NJA 1989 s. 739

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Håkansson) anförde i dom d 23 maj 1986:

Domskäl. Kommunen har som grund för yrkandet åberopat att kommunens förbindelse enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen är att jämställa med ett borgensåtagande och att kommunen därför äger att regressvis vända sig mot M.E. och L.P. för utfående av det belopp som kommunen måst utge.

M.E. har som grund för bestridandet åberopat att kommunen ej trätt i borgen för hennes bostadslån. Förbindelsen enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen är ett rättsförhållande mellan staten och kommunen. Av ansökan om utbetalning samt låneförbindelse för bostadslån framgår ej något betalningsansvar för låntagaren gentemot kommunen.

TR:n gör följande bedömning.

Borgensman äger, sedan han infriat en gäldenärens förpliktelse, av gäldenären utkräva vad han lagt ut. Borgen kännetecknas av att en kredittagare skaffar borgensman för att därigenom ställa säkerhet som kan förnöja borgenären. Med hänsyn till borgensinstitutets uppbyggnad torde alltid en gäldenär som skaffar borgensman vara väl medveten om att denne, om han tvingas infria det som inte gäldenären själv mäktat med, är berättigad att i sin tur få ut betalning av gäldenären. I förevarande fall är konstruktionen en annan. Förbindelsen ingås inte av kommunen på låntagarens initiativ, utan på grund av reglering i författning. Det torde till och med vara osäkert om låntagarna M.E. och L.P. ens känt till kommunens förbindelse. Med hänsyn till att så betydande skillnader finns mellan ett sedvanligt borgensåtagande och den förbindelse målet gäller finner TR:n inte att borgensregler - i detta fall enkannerligen regressregler - kan tillämpas, detta särskilt som på samma blankett som förbindelsen tecknats funnits förtryckt utrymme för kommunens tecknande av sedvanlig proprieborgen. Eftersom annan grund inte åberopats kan kommunens talan mot M.E. inte vinna bifall.

Med hänsyn till vad som ovan anförts skall kommunens talan mot L.P. tredskovis ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Departementschefen har i motiven till nu gällande bestämmelser om statligt bostadslån för småhus (prop 1974:150 s 415) uttalat bl a följande. Också för egen del anser jag att reglerna för kreditriskprövning i ifrågavarande avseende behöver anpassas till nya förutsättningar. Syftet härmed bör vara att i möjlig mån lägga ansvaret för kreditriskbedömningen på kommunerna. Denna bedömning bör kommunen göra redan i samband med prövningen av bebyggelsens lämplighet. Kommunens bedömning bör vara avgörande även för möjligheten att erhålla bostadslån. Enligt min mening bör en sådan ordning kombineras med ett ökat kommunalt ansvar för förlust på statslånet.

Departementschefens uttalande har förankrats i lagtext genom 7 och 19 §§bostadsfinansieringsförordningen. Det förra lagrummet har således följande lydelse: Bostadslån för nybyggnad utgår under förutsättning att det kan antagas föreligga ett varaktigt behov av de bostäder och lokaler till vilka hänsyn tages vid beräkning av låneunderlaget. Avser lånet småhus som skall bebos av låntagaren, skall denna förutsättning anses uppfylld, om kommunen åtar sig ansvar enligt 19 § för förlust på lånet.

I förutsättningarna för ett lån av detta slag ingår således att kommunen lämnar en ansvarsförbindelse. Den av parterna använda blanketten för bostadslån innehåller också ett förtryckt utrymme för - förutom en kommunens förbindelse enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen - ett borgensåtagande av kommunen (s 4, jfr även s 1). För den händelse kommunen haft för avsikt att tillförsäkra sig regressrätt gentemot lånesökandena hade möjligheten funnits att välja alternativet med en borgen för bostadslånet. Kommunen har emellertid valt att avstå från att göra ett borgensåtagande. Under sådana förhållanden saknar kommunen regressrätt mot M.E. och L.P. för sitt betalningsansvar enligt ansvarsförbindelsen. Kommunens talan kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Kommunen (ombud förbundsjuristen S.A.A.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan.

M.E. (ombud advokaten P-I.E.) och L.P. bestred var för sig ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arnell, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. M.E. och L.P. undertecknade som låntagare den aktuella reversen d 25 sept 1981. Lånet, varom länsbostadsnämnden fattat ett villkorat beslut redan d 1 dec 1980, uppgick till 101 200 kr. Till säkerhet för lånet lämnades pantbrev. Skinnskattebergs kommuns förbindelse enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen är daterad d 30 sept 1981. Vid försäljning av fastigheten genom exekutiv auktion d 30 aug 1985 uppkom sådan förlust att kommunen på grund av sitt nämnda ansvarsåtagande tvingades utge 42 737 kr 60 öre till staten genom länsbostadsnämnden.

