NJA 1989 s. 607

Domskäl

TR:n (t f rådmannen Hedström) anförde i dom d 6 dec 1985:

T.L. har till utveckling av sin talan anfört: Han brukade betala alla omkostnader i rörelsen såsom t ex löner, skatter, sociala avgifter och varor kontant. För detta ändamål sparade han undan för undan av de pengar som kom in. Pengarna förvarade han i innerfickan till en kavaj vilken hängde i sovrumsgarderoben. Det var mest hundrakronorssedlar. Omkring sedelbunten hade han en gummisnodd. På kvällen d 19 maj 1981 kontrollräknade han dessa pengar. Det var 30 000 kr. Förutom T.L. var endast hans då sjuttonåriga dotter S.L. hemma. Hans hustru var bortrest på semester. Det är möjligt att även hon förvarade pengar i villan men T.L. vet inget om detta. Han hade tagit kontakt med en bekant, J.D., för uppsättning och installation av en lyktstolpe på villatomten. På morgonen d 20 maj 1981 strax efter det att S.L. vid 07.50-tiden gått till skolan kom J.D.. J.D. hade erhållit en parkeringsanmärkning som han ansåg var felaktigt utfärdad. T.L. och J.D. åkte först till polisen i Solna för att klara upp frågan om parkeringsanmärkningen. Därefter fortsatte de till T:s Grill. Där drack de kaffe samt hämtade T.L. pengar ur kassan vilka han lade i sin handledsväska. Detta såg troligen J.D.. Där fanns då sammanlagt 8 000 kr. De fortsatte till T.L:s bostad. Där väntade polis som grep honom. Han tilläts köra in bilen i garaget som är inrymt i källaren, men vägrades ringa till sitt ombud B.A.E.. Han fördes upp i köket där han tvingades lämna ifrån sig allt vad han hade i händer och fickor. Handledsväskan med pengar lades på diskbänken. Den var stängd. Några minuter senare fördes han av polis i bil till polishuset på Kungsholmen för förhör. Innan han lämnade villan gav han inte J.D. direktiv om att se till huset. J.D:s uppgift var att sätta upp lyktstolpen. Vid 14.30-tiden fördes han tillbaka till villan enbart för att öppna sitt kassaskåp, som finns i pannrummet. Han hade redan innan avtransporten öppnat det och visat innehållet men nu ville polisen titta ytterligare en gång. När de kom hem kunde han inte se någon person där. Entrédörren och källardörren var olåsta och vidöppna. Garageporten - av vippmodell - var också öppen: Från garaget kan man komma vidare in i villan. T.L. kunde gå in genom entrén utan att vidröra dörren. Handledsväskan låg kvar på samma ställe. Efter en liten stund kom J.D. in. Var J.D. befann sig när de kom vet ej T.L.. När T.L. ånyo skulle avtransporteras kom S.L. hem från skolan. Han bad henne - utan att kontrollera innehållet - att ta hand om handledsväskan vilket hon gjorde. Några andra personer än J.D. och S.L. såg han ej där. Följande dag vid 14-tiden släpptes han från polishuset. Han hade inte ett öre på sig och kom i bryderi med pengar för hemresan. Polisen vägrade hjälpa honom. T.L. visste att taxibilar brukade hålla till utanför hotell Amaranten. Han gick dit och kom överens med en chaufför att köra T.L. hem mot betalning vid framkomsten. När de kom hem gick T.L. genast in i sovrummet och kände i kavajfickan. Den var tom. Han letade även igenom andra kläder i garderoben utan att hitta pengarna. När S.L. senare tog fram handledsväskan var det bara 2 000 kr kvar i den. Hon liksom J.D. har förnekat att de tagit pengar. Gömstället i garderoben tyckte han var bra. Det var till skillnad från kassaskåpet i pannrummet lätt att komma åt när han nästan dagligen behövde det. Kassaskåpet har ett besvärligt kombinationslås vilket T.L. har svårt att ställa in. Där förvarar han sina medaljer som han vunnit i brottning samt en tavla.

