I samband med eller strax efter de nämnda rekonstruktionsåtgärderna och i vart fall under första halvåret 1985 började bolaget få ekonomiska problem. Dess största fordringsägare, Götabanken, föranstaltade då om tillsättande av en ny verkställande direktör, N.R., med erfarenhet av företagsrekonstruktioner. N.R. tillträdde som VD d 1 juli 1985. Bolagets ägarförhållanden ändrades i samband härmed så att ett av N.R. ägt bolag övertog 25 procent av aktierna i Calator. Resterande 75 procent av aktierna ägdes av den tidigare VD:n L.N.. Såväl N.R. som L.N. ägde att var för sig teckna bolagets firma. För det praktiska ekonomiska arbetet fanns annan personal, men N.R. var den som i sin egenskap av VD i sista hand ansvarade för bolagets skatteinbetalningar. Under den med talan avsedda perioden, d 18 febr-d 18 april 1986, inträffade följande: Bolaget kontaktade kronofogdemyndigheten i Borås för att bland annat omtala att bolaget troligen inte förmådde betala hela det första delbeloppet av den förfallande kvarstående arbetsgivaravgiften samt för att förhöra sig om huruvida kronofogdemyndigheten avsåg att försätta bolaget i konkurs eller om det fanns möjligheter för bolaget att i stället få avbetala beloppet på 6-8 månader. Bolaget fick beskedet att kronofogdemyndigheten eventuellt skulle kunna gå med på en amorteringsplan, att beslut härom inte kunde meddelas förrän skulden blivit restförd hos kronofogdemyndigheten samt att kronofogdemyndigheten inte kunde undanröja företrädaransvaret eller den restavgift som skulle bli följden av en utebliven betalning. Bolaget betalade därefter inte den i februari förfallande arbetsgivaravgiften. Den 25 mars översändes denna skuld till kronofogdemyndigheten för indrivning och noterades på RFV som restförd. Den 17 april 1986 ställde bolaget in betalningarna. Den 18 april inbetalade bolaget 499 953 kr på RFV:s för arbetsgivaravgifter avsedda postgirokonto. Bolaget använde därvid det ena av de två identiskt lika inbetalningskort som bifogats den räkning i vilken RFV debiterat bolaget den kvarstående arbetsgivaravgiften. På det av bolaget använda inbetalningskortet fanns en notering bestående enbart av tre siffror och ett skiljetecken: "18/2". Noteringen hade skrivits för hand med blyerts och var svag och otydlig. Efter inbetalningen sändes kortet från postkontoret i Borås där inbetalningen skett till postgirocentralen i Stockholm. Från postgirot sker all informationsöverföring rörande inbetalningar till RFV via data, vilket även skedde i detta fall. Inbetalningskortet arkiverades därefter på postgirot. Det aktuella inbetalningskortet var av slaget "Inbetalning/Girering C". På kortet stod angivet i fetstil att meddelanden till betalningsmottagaren inte kunde lämnas på detsamma. Enligt statens förmenande destinerade ej bolaget betalningen till den i februari förfallna skulden, varför destinationsrätten övergick till staten. Betalningsmottagaren, RFV, krediterade inbetalningen mot den i april förfallna skulden, varigenom februariuppbörden även därefter kvarstod obetald. - N.R., som före förfallodagen d 18 febr 1986 varit väl medveten om att bolaget haft betydande ekonomiska svårigheter, underlät att tillse att aktuell arbetsgivaravgift inbetalades senast på förfallodagen. Verksamheten drevs trots detta fram till d 17 april 1986 utan att verksamma åtgärder för avvecklande av bolagets gäld under hänsynstagande till samtliga borgenärers intressen dessförinnan vidtogs. Bolaget hade möjlighet att betala skulden i rätt tid och ordning, varför underlåtenheten att betala torde anses som uppsåtlig. - Calator försattes på egen ansökan i konkurs d 9 maj 1986.

Som grund för bestridandet av statens yrkande anförde N.R.: Något företrädaransvar föreligger inte. Det omstämda beloppet har erlagts. Skulle så ej anses vara fallet hävdas det att underlåtenheten ej varit uppsåtlig och att ej heller grov oaktsamhet förelegat. Slutligen hävdas det att särskilda skäl till eftergift, alternativt jämkning av ansvarsbeloppet i vart fall föreligger.

