NJA 1989 s. 215

Domskäl

TR:n (lagmannen Scheynius) anförde i dom d 3 mars 1986:

Domskäl. Bokföringsbyrån har som grund för käromålet anfört, att yrkat belopp avser ersättning för bokföringsarbete som byrån utfört på uppdrag av H.H..

H.H. har vitsordat att han uppdragit åt bokföringsbyrån att utföra bokföringsarbete åt honom men har som grund för bestridandet gjort gällande i första hand, att fast pris avtalats, och i andra hand, att yrkat belopp är oskäligt i jämförelse med vad han har betalat till andra bokföringsbyråer för samma uppdrag.

Häremot har bokföringsbyrån genmält att något pris inte bestämts eller diskuterats.

Bokföringsbyrån har till utvecklande av käromålet anfört följande: E:s Bokföringsbyrå AB har tidigare ägts av G.E., som emellertid sålt byrån till Ö:s revisionsbyrå. G.E. blev kontorschef på byrån i Kalix och var ansvarig för lokalkontoret i Haparanda som öppnades i slutet av 1982. I jan 1983 togs kontakt med H.H. och G.E. erhöll i uppdrag att utföra bokföring, bokslut m m för H.H:s bolag Haparanda Träförädling AB. I mars 1983 återkom H.H. och G.E. fick i uppdrag att utföra bokslut m m beträffande H.H:s hyresfastigheter samt upprätta deklarationer för H.H. och hans hustru. Till skillnad mot uppgörelsen angående Träförädling AB bestämdes eller diskuterades denna gång inte något pris för uppdraget. Ersättning skulle enligt gängse norm utgå efter tidsredovisning med fast timpris.

H.H. har till utvecklande av svaromålet anfört i huvudsak följande. G.E. på E:s Bokföringsbyrå tog kontakt med honom i dec 1982 och meddelade att de skulle öppna ett lokalkontor i Haparanda och frågade om de kunde räkna med Haparanda Träförädling AB som kund. H.H. besökte G.E.d 24 jan 1983 i Haparanda. G.E. gick först igenom handlingar rörande Haparanda Träförädling AB och de enades om ett fast pris för bokslut m m på 5 000 kr. Därefter gick de igenom handlingar för H.H:s fastigheter och privata deklarationer. G.E. sade att priset för bokslut av fastighetsdriften och upprättande av deklarationer skulle vara ca hälften av summan av vad de överenskommit beträffande Haparanda Träförädling AB, dvs 2 500 kr. G.E. har därefter inte framfört någon begäran om förhöjning av ersättningen. Den 28 sept 1983 fick H.H. faktura på utfört arbete från bokföringsbyrån och då framgick att priset beträffande uppdraget rörande hyresfastigheterna m m var höjt till 10 278 kr. H.H. skrev då brev till bokföringsbyrån och förklarade att de hade kommit överens om att priset var 2 500 kr. I samband med detta betalade H.H. in 2 500 kr till bokföringsbyrån. Ersättningen beträffande Haparanda Träförädling AB har slutligt reglerats i Haparanda TR:s dom d 11 dec 1985. Boksluten för fastigheterna utfördes åren 1979, 1980 och 1981 av Kalix Redovisningstjänst till en kostnad av resp 950 kr, 1 480 kr och 1 775 kr. Räknat per verifikat har kostnaden uppgått till omkring 10 kr. För åren 1983, 1984 och 1985 har revisor I.B. utfört boksluten till en kostnad av resp 2 000 kr, 1 800 kr och 2 000 kr. Kostnaden per verifikat blir omkring 20 kr. E:s Bokföringsbyrås totala krav och fakturering för år 1982 uppgår till 10 395 kr och kostnaden per verifikat blir 71,69 kr. Med dessa beräkningar som grund är det pris som bokföringsbyrån begärt oskäligt.

Bokföringsbyrån har förklarat sig inte ifrågasätta riktigheten av H.H:s uppgifter beträffande kostnaderna för tidigare och senare bokföringsuppdrag.

