RH 2018:25

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist och Jonas Silfverberg, referent, adjungerade ledamoten Hanna Spets samt nämndemännen Anna-Karin Berglund och Roger Kolberg) meddelade dom den 25 april 2018.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde T.G. för grovt försvårande av konkurs genom mened (av tingsrätten bedömt som grov oredlighet mot borgenärer och grovt försvårande av konkurs) och för överträdelse av näringsförbud.

När det gäller åtalet för grov oredlighet mot borgenärer och grovt försvårande av konkurs (åtalspunkten 1) uttalade hovrätten följande.

DOMSKÄL

- - -

Har T.G. undanhållit och förtigit tillgång?

Den tillgång som åklagaren gör gällande att T.G. har förtigit och undanhållit för konkursförvaltningen utgörs av behållning på ett bankkonto. För att avgöra vem som äger en sådan tillgång får de registrerade bankuppgifterna som rör kontot särskild betydelse. Genom den bevisning som åklagaren har lagt fram är det klarlagt att bankkontot innehades av T.G. och att han öppnade det redan 1986. Det är också, som tingsrätten angett, utrett att T.G. och hans hustru tecknade kontot ensamma och att makarnas tre barn hade rätt att teckna kontot tillsammans med annan. Någon annan person har alltså inte gentemot banken kunnat disponera över behållningen på kontot genom att göra överföringar och insättningar. Redan dessa omständigheter ger ett mycket starkt stöd för åtalet.

T.G:s invändning om att behållningen på kontot inte tillhörde honom utan hans halvbror S.G. får endast stöd av de allmänt hållna uppgifter som han själv och S.G. har lämnat. Dessa uppgifter är inte sådana att de försvagar värdet av åklagarens bevisning. Någon skriftlig dokumentation eller mer konkreta uppgifter angående S.G:s påstådda rätt till kontobehållningen har inte kommit fram. I stället innehåller utredningen uppgifter om att ekonomiska transaktioner ska ha skett vid tidpunkter som är väl förenliga med insättningar och uttag som har gjorts på kontot. Detta ger ytterligare stöd för åtalet. Ett exempel på det är T.G:s egna uppgifter vid ett tvistemål i Varbergs tingsrätt att han sålde bolagsandelar i bolaget H.I.H. Ltd under 2006 för ett stort belopp. Ett annat sådant exempel är det skriftliga avtal mellan T.G. och S.G. från februari 2007, enligt vilket T.G. köpte S.G:s andelar i H.I.H. Ltd genom en skuldavräkning och kontantlikvid.

Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att det genom den utredning som åklagaren har lagt fram är bevisat att behållningen på bankkontot tillhörde T.G. samt att han undanhöll och förteg denna tillgång under konkursen. Därmed är det också bevisat att han vid edgångssammanträdet beedigade felaktig uppgift i enlighet med åtalet.

Har omständigheterna varit sådana att T.G. är befriad från ansvar?

Åtalet gäller egendom som T.G. ägde vid konkursutbrottet och förteg för konkursförvaltningen samt vid edgångssammanträdet. Tillgången var inte känd för konkursförvaltningen. Det innebär att undanhållandet av egendomen är straffbart som försvårande av konkurs enligt bestämmelsen i 11 kap. 2 § brottsbalken. Straffbestämmelsen om undanhållande av egendom i 11 kap. 1 § andra stycket brottsbalken är i en situation som denna subsidiär i förhållande till brottet försvårande av konkurs. Straffbestämmelserna ska därför inte tillämpas i konkurrens. (Se bland annat rättsfallet NJA 1989 s. 570, Berggren m.fl., Brottsbalken m.m. [juli 2017, Zeteo], kommentaren till 11 kap. 1 §, och Jareborg, Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 287).

Frågan är om T.G. är befriad från ansvar enligt 11 kap. 2 § tredje stycket andra ledet brottsbalken. Av bestämmelsen framgår att en gäldenär vid konkurs inte ska dömas till ansvar om denne hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebar en skälig ursäkt för honom eller henne.

