NJA 1989 s. 570

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Carstensen) anförde i dom d 27 maj 1988:

Domskäl. J.G. har erkänt de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar, eftersom han inte visste att konkursen medförde att han inte fick förfoga över köpeskillingen.

J.G. har närmare hörts över åtalet. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat överlåtelseavtalet d 21 sept 1987, konkursbeslutet d 14 okt 1987, en likvidavräkning d 16 okt 1987 mellan säljare och köpare enligt överlåtelseavtalet, en uppställning samt två kvittenser d 16 okt 1987 avseende vissa skuldbetalningar.

Av utredningen framgår till en början följande. Bostadsrätten innehades gemensamt av J.G. och hans dåvarande hustru; mellan makarna dömdes till äktenskapsskillnad d 5 okt 1987. För bostadsrätten hade de gemensamt ett lån hos Svensk Fastighetskredit på 354 600 kr. Betalningsansvaret för detta lån övertogs enligt överlåtelseavtalet och likvidavräkningen av köparna. J.G. hade d 22 sept delgetts kallelse till konkursförhandlingen men uteblev. Vid ett möte på en bank d 16 okt för slutuppgörelse med köparna av bostadsrätten fick han av bankens kamrer veta att han försatts i konkurs. Slutuppgörelsen med köparna uppsköts, då J.G. inte kunde finna bostadsrättsbeviset. Saldot enligt likvidavräkningen uppgick till 295 400 kr. En postväxel på detta belopp mottog J.G. i banken d 19 okt. Han löste genast in växeln på banken. Samtidigt betalade han 27 492 kr 26 öre till Svensk Fastighetskredit för amortering, räntor och kostnader på bostadsrättslånet. Resterande pengar mottog han i 1 000-kronesedlar. Dessa lade han i sin dokumentportfölj. Enligt J.G. blev det bara så att kassörskan gav honom pengarna i dessa sedlar. Han ville ha pengarna kontant, har han uppgett, för att betala mäklarens provisioner samt vissa andra skulder. Mäklaren väntade på honom utanför banken och fick genast sina 40 000 kr. Han hade en låneskuld enligt skuldebrev till H.F.. Hon var en god vän till honom. Henne tänkte han uppvakta med blommor och kontant betalning med 150 000 kr. Ytterligare tänkte han betala hälften av ett lån hos Götabanken på 130 000 kr samt en skuld på 15 000 kr till Visa-konto; Dessa betalningar hade han lovat sin dåvarande hustru att göra med köpeskillingen, eftersom dels hon stod borgensansvar för skulden till Götabanken dels hennes far gått i borgen för skulden till H.F..

J.G. har om sina åtgärder med köpeskillingen vidare uppgett: I tiden efter d 19 okt betalade han 4 200 kr till jur kand R.G., avseende arvode för biträde i målet om äktenskapsskillnad. Han betalade vidare en varuskuld på 1 000 kr till en färghandel. För omkring 1 000 kr köpte han kläder till sig och ca 1 000 kr spenderade han på Solvalla. En del ytterligare pengar gick åt till egna behov, vilka han nu inte kan påminna sig. Härefter återstod 217 000 kr, som han förvarade i sin dokumentportfölj. Efter separationen med hustrun saknade han bostad och förde en ambulerande tillvaro med boende hos olika vänner. En av dem hade företaget Perkis Markiser AB i Södertälje. Hos honom fick J.G. lägga in portföljen med pengarna i ett stålskåp, eftersom han arbetade några dagar från d 19 okt i dennes företag. På eftermiddagen d 21 okt fick han av denne person veta att han söktes av polis. Han kunde inte förstå anledningen till att han söktes. Samma dag ringde han polisen men fick bara veta att polisen ville prata med honom. Fortfarande utgick han från att det hela måste vara ett missförstånd. Påföljande morgon begav han sig till polisstationen i Sollentuna. På vägen dit lade han in portföljen med pengarna i en lokal i Stockholm, som tillhörde en annan kamrat och som han efter skilsmässan fått förvara sitt bohag i. Hos polisen fick han sammanträffa bl a med jur kand O.S. som representerade konkursförvaltaren. Sedan O.S. förklarat för honom konkursens innebörd överlämnade han pengarna till konkursboet.

Ytterligare har J.G. uppgett: Vid konkursutbrottet var han sedan några år anställd som försäljare hos Prosellco AB. Han var också delägare i Vällingby Skivcenter HB och Tandtrollet AB. Inget av dessa två företag drev dock någon verksamhet längre. Tandtrollet försattes i konkurs år 1988. Tidigare var han delägare och styrelseledamot i VK Konsult AB men deltog inte i driften av företaget. VK Konsult AB försattes i konkurs år 1986. Han var inte inkopplad i den konkursen på annat sätt än att den medförde att han fick en skuld på grund av borgen på 100 000 kr. Han hade bara en allmän uppfattning om att en personlig konkurs innebar att alla skulder förföll till betalning. Att han inte fick betala sina skulder själv, visste han inte. Hade han förstått betydelsen av konkursen, skulle han ha lämnat pengarna till konkursförvaltaren. Nu reflekterade han inte över detta. Han befann sig sedan två år i en djup kris i sitt liv. Efter att under hela sitt vuxna liv ha strävat efter mycket pengar och en allt högre levnadsstandard för sig och familjen, hade han börjat ifrågasätta meningen med detta. Han befann sig i en situation där han varje morgon funderade över om han skulle stiga upp ur sängen eller inte. I samband med försäljningen av bostadsrätten hade han endast en tanke i huvudet: att klara av sin del av överenskommelsen med sin förutvarande hustru, nämligen att betala de skulder som hon och hennes far gått i borgen för. Åt konkursen ägnade han aldrig en tanke.