Staten har genmält: Ingen uppgift har framkommit som bekräftar T.L:s påstående att han förvarat pengar i garderoben. Det har inte heller gått att tillfredsställande utreda hur mycket pengar som fanns i handledsväskan då T.L. lade ifrån sig den i köket. T.L. gav J.D. i uppdrag att bevaka villan till dess dottern kommit hem varför polisen i enlighet därmed lämnade huset i J.D:s vård då polisen åkte därifrån. I allt fall har omständigheterna varit sådana att polisen haft anledning att tro att J.D. skulle se till villan. J.D. låste entrédörren och var kvar i villan då polisen vid 12.30-tiden lämnade den. Inga dörrar lämnades vidöppna. J.D. släppte senare under dagen in två släktingar till T.L. vilka kom på besök, nämligen en systerdotter och hennes make. Enbart det förhållandet att det möjligen försvunnit pengar från villan under den tid polis utfört husrannsakan konstituerar ej skadeståndsansvar för staten. Har pengar stulits finns andra tänkbara gärningsmän än polispersonal. Tillgreppen kan i sådant fall ha skett under en betydligt vidare tidsram än den T.L. påstått.

Domskäl. T.L. har som bevisning åberopat förhör med sig själv under sanningsförsäkran samt vittnesförhör med dottern S.L. och J.D.. T.L. har under förhöret i huvudsak bekräftat de under sakframställningen lämnade uppgifterna.

Staten har som bevisning åberopat vittnesförhör med kriminalinspektörerna G.E. och B.W.. Dessutom har polisförhör med J.D. hållet d 16 juni 1981 åberopats i delar där J.D. under huvudförhandlingen avvikit från nämnda tidigare lämnade uppgifter.

Som ostridigt har uppgivits att J.D. haft möjlighet att röra sig i hela villan under husrannsakan, att J.D. ej hade nyckel till villan samt att minst sex, men kanske så många som tio eller elva personer deltagit i husrannsakan.

I domen redovisades härefter vad vittnena berättat, varefter TR:n vidare anförde:

Rätten gör följande bedömning.

Genom av T.L. under sanningsförsäkran lämnade uppgifter, vilka framstår som trovärdiga, får anses utrett att T.L. på kvällen d 19 maj 1981 som han uppgivit hade 30 000 kr förvarade i en kavaj i sovrumsgarderoben samt vid gripandet på morgonen d 20 maj 8 000 kr i sin handledsväska vilken han bar med sig. Vidare är utrett att kavajfickan var tom och att av pengarna i väskan fanns endast 2000 kr kvar då T.L. på eftermiddagen d 21 maj kom hem efter frigivningen. Möjligheten att någon främmande person stulit pengarna från kavajen i garderoben innan husrannsakan inleddes eller att det varit T.L:s dotter som tagit dessa pengar eller av pengarna i handledsväskan framstår som så föga sannolik att den inte förtjänar att beaktas.

Husrannsakan och kroppsvisitation är avsiktliga intrång i den enskildes rätt. Till säkerställande av dens rätt hos vilken husrannsakan företages har bl a i 28 kap 7 § RB stadgats vissa bestämmelser vad gäller rätt att tillkalla vittne. T.L. har oemotsagd uppgivit att han efter anhållandet vägrades ringa sitt rättsliga ombud. Redan denna omständighet framstår som märklig och kan i belysning av vad som senare inträffat möjligen anses ha länt T.L. till förfång.

Vad beträffar handledsväskan är uppenbart att polis vid gripandet av T.L. utfört kroppsvisitation varvid T.L. beordrats att lägga ifrån sig väskan på en köksbänk. Det är utrett att väskan ej blev föremål för beslag och att den blev liggande kvar där under och efter husrannsakan utan att den särskilt togs om hand av ansvarigt befäl eller annan. Något hinder mot att lämna tillbaka väskan till T.L. efter omedelbart företagen undersökning har inte framkommit. Då ansvariga polistjänstemän ändå valt att behålla väskan på platsen får staten anses ha tagit ansvaret för att den förvarades på betryggande sätt. Att väskan under husrannsakan uppenbarligen förvarats så att den kunnat åtkommas av så många som minst sex till elva statstjänstemän samt J.D., kan - även om flertalet var poliser eller till polisen knutna tekniker - inte anses nöjaktigt ur aktsamhetssynpunkt enär den innehöll mycket stöldbegärlig egendom. Ingen av i målet hörda personer har påstått att T.L. lämnat J.D. uppgiften att bevaka villan. Av vad B.W. uppgivit, vilket stöds av uppgifter som J.D. lämnat i det åberopade polisförhöret, är visat att J.D. var kvar i villan då polisen avslutade förrättningen och att J.D. haft T.L:s uppdrag att stanna i villan till dess S.L. kommit hem. J.D. har under nämnda förhör även berättat bl a att under den tid han var ensam i villan kom T.L:s systerdotter med make på besök varvid J.D. visade dem in i köket. Även om J.D. under huvudförhandlingen i målet inte kunnat erinra sig detta får det - vilket vinner visst stöd av vad S.L. samt G.E. berättat - anses utrett att besöket ägt rum. Såvitt framkommit i målet har företrädare för polisen inte närmare tillfrågat T.L. om J.D:s uppgifter i villan eller iakttagit J.D:s förehavanden. Trots att J.D. uppenbarligen arbetat med lyktstolpen och kabeln under en stor del av den tid förrättningen pågick har detta inte, såvitt nu är känt i målet, uppmärksammats. En sådan iakttagelse hade antytt att J.D:s närvaro kunde vara mera initierad och betingad av arbetet med lyktstolpen än av kamratskap och förtroende från T.L:s sida. Omständigheterna har inte varit sådana att polisen kunnat utan vidare kontroll med T.L. överantvarda ansvaret för villan till J.D., utan att dessförinnan ta hand om handledsväskan. På grund av vad som anförts får skadeståndsgrundande försummelse anses ha förekommit i följd varav staten har att ersätta T.L. för stölden ur handledsväskan.

