NJA 1989 s. 529

Vattenmål. Fråga om förutvarande ägare till fastighet i visst fall är behörig att jämte nuvarande ägare föra talan om ersättning för skada på fastighetens fiske under innehavstiden.

Åseleälven är ett av huvudtillflödena till Ångermanälven och har sin huvudsakliga tillrinning från Vojmsjön samt Ransaren, Kultsjön och Malgomaj, vilka samtliga sjöar är reglerade. Den egentliga Åseleälven börjar i Volgsjön, dit samtliga nämnda sjöar avbördar sitt vatten, och utfaller i Ångermanälven på dämningsområdet för Nämforsens kraftverk. Åseleälven är numera helt utbyggd med kraftverk. Målet om Åseleälvens reglering (A 9/56) vid Östersunds TR, vattendomstolen, är ett rent skaderegleringsmål, som behandlar alla uppskjutna frågor rörande ersättning för och åtgärder till förebyggande av skada som genom tillstadda och ianspråktagna reglerings- och kraftverksföretag uppkommit eller uppkommer vid Åseleälven fr o m Volgsjön ner till Lasele tunnelutlopp.

I fråga om enskilt fiske bör inledningsvis nämnas följande. Sträckan fr o m Volgsjön t o m Hällby dämningsområde påverkas vad gäller fisket förutom av kraftstationerna och korttidsregleringen inom sträckan även av samtliga i sjöarna uppströms genomförda regleringar. I samband, med genomförandet av Malgomajs reglering förordnades i målet om Åseleälvens reglering särskild sakkunnig att utreda skadan och avge förslag till ersättningar. Den sakkunnige - Sötvattenslaboratoriet - angav i ett preliminärt yttrande att slutligt utlåtande ej beräknades kunna avges förrän efter 15-20 år. I dom d 20 maj 1958 i målet A 9/56 förordnade vattendomstolen om uppskov med målet i denna del. Vidare föreskrevs de bestämmelser som skulle gälla under prövotiden och som bl a omfattade regler för utgivande av förskottsersättningar för fiskeskadan. Sedermera har inverkan av övriga genomförda företag, senast i målet om Övre Åseleälvens utbyggnad, överförts för handläggning i målet om Åseleälvens reglering. Yttrande av fiskeriintendenten, vilken övertagit Sötvattenslaboratoriets uppdrag som sakkunnig, avgavs d 6 april 1977 med viss komplettering d 5 dec 1977. Utifrån dessa yttranden och av parterna genomförda utredningar fördes förhandlingar i ersättningsfrågan, vilka slutligen ledde fram till ett detaljerat ersättningsförslag som underlag för avtalstecknande respektive ersättningserbjudanden.

I inlaga d 20 mars 1986 till vattendomstolen redovisade sökanden, Ångermanälvens Vattenregleringsföretag (ÅVF), en uppgörelse beträffande ersättning för skada på enskilt fiske på den aktuella sträckan inom Åseleälven. Resultatet redovisades i form av en förteckning över ingångna avtal, som var bilagd inlagan. Det framgår att avtalen reglerar all skada och allt intrång under såväl gången tid som för all framtid av alla intill d 31 dec 1980 tillstadda eller ansökta vattenbyggnadsföretag inom Åseleälvens flodområde. För de fastigheter där avtal inte kunnat träffas erbjöd ÅVF ersättning efter samma grunder som för de avtalsslutande fastigheterna. ÅVF yrkade att vattendomstolen till slutprövning skulle uppta frågan om ersättning för skada på fiske vad gällde samtliga ersättningsberättigade sakägare utom staten, att redovisade avtal skulle fastställas som förlikning mellan avtalsslutande parter och att ersättning skulle utdömas enligt lämnade förslag.

TR:n, vattendomstolen (rådmannen Asklund, fastighetsrådet Holmström och två nämndemän) fastställde i dom d 14 maj 1987 bl a de i den särskilda förteckningen, vilken fogades som bilaga till domen, upptagna avtalen såsom förlikning i målet mellan avtalsparterna och deras rättsinnehavare. Bland dessa avtal avsåg ett fastigheten Gavsele 5:14 och var ingånget mellan ÅVF och I.D. i hennes egenskap av lagfaren ägare till fastigheten vid tiden för avtalets tecknande d 17 nov 1982.

