NJA 1989 s. 57

Ett handelsbolag har ställt en företagsinteckning som säkerhet för ett borgensåtagande som en person har gjort till förmån för en bolagsmans personliga skulder. Fråga om borgensmannens rätt att i handelsbolagets konkurs erhålla betalnings- och förmånsrätt för den regressfordran som kan uppkomma om han infriar borgensåtagandet. 13 § 1 st lagen (1966:454) om företagsinteckning, 136 § KL (1921:225); jfr 2 kap 5 § 1 st lagen (1984:649) om företagshypotek och 5 kap 10 § KL 1987:672).

HD

Restaurang After Eight Handelsbolag med tidigare firmanamnet Östersunds Bil-expo, L.N. och B.N., försattes i konkurs av Östersunds TR d 20 aug 1986 efter en ansökan som inkom till konkursdomaren d 19 juni 1986. Konkursen handlades till en början som mindre konkurs. Konkursansökan gjordes av staten genom kronofogdemyndigheten. Som grund för ansökningen åberopades bl a, att handelsbolaget hade avsevärda skatteskulder och andra skulder och att det vid utmätningsförrättning d 17 juni 1986 kunnat konstateras att handelsbolaget saknade utmätningsbara tillgångar. Enligt konkursbouppteckningen värderades tillgångarna till 150 755 kr och uppgick skulderna till 2 228 743 kr, varav 530 802 kr skatteskulder. Den 7 jan 1987 beslutade konkursdomaren att konkursen fortsättningsvis skulle handläggas såsom ordinär konkurs. Såsom enda bolagsman i handelsbolaget fanns vid tiden för konkursansökan och konkursbeslutet X.N.. Hennes make B.N. hade tidigare under året utträtt som bolagsman ur handelsbolaget. B.N. försattes i konkurs vid TR:n d 29 maj 1986.

L.N., broder till B.N., bevakade i handelsbolagets konkurs en fordran om 250 000 kr och yrkade förmånsrätt på detta belopp jämte ränta enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen på grund av innehav av företagsinteckning. Vid bevakningsinlagan fogade L.N. en företagsinteckningsrevers på 250 000 kr. Till säkerhet för innehållet i denna revers hade inskrivningsmyndigheten i Jämtbygdens domsaga beviljat inteckning d 19 febr 1975, nr 74, i all näringsverksamhet som Handelsbolaget med firma Östersunds Bil-expo, L.N. och B.N., drev i Jämtlands län. Dessutom fogade L.N. till sin bevakningsinlaga en d 21 mars 1980 daterad skriftlig överenskommelse mellan honom och brodern B.N., enligt vilken bröderna kommit överens om att L.N. skulle behålla den aktuella företagsinteckningen på 250 000 kr, som skulle ligga som säkerhet för samtliga L.N:s åtaganden avseende B.N. och Östersunds Bil-expo Handelsbolag.

Konkursboet anmärkte genom konkursförvaltaren, advokaten Christer Pripp, mot L.N:s bevakning och bestred därvid - såsom han slutligt bestämde sin talan - dels att L.N. skulle tillerkännas betalningsrätt för högre belopp än 10 000 kr dels att L.N. överhuvudtaget skulle tillerkännas någon förmånsrätt. Med anledning av bestridandet hänsköts L.N:s bevakning såsom tvistig till rätten.

TR:n (rådmannen Andersson) anförde i slutligt beslut d 23 april 1987 bl a: Yrkanden m m. - - - L.N. har till utveckling av sin talan anfört bland annat: Han har gått i borgen för B.N:s skulder till Nordbanken. Däremot har han inte gått i borgen för handelsbolagets engagemang. Denna borgensförbindelse tecknades före överenskommelsen om pantförskrivning av företagsinteckningen, som är generell och inte knuten till särskild kredit eller åtagande. Företagsinteckningen övertogs av L.N. från Nordbanken d 21 mars 1980. Han har ännu inte blivit tvungen att infria någon borgensförbindelse men enligt besked från Nordbanken kommer sådana krav, överstigande 250 000 kr, att inom kort riktas mot honom avseende hans borgensåtagande för B.N. i dennes konkursbo. De lån för vilka han gått i borgen för B.N. har hela tiden överstigit 250 000 kr och lånen togs redan åren 1974-75 av det ursprungliga handelsbolaget under ovan angivet namn och B.N.. Det är emellertid riktigt att hans fordran mot Restaurang After Eight Handelsbolag är bara 10 000 kr. Denna fordran avser ett lån som han lämnade till handelsbolaget d 5 aug 1986 för att detta skulle kunna ombesörja en inbetalning av mervärdeskatt och säkerställs av företagsinteckningen.

