NJA 2001 s. 177

(Målet avgjort av HD i dess helhet och antecknat i HD:s minnesbok) (Jfr 1951 s. 1)

Byggpunkt Produktion AB träffade i februari 1992 ett entreprenadavtal angående elinstallationer i vissa fastigheter i Stockholm med ett bolag, vars namn senare ändrades till Elektrounion Mellansverige AB. Byggherre var Riksbyggen Brf Stockholmshus nr 3. Sedan Byggpunkt försatts i konkurs i januari 1993 ingick Riksbyggen avtal med BTH Bygg AB om slutförande av arbetena. I samband härmed kontaktade arbetschefen vid BTH R.N. per telefon D.N. på Elektrounion för att diskutera om Elektrounion ville åta sig att färdigställa elentreprenaden. Elektrounion förklarade sig villigt att slutföra entreprenaden och påbörjade färdigställandet i februari 1993. Elektrounion försattes i konkurs d. 3 mars 1993 och konkursboet överlät bl.a. konkursboets kundfordringar och pågående entreprenader till Elektrobyrån AB. I samband därmed övertog Elektrobyrån slutförandet av elentreprenaden och fordringarna gentemot BTH. Slutbesiktning ägde rum d. 30 mars och d. 7 april 1993 varvid entreprenaden godkändes. Den 28 mars 1995 erlade BTH betalning till Elektrobyrån med 335 626 kr. Senare betalade BTH ytterligare 10 000 kr jämte mervärdesskatt.

Elektrobyrån väckte härefter talan mot BTH vid Stockholms TR och yrkade att TR:n skulle förplikta BTH att till Elektrobyrån utge 513 291 kr jämte ränta.

BTH bestred Elektrobyråns talan och förklarade sig inte kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Till grund för sin talan anförde Elektrobyrån bl.a. att Elektrounion genom D.N. och BTH genom R.N. hade träffat ett muntligt avtal om färdigställande av elentreprenaden, att någon överenskommelse om fast pris inte hade träffats och att detta innebar att arbetet utfördes på löpande räkning.

BTH gjorde gällande att det vid telefonsamtal mellan R.N. och D.N. hade överenskommits att Elektrounion skulle slutföra elentreprenaden till ett fast pris om 243 000 kr exklusive mervärdesskatt, vilket motsvarade den ännu ej fakturerade delen av det med Byggpunkt avtalade priset. Eftersom detta belopp redan hade betalats hade Elektrobyrån enligt BTH inte någon fordran på ytterligare ersättning.

Elektrobyrån överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan, med den ändringen att kapitalbeloppet nedsattes till 494 041 kr.

BTH bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsråden Boutz och Forss samt hovrättsassessorn Åkerdahl, referent) anförde i dom d. 12 nov. 1998: Domskäl. Den första frågan HovR:n har att ta ställning till är om någon av parterna styrkt sitt påstående i frågan om fast pris avtalats eller inte. Utredningen i denna del utgörs främst av förhören med R.N. och D.N. Som TR:n konstaterat är deras uppgifter oförenliga. Det saknas anledning att sätta större tilltro till någon av deras berättelser i sig. Av den övriga utredningen i målet kan inte dras några bestämda slutsatser om vad som sades vid R.N:s och D.N:s telefonsamtal vid vilket avtalet om att Elektrobyrån skulle slutföra arbetet ostridigt träffades mellan parterna. HovR:n finner mot bakgrund av det nu sagda att det i målet inte kunnat klarläggas om fast pris har avtalats som BTH har påstått eller om priset lämnats obestämt som Elektrobyrån gjort gällande.

