NJA 1989 s. 3

Domskäl

TR:n (rådmännen Gummesson, Korfitsen och Junestad) anförde i dom d 7 april 1987:

Domskäl. Till stöd för sitt yrkande om återvinning av betalningen om 104 490 kr har konkursboet åberopat den bestämmelse i 35 § KL som innehåller att betalning skall gå åter om den avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär.

Frågan huruvida beloppet varit av sådan storlek att dess utbetalning avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning skall enligt rättspraxis (NJA 1981 s 759 och 1982 s 135) avgöras med beaktande av tillgångarna i konkursboet. På grund härav och av att beloppet 104 490 kr motsvarar drygt 12 procent av värdet av tillgångarna, det nämnda beloppet inkluderat, finner TR:n att den ifrågavarande betalningen avsevärt försämrat AT-Trycks ekonomiska ställning.

Vad härefter angår frågan huruvida betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär gör TR:n följande överväganden. I förarbetena till 35 § KL (NJA II 1976 s 192) uttalas att vanliga löpande betalningar, t ex avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp, hyra m m skall vara skyddade, även om betalningarna faktiskt försämrat gäldenärens ställning från andra borgenärers synpunkt. Vidare sägs att löpande betalningar som fullgörs någon tid efter förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. - I föreliggande fall är det fråga om ett leasingavtal och på så vis aktuellt med löpande betalningar. Beloppet som AT-Tryck betalt, 104 490 kr, motsvarar leasingavgiften, inklusive moms, för en månad. Betalningen måste därför uppfattas såsom avseende leasingavgiften för en hel månad och då närmast en delbetalning av faktura nr 2 å 234 351 kr. AT-Tryck har således med sin första betalning inte erlagt "initialavgiften", som avsåg den första leasingtiden, utan endast en del av den faktura som avsåg tiden närmast därefter. Detta innebär att betalning ej erlagts i behörig ordning och att det med hänsyn till dröjsmålet inte föreligger skäl för att ändå anse betalningen såsom ordinär. Betalningen skall därför gå åter.

TR:n fann att käromålet såvitt avsåg konkursboets fordran å 44 000 kr skulle ogillas.

Domslut

Domslut. Med ogillande av käromålet i övrigt förpliktas Svenska Finans AB Svefina att till AT-Tryck i Kalmar AB:s konkursbo utge 104 490 kr jämte ränta därå enligt 5 § räntelagen från d 24 sept 1986 t o m den dag då denna dom vinner laga kraft samt enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Betalningen om 104 490 kr gjordes drygt en månad innan AT-Tryck försattes i konkurs och visade sig vid konkursförvaltarens värdering ytterligare någon månad senare svara mot drygt tolv procent av tillgångarna, det betalda beloppet inräknat; tillgångarna i sin tur stod mot skulder på upp emot tre miljoner kr. Det ligger nära till hands att räkna med att konkursförvaltarens värdering, som i och för sig bör godtas, i ett okomplicerat fall som detta kastar tillräckligt indirekt ljus över gäldenärens ekonomiska ställning vid betalningstillfället mindre än två månader dessförinnan. Under sådana förhållanden framstår otvivelaktigt denna omstämda betalning som så betydande att den får anses ha avsevärt försämrat AT-Trycks ekonomiska ställning.

En sådan rättshandling skall likväl ej gå åter, ifall betalningen med hänsyn till omständigheterna ändock kan hållas för ordinär. Därmed skall, såsom uttalas i rättsfallet NJA 1981 s 759, återvinningsrätten vara begränsad till betalningar som på objektiva grunder framstår som onormala eller mer eller mindre uppseendeväckande. Som exempel på fredade betalningar nämner lagförarbetena bl a vanliga löpande betalningar som i behörig ordning erläggs enligt avtal (prop 1975:6 s 224; jfr s 227). Däremot skall betalning av skuld som stått ute, eller kumulerats, under längre tid inte vara fredad för återvinning.

