NJA 1989 s. 398
I mål om ansvar för egenmäktigt förfarande - olovlig besittningsrubbning beträffande en av två sambor gemensamt ägd bil - har den tilltalade frikänts, då han misstagit sig angående ägarförhållandena.
I okt 1985 anmälde L.A. hos polisen i Tidaholm B.S. först för stöld av åtta bilhjul och sedan för tillgrepp av personbilen KWF 144. Sedan polisens utredning med anledning av anmälningarna redovisats till åklagaren beslöt denne att förundersökningen mot B.S. skulle läggas ned, eftersom brott inte kunde styrkas.
L.A. väckte härefter enskilt åtal mot B.S. vid Falköpings TR och yrkade ansvar för egenmäktigt förfarande enligt följande gärningsbeskrivning: Torsdagen d 3 okt 1985 var B.S. den med L.A. meddelägande i personbilen KWF 144 I.G. behjälplig att hämta ut L.A:s bildäck ur förrådet på fastigheten Bränninge 2:21 i Habo socken. B.S. tog därefter samtliga däck med fälgar (vinterdäcken) i sin personbil och körde dem därifrån. - Lördagen d 5 okt 1985 återvände han till fastigheten med tillhörande garage, som disponeras av L.A.. B.S. hade då med sig de s k sommardäcken, som han tidigare, som ett led i det olovliga tillgreppet, bortfört. Med brodern som medhjälpare monterades däcken på och bilen kördes därefter från garaget "för att hjälpa I.G. att få ha bilen i fred". Vid tillfället kom L.A. dit och frågade B.S. vad denne hade med bilen att göra. B.S. svarade med diverse svordomar och yttrade att "den bilen är min systers och den har du inget med att göra". Därefter gick B.S. mot L.A. och tog strupgrepp på denne. På anmodan av brodern Å.S. släppte B.S. taget. Därefter gick L.A. därifrån.
Vid huvudförhandling i målet justerade L.A. sin talan i fråga om bilhjulen till att gälla endast fyra hjul med sommardäck.
B.S. erkände att han hade bortfört en uppsättning hjul till bilen samt att han senare hade monterat hjulen på bilen och fört bort denna men förnekade i övrigt vad L.A. hade påstått. Han bestred ansvar för egenmäktigt förfarande under påstående att han genom uppgifter av I.G. och andra personer hade kännedom om att bilen med tillbehör utgjorde I.G:s egendom samt att han handlat på uppmaning av henne och för att hjälpa henne.
I målet upplystes att L.A. och I.G. hade sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden samt att B.S. var bror till I.G..
Vid huvudförhandlingen i målet ägde förhör rum med B.S., L.A., I.G. och Å.S..
TR:n (ordf lagmannen Lindström) fann i dom d 17 febr 1987 genom B.S:s erkännande klarlagt att denne hade tagit den befattning med bilhjul och bil som L.A. gjort gällande, medan påståendet om strupgrepp inte var styrkt. Enligt TR:n hade emellertid L.A. inte visat att han vid tiden för B.S:s befattning med bilen var jämte I.G. ägare till denna och de därtill hörande hjulen. TR:n ogillade åtalet eftersom det inte var styrkt att B.S. rubbat någon L.A:s besittning till bilen.
Göta HovR
L.A. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till åtalet.
B.S. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsråden Mogren och Olsson, referent, samt nämndemännen Andersson och Peterson) meddelade dom d 27 jan 1988.
HovR:n fann i likhet med TR:n styrkt att B.S. hade tagit den befattning med bilen och däcken som L.A. gjort gällande men att påståendet om strupgrepp inte var styrkt. Till skillnad från TR:n fann emellertid HovR:n på anförda skäl att L.A. måste anses ha ägt en andel i bilen och att denna fick anses ha varit i L.A:s och I.G:s gemensamma besittning. Härefter anförde HovR:n i domskälen: Genom B.S:s handlande skildes L.A. från sin besittning. Den omständigheten att han tidigare endast haft en med I.G. - på delägande grundad - gemensam besittning hindrar inte att B.S. kan ha gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande.