Vad därefter avser stölden ur garderoben har polisen inte haft anledning att antaga att där skulle finnas pengar till ett så anmärkningsvärt stort belopp. Någon omständighet som - till skillnad från vad som var fallet med handledsväskan - borde ha grundlagt extra försiktighet beträffande tillträde har inte framkommit. B.W:s uppgift om att han vid sin undersökning inte hittade några pengar i de i T.L:s garderob hängande kläderna tyder på att stölden redan var förövad då han utförde undersökningen. Skulle så ha varit fallet måste kretsen av tänkbara gärningsmän vara utomordentligt begränsad. Emellertid ger B.W:s uppgifter visst utrymme för möjligheten att han genom förbiseende inte påträffat pengarna trots att de fanns där. Följaktligen måste som möjliga gärningsmän även räknas dem som först senare haft möjlighet att komma in i sovrummet. Såsom tidigare anförts är utrett att J.D. var ensam kvar i villan då förrättningen avslutades och att detta stått klart för J.D.. Av omständigheterna framgår att det varit J.D. och inte någon av polispersonalen som lämnat villan olåst och obevakad innan T.L. på eftermiddagen samma dag fördes tillbaka hem. Frågan huruvida staten vid sådant förhållande ändå skall hållas ansvarig för J.D:s sålunda eller på annat sätt ådagalagda åsidosättande av normal aktsamhet måste bero av vad polispersonalen bort uppfatta som J.D:s behörighet. Såsom rätten tidigare funnit har T.L. i polisens närvaro givit J.D. i uppdrag att stanna kvar i villan till dess S.L. kommit hem. På grund av uppdragets art ligger det nära till hands att dra den slutsatsen att polisen vid förrättningens avslutande kunde lämna villan utan att låsa eller ordna någon kvardröjande egen bevakning under förutsättning att J.D. var kvar. Att J.D. tydligen uppfattat sitt uppdrag annorlunda såsom innebärande att han skulle fullfölja uppsättning av lyktstolpen samt se till att han var på plats i villan när S.L. kom hem kan vad gäller det sista ledet inte ha varit lätt att inse. Något sådant fel eller försummelse av polisen varav skulle följa att staten därav ådragits skadeståndsskyldighet har enligt rättens mening inte förekommit i detta hänseende. Vid denna prövning och då ej heller strikt ansvar för staten kan anses föreligga skall T.L:s talan i fråga om yrkade 30 000 kr lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Staten förpliktas att till T.L. utge 6 000 kr jämte årlig ränta på beloppet från d 6 febr 1985 enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 8 procentenheter.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n vidhållit de grunder för sin talan som de åberopat vid TR:n. Till utveckling av sin talan i HovR:n har de också i övrigt hänfört sig till vad de anfört enligt TR:ns dom.

I HovR:n har förhör under sanningsförsäkran på nytt hållits med T.L.. Vidare har också i HovR:n hållits förhör med de vid TR:n hörda vittnena J.D., S.L., B.W. och G.E..