TR:n gör följande bedömning.

Det är i målet utrett att J.G. undandragit eller undanhållit konkursförvaltningen pengar till ett belopp som uppgått åtminstone till 147 700 kr, motsvarande hans andel av den kontanta köpeskilling som han mottog d 19 okt 1987.

J.G:s invändning att han saknade kunskap om de konkursrättsliga reglerna motsäges av vad som framkommit om hans ekonomiska läggning och affärsmässiga erfarenheter. Hans förfarande med köpeskillingen - att växla in den i kontanter och förvara pengarna i 1 000-kronesedlar på olika platser - talar enligt TR:ns mening så starkt mot riktigheten av invändningen att denna måste lämnas utan avseende.

J.G. har uppgett att han utöver köpeskillingen för bostadsrätten i huvudsak saknade tillgångar vid konkursutbrottet. Det är vidare utrett i målet att J.G., utöver de av honom angivna låneskulderna, hade förmånsberättigade skatteskulder på omkring 120 000 kr. Med hänsyn till omfattningen således av konkursen och det undanhållna beloppets storlek är J.G:s gärning att bedöma som grovt brott.

TR:n finner på grund av det anförda att J.G. gjort sig skyldig till grov oredlighet mot borgenärer.

Brottet är av den art att fängelse i allmänhet är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. I målet har inte förekommit anledning att vare sig med hänsyn till omständigheterna vid brottet eller J.G:s personliga förhållanden bestämma annan påföljd.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.G. enligt 11 kap 1 § 3 st och 2 § BrB för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse 6 mån.

Domskäl

Domskäl. J.G. försattes i konkurs d 14 okt 1987, vilket han fick vetskap om d 16 okt. Sedan han d 19 okt uppburit den kontanta delen av köpeskillingen för den försålda bostadsrätten, 295 400 kr, har det ålegat honom att till förvaltaren i konkursen redovisa den del därav som belöpte på hans andel av bostadsrätten, 147 700 kr. Av detta belopp har emellertid J.G. använt ca 45 000 kr för betalning av vissa skulder och för tillgodoseende av egna behov och återstoden, som han också avsåg att förfoga över, har han lämnat från sig sedan han uppmanats därtill i samband med polisförhör d 22 okt.

J.G:s påstående att han inte förstått att han inte var berättigad att själv behålla och förfoga över den på honom belöpande andelen av köpeskillingen bör, såsom domstolarna funnit, lämnas utan avseende. Det kan härtill framhållas att, om uppgiften hade varit riktig, den bristande kännedomen med hänsyn till utformningen av stadgandet i 11 kap 1 § 3 st BrB skulle anses utgöra en s k egentlig rättsvillfarelse, vilken inte inverkar på frågan om uppsåt och alltså inte befriar från straffansvar.

I målet är fråga om ansvar för sådant slag av oredlighet mot borgenärer som regleras i 3 st andra ledet av 11 kap 1 § BrB och som består i att en gäldenär i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Tillämpning av den bestämmelsen aktualiserar frågan om sambandet med 2 st första meningen i samma § angående ansvar för oriktiga uppgifter i konkurs. Enligt sistnämnda bestämmelse skall gäldenär, som vid konkurs förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömas för oredlighet mot borgenärer, om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet.

Motsvarighet till de nu aktuella bestämmelserna om ansvar för oredlighet mot borgenärer infördes genom 1942 års reform rörande förmögenhetsbrotten och togs upp i 23 kap 1 § strafflagen. Beträffande straffansvaret för undandragande eller undanhållande av tillgång i konkurs framhöll straffrättskommittén i sitt förslag att en sådan bestämmelse erfordrades, emedan bestämmelsen angående förtigande av tillgång syftade på egendom som tillhörde konkursgäldenär då han skulle uppge boet (NJA II 1942 s 487). Föreskriften om ansvar för undandragande eller undanhållande av tillgång synes alltså ha tillkommit med tanke närmast på egendom, som tillfaller gäldenären först efter det att han i konkursen har lämnat uppgifter om sina tillgångar och beedigat uppgifterna. Härav följer dock inte att bestämmelsen, vars lydelse inte innehåller någon begränsning i förevarande hänseende, inte skulle vara tillämplig även beträffande egendom som tillhörde gäldenären redan före nämnda tidpunkt.