HovR:n har därför att pröva vilken av parterna som har bevisbördan för sitt påstående. I pleniavgörandet NJA 1951 s. 1 ansågs den som åtagit sig att uppföra ett hus bevisskyldig för sin uppgift att priset inte blivit bestämt. Av fallet kan inte utläsas att frågan om parternas styrkeförhållanden inbördes tillmätts någon betydelse. Frågor om konsumentskydd i avtalsförhållanden hade för övrigt vid den tiden inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet. I rättsfallet NJA 1975 s. 280 som gällde entreprenadavtal om uppförande av en villa, ingånget mellan en entreprenörföretagare och en beställare/konsument ansågs entreprenören bevisskyldig för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset. I HD:s skäl framhålls att den rättsgrundsats som kommit till uttryck i 1951 års pleniavgörande kritiserats i den juridiska litteraturen men att den fråga domstolen hade att ta ställning till kunde begränsas till ett entreprenadavtal där en entreprenör/företagare står mot en beställare/konsument. Konsumentskyddsintresset ansågs motivera att bevisbördan placerades på samma sätt som i pleniavgörandet. I rättsfallet NJA 1989 s. 215 ansågs en beställare av bokföringsuppdrag ha bevisbördan för att fast pris avtalats. HD, som hänvisade till 1951 års fall utan några särskilda kommentarer, yttrade att avtal om bokföringsuppdrag skilde sig från många andra typer av avtal om köp eller arbetsprestationer såtillvida som ett fast pris normalt inte avtalas. På detta område borde därför, om inte särskilda konsumenthänsyn framträdde, ankomma på en beställare som gör gällande fast pris att styrka att sådant avtalats.

Denna genomgång av rättspraxis torde visa att man har fog för att anse att den regel som uppställdes i 1951 års pleniavgörande fortfarande gäller även i sådana entreprenadförhållanden där särskilda konsumenthänsyn inte framträder. Förevarande mål rör ett sådant förhållande och bevisbördan för att fast pris inte avtalats bör därför läggas på entreprenören Elektrobyrån. Elektrobyrån har inte förmått styrka att priset lämnats obestämt. Elektrobyråns överklagande skall därför lämnas utan bifall vad avser kapitalbeloppet.

Elektrobyrån (ombud advokaterna H-C.L. och E.W.P.) överklagade och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

BTH (ombud advokaten S.E.C.) bestred ändring. Elektrobyrån åberopade ett utlåtande av professor J.K. Vid föredragning av målet beslöt HD att detta skulle avgöras av HD i dess helhet.

HD (JustR:n Gregow, Magnusson, Nyström, Svensson, Munck, Danelius, Lennander, Westlander, Thorsson, Regner, Victor, Blomstrand, Pripp, Håstad, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. HovR:n har funnit att det inte kunnat klarläggas om fast pris har avtalats, som BTH påstått, eller om priset lämnats obestämt, som Elektrobyrån gjort gällande. HD finner att det inte föreligger skäl att frångå HovR:ns bevisvärdering.

Frågan blir därmed vilken part som har bevisbördan för sitt påstående.

I plenimålet NJA 1951 s. 1, som HovR:n lagt till grund för sitt avgörande, ansågs en entreprenör ha bevisbördan för sitt påstående att bestämt pris inte avtalats. Skälen för denna ståndpunkt angavs inte i domen. Stöd torde emellertid ha hämtats dels i vissa uttalanden i samband med tillkomsten av 1905 års köplag (NJA II 1906 nr 1 s. 12 f£) och i Almens köplagskommentar (4 uppl. 1960 s. 74 i), dels i det förhållandet att man redan år 1951 kunde se tillbaka på en omkring fyrtioårig rättspraxis av innebörd att säljaren var bevisskyldig för att visst pris ej avtalats (se Lech och Beckman i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1952 s. 444 f.).

Den rättsgrundsats som bekräftades i plenimålet hade långt tidigare utsatts för kritik i den juridiska litteraturen (se Olivecrona, Bevisskyldigheten och den materiella rätten, 1930 s. 80 f. och 175 ff.). Kritiken har fortsatt även efter 1951 års rättsfall (se exempelvis Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1972 s. 92 not 38, Ekelöf, Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 102 f., SOU 1976:66 s. 211 och Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 158 f f.).