Även en tidigare ägare av Gavsele 5:14, dödsboet efter O.A.J., yrkade i denna egenskap i målet ersättning för fiskeskada. I anledning av dödsboets yrkande anförde vattendomstolen i domen:

Gavsele 5:14. Bakgrund. För rubricerade fastighet träffades avtal d 17 nov 1982 mellan ÅVF och I.D., därvid ersättningen överenskoms till 8541 kr. Fastigheten ägdes från 1936 av O.A.J.. Efter dennes frånfälle förvärvades fastigheten 1973 av dödsboet efter honom på grund av bouppteckning. Delägare i dödsboet är E.P. och A.J., båda barn till O.A.J.. Genom köpekontrakt samma år sålde dödsboet fastigheten till A-C.D.. I kontraktet angavs, såvitt nu är i fråga, "Ersättningar från Åseleälvens Regleringsföretag och Hällby kraftverk för skada och intrång som bevakats före köpekontraktets undertecknande skall tillfalla säljaren, utom i fråga om ersättningar för skada och intrång som förorsakas av den senaste ansökta korttidsregleringen på maximalt 60 cm, där skall samma rätt för den nye ägaren gälla som för den tidigare." Efter exekutiv auktion förvärvade E. och I.D. fastigheten år 1975. På grundval av bodelning blev I.D. lagfaren ägare till hela fastigheten år 1982.

Parterna. Dödsboet efter O.A.J. har anfört: I köpekontraktet d 25 mars 1973 har dödsboet gjort ett förbehåll som omfattar bl a fiskeskadeersättning. Förskottsersättningar har utgått till dödsboet. Brev 1979 från agronom B.H. till jägmästare L.F. bekräftar att ÅVF kände till förbehållet. Dödsboet har inte erbjudits någon ersättning för tiden före d 25 mars 1973. Den fiskeskada som reglerats i avtalet med I.D. omfattar till stor del sådan skada som uppkommit under den tid då dödsboet var fastighetsägare. Det torde vara ÅVF:s skyldighet att vid uppgörelse med en fastighets nuvarande ägare beakta till ÅVF anmälda krav och förbehåll. ÅVF har gjort en egen anteckning om förbehållet i ersättningslängd. - Beträffande ersättningens storlek har dödsboet förbehållit sig rätten till all ersättning för skada och intrång till följd av Åseleälvens reglering och Hällby kraftverk som bevakats före köpekontraktets undertecknande 1973 ävensom hälften av ersättningen för den skada som skulle föranledas av den då ansökta korttidsregleringen om maximalt 60 cm. Under tiden 1948-1972 erhöll dödsboet en årlig förskottsersättning om 100 kr för fiskeskada till följd av Åseleälvens reglering. Det är knappast troligt att denna ersättning täckte fulla skadan. Mer troligt är att förskottet bara täckte högst halva skadan. - Efter redovisade beräkningar har dödsboet yrkat full och slutlig ersättning för fiskeskada med 59 000 kr.

Till styrkande av sin talan har dödsboet åberopat kopior av brev mellan civiljägmästaren L.F. och agronomen B.H., ÅVF:s anteckning om förbehållet samt köpekontraktet med intaget förbehåll.

ÅVF har anfört: Dödsboets talan ska i första hand avvisas och i andra hand lämnas utan bifall. - Det har utbildats en stadgad praxis att skadeersättningar i vattenmål i normalfallet tillerkänns den skadade fastigheten, representerad av den sist lagfarne ägaren till denna. Detta gäller vare sig ersättningen utdömts eller avtalats och oavsett om fastigheten under skadeperioden innehafts av olika ägare. ÅVF har i förevarande fall följt det sedvanliga förfarandet. Vid tidpunkten för skaderegleringens slutprövning, avtalstillfället, har överenskommelse träffats med den då lagfarne ägaren till fastigheten. Det åberopade ersättningsförbehållet, som för övrigt inte är helt klart eller fullständigt, förekommer i ett köpekontrakt mellan två tidigare ägare och är en fråga mellan dem. In en av dem är part i det med ÅVF träffade skadeavtalet. Det är inte ÅVF:s skyldighet eller uppgift att lösa eventuella tvister om ersättningens fördelning i gången tid. Dödsboet får i mån av befogenhet själv rikta krav mot den man anser vara skyldig att utge ersättning. Utgivna förskott, som gått till dödsboet, utgör en stor del av totalbeloppet. Dessa har vid avtalsslutandet avräknats från den beräknade totalersättningen för skadan. Sammanfattningsvis har yrkandet framställts av någon som inte är sakägare vid avtalstillfället och talan bör därför avvisas. Talan bestrids även i sak eftersom det inte finns någon grund för yrkandet. Skälen är desamma som angivits till stöd för avvisning vartill kommer att yrkat belopp inte kan vitsordas utan är oskäligt. - - -