Det förfarande som lagts J.G. till last har ägt rum före upprättandet av bouppteckningen och dess beedigande och avsett en då befintlig tillgång. Det har upplysts i målet att J.G. inte har i konkursen förtigit köpeskillingen, vilken redan var kand för förvaltaren, utan har lämnat korrekta uppgifter härom som upptagits i bouppteckningen och beedigats av honom. Fråga uppkommer om betydelsen härav vid bedömande huruvida J.G. skall ådömas ansvar enligt 3 st i §:n för undandragande eller undanhållande av tillgång. Det finns härvid anledning att göra skillnad mellan egendom som har gått förlorad för konkursboet och egendom som funnits i behåll och småningom tillställts konkursförvaltningen.

J.G:s förfarande att använda ca 45 000 kr av hans andel av köpeskillingen för betalning av vissa skulder och för vissa andra utgifter har inneburit att han avhänt konkursboet detta belopp; från möjligheten för konkursboet att återfå del av beloppet på grund av ogiltighet eller genom återvinning skall i detta sammanhang bortses. Genom förfogandet har J.G. otvivelaktigt undandragit konkursboet nämnda tillgång. Det förhållandet att han till konkursförvaltaren lämnat korrekta uppgifter angående köpeskillingen har inte inverkat på de vidtagna förfogandeåtgärderna och bör inte befria från ansvar för undandragandet. (Se Jareborg, Brotten 2 häftet, 2 uppl 1986, s 178; se även Beckman m fl, BrB I, 5 uppl 1987, s 648 och M Löfmarck, Brotten mot borgenärer, 2 uppl 1986, s 175 f.) J.G. skall därför fällas till ansvar för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap 1 § 3 st BrB för att han undandragit konkursförvaltningen ett belopp om ca 45 000 kr.

När det gäller J.G:s åtgärder beträffande återstoden av hans andel av köpeskillingen ligger saken annorlunda till. Undanhållande av en tillgång i konkurs genom underlåtenhet att till konkursförvaltaren redovisa tillgången eller eljest ställa den till förvaltarens förfogande samt förtigande av tillgången i konkursen utgör i princip olika led i ett och samma förfarande, syftande till att förhindra att egendomen tas i anspråk av borgenärerna. Som nämnts i det föregående föranleder enligt 2 still kap 1 § BrB förtigande av tillgång inte straffansvar, om rättelse sker innan den oriktiga uppgiften beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet. Bestämmelsen härom är motiverad av att gäldenären inte på grund av risk för straff skall avhålla sig från att medverka till att oriktig uppgift rättas. Med hänsyn till det mycket nära sambandet mellan förtigande av tillgång och sådant undanhållande av egendom som nu avses bör undanhållandet inte föranleda ansvar, om ändring sker före den tidpunkt som anges i 2 st; huruvida rättelsen sker frivilligt eller blir en följd av konkursförvaltarens eller annans åtgärder är ovidkommande för skuldfrågans bedömning. Vad nu sagts bör gälla även då i undanhållandet ingått att egendomen gömts undan. (Angående det nu sagda se den litteratur som anmärkts i föregående stycke.)

Sedan J.G. sammanträffat med polis och representant för konkursförvaltaren d 22 okt 1987, har han samma dag lämnat från sig vad som fanns kvar av hans andel av köpeskillingen. Vid sådant förhållande kan J.G. - även om hans förfarande med dessa penningmedel under de tre dagar han förvarade dem i och för sig skulle innebära ett undanhållande av tillgången - inte fällas till ansvar i denna del.

Det oredlighetsbrott som J.G. i enlighet med det förut sagda skall fällas till ansvar för kan inte, vare sig med hänsyn till det undandragna beloppets storlek eller på grund av andra omständigheter, anses som grovt brott.

Beträffande påföljden för J.G. kan till en början framhållas att vad som framkommit om hans personliga förhållanden utgör skäl för att välja villkorlig dom. Brottet är emellertid av en sådan art att starka skäl talar för en fängelsepåföljd. I det förevarande fallet bör beaktas följande. Enligt vad som upplysts i målet utvisade bouppteckningen i konkursboet tillgångar om 111 250 kr och skulder om drygt 1,1 milj kr. Den enda väsentliga tillgången i boet utgjordes alltså av J.G:s andel av köpeskillingen för bostadsrätten. Av detta belopp har J.G. förbrukat närmare en tredjedel och avsett att förfoga även över återstoden på liknande sätt men hindrats därifrån genom ingripande från bl a konkursförvaltarens sida. Såsom framgår av vad som sagts i det föregående måste antas att J.G. insett att han inte ägde förfoga över köpeskillingsbeloppet.

På grund av det anförda bör påföljden för J.G. bestämmas till fängelse. Men hänsyn till att brottet inte präglats av någon förslagenhet och till J.G:s personliga situation vid tiden för brottet bör straffet kunna stanna vid fängelse en månad.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD dömer J.G. enligt 11 kap 1 § 3 st BrB för oredlighet mot borgenärer avseende undandragande av ett belopp om ca 45 000 kr, medan åtalet i övrigt lämnas utan bifall, samt bestämmer påföljden till fängelse 1 mån.