Bakom kritiken ligger bl.a. uppfattningen att det är lättare för en part att säkra bevisning rörande en omständighet som har inträffat, såsom avtal om bestämt pris eller om beräkningsgrunder för priset, än för motparten att säkra bevisning om att något inte har inträffat, såsom att prisfrågan inte berörts vid avtalets ingående. Det har också framhållits att, även om det i fråga om vissa slags köp eller entreprenader är vanligare att ett fast pris avtalas än att priset lämnas öppet, det därmed inte är sagt att just det av köparen eller beställaren hävdade priset avtalats. Tillämpas rättsgrundsatsen i 1951 års avgörande innebär det emellertid att, om säljaren eller entreprenören inte lyckas motbevisa ett påstående från köparen eller beställaren om att ett visst pris överenskommits, han blir tvungen att nöja sig med det påstådda priset.

När det gäller rättspraxis efter år 1951 är framför allt NJA 1975 s. 280 och 1989 s. 215 av intresse. I det förstnämnda fallet uttalade HD att det inte syntes påkallat att ta ställning till om man beträffande köp och arbetsbeting allmänt sett borde i sista hand tillämpa en bevisbörderegel av den ena eller andra innebörden eller om bevisfrågan i vissa fall kunde vara att lösa på annat sätt. Frågan kunde lämpligen begränsas till entreprenadavtal där - som i det aktuella fallet - en entreprenör-företagare stod mot en beställare-konsument. På detta område framstod det som motiverat att lägga bevisbördan på entreprenören redan av det skälet att det kunde anses lämpligt och rimligt att det fick ankomma på honom att säkerställa bevisning i prisfrågan. Det måste enligt HD antas att man därigenom främjade bruket att upprätta avtalet i skriftlig form, vilket var ägnat att skapa klarhet om avtalets innehåll och därmed också stod i samklang med strävandena att upprätthålla regler som skyddade konsumenterna.

I rättsfallet NJA 1989 s. 215 ansågs däremot beställaren av en bokföringstjänst ha bevisbördan för att ett fast pris avtalats. HD framhöll att det vid uppdrag av detta slag ofta saknades möjligheter att i förväg bedöma hur omfattande och komplicerat arbetet skulle komma att bli. HD fäste också vikt vid att, enligt vad Kommerskollegium hade upplyst i målet, det endast i undantagsfall förekom att ett fast pris avtalades för bokföringsuppdrag.

Efter 1989 års rättsfall har en ny köplag införts. Om köparen åläggs bevisbördan men inte förmår styrka sitt påstående att bestämt pris eller vissa beräkningsgrunder för priset avtalats, riskerar han numera inte att tvingas erlägga vad säljaren begär om det inte är oskäligt utan han behöver enligt 45 § i 1990 års köplag betala endast vad som är skäligt. Genom införandet av denna bestämmelse, som får anses analogt tillämplig i bl.a. entreprenadförhållanden, har ett viktigt argument för 1951 års avgörande fallit bort (jfr Hellner och Ramberg, Speciell avtalsrätt 1, 2 uppl. 1991 s. 99 ff. samt Ramberg, Köplagen, 1995 s. 118).

Övervägande skäl får anses tala för att man nu lämnar den princip som slogs fast i 1951 års avgörande. Vid köp och arbetsbeting som direkt eller analogivis omfattas av 1990 års köplag bör huvudregeln vara att den part som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta har bevisbördan för sitt påstående. I det nu aktuella målet finns det inte anledning att göra undantag från denna huvudregel.

Eftersom BTH inte förmått styrka att Elektrounion gått med på att slutföra entreprenaden för 243 000 kr, skall BTH betala vad som är skäligt.

Vad som är skäligt pris för slutförandet av entreprenaden bör inte prövas av HD som första instans. Målet skall därför i den delen återförvisas till HovR:n.