Vattendomstolen. Enligt 11 kap 54 § 1 st gamla VL föres talan för fastigheten, för det fall äganderätten är tvistig, av den som med äganderättsanspråk innehar densamma. Stadgandet får anses uttrycka den allmänna principen att talan för en fastighet förs av den som äger densamma vid tiden för den aktuella rättegången. En förutvarande ägare är behörig att föra talan endast om han visar sig inneha ett särskilt på innehållet i överlåtelseavtalet grundat intresse av rättegången. Om en skadefråga avgörs efter prövotid måste samma förhållande gälla beträffande vem som har rätt att representera fastigheten. Dödsboet har inte påstått att det i förhållande till nuvarande ägaren, I.D., finns något förbehåll om rätt för dödsboet till viss fiskeskadeersättning. I.D. är därför vid avtalstillfället 1982 att se såsom rätt representant för fastigheten. Det åberopade förbehållet, som i sig är oklart formulerat, har ostridigt nämnts vid brevväxling i slutet av 1970-talet mellan ÅVF och dödsboets ombud. Den skriftväxlingen kan emellertid inte enligt vattendomstolens mening anses utgöra ett anmält krav och förbehåll till ÅVF inför avtalstecknandet flera år senare beträffande fiskeskadan. Av anförda skäl skall dödsboets skadeståndstalan ogillas.

Vattendomstolen ogillar av dödsboet efter O.A.J. förd talan för fastigheten Gavsele 5:14 avseende fiskeskada.

I fråga om rättegångskostnaderna fann vattendomstolen att, eftersom dödsboets talan prövats i sak dödsboets yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna skulle bifallas, och ÅVF förpliktades i domen att till dödsboet utge ersättning med 18 405 kr för ombudskostnader.

Svea HovR

ÅVF fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att dödsboets yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen skulle ogillas. Om vattenöverdomstolen skulle anse att en förutsättning för bifall till ändringsyrkandet var att dödsboets talan i sak angående fiskeskada avvisades, yrkade ÅVF att vattendomstolens dom skulle ändras i enlighet härmed.

Dödsboet yrkade efter anslutningsvad bifall till sin talan i vattendomstolen.

Parterna bestred varandras yrkanden.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner, vattenrättsrådet Udén och adj led Lindgren) anförde i slutligt beslut d 18 mars 1988:

Skäl.

ÅVF har hävdat att dess talan i vattenöverdomstolen i första hand är att förstå som besvär över det i vattendomstolens dom intagna beslutet angående dödsboets rättegångskostnader och att dödsboet därför är förhindrat att anslutningsvädja.

I enlighet med 49 kap 1 § 1 st och 5 § 2 st RB har ÅVF fullföljt talan mot det i vattendomstolens dom intagna rättegångskostnadsbeslutet genom vad. Vattenöverdomstolen finner något hinder inte föreligga mot att med tillämpning av 50 kap 2 § samma balk upptaga dödsboets mot denna vadetalan anslutningsvis fullföljda talan till prövning.

ÅVF har vidare gjort gällande att dödsboet över huvud taget inte är behörigt att föra talan i målet i vad avser Gavsele 5:14, varför dess talan bort avvisas av vattendomstolen.

Genom avtalet d 17 nov 1982 slutreglerades frågan om ersättning för skada på fiske till Gavsele 5:14. Såsom ägare till fastigheten var I.D. enligt grunderna för 11 kap 54 § gamla VL berättigad att med laga verkan tala och svara för denna, och denna behörighet har inte varit inskränkt genom vad som upptagits i köpekontraktet d 25 mars 1973 mellan dödsboet och A-C.D.. - Dödsboets nu förda ersättningstalan grundar sig på det nämnda köpekontraktet och riktar sig mot ÅVF. En sådan talan av ett subjekt, som icke med tillämpning av grunderna för 11 kap 54 § gamla VL äger företräda den skadade fastigheten, faller inte inom ramen för det vattenmål som begränsas av ÅVF:s ansökan om tillstånd enligt gamla VL. Under sådana omständigheter har dödsboets talan kunnat komma under vattendomstolens prövning allenast med tillämpning av 11 kap 20 § gamla VL. Dödsboet har emellertid inte mot 13 kap 4 § 1 st RB ägt anhängiggöra sin talan utan stämning, och avsaknaden av stämning har utgjort ett rättegångshinder som vattendomstolen enligt 34 kap 1 § 2 st RB haft att självmant beakta. Genom sin underlåtenhet härutinnan har vattendomstolen förfarit felaktigt, vilket med tillämpning av 50 kap 26 § 1 st RB leder till att vattendomstolens dom i denna del skall undanröjas. Vidare skall dödsboets talan i målet avvisas.