Kommunen har som grund för sitt yrkande om solidarisk betalningsskyldighet för M.E. och L.P. avseende det omstämda beloppet åberopat bl a: Kommunens ansvarsåtagande är att betrakta som en fyllnadsborgen, varav följer att kommunen har rätt att regressvis återfå det belopp som den haft att utge till staten. Fastighetsägarna har inte haft anledning att förutsätta annat än att hela lånet skulle betalas tillbaka under alla förhållanden. Enligt skuldebrevets anvisningar om betalningsvillkor förfaller lånet till betalning vid t ex exekutiv auktion. Staten kräver emellertid inte fastighetsägarna på mer än 60 procent av förlusten då de anser det vara kommunens sak att regressvis kräva ut sina, tidigare till staten erlagda, 40 procent. Fastighetsägarna har skyldighet att prestera till kommunen på grund av borgen i detta fall, men staten har även haft möjlighet att överlåta hela fordran på kommunen eller annan eftersom skuldebrevet är ett löpande orderskuldebrev. Det har med andra ord inte varit självklart för fastighetsägarna att de skulle prestera till staten.

M.E. har häremot invänt att kommunens förbindelse enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen inte utgör en borgensförbindelse utan i stället en garanti förbindelse, varigenom kommunen åtar sig att svara för eventuell förlust å ett bostadslån utan att det uppkommer någon regressrätt för kommunen. Hon har vidare anfört bl a: Den aktuella ansvarsförbindelsen utvisar på intet sätt att densamma skulle vara jämställd med borgen och innefatta regressrätt för kommunen. Om så vore fallet borde information om detta ha lämnas i lånehandlingen. Hon har inte haft någon möjlighet att påverka utformningen av blanketten. Detta i motsats till bostadsstyrelsen - kommunen som därför har att svara för oklarheter i blanketten. Denna utvisar att hon skall betala till länsbostadsnämnden - inte till kommunen. Dessutom var hon, när hon skrev under låneansökan, inte ens upplyst om kommunens förbindelse.

L.P. har i sitt bestridande hänfört sig till vad HovR:n upptagit i sina domskäl.

Enligt 18 § bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) skall för lån till småhus som skall bebos av låntagaren (eget hem), vid sidan av låntagarens personliga betalningsansvar för lånet, i normalfallet ställas säkerhet i form av panträtt i fastigheten. Om låntagaren av någon anledning inte kan ställa panträttssäkerhet får, om det finns särskilda skäl för detta, säkerheten i stället utgöras av kommunal borgen såsom för egen skuld. Av 19 § bostadsfinansieringsförordningen, vars lydelse i nu aktuellt hänseende var densamma år 1981, framgår, att bostadslån för eget hem får lämnas endast om kommunen åtagit sig att, om förlust uppkommer på lånet, svara för förlusten intill ett belopp som motsvarar 40 procent av låneskulden vid förlusttillfället.

De nu nämnda bestämmelserna kommer till uttryck i den aktuella reversen. Handlingen har utformats av bostadsstyrelsen och utgör en kombinerad ansökan om utbetalning och låneförbindelse. Den innehåller förtryckta utrymmen för bl a uppgifter om pantsäkerhet för lånet samt tecknande av kommunal proprieborgen och kommunalt ansvarsåtagande enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen.

Kommunens påstående att ett kommunalt ansvarsåtagande enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen skall anses utgöra en form av borgen vinner stöd av flera uttalanden av regeringen. I prop 1979/80:100, bilaga 16, s 68, prop 1983/84:40, bilaga 9, s 36 och prop 1986/87:48, s 65 f, ger chefen för bostadsdepartementet klart uttryck för denna uppfattning. Vidare uppgav bostadsministern i ett interpellationssvar d 7 maj 1984 bl a: "Formuleringen i 19 § bostadsfinansieringsförordningen uttrycker ett ansvarsåtagande som man i lånesammanhang brukar kallas fyllnadsborgen."

Av åtagandets samband med huvudförbindelsen får anses följa att det inte är fråga om en ren garantiförbindelse.

Oaktat detta inte angivits i författningstexten eller på reversen, står det alltså klart att ett ansvarsåtagande enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen bör bedömas som en form av borgensansvar, s k fyllnadsborgen. Denna typ av borgen skiljer sig från den form av borgen (proprieborgen) som anges i 18 § bostadsfinansieringsförordningen genom att borgensmannens betalningsansvar inträder endast i den mån pantsäkerheten i fastigheten inte räcker till för att betala långivarens fordran.

Borgen kan ingås efter överenskommelse därom med gäldenären (anmodad borgen) eller utan gäldenärens medverkan (oanmodad borgen). Tillvägagångssättet vid ansökan hos en kommun om ett bostadslån som det aktuella är sådant att en kommuns ansvarsåtagande typiskt sett får anses som en anmodad borgen.