N.R. anförde till utveckling av sin talan: Calator tillverkade utrustning av speciell karaktär för textilindustrin. Därigenom blev antalet möjliga köpare i varje land litet. När bolaget under 1985 inte lyckades nå en försäljningsvolym som var tillräcklig för vinstgivande verksamhet trots att produkterna allmänt ansågs mycket intressanta, drog företagsledningen den slutsatsen att bolaget inte självt förmådde etablera den försäljningsorganisation som fordrades. Med kreditgivarens biträde började ledningen söka efter en intressent, som kunde ta över bolagets verksamhet och samtidigt hade den behövliga säljorganisationen. Om detta skulle lyckas med bibehållande av arbetsplatserna vid bolagets verkstad i Borås, ansåg ledningen det väsentligt att tillverkningen fortsatte och att kunder/agenter inte oroades genom att bolagets svåra ekonomiska läge blev allmänt känt. Huvudkreditgivaren, Götabanken, förklarade dock redan i januari att förutsättningar saknades för att tillskjuta mera likvida medel. I februari hade preliminära kontakter tagits med flera intressenter samtidigt som bolagets likvida medel började ta slut. Efter förhandlingar med banken lyckades bolaget utverka ett löfte inte om mer krediter generellt men att bolaget skulle, om inte försäljningsförhandlingarna ledde till ett godtagbart resultat inom rimlig tid och ledningen därför fann det nödvändigt att inleda ett konkursförfarande, erhålla den kreditökning som fordrades för betalning av de sociala avgifter som förföll utan att bolaget hade möjlighet erlägga dem. Med detta löfte och beskedet från kronofogdemyndigheten ansåg bolagets ledning att det försäkrat sig om den nödvändiga tidsfristen för att fullfölja förhandlingarna med aktuella intressenter. Detta visade sig dock mer tidsödande än bolaget ansett sig ha anledning räkna med och då det d 17 april 1986 stod klart att någon försäljning inte skulle komma till stånd omedelbart och banken samtidigt förklarade att ytterligare medel för rörelsens fortsättning inte kunde ställas till förfogande, beslutade bolaget att inställa betalningarna samma dag, eftersom det inte hade möjlighet att täcka fortsatta driftskostnader och betala både de sociala avgifter som förfallit d 18 febr och de som förföll d 18 april. Innan betalningsinställelsen beslutades lämnades inbetalningskortet för februariuppbörden till en företrädare för Götabankens Borås-kontor med uppdrag att verkställa betalningen med utnyttjande av det tidigare omnämnda kreditlöftet. Att banken lämnade inbetalningskortet och postväxel på beloppet till postkontoret efter stängningsdags, varigenom inbetalningen kom att kassabehandlas i posten först d 18 april, är icke något som skall lastas bolaget. Ur dettas synpunkt vidtogs alla normala åtgärder för betalning före betalningsinställelsen. Såväl bolaget som N.R. saknade anledning reflektera över annat än att en angivelse på inbetalningskortet skulle vara tillräckligt för att mottagaren skulle inse vad betalningen åsyftade, speciellt som betalningen, så som de uppfattade det, verkställdes vid en tidpunkt då väl februariuppbörden men inte apriluppbörden förfallit till betalning. Erfarenhetsmässigt erhåller en postgirokontoinnehavare alltid inbetalningskorten sig tillsända samtidigt med det kontoutdrag varigenom inbetalningen bekräftas. N.R. kände inte till och hade ej heller anledning att känna till den speciella rutin som avtalats mellan postgirot och RFV, varigenom inbetalningskorten kvarblev hos postgirot. Den information som fanns tryckt på kortet att meddelanden inte kunde lämnas på detsamma, bör uppfattas som en ordningsföreskrift från postgirot, då blanketter med denna typ av tryck är föremål för maskinell läsning, en rutin som kan störas av "främmande" text. För det fall att bolaget trots vidtagna åtgärder inte skulle anses tillräckligt tydligt tillkännagivit för RFV vilken skuld det avsett att betala, hävdas det att RFV ändå borde insett, mot bakgrund av de allvarliga konsekvenserna av gällande ansvarsregler, att bolaget i första hand avsett att betala den gäld för vilken dessa regler kunde bli aktuella. Det bör poängteras att nu aktuella avgifter inte belöper sig på den kritiska tidsperioden utan uppkommit redan innan N.R. tillträdde sin tjänst hos bolaget. - Vad avser uppsåts- och oaktsamhetsrekvisiten framgår det klart av det lånelöfte som utverkades från banken, och som även infriades, att N.R. vidtagit nödiga åtgärder för att möjliggöra för bolaget att inbetala det per d 18 febr förfallande beloppet innan bolaget uppsköt den konkursansökan, som då bedömdes utesluta möjligheten att bevara bolagets verkstadsrörelse i Borås.

N.R. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att statens talan måtte ogillas.

Staten bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Edlund, referent, och hovrättsassessorn Munck) fastställde i dom d 18 nov 1987 TR:ns dom.

N.R. sökte revision och yrkade ogillande av käromålet. I andra hand yrkade han att hans betalningsskyldighet måtte jämkas.

Staten genom riksskatteverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rosqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: På de i TR:ns dom anförda skälen och med beaktande även av rättsfallet NJA 1986 s 454 fastställer HD HovR:ns domslut.

HD, (JustR:n Nyman, Vängby, Rydin, Lars K Beckman, referent, och Lars Å Beckman) beslöt dom i enlighet med betänkandet.