För att B.S. skall kunna dömas till ansvar krävs att han handlat uppsåtligen. Han har påstått att han var övertygad om att bilen tillhörde I.G. när han hämtade den och hjulen. Hon har också omvittnat att hon, innan B.S. hjälpte henne, visade honom köpehandlingar och andra papper som visade hennes rätt. B.S. har vidare uppgivit att L.A. vid det med åtalet avsedda tillfället var kraftigt berusad, att han frågade vad B.S. skulle göra i garaget och när han fick reda på det bad honom avlägsna sig samt att han i övrigt inte yttrade något begripligt. B.S:s uppgift härom vinner stöd av Å.S:s vittnesmål. Mot bakgrund av det anförda och då det inte kan hållas för visst att B.S. skulle ha handlat på samma sätt som han gjort om han känt till att L.A. hade en rätt att besitta bilen tillsammans med I.G., skall som TR:n funnit åtalet ogillas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
L.A. (ombud advokaten H-G.C.) sökte revision och yrkade bifall till sin mot B.S. förda ansvarstalan.
B.S. (offentlig försvarare advokaten G.C.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Nyman, Vängby, Rydin, Nyström och Lambe, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. L.A. har som grund för sin talan i HD främst åberopat att han jämte I.G. ägde bilen och att besittningen till denna därför var gemensam för dem.
B.S. har i HD vitsordat, att L.A. ägde del i bilen och att bilen var i L.A:s och I.G:s gemensamma besittning. Enligt B.S. var dock denna L.A:s "dolda" äganderätt helt okänd för B.S., varför han icke begått något brott.
Till stöd för sitt bestridande av ansvar har B.S. anfört bl a följande. Han utgick från att bilen tillhörde I.G. ensam. Om han känt till L.A:s rätt till bilen, hade han inte handlat som han nu gjorde. - En tvist om dispositionen av bilen hade uppkommit mellan I.G. och L.A. i anslutning till deras separation. I.G. hade i anledning härav tagit hand om alla nycklar till bilen. B.S., som ej haft något personligt umgänge med dem på länge, kände ej till något om deras ekonomiska mellanhavanden eller om dispositionen av bilen. Då hjulen omhändertogs utgick han från vad I.G. uppgav, nämligen att hon ägde bilen ensam. Hon visade också en rad handlingar, bl a faktura och registreringsbevis, vilka alla upptog henne som ensam ägare. Det kunde då såvitt han förstod inte föreligga någon inskränkning i hennes rätt att förfoga över bilen. Hjulen och sedermera bilen omhändertogs för att I.G. skulle få ha sin bil i fred. Hjulen - vilka L.A. monterat av som svar på att I.G. tagit hand om bilnycklarna - förvarades i ett rum i samma byggnad vari garaget fanns. - När själva bilen togs om hand försökte L.A. hindra detta dels genom att dra ner garagets jalusidörr så att den föll ner på B.S:s axel, dels genom att sparka B.S.. För att freda sig tog B.S. tag i L.A:s kläder och förde undan honom. L.A. sade ingenting om att han skulle vara delägare i bilen.
Av utredningen framgår, att bilen var I.G:s och L.A:s gemensamma egendom samt att de tillsammans hade besittning till bilen. Att hjulen och sedermera bilen omhändertogs och fördes från platsen innebar att I.G. ensam fick besittningen av bilen. Gärningen är till sitt yttre förlopp att bedöma som egenmäktigt förfarande.
För att B.S. skall kunna fällas till ansvar för egenmäktigt förfarande fordras emellertid att han handlat uppsåtligen. Ett misstag, ursäktligt eller oursäktligt, från B.S:s sida beträffande L.A:s delägarskap är av beskaffenhet att frita från straff; utan kännedom om L.A:s delägarskap saknade B.S. anledning antaga att sambesittning förelåg på sådan grund.
Annat är ej visat än att B.S. av I.G. bibragts den uppfattningen, att bilen tillhörde henne ensam. Inte heller i övrigt har det förekommit någon omständighet av vilken B.S. kunnat sluta sig till att L.A., som delägare eller eljest, jämte I.G. hade besittning till bilen.
Vid sådant förhållande kan, i enlighet med vad ovan sagts, något brottsuppsåt ej läggas, B.S. till last. Med hänsyn härtill kan B.S. ej dömas till ansvar. Åtalet skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.