Genom att infria ett borgensansvar övertar en borgensman borgenärens rätt att göra fordringen gällande mot gäldenären. Därav följer att han har rätt att av gäldenären regressvis kräva tillbaka vad han har betalat till borgenären. Regler om borgensmans regressrätt saknas i svensk lagstiftning men det får anses vara en rättsgrundsats att en sådan rätt normalt föreligger, detta även för det fall borgensförbindelsen skulle vara att anse som oanmodad.

Det nu anförda talar för att Skinnskattebergs kommun efter infriandet av ansvarsförbindelsen har rätt att hävda regressanspråk mot M.E. och L.P. och så även om kommunens ansvarsåtagande med hänsyn till de av M.E. åberopade omständigheterna vore att anse som en oanmodad borgen. För att en sådan rätt skall anses utesluten torde det närmast krävas att den uttryckligen avtalats bort - vilket ej hävdats i målet - eller i vart fall att omständigheterna så starkt talar för att låntagarna befriats från eventuella regresskrav eller givits befogad anledning att tro att så var fallet, att sådana krav därför inte kan göras gällande. HD anser emellertid att de av M.E. därvidlag åberopade omständigheterna inte kan leda till befrielse från kommunens regresskrav. Kommunens talan skall alltså bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken förpliktar HD M.E. och L.P. att solidariskt till Skinnskattebergs kommun utge 42 737 kr 60 öre jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 7 okt 1985 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Genom 1974 års bostadsfinansieringsförordning utökades kommunernas ansvar beträffande de statliga bostadslånen för småhus avsedda att bebos av låntagaren (egnahem). Kommunerna övertog helt kreditriskbedömningen och det kommunala ansvaret för förlust på lånen vidgades dels tidsmässigt, så att lånets hela löptid kom att omfattas, dels beloppsmässigt till att avse tio (mot tidigare fem) procent av låneunderlaget eller 40 procent av lånet (prop 1974:150 s 415).

För bostadslån till egnahem krävs normalt säkerhet i form av panträtt i fastigheten. Under vissa förutsättningar kan säkerheten i stället utgöras av kommunal proprieborgen. (18 § bostadsfinansieringsförordningen.) Frånsett ett här inte aktuellt undantag kan sådant lån utgå endast om kommunen åtagit sig att svara gentemot staten för förlust intill 40 procent av lånekostnaden (19 §).

Den fråga som skall besvaras i målet är om en kommun, som tecknat en ansvarsförbindelse enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen och som i enlighet med förbindelsen gottgjort staten för förlust efter exekutiv försäljning, har rätt att regressvis återfå beloppet av låntagaren.

M.E. har mot kommunens krav gjort gällande att dess åtagande är en garantiförbindelse med innebörd att kommunen skall slutligt svara för statens eventuella förlust på bostadslånet. Hon har härvid hänvisat dels till att det finns ett särskilt utrymme på förbindelseblanketten avsett för en kommunal proprieborgen, dels till att hon inte träffat något avtal med kommunen och vid undertecknandet av låneansökningen inte ens känt till att en förbindelse skulle tecknas.

L.P. har för sin del hänfört sig till vad HovR:n upptagit i sina domskäl.

Kommunens åtagande har knutits till den låntagaren åvilande förpliktelsen och har också i övrigt utformats som en borgen. Det har inte anförts någon omständighet som kan leda till att förbindelsen skall följa andra regler än dem som gäller för borgen.

I fråga om regressrätt vid borgen har i rättslitteraturen frågan om skillnader mellan s k anmodad och oanmodad borgen tilldragit sig särskilt intresse (se t ex Walin, Borgen och tredjemanspant s 195 ff). I förevarande fall är fråga om en kommunal förbindelse som ingår som ett element i det författningsreglerade systemet för meddelande av statliga bostadslån. Genom att ansöka om ett sådant lån får M.E. och L.P. anses ha accepterat de allmänna förutsättningar för sådana lån som närmare anges i bostadsfinansieringsförordningen och av vilka kommunens förbindelse enligt 19 § utgör en viktig del.

Med hänsyn till de angivna omständigheterna saknas anledning att behandla kommunens förbindelse på annat sätt än som en borgen som tillkommit efter anmodan av gäldenären. Kommunen kan därför, sedan förbindelsen infriats, göra gällande en självständig regressrätt gentemot M.E. och L.P..

Om belopp och ränta råder ej tvist.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken förpliktar HD M.E. och L.P. att solidariskt till Skinnskattebergs kommun utge 42 737 kr 60 öre jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 7 okt 1985 till dess betalning sker.