Svenska Finans har gjort gällande att betalningen i fråga skall betraktas som ordinär, emedan den utgjorde ett led i en avtalad betalningsström och erlades utan avsevärd försening. Invändningen har enligt HovR:ns mening fog för sig. Att betalningen uppenbarligen ej avsåg den inledande avgiften enligt leasingavtalet utan någon av de närmast följande månadsavgifterna rubbar inte dess karaktär av led i ett avtalat betalningsflöde. Inte heller bör i ett dylikt flöde en försening av en månadsavgift med, som i detta fall, omkring en månad rimligen föranleda att den försenade betalningen ej anses gjord i "behörig ordning".

HovR:n finner följaktligen att konkursboets återvinningstalan skall ogillas.

I vad avser tvisten rörande den s k redovisningsfordringen gillar HovR:n TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n käromålet i dess helhet.

Konkursboet (ställföreträdare konkursförvaltaren advokaten J.S.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan om återvinning.

Svenska Finans (ombud chefsjuristen E.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Günther, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I frågan huruvida betalningen avsevärt försämrat AT-Trycks ekonomiska ställning gillar HD HovR:ns bedömning.

Vad härefter gäller frågan huruvida betalningen med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär framgår av utredningen att betalningen är den enda som AT-Tryck gjort på grund av det ifrågavarande leasingavtalet. Betalningen har vidare avsett endast en delpost i en av flera till betalning förfallna avgiftsfakturor, och den har erlagts drygt en månad efter förfallodagen. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan betalningen inte anses som ordinär.

På grund av det anförda skall konkursboets återvinningstalan bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Domskäl

Domskäl. Enligt i målet tillämpliga 35 § i 1921 års konkurslag (motsvarande 4 kap 10 § i 1987 års konkurslag) skall betalning av skuld senare än tre månader före fristdagen gå åter bl a om den har gjorts med belopp, som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, och den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Bakom denna och andra liknande bestämmelser om återvinning ligger syftet att borgenärerna i princip skall bli jämställda, när gäldenären har kommit i betalningssvårigheter. För att återvinningsinstitutet skall fylla denna funktion har det ansetts betydelsefullt att återvinningsreglerna får träffa en mycket vid krets av rättshandlingar som företas kort före konkursutbrottet. (Se prop 1975:6 s 132.)

AT-Trycks betalning av beloppet 104 490 kr till Svenska Finans gjordes inom återvinningsfristen.

Den första frågan blir då, om betalningen kan anses ha avsevärt försämrat AT-Trycks ekonomiska ställning. Denna fråga är att bedöma med utgångspunkt i förhållandena vid tiden för betalningen. Det kan ibland vara vanskligt att i efterhand skaffa sig en klar och fullständig bild av en gäldenärs ekonomiska belägenhet vid den tidpunkt då betalningen ägde rum. Uppgifterna i konkursbouppteckningen om tillgångar och om andra ekonomiska förhållanden rörande boet kan emellertid ofta vara till ledning för bedömningen (se t ex NJA 1981 s 759 samt 1982 s 135 och 224). Ju kortare tid som har förflutit mellan betalningen och konkursutbrottet, desto större är typiskt sett möjligheten att dra slutsatser med hjälp av bouppteckningen och omvänt. Omständigheterna i det enskilda fallet kan likväl vara sådana att, även om betalningen har skett endast kort tid före konkursen, enbart konkursbouppteckningen inte utgör ett tillräckligt säkert underlag för bedömningen av gäldenärens ekonomiska situation vid betalningstillfället.

Tillgångarna i AT-Trycks konkurs uppgick enligt konkursbouppteckningen till 747 276 kr. Betalningen av beloppet 104 490 kr gjordes något mer än en månad före konkursutbrottet. Med hänsyn härtill och då i målet inte har kommit fram några särskilda förhållanden som påverkar bedömningen måste det anses utrett att betalningen avsevärt har försämrat AT-Trycks ekonomiska ställning.

Därmed inställer sig frågan, om betalningen kan anses vara ordinär. Enligt motiveringen till detta villkor är det avsett att vanliga löpande betalningar - exempelvis avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp, hyresbetalningar m m - skall vara skyddade, även om betalningen från andra borgenärers synpunkt faktiskt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. I motiven sägs att också löpande betalningar som inte fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Det har inte varit meningen att betalning av en skuld som stått ute eller kumulerats under längre tid skall kunna godtas som ordinär. (Prop 1975:6 s 224 och 227.)