Bokföringsbyrån har som skriftlig bevisning åberopat faktura d 14 juni 1983 från E:s Bokföringsbyrå till H.H. avseende räkenskapsåret 1982, slutfaktura från E:s Bokföringsbyrå till H.H. d 28 sept 1983, avseende räkenskapsåret 1982, arbetsredogörelse, upprättad d 12 juli 1984 av G.E., specifikation av kostnader upprättad d 31 aug 1984 av E:s Bokföringsbyrå AB.

Som muntlig bevisning har bokföringsbyrån åberopat vittnesförhör med G.E. och revisor I.V..

H.H. har som skriftlig bevisning åberopat brev d 6 okt 1983 till E:s Bokföringsbyrå, kostnadsjämförelse för bokföringsuppdrag mellan Kalix Redovisningstjänst, E:s Bokföringsbyrå och revisor I.B. samt Haparanda TR:s dom d 11 dec 1985.

Som muntlig bevisning har H.H. åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv. H.H. har härvid framfört samma uppgifter som anförts under utvecklande av talan. H.H. har tillagt att när överenskommelsen om priset väl var fattad fick han ingen skriftlig bekräftelse av G.E.. Bekräftelse fick han först när slutfakturan kom d 28 sept och då var priset höjt. Det begärda priset är oskäligt i jämförelse med tidigare och senare anlitade byråer. Trots att Kalix Redovisningstjänsts krav för år 1981 även omfattade avveckling av fastighetsaktiebolaget var priset lägre än vad E:s Bokföringsbyrå begärde för år 1982. Det är även orimligt att han skulle godtaga att arbetet skulle utföras enligt löpande räkning beträffande fastigheterna, när han fått ett fast pris för samma arbete beträffande Haparanda Träförädling AB.

G.E. har i huvudsak uppgivit följande. När han och H.H. diskuterade och bestämde pris för arbetet beträffande Haparanda Träförädling fördes inte någon motsvarande diskussion om fastighetsdriften. H.H. nämnde något om upprättande av bokslut och deklarationer beträffande fastigheterna och han skulle återkomma med underlag m m. De har inte diskuterat några priser och G.E. har inte nämnt att det skulle kosta hälften av priset för arbetet rörande Haparanda Träförädling. Det är mycket ovanligt att priser diskuteras eftersom man inte i förväg vet hur mycket det han komma att kosta. Normalt sker tidsredovisning till fast timpris.

I.V. har i huvudsak uppgivit följande. Hon började arbeta på E:s Bokföringsbyrå i Haparanda i april 1983. H.H. var bland de första kunderna på lokalkontoret i Haparanda. Arbetet åt H.H. bestod av bokslut för hans tre hyresfastigheter och upprättande av deklarationer för honom och hans hustru. Handlingarna som inlämnades var fullständiga och alla poster var bokförda. Eftersom det var första året som byrån utförde arbeten åt H.H. fick hon kontrollera mycket mot föregående års bokföring beträffande kontoplan, periodiseringar etc. Hon fick även begära in kompletteringar från H.H.. Allt detta innebar att arbetet blev dyrare första året eftersom dessa kontroller tog tid. Kostnaden, ca 10 000 kr, är inte orimlig. Vid H.H:s besök på byrån i juli eller aug 1983 uppgav han för henne att det inte var något fel på arbetet som hon utfört men att priset var för högt och att han inte skulle anlita byrån i fortsättningen.

TR:ns bedömning.

Tvist råder inte beträffande omfattningen av uppdraget. Det är vidare ostridigt, att av fakturerade 10 278 kr har H.H. erlagt 2 833 kr samt att resterande belopp 7 445 kr utestår obetalt. H.H. har i första hand invänt att ett fast pris om 2 500 kr avtalats mellan parterna. Bokföringsbyrån har bestritt att överenskommelse träffats om ett fast pris om ca 2 500 kr och uppgivit att arbeten normalt utföres efter löpande räkning med tidsdebitering till ett fast timpris. Här står alltså uppgift mot uppgift. Det finns inte anledning att sätta större tilltro till den enes uppgifter än till den andres. I rättspraxis har det i fall av liknande slag ansetts åligga den som har utfört arbetet att styrka, att något avtal om priset inte har träffats. Bokföringsbyrån har i målet inte förmått styrka att någon överenskommelse om fast pris inte har fattats.