Vid denna utgång skall dödsboets rätt till ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen och i vad avser dödsboets egen vadetalan bedömas med utgående från 18 kap 1 § och 5 § 1 st RB, vilket leder till att dödsboet icke skall tillerkännas sådan ersättning. Anledning att med tillämpning av 18 kap 6 § samma balk tillerkänna dödsboet rättegångskostnadsersättning vid vattendomstolen föreligger inte. För sina rättegångskostnader i vattenöverdomstolen, avseende ÅVF:s vadetalan, är dödsboet berättigat till ersättning enligt 11 kap 106 § 5 st gamla VL.

Domslut

Vattenöverdomstolens avgörande.

- Vattenöverdomstolen undanröjer vattendomstolens dom rörande dödsboets talan för Gavsele 5:14 avseende fiskeskada och avvisar denna talan.

- Vattenöverdomstolen undanröjer vattendomstolens förpliktande för ÅVF att ersätta dödsboets rättegångskostnader vid vattendomstolen.

- ÅVF förpliktas ersätta dödsboet dess till ÅVF:s vadetalan hänförliga rättegångskostnader i vattenöverdomstolen med 3 250 kr i ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag tills betalning sker. - - -

Hovrättsrådet Olding var skiljaktig i frågan, om rättegångshinder förelåg, och anförde: ÅVF har gjort gällande att dödsboet överhuvudtaget inte är behörigt att föra talan i målet i vad avser Gavsele 5:14 varför dess talan bort av vattendomstolen avvisas.

Dödsboets yrkande om ersättning för fiskeskada får anses framställt inom ramen för den av ÅVF som sökande anhängiggjorda talan om Åseleälvens reglering, trots att det överklagade målet endast behandlar härmed sammanhängande skadefrågor. Dödsboet har därför varit oförhindrat att enligt 11 kap 53 § gamla VL utan stämning väcka talan om ersättning för fiskeskada.

Som grund för sin talan har dödsboet åberopat ett förbehåll i det mellan dödsboet och A-C.D. d 25 mars 1973 upprättade köpekontraktet varigenom dödsboet vid försäljningen av Gavsele 5:14 förbehållit sig rätten till viss skade- och intrångsersättning på grund av Åseleälvens reglering. Dödsboet har vidare gjort gällande att ÅVF underrättats om förbehållet i slutet av 1970-talet och att förbehållet därför hade bort beaktas av ÅVF i samband med att uppgörelse om fiskeskadan träffades med fastighetens nuvarande ägare I.D.. På grund av vad dödsboet anfört föreligger inte skäl att avvisa dödsboets talan.

Enbart den omständigheten att dödsboet vid försäljningen av fastigheten gentemot köparen förbehållit sig rätten till viss fiskeersättning grundar inte någon skyldighet för ÅVF att utge sådan ersättning till dödsboet. Endast under förutsättning att I.D. varit bunden av förbehållet och ÅVF känt till detta förhållande hade sådan skyldighet förelegat. Dödsboet har dock inte ens gjort gällande en sådan bundenhet för I.D.. Med hänsyn härtill och då dödsboet inte heller i övrigt anfört några omständigheter i följd varav ÅVF skulle vara ersättningsskyldigt mot dödsboet finner jag att dödsboets talan skall ogillas.

Dödsboet (ombud advokaten O.K.) anförde besvär och yrkade att HD måtte återförvisa målet till vattenöverdomstolen för prövning i sak.

ÅVF (ombud ombudsmannen G.M.) bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Genom köpekontrakt d 25 mars 1973 överlät dödsboet fastigheten Gavsele 5:14 till A-C.D.. I kontraktet förbehöll sig dödsboet viss rätt till den ersättning som kunde komma att tillfalla fastigheten från regleringsföretaget. Efter exekutiv auktion förvärvade Emil och I.D. fastigheten 1975. Efter bodelning blev I.D. 1982 ensam lagfaren ägare till fastigheten.