Konkursboet har som grund för sin anmärkning anfört bl a: L.N. har inte styrkt annan fordran på handelsbolaget än de 10 000 kr som härrör från lånet d 5 aug 1986, vilken fordran konkursboet numera kan vitsorda. Förmånsrätten för detta belopp bestrids emellertid. L.N., som är närstående till gäldenären närstående, var vid denna tidpunkt väl medveten om handelsbolagets obestånd. Genom lånet, som givits efter fristdagen d 19 juni 1986, har handelsbolagets skulder ökat på ett otillbörligt sätt, vilket L.N. känt eller i vart fall bort känna till. Pantförskrivningen får anses ha skett samtidigt med fordringens uppkomst. Förmånsrätten beträffande denna fordran skall därför enligt 30 § KL återvinnas. - Det är inte visat att L.N. har någon fordran i övrigt på handelsbolaget.

L.N. har genmält: Det är riktigt att han d 5 aug 1986 hade kännedom om handelsbolagets ekonomiska situation. Rättshandlingen kan emellertid inte anses otillbörlig, eftersom de av honom utlånade pengarna omedelbart betalades in till kronofogdemyndigheten.

TR:ns skäl. I målet är ostridigt att L.N. har en fordran på handelsbolaget om 10 000 kr. För denna fordran skall han äga betalningsrätt och därmed, om behållningen i boet räcker därtill, utdelning i konkursen. Av utredningen i målet framgår att denna fordran avser ett lån som L.N. lämnat till handelsbolaget d 5 aug 1986, att L.N. som säkerhet för detta lån innehar den nämnda företagsinteckningen samt att L.N. inte gått i borgen för något handelsbolagets engagemang. Denna fordran har inte uppkommit förrän d 5 aug 1986 och först då har företagshypoteket blivit fullgånget och upplåtet enligt 1 kap 3 § lagen om företagshypotek. Såsom konkursboet anfört får alltså pantförskrivningen anses ha skett samtidigt med fordringens uppkomst. Lånet lämnades efter det att ansökan om bolagets försättande i konkurs gjorts och mycket kort tid före TR:ns konkursbeslut. Med hänsyn till vad som inledningsvis anförts om handelsbolagets ekonomiska tillstånd redan vid tiden för konkursansökan har, enligt TR:ns mening, handelsbolagets skulder genom denna upplåtelse av företagshypotek ökats på otillbörligt sätt. Att lånet använts till betalning av mervärdeskatt kan inte föranleda annan bedömning. Det är också uppenbart att handelsbolaget var insolvent vid tiden för lånet. Av L.N:s egna uppgifter framgår att han hade vetskap om handelsbolagets ekonomiska situation vid den tiden. Det måste därför anses uppenbart att han kände till bolagets insolvens och att han också i vart fall hade bort inse de omständigheter som gjorde företagshypoteksupplåtelsen otillbörlig. Av anförda skäl föreligger, såsom förvaltaren i sin anmärkning gjort gällande, förutsättningar för återvinning av förmånsrätten enligt 30 § KL, vilket medför att L.N. inte kan tillerkännas förmånsrätt för denna fordran i konkursen.

Redan av L.N:s uppgifter i övrigt framgår, att han utöver dessa 10 000 kr inte har någon fordran på handelsbolaget. Yrkandet om betalningsrätt och förmånsrätt i den delen skall därför ogillas.

