NJA 1989 s. 304

P-A.O. väckte vid Göteborgs TR talan mot Bilhuset i Lindome AB med yrkande att bolaget skulle åläggas att till honom utan lösen överlämna personbilen MNE 599 eller, om bilen inte fanns i behåll, utge ersättning för den skada han lidit med 100 000 kr.

Till grund för sin talan anförde P-A.O. i huvudsak följande. Den 20 okt 1988 sålde han den ifrågavarande bilen till Grysza S för 110 000 kr. Denne erlade samma dag 10 000 kr, varjämte parterna kom överens om att P-A.O. skulle anmäla ägarbytet till bilregistret sedan full betalning erlagts. P-A.O. behöll därför det av Grysza S undertecknade registreringsbeviset. Innan restskulden var betald sålde Grysza S bilen vidare till Bilhuset. Det görs gällande att Bilhuset inte var i god tro vid sitt förvärv av bilen och att P-A.O. därför äger bättre rätt till denna än Bilhuset.

P-A.O. yrkade vidare omedelbar kvarstad på bilen, alternativt på så mycket av bolagets egendom att skadeståndskravet kunde antas bli täckt vid utmätning.

TR:n (rådmannen Rydholm) meddelade d 15 dec 1988, utan att ha hört Bilhuset, följande beslut: P-A.O. har visat sannolika skäl för sin fordran. Det kan skäligen befaras att Bilhuset undandrar sig att återställa bilen eller betala skulden. Fara i dröjsmål föreligger. TR:n beslutar därför om kvarstad på personbilen MNE 599 eller, om denna inte finns i behåll, på så mycket av Bilhusets egendom att fordringen, som uppgår till 100 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen från d 10 nov 1988, kan antas bli täckt vid utmätning. Beslutet gäller omedelbart till dess annat förordnas.

Den 16 dec togs bilen i förvar av kronofogdemyndigheten.

Bilhuset bestred käromålet och hemställde att TR:n skulle ompröva sitt beslut i kvarstadsfrågan.

Med anledning härav meddelade TR:n (Rydholm) d 10 mars 1989 följande beslut: Svarandens inställning till käromålet får förstås så att bolaget bestrider käromålet i första hand på den grunden att äganderättsförbehåll inte föreligger och i andra hand - om TR:n skulle finna ett sådant förbehåll föreligga - på den grunden att bolaget vid förvärvet av bilen fullgjort sin s k undersökningsplikt.

I målet av svaranden åberopat köpekontrakt, som enligt svarandens egna uppgifter inte företetts av Grysza S vid dennes försäljning av bilen till bolaget, innehåller inget uttryckligt äganderättsförbehåll. P-A.O. har vid försäljningen av bilen till Grysza S behållit ett av Grysza S undertecknat registreringsbevis på vilket Grysza S angetts som ny ägare till bilen. Enligt vad P-A.O. uppgett skulle han, sedan Grysza S slutbetalat bilen enligt överenskommelsen i köpekontraktet, ombesörja anmälan om ägarbytet genom att skicka in det av Grysza S undertecknade registreringsbeviset till LSt:n. Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet föreligger sannolika skäl till antagande att P-A.O. och Grysza S avtalat om att äganderätten till fordonet skulle övergå till Grysza S först sedan denne erlagt full betalning till P-A.O. för bilen.

Fråga uppkommer då om bolaget fullgjort sin undersökningsplikt vid förvärvet av fordonet från Grysza S. Vad bolaget anfört härom synes inte vara tillräckligt för att anse denna plikt fullgjord.

Kvarstaden på personbilen MNE 599 skall följaktligen bestå.

Bilhuset anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade upphävande av kvarstadsbeslutet.

P-A.O. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Levén och Helin samt adj led Bergelin, referent) anförde i beslut d 12 april 1989: P-A.O. får anses ha visat sannolika skäl för sin talan. Det kan emellertid inte anses visat att skäl i övrigt föreligger för kvarstad. TR:ns beslut därom skall därför undanröjas.

Med ändring av TR:ns beslut upphäver HovR:n förordnandet om kvarstad.

P-A.O. (ombud advokaten T.O.) anförde besvär och yrkade att HD skulle förordna om kvarstad på personbilen MNE 599.

Bilhuset (ombud advokaten S.F.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Oja, föreslog i betänkande följande beslut: P-A.O. yrkar i det vid TR:n anhängiga målet mot Bilhuset i första hand att bilen utlämnas till honom utan lösen och i andra hand att han erhåller skadestånd med 100 000 kr. Beloppet motsvarar den del av köpeskillingen som inte erlades av den person som köpte bilen av honom och som i sin tur sålde bilen till Bilhuset.