Frågan i målet är vilken möjlighet dödsboet hade att, inom ramen för regleringsmålet, göra någon rätt gällande gentemot sökanden när målet 1986 återupptogs för slutprövning av de uppskjutna skadefrågorna.

Den rätt till ersättning enligt VL som grundas på fastighetsinnehav och som kan föreligga vid t ex vattenkraftutbyggnad, är inte en personlig rätt utan den är knuten till fastigheten.

När det gäller att avgöra vem som är behörig att föra talan om en uppkommen fastighetsskada i ett ansökningsmål ges viss ledning av 11 kap 54 § gamla VL (1918:523) och dess direkta motsvarighet i 13 kap 28 § nya VL (1983:291). Bestämmelsen utsäger att, för det fall äganderätten till en berörd fastighet är tvistig, talan för fastigheten förs av den som med äganderättsanspråk innehar densamma. Lagrummen får anses uttrycka den allmänna principen att talan för en fastighet förs av den som äger densamma vid tiden för den aktuella rättegången, medan en förutvarande ägare är behörig att föra talan endast om han visar sig inneha ett särskilt på innehållet i överlåtelseavtalet grundat intresse av rättegången (se Lennart af Klintberg, SvJT 1963 s 286 ff).

Vattendomstolen, som primärt endast har att bestämma vilken ersättning som skall utgå för den skadade fastigheten, kan även ställas inför problemet vem som är berättigad att uppbära ersättningen. För det fall ersättningsanspråk föreligger exempelvis både från den nuvarande och från en tidigare ägare av den skadade fastigheten kan det vara lämpligt att frågan om fördelningen av utgående ersättning behandlas i samband med skadefrågan. Lagstöd för en sådan sidoprövning i vattenmålet finns i 11 kap 22 § gamla VL och 13 kap 17 § nya VL, enligt vilka lagrum vattendomstolen, om det är lämpligt, kan pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt VL.

När frågan om fördelningen av den på en fastighet belöpande ersättningen ej lämpligen kan lösas inom ramen för ansökningsmålet, skall vattendomstolen förordna om nedsättning av beloppet hos LSt:n (9 kap 28 § gamla VL, 16 kap 17 § nya VL).

Om det emellertid, såsom i förevarande mål, redan från början står klart att den tidigare ägaren ej kan åberopa någon rätt vare sig gentemot regleringsföretaget eller den nuvarande ägaren, skall den tidigare ägarens ersättningstalan avvisas.

HD finner sålunda ej skäl att undanröja vattenöverdomstolens avvisningsbeslut eller att av annan anledning återförvisa målet till vattenöverdomstolen för förnyad prövning.

HD:s avgörande. HD fastställer vattenöverdomstolens avgörande.

HD (JustR:n Jermsten, referent, Solerud och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Dödsboets talan i målet måste - i varje fall primärt - ges den innebörden att dödsboet gör gällande att det fortfarande har rätt att självständigt föra talan mot regleringsföretaget avseende ersättning för skador på fisket som uppkommit för Gavsele 5:14 under tiden fram till dödsboets försäljning av fastigheten år 1973. Som grund för denna ståndpunkt åberopar dödsboet bl a det i köpekontraktet d 25 mars 1973 intagna förbehållet liksom det förhållandet att regleringsföretaget känt till nämnda villkor.

Enligt grunderna för 11 kap 54 § gamla VL - som numera har ersatts av 13 kap 28 § nya VL - tillämpas i vattenmål den allmänna principen att talan för en fastighet förs av den som äger densamma vid tiden för den aktuella rättegången. En förutvarande ägare anses behörig att föra talan endast i fall då han kan visa sig ha ett särskilt på innehållet i överlåtelseavtalet grundat intresse i rättegången (se Lennart af Klintberg, SvJT 1963 s 286 ff).

Av utredningen i målet framgår att dödsboet genom köpekontraktet d 25 mars 1973 överlät Gavsele 5:14 till C.D.. Efter exekutiv auktion år 1975 övergick äganderätten till fastigheten till E. och I.D.. På grund av en bodelning år 1982 blev I.D. ensam lagfaren ägare till fastigheten. Något förbehåll motsvarande det som togs in i 1973 års köpekontrakt eller någon erinran därom har inte gjorts i efterföljande fångeshandlingar.