Ansvarsfrihetsregeln infördes i samband med 2005 års ändringar av borgenärsbrotten och motsvarar bestämmelsen i 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Av förarbetena framgår att bakgrunden till lagändringen var den utveckling som hade skett i Europadomstolens praxis angående skyddet mot s.k. self-incrimination enligt artikel 6 i Europakonventionen (se prop. 2004/05:69 s. 54 ff.). Det lyftes också fram att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2001 s. 563 hade ogillat ett åtal mot en person som hade lämnat felaktiga uppgifter vid en fakultativ bouppteckningsed i konkurs. I rättsfallet anförde Högsta domstolen att det hade slagits fast i Europadomstolens praxis att det inte är förenligt med artikel 6 i Europakonventionen att någon under straffansvar åläggs att lämna uppgifter som avslöjar att han eller hon har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot denne. Det framgår av förarbetena att bedömningen av vad som innebär skälig ursäkt för att förtiga sanningen eller lämna oriktiga uppgifter i stor utsträckning beror på omständigheterna i det enskilda fallet. I anledning av tingsrättens redovisning av innehållet i propositionen ska det dock framhållas att det inte krävs att förtigandet eller den oriktiga uppgiften är utan betydelse för saken. De uttalanden i propositionen som gäller detta tar sikte på ansvarsfrihetsgrunden i 11 kap. 2 § tredje stycket första ledet (se prop. 2004/05:69 s. 57 f.).

En konkursgäldenärs skyldighet att lämna korrekta uppgifter om sina tillgångar och att avlägga bouppteckningsed, liksom bestämmelser som reglerar förfarandet vid edgångssammanträde inför rätten, framgår av 6 kap.konkurslagen. Dessa bestämmelser ändrades inte i samband med att den i målet aktuella ansvarsfrihetsgrunden infördes i 11 kap. 2 § brotts-balken. Det medför att en konkursgäldenärs skyldigheter och rättigheter i dessa hänseenden inte, som försvaret hävdat, direkt kan jämställas med vad som gäller för ett vittne enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Det gäller även med beaktande av vad Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2001 s. 563 om att en person som avlägger bouppteckningsed kan ha rätt att vägra yttra sig om vissa omständigheter under ed.

T.G. förteg under konkursen och vid edgångssammanträdet en betydande tillgång. Han har alltså brutit mot de centrala bestämmelserna i 6 kap.konkurslagen om gäldenärens skyldighet att lämna korrekta uppgifter om sina tillgångar. När detta skedde var T.G. inte misstänkt för något brott som hade samband med den tillgång som förtegs. Han har inte heller senare, förutom i detta mål, åtalats eller delgetts någon sådan misstanke (jfr rättsfallen NJA 2001 s. 563 och NJA 2005 s. 407). Det nu aktuella åtalet gäller just det faktum att T.G. förteg tillgången. Det är alltså inte fråga om att uppgifter som han lämnade under straffansvar används som bevis mot honom i en senare rättegång. (Jfr Europadomstolens avgörande Allen v. the United Kingdom, [dec.] no. 76574/01, ECHR 2002-VIII.)

T.G. gjorde inte under konkursen gällande att han i något hänseende skulle ha rätt att vägra yttra sig om konkursbouppteckningens riktighet. Utifrån de uppgifter om banktillgodohavandet som kommit fram i detta mål framstår det också för hovrätten som oklart om han faktiskt riskerade att avslöja något brott som skulle kunna leda till ett straffrättsligt förfarande om brott mot svensk skattelagstiftning. Under alla förhållanden var omständigheterna med hänsyn till vad som har anförts inte sådana att T.G. hade skälig ursäkt att lämna oriktiga uppgifter. T.G. är alltså inte befriad från ansvar, utan ska dömas för den gärning som angetts i åtalet.

Tingsrätten har visserligen vid sin bedömning av om det föreligger grund för ansvarsfrihet beaktat att förtigandet avsett en tillgång som inte varit utan betydelse för borgenärernas rätt till utdelning. Det saknas dock skäl att på grund av detta eller av någon annan anledning återförvisa målet till tingsrätten.

Hur ska brottet rubriceras?

Hovrätten har redan behandlat förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap.1 och 2 §§brottsbalken. T.G. ska alltså dömas för försvårande av konkurs enligt 11 kap. 2 § och inte vid sidan av det för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1 §.