TR:ns beslut. TR:n förklarar att L.N. är berättigad att i Restaurang After Eight Handelsbolags konkurs, såvitt behållningen därtill förslår, få utdelning enligt vad därom är stadgat för ett belopp om 10 000 kr. Yrkandet om förmånsrätt på detta belopp ogillas.

TR:n ogillar L.N:s bevakning i övrigt vad gäller både rätt till betalning och förmånsrätt.

L.N. anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n måtte tillerkänna honom betalnings- och förmånsrätt enligt ingiven bevakning i konkursen.

L.N. anförde i HovR:n till stöd för sin talan: Handelsbolaget After Eight försattes i konkurs d 20 aug 1986. Brodern B.N. försattes i konkurs d 29 maj 1986. B.N. har sedan 1974-1975 häftat i avsevärd privat skuld till Nordbanken. Vid konkurstillfället uppgick skulden till ca 1,2 miljoner kr. För denna skuld har L.N. gått i borgen såsom för egen skuld till dess betalning sker. Som säkerhet för sin borgen har L.N. erhållit företagsinteckning om 250 000 kr genom överenskommelse som måste betraktas som en generell pantförskrivning i Östersunds Bil-Expo HB, numera Handelsbolaget After Eight. - Efter det att viss försäljning av egendom ägt rum i B.N:s konkursbo kvarstår alltfort en skuld till Nordbanken för vars rätta fullgörande L.N. svarar på grund av sin borgen. Kvarstående borgensansvar överstiger vida företagsinteckningens belopp. - L.N. är av den uppfattningen att han skall vara berättigad till utdelning på företagsinteckningen trots att han mot handelsbolaget icke äger fordran. Enligt hans mening är en handelsbolagsman obetagen rätten att för sina privata skulder säkerställa kreditgivare och borgensmän med företagsinteckning i handelsbolaget. TR:n har icke angivit skäl varför så icke skulle vara förhållandet.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Berg samt adj led Rinander, referent) anförde i slutligt beslut d 18 aug 1987:

Skäl. Vad L.N. anfört föranleder inte HovR:n till annan bedömning än den TR:n gjort. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

L.N. (ombud advokaten N.H.) anförde besvär och yrkade betalnings- och förmånsrätt i konkursen i enlighet med bevakningen.

Konkursförvaltaren bestred ändring. För det fall L.N. skulle anses ha betalningsrätt i konkursen yrkade förvaltaren återvinning av förmånsrätten.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Trägård, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 1 kap 3 § lagen (1984:849) om företagshypotek upplåts ett sådant genom att näringsidkaren överlämnar företagshypoteksbrevet som säkerhet för en fordran. Av förarbetena till lagrummet framgår att fordringen inte behöver vara en fordran mot näringsidkaren själv (NJA II 1984 s 329). Denne kan alltså lämna ett hypoteksbrev som säkerhet för en fordran mot ett annat rättssubjekt. Sådan säkerhet brukar benämnas tredjemanspant. Beträffande innebörden av företagshypoteket sägs i 2 kap 5 § 1 st nämnda lag bl a att en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran har rätt att vid utmätning eller i konkurs, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag, få betalt för fordringen ur egendom som omfattas av hypoteket intill företagshypotekets belopp. Det krävs således ej för utdelning i konkurs med stöd av företagshypotek att konkursgäldenären varit personligen betalningsskyldig för den fordran som panten avser. Detta synsätt gäller för övrigt generellt och har i doktrinen uttryckts så att den som upplåter tredjemanspant genom säkerställandet dels gjort ett icke personligt skuldåtagande, dels ställt säkerhet för detta (se t ex Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 282 f, Lennander, Återvinning i konkurs, 1985, s 298 och Walin, Borgen och tredjemanspant, 1986, s 336 och 339). Av det sagda följer att handelsbolaget genom att upplåta företagshypotek till säkerhet för B.N:s skulder till L.N. iklätt sig betalningsansvar för dessa inom ramen för panten. Den fordran som på detta sätt uppkommit är dock villkorad av att L.N. infriar sitt borgensåtagande. Enligt 136 § i 1921 års KL - som i målet är tillämplig i dess lydelse efter 1975 års ändringar (SFS 1975:244) - skall fordran som är beroende av ett sådant s k suspensivt villkor inte komma i beaktande vid slututdelning om det saknas anledning antaga att villkoret kommer att uppfyllas. Under förarbetena till bestämmelsen framhölls såsom huvudregel, att medel för täckande av regressfordringar skulle avsättas även vid slututdelning. Det kunde knappast tänkas komma i fråga, att förvaltaren och rättens ombudsman beträffande eventuella regressfordringar annat än möjligen i rena undantagsfall skulle komma att finna att det saknades anledning antaga att villkoret skulle komma att uppfyllas. I övrigt borde avsättning ske så snart det inte framstod som mycket osannolikt att villkoret skulle komma att uppfyllas. (Welamson, Konkurs, 1980, s 132 jämte hänvisningar.) L.N. har i HD obestritt uppgett att Nordbanken numera framställt krav mot honom på 647 000 kr i anledning av borgensåtagandet. I målet är upplyst, att B.N. försattes i konkurs d 29 maj 1986. På grund härav är det sannolikt att L.N. tvingas infria sitt borgensåtagande till i vart fall säkerhetens värde, 250 000 kr. Hans fordran skall därför, trots de därmed förknippade villkoren, beaktas i bolagets konkurs, i den mån förvaltarens återvinningsyrkande inte vinner bifall.