Målet gäller ett i augusti 1985 träffat leasingavtal mellan AT-Tryck och Svenska Finans. Enligt avtalet skulle fortlöpande betalningar ske enligt en viss plan.

Enligt vad handlingarna utvisar avsåg AT-Trycks betalning d 12 nov 1985 av beloppet 104 490 kr en månads leasingavgift jämte mervärdeskatt. Som TR:n har anmärkt är det fråga om en delbetalning av faktura nr 2 på sammanlagt 234351 kr och med förfallodag d 10 okt 1985. Det föreligger alltså ett dröjsmål med betalningen i mer än en månad. Eftersom leasingavtalet mellan AT-Tryck och Svenska Finans hade ingåtts så kort tid dessförinnan som i augusti samma år och betalningen var den första - och enda - som över huvud gjordes på grund av avtalet, kan dröjsmålet inte sägas ha utgjort ett normalt inslag i avtalsförhållandet mellan de båda kontrahenterna. Inte heller ger utredningen vid handen att sådant dröjsmål skulle vara det normala i branschen. Därtill kommer att, som domstolarna har framhållit, AT-Tryck inte betalat initialavgiften jämte mervärdeskatt enligt faktura nr 1. Mot bakgrund härav och med beaktande även av att betalningen inte svarar mot det belopp som sammanlagt skulle erläggas enligt faktura nr 2, framstår den inte heller i övrigt som gjord i normal ordning.

En helhetsbedömning leder till att, som TR:n har funnit, den omtvistade betalningen inte kan betraktas som ordinär i återvinningsbestämmelsens mening.

På grund av det anförda skall konkursboets återvinningstalan bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut såvitt Svenska Finans därigenom förpliktats att till AT-Trycks konkursbo utge 104 490 kr jämte ränta.

JustR Gregow var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag ansluter mig till majoritetens bedömning att den ifrågavarande betalningen innebar att AT-Trycks ekonomiska ställning avsevärt försämrades.

För att betalningen skall kunna återvinnas krävs enligt 35 § 1921 års konkurslag - vilken bestämmelse har sin motsvarighet i 4 kap 10 § 1987 års konkurslag - även att betalningen inte med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinär. Beträffande den närmare innebörden av att en betalning är ordinär har i förarbetena till bestämmelsen uttalats bl a att vanliga löpande betalningar, t ex avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp m m samt av hyra och arrende, skall vara skyddade, även om betalningen faktiskt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning från andra borgenärers synpunkt, samt att även löpande betalningar som inte fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Såsom ordinära betalningar torde enligt förarbetena i regel också vara att betrakta de normala insättningar som görs på en checkräkningskredit. Det har emellertid inte avsetts att betalning av skuld, som stått ute eller kumulerats under längre tid, skall kunna godtas som ordinär. (Se SOU 1970:75, Utsökningsrätt X, s 150 och prop 1975:6 s 224 och 227.)

Vid bedömande av huruvida den nu förevarande betalningen kan anses som ordinär - dvs framstår som en med hänsyn till omständigheterna normal betalning - är det enligt min mening av särskild betydelse att fråga är om ett ömsesidigt förpliktande avtal av perdurerande natur - leasingavtal - enligt vilket Svenska Finans åt AT-Tryck upplåtit nyttjanderätt till en maskin under en längre tid mot att AT-Tryck skulle erlägga betalning efter hand, till synes för en månad i taget.

Det belopp som avses med den ifrågavarande betalningen, 104 490 kr, är i och för sig betydande. Det finns emellertid inte anledning utgå från annat än att betalning enligt avtalet för viss tid har motsvarats av värdet av att under samma tid nyttja maskinen. I den mån betalning av ett belopp av den storlek som det är fråga om skett i anslutning till den tid som betalningen avsett, bör beloppets storlek sakna avgörande betydelse vid bedömande av om betalningen kan anses som ordinär. Om AT- Tryck hade betalt alla fakturor avseende maskinen i rätt tid, torde det sålunda inte ha blivit aktuellt att påkalla återvinning enligt 35 § KL.