Brottet är att bedöma som grovt redan med hänsyn till den förtigna tillgångens storlek. Dessutom har T.G. beedigat oriktig uppgift. Han ska därmed dömas för grovt försvårande av konkurs genom mened. (Se Berggren m.fl., Brottsbalken m.m. [juli 2017, Zeteo], kommentarerna till 11 kap. 1 § tredje stycket och 11 kap. 2 § fjärde stycket, samt Jareborg, Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 288 och 290).

Hovrätten övergick härefter till att pröva åtalet för överträdelse av näringsförbud och frågan om förlängning av näringsförbud varvid följande anfördes.

Överträdelse av näringsförbud

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det är utrett att T.G. inte agerade i egenskap av anställd av Lanthandlarna i Hörby AB eller av någon annan. I stället är det, som tingsrätten kommit fram till, klarlagt att arbetet utfördes av T.G. på uppdrag av J.H. eller dennes bolag JH Group AB.

Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att det står klart att det arbete T.G. utförde hade sådan omfattning och varaktighet att det var fråga om näringsverksamhet. Av det som J.H. har berättat framgår att T.G. agerade som en självständig konsult och att det i hans uppdrag ingick såväl att representera J.H. vid förvärvet av campingen, som att därefter vara ansvarig för driften av denna. Förvärvet gällde enligt T.G:s egna uppgifter en rörelse som var värd ca 10 MSEK. Av de tre aktuella fakturorna framgår att T.G. fakturerade betydande belopp i konsultarvode för sitt bistånd vid förvärvet av campingrörelsen och för efterföljande arbete under februari och mars 2016. Sammanfattningsvis kommer hovrätten till slutsatsen att det rör sig om självständig verksamhet av en sådan omfattning och varaktighet att det är fråga om näringsverksamhet. Det gäller även med beaktande av den begränsade tidsperiod som åtalet gäller.

Av utredningen framgår att T.G. fick information om näringsförbudets innebörd i samband med att det började gälla. Därtill kan det av de olika fakturor som ställdes ut inte dras någon annan slutsats än att T.G. försökte dölja att han drev egen näringsverksamhet. Han har således uppsåtligen överträtt näringsförbudet i enlighet med åtalet med undantag för att han inte har varit anställd av eller mottagit uppdrag från närstående till honom. Brottet är inte att anse som ringa.

Förlängning av näringsförbud

T.G. döms nu för överträdelse av näringsförbud. När åklagaren väckte talan om förlängning av näringsförbud gällde fortfarande det tidigare meddelade förbudet. Av 48 § lagen om näringsförbud framgår att näringsförbudet under dessa förhållanden ska förlängas med högst fem år om det inte finns särskilda skäl att avstå från förlängning. Det gäller även om förbudstiden har löpt ut när domstolen tar ställning till om förlängning ska ske (se prop. 2013/14:215 s. 112 f.).

Det finns inte särskilda skäl att avstå från förlängning av näringsförbudet. Överträdelsen som T.G. döms för pågick under en relativt begränsad tid. Å andra sidan inbringade verksamheten under denna tid ett förhållandevis betydande belopp. T.G. har även vidtagit åtgärder för att försöka dölja att han drev näringsverksamhet. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att näringsförbudet bör förlängas att gälla ett år från det att hovrättens beslut har fått laga kraft (jfr prop. 1995/96:98 s. 37 f.).

DOMSLUT

Hovrätten, som tillämpar 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2016, ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

a)dömer T.G. för grovt försvårande av konkurs genom mened enligt 11 kap. 2 § fjärde stycket och 15 kap. 1 §brottsbalken avseende gärningen under åtalspunkt 1 i bilaga 1 till tingsrättens dom (av tingsrätten bedömt som grov oredlighet mot borgenärer och grovt försvårande av konkurs),

b)dömer T.G. för överträdelse av näringsförbud den 15 januari 2016-24 mars 2016 enligt 47 § lagen (2014:836) om näringsförbud (åtalet i bilaga 2 till tingsrättens dom),

c)bestämmer fängelsestraffets längd till åtta månader, och

d)beslutar att det för T.G. tidigare meddelade näringsförbudet förlängs så att det gäller för en tid av 1 år från det att hovrättens beslut har fått laga kraft - - -.