Förvaltaren har emellertid påkallat återvinning av förmånsrätten enligt 30 § 1921 års KL i dess lydelse efter 1975 års ändringar. Han har därvid bl a åberopat att L.N. är närstående till B.N.. I 30 § 1 st nyssnämnda lag sägs att rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats går åter om gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent samt den andre känt till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Av andra stycket framgår att rättshandling som företagits gentemot närstående till konkursgäldenären kan återvinnas oavsett när den vidtagits. Som närstående till gäldenären avses enligt 29 a § samma lag bl a syskon till denne. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person anses också bl a den som har en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen samt den som är närstående till någon som är på sådan grund närstående till näringsidkaren eller den juridiska personen. L.N. är bror till B.N. som ända tills kort före konkursutbrottet varit bolagsman i handelsbolaget. L.N. är således att anse som närstående till bolaget. Återvinning av förmånsrätten kan således ske utan hinder av bestämmelsen i 30 § 2 st ovan nämnda lag.

Som ovan anförts måste för att återvinning av en rättshandling i fall som det förevarande skall kunna ske, flera förutsättningar vara uppfyllda. En sådan förutsättning är, att konkursgäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent. Enligt motiven förutsätts inte, att rättshandlingen ensam i och för sig medför nämnda effekt. Självfallet måste dock upprätthållas krav på kausalsammanhang mellan gäldenärens handlande och insolvensen (NJA II 1976 s 180). Vid bedömningen, huruvida den ovan nämnda förutsättningen föreligger är det av intresse att konstatera till vilken tidpunkt rättshandlingen skall anses hänföra sig. I motiven framhålls beträffande den situationen, att en borgensman får säkerhet för sitt regressanspråk, att denna i realiteten är en säkerhet för huvudfordran och att det är tidpunkten för dennas uppkomst som skall vara avgörande även då återvinningstalan riktas mot borgensmannen (Rodhe a a s 282 och SOU 1970:75 s 154). I den juridiska litteraturen är den meningen förhärskande, att den fordran som är förknippad med tredjemanspant uppkommer samtidigt med pantsättningen (Rodhe a a s 282 och Lennander a a s 298). L.N. har obestritt uppgivit att de Nordbankens fordringar på B.N. som omfattas av hans borgensåtagande har uppgått till minst företagshypotekets belopp, 250 000 kr, då handelsbolaget upplät säkerheten d 21 mars 1980 och att skulden inte vid någon tidpunkt därefter varit lägre. Bolagets skuldåtagande gentemot L.N. N får således anses ha uppkommit vid denna tidpunkt. I målet har inte förebringats någon utredning om bolagets ekonomiska ställning vid denna tidpunkt eller om något samband mellan säkerhetsupplåtelsen och bolagets insolvens. Yrkandet om återvinning kan därför ej bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att L.N. i Restaurang After Eight Handelsbolags konkurs har betalningsrätt för en fordran om 250 000 kr ur egendom som omfattas av en av inskrivningsmyndigheten i Jämtbygdens domsaga d 19 febr 1975, nr 74, beviljad företagsinteckning samt förmånsrätt för fordringen enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen (1970:979).