En förutvarande ägare av en fastighet kan ibland vilja själv föra talan om ersättning för skador som uppstått på fastigheten medan han ägde den. Om han nämligen har förbehållit sig rätt till ersättning av det skadeståndsbelopp som belöper på fastigheten och den nuvarande ägaren driver ersättningsfrågan ineffektivt, blir det belopp som tillfaller den förutvarande ägaren på grund av förbehållet mindre än det annars skulle ha blivit. En sådan processföring från den nuvarande ägarens sida kan ha sin grund i att skadorna drabbat fastigheten i ett tidigt skede av vattenföretaget men att de vid tiden för slutregleringen av skadeståndsanspråken till stor del läkt ut i följd varav den nuvarande ägaren nöjer sig med ett förhållandevis blygsamt belopp i ersättning för bestående skada.

VL:s ersättningssystem bygger emellertid på att rätten till ersättning är knuten till fastigheten och att talan om ersättning för skada på fastigheten förs av den nuvarande ägaren. För denna ordning talar bl a det allmänna värdet av ett enhetligt och klart avgränsat och därmed lättillämpat sakägarebegrepp. Med hänsyn härtill bör det inte komma i fråga att nu ge sakägarebegreppet en så vittomfattande tolkning att dödsboet på anförda grunder anses behörigt att föra talan som sakägare i målet (jfr NJA 1909 s 253 och NJA 1944 s 676).

En i likhet med dödsboets förd talan om ersättning för viss tids innehav av en fastighet kan ibland också tänkas innefatta ett alternativt framställt yrkande om att domstolen skall pröva frågan om hur den för fastigheten utgående ersättningen skall fördelas (se af Klintberg a a). Den tvist som då föreligger berör egentligen inte sökanden utan står mellan den nuvarande och den tidigare ägaren. Bestämmelserna i 11 kap 22 § gamla VL - som numera har ersatts av 13 kap 17 § nya VL - öppnar i och för sig en möjlighet för vattendomstolen att pröva ett sådant yrkande. En förutsättning härför är bl a att domstolen finner förfarandet lämpligt. Upptas yrkandet till prövning blir följden bl a den att frågan om rättegångskostnaderna inte bedöms enligt vattenlagens för sökandens motparter fördelaktiga regler utan enligt RB:s allmänna bestämmelser. Med hänsyn härtill bör domstolen inte ta upp en talan enligt nyss angivna lagrum till behandling utan vidare. Om det inte framgår att den som framställt yrkandet avser att lagrummet skall tillämpas bör han således i regel beredas tillfälle att yttra sig i frågan innan domstolen gör sin lämplighetsprövning.

I dödsboets ståndpunkt i HD kan inte inläsas någon önskan att ens i sista hand få fördelningsfrågan prövad.

På grund av det anförda finner HD att skäl inte föreligger att återförvisa målet för förnyad behandling. Det slut vartill vattenöverdomstolen kommit skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer vattenöverdomstolens avgörande.

JustR:n Bengtsson och Danelius var skiljaktiga och anförde: I målet är upplyst att O.A.J. och dödsboet varit såsom lagfarna ägare till fastigheten behöriga att företräda denna under viss tid efter det att vattenregleringsföretaget anhängiggjorde sin talan om Åseleälvens reglering. Företaget har ostridigt före avtalet d 17 nov 1982 känt till att dödsboet - som uppburit vissa förskottsersättningar för skador på fisket som regleringen orsakat - enligt förbehåll vid försäljningen av fastigheten år 1973 gjorde anspråk på ytterligare ersättning för fiskeskada uppkommen under tiden före försäljningen.

Det är angeläget att inte försvåra för en fastighetsägare som utsätts för ett ingrepp som det aktuella att få sina ersättningskrav bedömda i sak i vattenmålet, även om han överlåter sin fastighet innan skadorna på denna slutligt reglerats; betydelsen av detta framträder inte minst vid ett sådant långvarigt skaderegleringsförfarande som förekommit i detta mål. Fastighetsägarens behov av rättsskydd måste här anses väga tyngre än vattenregleringsföretagets intresse av att enkelt och med minsta kostnad få ersättningsfrågan definitivt avgjord.

Under angivna förhållanden bör därför - oavsett om dödsboets anspråk materiellt framstår som mer eller mindre välgrundat - bestämmelsen i 11 kap 54 § 1918 års VL inte utgöra hinder för dödsboet att få sitt anspråk upptaget till prövning.

Det överklagade avgörandet bör följaktligen undanröjas och målet, i vad avser dödsboets yrkande, visas åter till vattenöverdomstolen för prövning i sak.