H.H. har i andra hand invänt att det begärda priset är oskäligt, jämfört med vad andra byråer har begärt för samma arbete för tidigare och senare perioder. Bokföringsbyrån har i och för sig inte ifrågasatt de åberopade byråernas prisuppgifter. TR:n finner att det pris bokföringsbyrån begärt är orimligt högt i jämförelse med de priser H.H. åberopat i sin jämförelse. Det av bokföringsbyrån begärda priset får därför, trots redovisning av tidsåtgång och I.V:s uppgifter om svårigheter som medför höga kostnader första året, även anses som oskäligt.

Då bokföringsbyrån inte förmått styrka att någon överenskommelse om fast pris inte har träffats och då TR:n under alla förhållanden funnit det begärda priset oskäligt, kan bokföringsbyråns krav inte vinna bifall. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Bokföringsbyrån fullföljde talan i HovR:n för övre Norrland och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

H.H. bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. Målet gäller betalning för bokföringsarbete som bokföringsbyrån utfört på uppdrag av H.H.. Den tvistiga frågan är huruvida, som bokföringsbyrån påstått, uppdraget skett på löpande räkning eller, som H.H. invänt, fast pris avtalats.

Parternas grunder kan i huvudsak sammanfattas enligt följande.

Bokföringsbyrån har hävdat att, som det uttryckts i HovR:n, det är fast handelsbruk beträffande uppdrag av förevarande art att de utförs på löpande räkning, och att i vart fall bevisbördan för att bestämt pris ej blivit träffat inte skall åvila bokföringsbyrån.

H.H. har anfört att bokföringsbyråns påstående om handelsbruk inte är fastare än att bokföringsbyrån samtidigt med avtalet med H.H. avtalat om fast pris med Haparanda Träförädling AB samt att priset under alla förhållanden är orimligt.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att det inte finns anledning att sätta större tilltro till bokföringsbyråns uppgifter än till H.H:s.

Bokföringsbyrån har i första hand hävdat att det är handelsbruk inom bokföringsbranschen att avtal om uppdrag sker på löpande räkning. Någon bevisning som ger något som helst belägg för detta påstående har inte till förts målet. Bokföringsbyrån har endast åberopat vissa omständigheter som kan tala för att påståendet är riktigt, såsom att det i förväg inte går att bestämma volymen på ett uppdrag, eftersom det kommer att bestämmas av räkenskapsmaterialets kvalitet. Mot detta har H.H. riktat invändning. Med hänsyn härtill och då det handelsbruk som kan finnas inom bokföringsbranschen i vart fall inte är tillräckligt känt för HovR:n för att kunna läggas till grund för avgörandet i målet kan bokföringsbyråns talan inte med stöd av påståendet om handelsbruket vinna bifall.

Beträffande frågan härefter om bokföringsbyrån är bevisskyldig för att fast pris ej har blivit bestämt framgår av 5 § köplagen, vilket stadgande torde vara analogt tillämpligt i ett fall som detta, att om köp är slutet utan att priset blivit bestämt, skall köparen erlägga vad säljaren fordrar, om det inte kan anses oskäligt. Enligt den rättspraxis som finns tillgänglig har i fall som något så när liknar det förevarande bevisbördan i nu nämnt avseende lagts på säljaren. Liksom TR:n anser HovR:n att bokföringsbyrån inte, som alltså ålegat den, förmått att styrka att någon överenskommelse om fast pris inte har träffats.

Några andra omständigheter har inte åberopats som skulle kunna leda till att tidigare praxis kan frångås. Bokföringsbyråns vadetalan kan följaktligen ej vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Bokföringsbyrån (ombud advokaten R.S.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan i målet.

H.H. och, sedan han avlidit, hans dödsbo bestred ändring,

Kommerskollegium avgav yttrande i målet efter hörande av Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Svenska Revisorsamfundet SRS. (Ang innehållet i kollegiets och FAR:s yttranden se föredragandens betänkande; SRS förklarade sig biträda de synpunkter som FAR framfört.)