HD (JustR:n Vängby, Lars K Beckman, Solerud, Törnell och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Sedan L.N. gått i borgen för B.N:s skulder till dåvarande Sundsvallsbanken (numera Nordbanken), har handelsbolaget genom B.N. d 21 mars 1980 hos L.N. ställt den ifrågavarande företagsinteckningen å 250 000 kr som säkerhet för bl a dennes åtaganden till förmån för B.N.. Att handelsbolaget sålunda lämnat företagsinteckningen som säkerhet för en fordran mot annan än bolaget utgör ej något hinder mot att hypoteksupplåtelsen medför rätt för L.N. att vid utmätning eller i konkurs erhålla betalning för fordringen ur egendom i vilken inteckningen gäller (jfr NJA II 1984 s 329). I handelsbolagets konkurs har L.N. följaktligen rätt att, för en regressfordran mot B.N. till följd av borgensåtagandet, få betalt ur egendom som omfattas av inteckningen intill dennas belopp. Han har också rätt att åtnjuta förmånsrätt för en sådan fordran enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen (1970:979).

L.N:s fordran mot B.N. och därmed även hans rätt att få betalning ur säkerheten är betingad av att han infriar sitt borgensåtagande. Fordringen är alltså beroende av villkor. I fråga om sådan fordrans rätt i konkurs föreskrevs i 136 § i 1921 års KL - som i målet är tillämplig i dess lydelse efter 1975 års lagändringar (SFS 1975:244) - att fordringen vid slututdelning ej skulle komma i betraktande, om det saknades anledning anta att villkoret skulle bli uppfyllt; om fordringen skulle beaktas vid utdelningen fick utdelning för fordringen enligt 141 § 2 st samma lag dock ej lyftas förrän villkoret uppfyllts (jfr 5 kap 10 § och 11 kap 10 § 2 st nu gällande KL).

I fråga om sannolikheten för att L.N. infriar sitt borgensåtagande har denne i HD utöver vad han förut anfört i målet obestritt uppgett att Nordbanken numera framställt krav mot honom på 647 000 kr i anledning av borgensåtagandet. Med hänsyn härtill och till att som TR:n angett B.N. har försatts i konkurs d 29 maj 1986 föreligger sådan sannolikhet för att L.N. tvingas infria sitt borgensåtagande med belopp överstigande säkerhetens värde, att hans bevakade regressfordran, med den förmånsrätt som följer av företagshypoteket, skall beaktas vid utdelning i konkursen, i den mån förvaltarens återvinningsyrkande inte vinner bifall.

Yrkandet om återvinning - som enligt vad handlingarna utvisar framställdes redan i anmärkningsskriften och vid TR:n - grundas på 30 § KL i dess lydelse efter 1975 års lagändringar. En av förutsättningarna för att en rättshandling skall kunna återvinnas enligt nämnda lagrum är att gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent. L.N. har obestritt uppgivit att de fordringar mot B.N. för vilka han har gått i borgen översteg 250 000 kr redan när säkerheten ställdes och därefter inte vid något tillfälle understigit detta belopp. L.N:s säkerhetsrätt får således antas ha uppkommit i och med säkerhetsupplåtelsen d 21 mars 1980. I målet har inte förebragts någon utredning som visar att bolaget var insolvent vid denna tidpunkt eller att säkerhetsupplåtelsen bidrog till insolvensens uppkomst. Yrkandet om återvinning kan därför ej bifallas.