T.L. har även under förhöret i HovR:n i huvudsak bekräftat de under sakframställningen lämnade uppgifterna sådana de framgår av TR:ns dom. Han har vid förhöret i HovR:n tillagt följande: Det är riktigt att J.D. var hans vän sedan många år. Han hyste emellertid inte det förtroendet för denne att han skulle ha anförtrott åt honom att vaka över huset. Han fick för övrigt inte säga ett enda ord till J.D. och växlade heller inte ett ord med denne i närvaro av de polismän som utförde husrannsakan. Deltagande polismän var betydligt fler än fyra. Han har efteråt hört av J.D. att det var minst tio. Själv såg han minst sex polismän på platsen strax innan han fördes till polishuset. När han fördes tillbaka till sin villa för att på nytt öppna kassaskåpet, hade han inte fått tillbaka sina nycklar till villan. Ytterdörren hade då varit olåst och garageporten och källardörren stod öppna. Han talade inte heller vid detta återbesök i villan med J.D.. Han fick inte göra det.

HovR:n redovisade härefter vad vittnena uppgivit, varefter i domskälen vidare anfördes.

HovR:n gör följande bedömning.

Staten har bestritt T.L:s skadeståndsanspråk under åberopande i första hand av att T.L. inte visat att han frånhänts några pengar.

T.L. har å sin sida inte åberopat annat än sina egna uppgifter under sanningsförsäkran till stöd för vad han uppgivit om att han förvarat 30 000 kr i en kavaj i sovrumsgarderoben och 8 000 kr i sin handledsväska.

Vid bedömningen av det krav på bevisning som bör ställas i detta hänseende måste emellertid beaktas att det kan ha förelegat svårigheter för T.L. att i efterhand överhuvudtaget förebringa bevisning om att han förvarat de summor som han påstått i sin bostad. Vid sådant förhållande och då hans uppgifter inte framstår som så otroliga att de kan lämnas utan avseende finner HovR:n liksom TR:n att T.L:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter om förvaringen av pengar får godtas.

Då det gäller frågan om hur pengarna försvunnit anser HovR:n att utredningen inte medger några säkra slutsatser. Det kan därför inte anses styrkt att någon av polismännen tagit pengarna.

På grund härav och då - såsom TR:n funnit - strikt ansvar inte föreligger återstår det att besvara frågan huruvida staten kan bli ansvarig på den grunden att polispersonalen brustit i tillsyn av fastigheten under husrannsakan eller gjort sig skyldiga till oaktsamhet genom att vid förrättningens avslutande utan att låsa lämna villan i J.D:s vård.

Vad gäller den första frågan föreligger inte några omständigheter som visar att polismännen skulle ha lämnat villan utan tillsyn eller på annat sätt brustit i bevakningen av densamma.

Vid bedömningen av den senare frågan anser HovR:n till en början att tilltro bör sättas till vad B.W. uppgivit i HovR:n om att han är säker på att T.L. i hans närvaro överlämnade nyckeln till J.D. med beskedet att han var orolig för sin dotter och därför ville att denne skulle vara tillhands när hon kom hem från skolan. Av betydelse i detta hänseende är också vad som framkommit om att J.D. givit intryck av att vara "hemtam" i villan. De upplysningar som J.D. numera lämnat om sitt förhållande till T.L. talar för övrigt enligt HovR:ns mening för att situationen verkligen varit sådan som polispersonalen uppfattade den.

Vad som framkommit i målet ger därför enligt HovR:ns mening stöd för att polispersonalen haft fog för att utgå från att J.D. kunde anförtros ansvaret för villan.

HovR:n delar med hänvisning till vad som nu har sagts TR:ns bedömning att det inte styrkts att pengarna försvunnit på grund av något sådant fel eller någon sådan försummelse av polisen som skulle medföra skadeståndsskyldighet för staten vad angår åtgärden att lämna villan i J.D:s vård. Staten är sålunda inte ansvarig för att den penningsumma som förvarats i garderoben försvunnit.

Den omständigheten att T.L. efter uppmaning av polispersonalen lagt ifrån sig handledsplånboken på en bänk i köket är - då utredningen ej ger vid handen att plånboken tagits om hand av polispersonalen - inte av beskaffenhet att föranleda att statens ansvar beträffande denna skall bedömas på annat sätt än vad angår pengarna i garderoben. T.L. är således inte heller berättigad till ersättning för det belopp som tagits ur plånboken.

Domslut

Domslut. HovR:n ogillar T.L:s skadeståndstalan i dess helhet.

T.L. (ombud jur kand B.A.E.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan.

Staten genom rikspolisstyrelsen bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.