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arnell, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. I enlighet med ett muntligt avtal har bokföringsbyrån för räkenskapsåret 1982 upprättat dels bokslut för H.H:s tre hyresfastigheter dels deklarationer avseende dessa samt H.H. själv. Om omfattningen av uppdraget råder ej tvist. Däremot har parterna olika uppfattning om enligt vilka grunder ersättning för uppdraget skall bestämmas och med vilket belopp sådan skall utgå. Bokföringsbyrån har hävdat att uppdraget utförts enligt löpande räkning och med stöd därav begärt ersättning för detta med 10 278 kr. Av detta belopp har H.H. erlagt 2 833 kr. Bokföringsbyrån har i målet yrkat ersättning med resterande 7 445 kr. H.H. - numera dödsboet efter honom - har hävdat att ett fast pris avtalats och att detta är avsevärt lägre - ca 2 500 kr - än det bokföringsbyråns beräkningsgrund resulterar i. Med tillämpning av den praxis avseende bevisbördans placering som vanligen anses gälla i fråga om köp och arbetsbeting, har domstolarna grundat sina avgöranden på H.H:s påstående att ett fast pris för uppdraget avtalats mellan parterna.

Det som bär upp tillämpningen av den sålunda angivna rättsgrundsatsen om bevisbördans placering anses vara vissa uttalanden vid riksdagens behandling av förslaget till köplag (NJA II 1906 nr 1 s 12 ff) och Alméns motivering i kommentaren till denna lag (4 uppl 1960, s 74 ff) samt en mångårig rättspraxis. HD har under senare år fastslagit rättsgrundsatsen i två rättsfall, NJA 1951 s 1 och NJA 1975 s 280 (jfr även NJA 1963 not A 57). I 1951 års avgörande har skälen till att entreprenören-säljaren ansetts bevisskyldig för sin uppgift att något bestämt pris ej avtalats inte utvecklats. I rättsfallet år 1975, som avsett en situation där en entreprenör-företagare står mot en beställare-konsument, har HD däremot uttalat att det i sådana förhållanden framstår som motiverat att i fråga om priset lägga bevisbördan på entreprenören. Skälet därtill skulle vara bl a att det kan anses lämpligt och rimligt att det får ankomma på entreprenören att säkerställa bevisning i prisfrågan. Detta för att i konsumenternas intresse främja bruket av skriftliga avtal.

Även i fråga om tjänster som utförs inom ramen för den år 1986 ikraftträdda konsumenttjänstlagen (1985:716) torde gälla att det normalt åligger näringsidkaren att - mot ett påstående därom från konsumenten - visa att ett visst lägre pris inte har avtalats (prop 1984/85:110 s 302).

Fråga är då om det även i avtalsförhållanden som det nu aktuella finns skäl att tillämpa den angivna bevisbörderegeln.

Till en början kan konstateras att de konsumentskyddsintressen som framhållits i t ex 1975 års rättsfall knappast gör sig gällande med samma styrka i detta mål. Med hänsyn till vad som upplysts om omfattningen och karaktären av bokföringsbyråns uppdrag var H.H. i denna avtalsrelation närmast att anse som näringsidkare. Detta bör dock i sig inte utesluta en tillämpning av den aktuella bevisbörderegeln.