När AT-Tryck d 12 nov 1985 fullgjorde den ifrågavarande betalningen, hade bolaget från Svenska Finans erhållit dels en faktura på 55 729 kr avseende leasingavgift för senare hälften av augusti 1985 med förfallodag d 10 okt 1985, dels en faktura på 234 351 kr avseende leasingavgift om 104 490 kr för vardera av september och oktober 1985 jämte försäkringsavgift med förfallodag likaledes d 10 okt 1985, dels en faktura på 104 521 kr avseende leasingavgift för november 1985 med förfallodag d 30 okt 1985 dels ock en faktura på 110 473 kr avseende leasingavgift för december 1985 med förfallodag d 30 nov 1985. Fakturorna var utfärdade, de båda förstnämnda d 10 sept och de två sistnämnda d 30 sept respektive d 31 okt 1985. Eftersom det belopp med vilket betalning skedde svarade mot leasingavgiften för envar av månaderna september och oktober, hänfördes betalningen till fakturan på tillhopa 234 351 kr med förfallodag d 10 okt 1985; detta synes också ha varit AT-Trycks avsikt. AT-Tryck hade emellertid kunnat destinera sin betalning till någon annan av fakturorna, t ex - genom att höja beloppet med 31 kr - till fakturan avseende november månad med förfallodag d 30 okt 1985. Dröjsmålet med betalningen hade i så fall varit endast knappt två veckor. Vilken faktura AT-Tryck valde att betala på bör emellertid knappast vara avgörande. Någon större betydelse bör därför inte tillmätas det förhållandet att betalningen skedde drygt en månad efter förfallodagen för den faktura till vilken betalningen hänfördes, ett dröjsmål som för övrigt inte framstår som särskilt betydande. Det förtjänar i sammanhanget också nämnas att Svenska Finans synes ha dröjt med faktureringen såvitt avser de första månaderna av leasingtiden. Inte heller den omständigheten att leasingavtalet hade ingåtts förhållandevis kort tid före betalningen eller att just den första leasingavgiften - den s k initialavgiften - inte hade erlagts kan tilläggas någon särskild betydelse. Detsamma gäller det förhållandet att betalningen avsåg endast del av en faktura; att Svenska Finans utfärdade en gemensam faktura för månaderna september och oktober och inte två separata fakturor kan inte få vara avgörande för återvinningsfrågan.

Avgörande för frågan huruvida AT-Trycks betalning skall anses ha varit ordinär bör enligt min mening vara vilken betydelse som skall tilläggas det förhållandet, att AT-Tryck före betalningen hade under en tid av drygt en månad underlåtit att betala förfallna leasingavgifter för maskinen enligt fakturor avseende hyra för två och en halv månader; beträffande en ytterligare faktura hade betalning försummats under knappt två veckor. Det kan här framhållas att Svenska Finans inte rimligen kan ha kommit i bättre ställning i återvinningshänseende, i fall AT-Tryck d 12 nov 1985 hade erlagt samtliga förfallna belopp. Om nämnda betalningsförsummelse skall medföra att AT-Trycks betalning av 104 490 kr inte kan anses ordinär, innebär detta i princip att den som under viss, kortare tid försummat sina betalningar för en kontinuerligt erhållen motprestation - t ex näringsidkares hyra för en lokal - inte kan utan att mottagaren utsätts för påtaglig risk för återvinning återuppta betalningarna, trots att han fortfarande erhåller och utnyttjar motprestationen. Det bör särskilt beaktas att Svenska Finans måste antas ha kunnat häva leasingavtalet vid AT-Trycks betalningsunderlåtelse och återta maskinen; om AT-Tryck då i stället hade hyrt en liknande maskin på annat håll och därvid betalat i förskott för viss tid, hade denna betalning såsom utgörande en kontantbetalning inte kunnat återvinnas enligt förevarande bestämmelse.

Med hänsyn till vad nu sagts anser jag att den av AT-Tryck gjorda betalningen får anses som en med hänsyn till omständigheterna ordinär betalning. Förutsättningar för återvinning föreligger därför inte enligt min mening.

På grund av det anförda fastställer jag HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.