P-A.O:s kvarstadsyrkande, som i HD begränsats till att endast omfatta bilen som sådan, går ut på att trygga hans rätt till bilen.

Som HovR:n funnit får P-A.O. anses ha visat sannolika skäl för sin talan om rätten till bilen. Förordnande om kvarstad på bilen kan därför meddelas enligt 15 kap 2 § RB om det skäligen kan befaras att hans motpart - Bilhuset - skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över bilen till skada för P-A.O..

Som skäl för sitt yrkande om kvarstad har P-A.O. i huvudsak anfört följande. Efter att HovR:n upphävt TR:ns kvarstadsbeslut har Bilhuset återfått bilen. Rättegången om bilen kan med eventuella överklaganden pågå i åratal. Det ligger därför i sakens natur att Bilhuset - om rätt köpare infinner sig - knappast avhåller sig från att sälja bilen till förfång för honom. Bilbranschen spås en dålig framtid av konjunkturbedömare varför Bilhuset, trots att det enligt påståenden idag är en etablerad bilfirma, under processens gång kan hamna i ett trängt ekonomiskt läge varför det för bolaget torde bli mer angeläget att då försälja bilen än att bevara den i avvaktan på domslut i målet. Det görs därför gällande att det skäligen kan befaras att Bilhuset skaffar undan bilen eller förfar på annat sätt för att undandra sig betalningsskyldighet.

Bilhuset har anfört att bolaget idkar handel med bilar och även driver en bensinstation. Bolagets omsättning inkomståret 1988 var 2 479 522 kr och det har 4 anställda. Det är stabilt och expanderar. P-A.O. har sålt bilen i avsikt att erhålla betalt för densamma. Han kommer inte att lida någon skada om bilen inte återgår till honom eftersom bolaget i penningmedel kan ersätta den eventuella ekonomiska skadan för honom.

Av registreringsbevis för Bilhuset framgår att dess aktiekapital är minimibeloppet 50 000 kr och att styrelsen utgörs av Sven Gunnar F ensam.

Om P-A.O:s talan i TR:n bifalles är Bilhuset i första hand skyldigt att göra rätt för sig in natura, d v s utge bilen till P-A.O.. Denne behöver sålunda i princip inte nöja sig med det av honom i andra hand yrkade skadeståndet om bilen finns i behåll.

Från Bilhusets sida har i kvarstadsmålet inte gjorts gällande att man har för avsikt att behålla den omtvistade bilen till dess tvisten om rätten till den är avgjord. Av vad som från bolagets sida anförts framgår fastmer att det är antagligt att bolaget, som driver handel med bilar, kan komma att sälja den. Även om P-A.O. i tvisten med Bilhuset i första hand yrkar att erhålla bilen följer emellertid inte därav att bolagets försäljning av bilen skulle vara till skada för denne. P-A.O. har själv sålt bilen till den person som i sin tur sålt bilen vidare till Bilhuset och han har inte anfört några speciella skäl för att hans intresse av att återfå bilen skulle vara större än hans intresse av att erhålla skadestånd med ett belopp som motsvarar resten av köpeskillingen för den.

Omständigheterna i målet är sådana att det visserligen skäligen kan befaras att Bilhuset genom att sälja den omtvistade bilen kan förhindra att P-A.O. återfår den. I fall denne vinner målet om rätten till bilen har emellertid Bilhuset att i så fall utge skadestånd till P-A.O. enligt dennes andrahandsyrkande. Om bolaget då inte undandrar sig sin betalningsskyldighet kan P-A.O. knappast anses ha lidit någon skada genom att bolaget försålt bilen. P-A.O:s kvarstadsyrkande bör därför bifallas endast om det skäligen kan befaras att Bilhuset vidtar åtgärder som omöjliggör eller försvårar verkställighet av en framtida dom avseende betalningsskyldighet för skadestånd.

Bilhuset är ett s k fåmansbolag med litet aktiekapital och omfattningen av dess rörelse synes vara relativt begränsad. Närmare uppgifter saknas om bolagets ekonomiska ställning och om dess förmåga att utge eventuellt skadestånd med det av P-A.O. i andra hand yrkade beloppet. Denne har å andra sidan inte anfört omständigheter som medför att det skäligen kan befaras att bolaget undandrar sig att betala skadestånd som kan komma att åläggas bolaget.

På grund av det anförda finner HD att det inte finns tillräckliga skäl att meddela beslut om kvarstad avseende den omtvistade bilen.

HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lars K Beckman, Nyström och Lambe, referent) fattade följande slutliga beslut: