NJA 1989 s. 378

Domskäl

TR:n (rådmannen Korfitsen) anförde i beslut d 26 jan 1988: Borgenärens fordran har fastställts genom dom och avser rättegångskostnader. Även om domen är föremål för HovR:ns prövning skall fordran anses klar och förfallen såvitt gäldenären icke gör sannolikt att domen kommer att ändras. I detta hänseende måste relativt höga krav ställas. I förevarande fall kan i denna del anmärkas att gäldenären i HovR:n inskränkt sin talan från i TR:n yrkade 5 000 000 kr till 1 500 000 kr. Redan härav torde följa att borgenärens fordran till stor del kommer att stå fast. Gäldenären har ej heller i övrigt gjort sannolikt att domen kommer väsentligt att ändras. TR:n finner på grund härav att klar och förfallen fordran föreligger.

Gäldenären har ej heller förmått visa att han är solvent.

Slut. TR:n försätter Starolf Försäljnings AB i konkurs enligt 1 och 3 §§ KL (1921:225).

Starolfs skadeståndsyrkande lämnas utan bifall.

Starolf anförde besvär i Svea HovR och yrkade att konkursbeslutet skulle upphävas och att L-E.S. skulle förpliktas utge skadestånd till bolaget med 1 000 kr.

L-E.S. bestred ändring.

Han yrkade även att av bolaget först i HovR:n åberopade omständigheter måtte avvisas enligt 50 kap 25 § 3 st RB.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh, referent, och Wedin samt hovrättsassessorn Anér) anförde i beslut d 4 mars 1988:

I 52 kap RB finns inte någon bestämmelse för besvärsmål motsvarande 50 kap 25 § 3 st RB för tvistemål. HovR:n finner det betänkligt att analogivis tillämpa en regel som utestänger en part från att åberopa omständigheter i ett mål. Avvisningsyrkandet lämnas därför utan bifall.

Till styrkande av sin fordran mot bolaget har L-E.S. åberopat en dom mellan parterna från Stockholms TR vari bolaget har förpliktats ersätta L-E.S. dennes rättegångskostnad. Eftersom denna dom inte har vunnit laga kraft kan den ej utan vidare läggas till grund för bedömningen av frågan om och i vilken mån L-E.S. har en fordran mot bolaget. Denna fråga skall prövas självständigt i det föreliggande konkursmålet på grundval av det däri åberopade materialet.

Bolaget har gjort gällande att det inte är osannolikt att prövningen i HovR:n av domen medför att ersättningsbeslutet ändras. HovR:n finner dock att bolaget, som inte visat sig ha några säkra tillgångar, inte har visat övervägande skäl som talar för att förordnandet om rättegångskostnader kommer att ändras på sådant sätt att bolaget inte är på obestånd. HovR:n lämnar därför besvären utan bifall.

Domskäl

Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. I mål mellan parterna vid Stockholms TR yrkade Starolf efter stämning å L-E.S. att denne skulle förpliktas att till Starolf utge skadestånd med 5 000 000 kr jämte ränta. Den huvudsakliga grunden för yrkandet var att Starolf inte gentemot annat bolag kunnat göra gällande en som avtal betecknad handling, vilken på sistnämnda bolags vägnar undertecknats av L-E.S.. L-E.S. bestred skadeståndsskyldighet. I sin dom i målet d 18 juni 1987 fann TR:n på anförda skäl skadeståndsrätt enligt grunderna för 25 § avtalslagen tillkomma Starolf. TR:n fann emellertid inte visat att Starolf lidit någon skada på grund av att avtalet inte kunnat göras gällande. Genom domen ogillade TR:n käromålet och förpliktade Starolf att ersätta L-E.S. dennes rättegångskostnader med 139 000 kr jämte ränta. Starolf har i Svea HovR fullföljt talan mot domen såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna, varvid Starolf dock begränsat sitt skadeståndsyrkande till att avse 1 537 000 kr jämte ränta.

Till stöd för konkursansökningen har L-E.S. åberopat TR:ns dom i vad den innefattar förpliktelse för Starolf att ersätta honom för rättegångskostnader samt av kronofogdemyndighet utfärdade handlingar, varav bl a framgår att Starolf vid försök till utmätning hos bolaget på grund av domen saknat utmätningsbara tillgångar.

L-E.S. är enligt 11 § 1 st i den i målet tillämpliga 1921 års konkurslag (jfr 2 kap 6 § 1 st i 1987 års konkurslag) behörig att begära Starolf i konkurs utan hinder av att TR:ns dom inte har vunnit laga kraft.

I målet är inte visat att Starolf har andra skulder än den som svarar mot L-E.S.:s krav på ersättning för rättegångskostnader enligt TR:ns dom. För ställningstagandet till frågan om Starolf skall anses vara på obestånd är det alltså av avgörande betydelse huruvida L-E.S. har en fordran på bolaget i detta hänseende. Eftersom TR:ns dom ej har vunnit laga kraft, kan den som HovR:n funnit inte utan vidare läggas till grund för bedömningen av om och i vad mån L-E.S. har en sådan fordran. I enlighet med den princip som kommit till uttryck i tidigare avgöranden av HD (bl a NJA 1956 s 417 och 1981 s 395) skall denna fråga prövas självständigt i förevarande mål på grundval av det i målet åberopade materialet. Det förhållandet att Starolf visats sakna utmätningsbara tillgångar kan därvid inte tilläggas någon betydelse.

Frågan huruvida förpliktandet för Starolf att ersätta L-E.S:s rättegångskostnader i skadeståndsmålet kan antas bli bestående är i första hand beroende av målets slutliga utgång i huvudsaken. Av TR:ns dom framgår att parterna åberopat förhållandevis vidlyftig utredning i skadeståndsfrågan. I förevarande mål har viss ytterligare utredning åberopats, varjämte parterna å ömse sidor fört argumentation i frågan. Det är emellertid, även med beaktande av att Starolf inskränkt sin talan i HovR:n, inte möjligt att på detta underlag göra något grundat antagande om skadeståndsmålets slutliga utgång. Det i förevarande mål åberopade materialet tillåter sålunda inte den bedömningen att det är osannolikt att Starolf vid den slutliga prövningen kommer att befrias från skyldighet att utge ersättning till L-E.S. för rättegångskostnader. I enlighet med det synsätt som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1981 s 395 finner HD därför att L-E.S. inte förmått visa att Starolf är på obestånd. Konkursyrkandet skall följaktligen ogillas.

L-E.S. kan inte anses ha saknat skälig anledning till antagande att Starolf är på obestånd. Starolfs på 216 § i 1921 års konkurslag grundade yrkande om skadestånd av L-E.S. i förevarande mål kan därför inte bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut i konkursfrågan ogillar HD konkursansökningen.

HD fastställer det slut HovR:ns beslut innehåller i vad därigenom Starolfs skadeståndsyrkande lämnats utan bifall.