HD har i målet inhämtat yttrande från kommerskollegium. Kollegiet har i sin tur inhämtat yttranden från Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Svenska Revisorsamfundet SRS. FAR har i sitt yttrande till kollegiet anfört bl a: Bokföringstjänster torde i det övervägande antalet fall arvodesdebiteras enligt för varje byrå standardiserade normer. Typiskt sett torde debiteringen gå till enligt följande. Arbetstid debiteras för nedlagd tid enligt de tidrapporter som regelmässigt förs på byråerna. Timkostnaden är antingen individuell, enligt en kalkyl som utgår från månadslönen, eller bestämd som en standardtimdebitering per personalkategori. Principerna för vilken tid som skall föras på klient resp på gemensamma kostnader torde variera mellan byråerna. Datorkostnader debiteras antingen schablonmässigt med utgångspunkt i levererade bokförings- och bokslutslistor eller beroende på faktiskt utnyttjad datorkapacitet. Utlägg i form av resekostnader, bokföringsböcker osv debiteras till faktiska kostnader. Ofta men inte alltid finns byråns tariffer för timtid och datorkostnader sammanförda i en prislista för redovisningstjänster, som är tillgänglig för klienterna. En sådan prislista kan vara en del av ett avtal mellan byrå och klient. Eftersom redovisningsrapporter ofta presenteras månadsvis är det också ganska vanligt att upplupna arvoden faktureras månadsvis. Så kan ske genom månatlig slutfakturering, men det kan också förekomma att månadsfakturorna ställs ut a conto och avräknas mot en årsfaktura när årsbokslutet levererats. Det kan också förekomma att fakturor utställs med längre mellanrum, eventuellt årsvis. Detta torde i så fall främst gälla mindre omfattande uppdrag. Det förekommer att byråer tar fram "standardiserade" redovisningstjänster för klientföretag med mycket enhetliga förutsättningar. I paketet, som kan utarbetas gemensamt med t ex en branschförening, kan då ingå en detaljerad dagbok och andra blanketter som är speciellt avsedda för de aktuella företagen och förberedda för dataregistrering. Rapportpaketen är då enhetligt utformade för alla företag i gruppen. Bekanta exempel på detta är redovisning för bostadsrättsföreningar och bensinstationer. För denna typ av standardtjänster torde debiteringarna ske mer schabloniserat än som beskrivits ovan, t ex genom att ett fast pris överenskoms per företag och månad. Konkurrenssituationen torde ha medfört att branschen gradvis blivit mer benägen att bereda klienterna tillfälle att ta del av debiteringsprinciperna och påverka faktureringssättet. Med undantag för de ovan nämnda standardredovisningarna har FAR dock inte uppfattningen att fasta priser tillämpas mera allmänt. Med hänsyn till ovissheten om grundmaterialets kvalitet och risken att verifikationsmaterialets omfattning ökar på ett oväntat sätt får det vidare förmodas att en byrå som faktiskt överenskommer med en klient om ett fast pris ser till att upprätta ett avtal som preciserar förutsättningarna för att priset skall gälla. Att ett fast pris överenskoms genom muntligt avtal utan specificerade villkor eller rent av underförstås förefaller mindre sannolikt.

Kommerskollegium har i sitt yttrande till HD anfört bl a: Den praxis inom området som FAR i sitt yttrande ger uttryck för överensstämmer helt med de erfarenheter som kollegiet har från sin verksamhet. Kollegiets erfarenhet bygger bl a på ett stort antal besök hos personer med redovisnings- och revisionsbyråer som under årens lopp ansökt om auktorisation resp godkännande som revisor. Endast i undantagsfall har det förekommit att parterna avtalat om ett fast pris för ett uppdrag. Det har då rört sig om ett begränsat uppdrag där arbetsinsatsen med ganska god precision redan från början kunnat fastställas. Skriftliga avtal förekommer mycket sparsamt vilket innebär - som även nu är fallet - att arvodestvister ibland uppkommer. Ofta beror dessa tvister på att parterna inte redan från början klargjort uppdragets omfattning och inriktning. I mindre uppdrag är det inte ovanligt att redovisnings-/revisionsbyrån gör en preliminär skattning av vad uppdraget kan kosta klienten. Beräkningen bygger då på en preliminär bedömning av redovisningens omfattning och standard varefter byrån med ledning härav och med beaktande av timkostnad gör en skattning av kostnaderna för uppdraget. Problemet är emellertid att denna beräkning många gånger inte håller när uppdraget slutfaktureras. Redovisningens omfattning och standard kan t ex avvika från den preliminära bedömningen. Men också "tilläggsuppdrag" kan innebära ökade kostnader. "Tilläggsuppdrag" som klienten ofta tror har ingått i det ursprungliga uppdraget. Ett av skälen till att branschen i allt väsentligt inte använder fast pris i exempelvis redovisningsuppdrag är just den osäkerhet som härovan anförts och som också FAR påpekat. Någon förändring av principerna för arvodesberäkning torde ej komma att ske inom överskådlig tid. Däremot är det önskvärt att utvecklingen inom branschen blir sådan att skriftliga avtal blir regel i stället för undantag. Därmed skulle också många tvister kunna undvikas.

Med hänsyn till vad som anförts i yttrandena från kommerskollegium och FAR angående svårigheten att generellt i förväg kunna avgöra omfattningen av de arbetsinsatser som kan krävas för olika redovisningsuppdrag anser HD ett strikt upprätthållande av den angivna bevisbörderegeln i fall som det aktuella mindre lämpligt. Detta även för den händelse beställaren/ kunden skulle vara att anse som konsument. Självklart bör så långt möjligt uppdragets omfattning och inriktning samt kostnaden, eller i vart fall principerna för beräkning av denna fastställas redan från början. När de faktiska förhållandena visats vara sådana att detta varit ogörligt eller förenat med stora risker för felkalkylering, bör dock vid oenighet om priset i stället allmänna regler om bevisbördans placering komma till användning. Detta skulle normalt innebära att den som påstår att avtal om fast pris har träffats också har bevisbördan för att så är fallet.

Det nu anförda i förening med vad som framkommit om uppdragets art och omfattning leder till slutsatsen att det är dödsboet efter H.H. som bör åläggas bevisbördan för sitt påstående om att fast pris avtalats för det aktuella uppdraget. Härvidlag står i målet närmast uppgift mot uppgift och eftersom det inte finns anledning att sätta större tilltro till H.H:s och dödsboets uppgifter än till bokföringsbyråns, anser HD det inte styrkt att någon överenskommelse om fast pris har träffats.

Vid detta förhållande skall den av bokföringsbyrån yrkade ersättningen tas till utgångspunkt för de fortsatta övervägandena.

Dödsboet har därvid invänt att denna är orimligt hög och till stöd för detta åberopat prisuppgifter från andra bokföringsbyråer avseende motsvarande arbete för tidigare och senare perioder. Bokföringsbyrån har lämnat dessa uppgifter utan erinran.

Även med beaktande av de svårigheter och den tidsutdräkt uppdragets förstagångskaraktär medfört för bokföringsbyrån anser HD att det av bokföringsbyrån begärda priset för uppdraget - mer än fem gånger högre än de högsta av de priser dödsboet åberopat - är oskäligt. Bokföringsbyrån bör skäligen anses tillgodosedd med ett belopp om 5 000 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD dödsboet att till bokföringsbyrån utge - utöver vad H.H. redan erlagt - 2 167 kr jämte ränta.

Domskäl

Domskäl. Bokföringsbyrån och H.H. träffade i mars 1983 överenskommelse om att bokföringsbyrån skulle upprätta dels bokslut för år 1982 med avseende på vissa H.H. tillhöriga hyresfastigheter, dels självdeklarationer för H.H. och hans hustru. H.H. och, efter hans död, dödsboet har gjort gällande att det därvid också överenskommits att ersättningen för detta arbete skulle utgöra omkring 2 500 kr. Bokföringsbyrån har bestritt att något fast pris avtalats.

Såväl TR:n som HovR:n ansåg att det med hänsyn till parternas motstridiga uppgifter ankom på bokföringsbyrån att visa att något fast pris inte avtalats och fann att byrån inte förmått fullgöra denna bevisskyldighet.

Till grund för TR:ns och HovR:ns uppfattning om bevisbördan i målet låg en rättsprincip som länge varit vägledande för bedömningen av närbesläktade frågor. Bl a kom denna princip till uttryck i plenimålet NJA 1951 s 1, där HD ansåg en entreprenör-säljare vara bevisskyldig för sin uppgift att fast pris inte avtalats. Samma uppfattning i fråga om bevisbördan låg till grund för avgörandet i målet NJA 1975 s 280, där HD dock fäste särskild vikt vid att det rörde sig om ett entreprenadavtal mellan en företagare och en konsument.

I förevarande fall är fråga om ett uppdrag att utföra visst bokföringsarbete och därmed sammanhängande göromål. Vid uppdrag av detta slag saknas ofta möjligheter att i förväg bedöma hur omfattande och komplicerat arbetet kommer att bli. Det föreligger därför i sådana fall uppenbara svårigheter att avtala ett fast pris. Enligt vad kommerskollegium upplyst i målet har det också endast i undantagsfall förekommit att ett fast pris avtalats för bokföringsuppdrag, och det har i sådana fall rört sig om begränsade uppdrag där arbetsinsatsen med ganska god precision redan från början kunnat fastställas. Enligt Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR torde avtal om fast pris, i den mån de förekommer på detta område, ingås i skriftlig form och med en specificering av förutsättningarna för att det avtalade fasta priset skall gälla.

Avtal om tjänster av här angivet slag skiljer sig således från många andra typer av avtal om köp eller arbetsprestationer såtillvida som ett fast pris normalt inte avtalas. På detta område bör det därför - åtminstone när inte särskilda konsumenthänsyn framträder - ankomma på den beställare som gör gällande att ett fast pris har avtalats att styrka riktigheten härav. I förevarande fall har det alltså ålegat dödsboet att visa att ett fast pris avtalats.

För dödsboets ståndpunkt att ett fast pris avtalats talar i viss mån att H.H., kort tid innan han lämnade det nu aktuella uppdraget till bokföringsbyrån, som företrädare för ett aktiebolag hade lämnat byrån ett annat uppdrag och därvid träffat överenskommelse med byrån om det ungefärliga pris som skulle betalas. Emellertid kan inte på grund härav något fast mönster anses ha utbildats i relationerna mellan bokföringsbyrån och H.H. med avseende på de villkor som skulle gälla för eventuella senare avtal dem emellan. Trots detta tidigare mellanhavande mellan bokföringsbyrån och H.H. har också såväl TR:n som HovR:n funnit det oklart huruvida ett fast pris avtalats i förevarande fall och därför avgjort målet på grundval av en bevisbörderegel. Det saknas anledning att nu göra en annan bedömning av vad som är bevisat i målet.

Eftersom dödsboet sålunda inte kan anses ha visat att ett fast pris avtalats, uppkommer frågan om det pris som bokföringsbyrån begärt är oskäligt. På denna punkt har dödsboet hänvisat till de priser som H.H. betalat till två andra företag för liknande uppdrag under motsvarande perioder före och efter den aktuella tidpunkten. Av de åberopade uppgifterna, vilkas riktighet inte bestritts av bokföringsbyrån, framgår att det högsta av de belopp som tidigare betalats inte uppgick till mera än omkring en femtedel av vad bokföringsbyrån begärt. Bokföringsbyrån har emellertid invänt att en sådan jämförelse utgör en otillräcklig grund för att bedöma den av byrån begärda ersättningen som oskälig.

Även om hänsyn tas till de skillnader som kan ha förelegat mellan det arbete som utförts av bokföringsbyrån och motsvarande arbete som utförts av andra företag och som också avsett andra år, är diskrepansen i prissättningen så stor att dödsboet inte bör anses skyldigt att betala hela det belopp som bokföringsbyrån begärt. I avsaknad av närmare utredning kan den ersättning som skall utgå för bokföringsbyråns arbete skäligen bestämmas till 5 000 kr, varifrån skall avräknas det belopp om 2 833 kr som tidigare betalats av H.H..

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD dödsboet att till bokföringsbyrån utge - utöver vad H.H. redan erlagt - 2 167 kr jämte ränta.

JustR Solerud var skiljaktig och anförde: Jag har annan mening än majoriteten såtillvida att jag visserligen finner att skillnaden mellan det pris bokföringsbyrån begärt och de priser H.H. betalat till de två andra företagen är påfallande stor, men inte att det kan anses visat att det av bokföringsbyrån begärda priset är oskäligt. Enligt min mening skall därför käromålet bifallas helt.