NJA 1990 s. 264

Domskäl

Domskäl.

Enligt TR:ns dom åberopade G.S. vid TR:n som grund för sitt bestridande av klandertalan att det var R.V:s avsikt att han skulle få ärva henne. Det förhållandet att TR:n vid huvudförhandlingen upptog den av kärandena åberopade bevisningen för att formfel förelegat och grundade domen på bevisupptagningen, såvitt käromålet riktades mot G.S., måste emellertid innebära att TR:n uppfattat att G.S. bestritt att intyget på grund av formfel var ogiltigt som testamente.

Till HovR:n har G.S., sedan han förelagts att ange de rättsliga grunderna för sin vadetalan, inkommit med ett stort antal skrifter av varierande innehåll och med delvis oklara syften. Av skrifterna kan utläsas att G.S. anser intyget giltigt som testamente. Trots att han gjort gällande att detta inte är behäftat med något fel har han inte bemött de av E.A. och medparter vid TR:n angivna grunderna för att testamentet lider av formfel. Eftersom oklarhet sålunda rått om den rättsliga grunden för G.S:s vadetalan, har G.S. beretts tillfälle att förklara sin inställning i målet vid ett muntligt förhör. Vid förhöret har han upprepat att han inte anser att det är något fel på den omstridda handlingen och att han anser denna vara giltig som testamente. G.S. har, trots föreläggande därom, inte inkommit med någon bevisuppgift och har förklarat att han själv saknar kännedom om hur det gick till när R.V. undertecknade den omstridda handlingen.

Fråga har uppkommit huruvida målet kan avgöras i enlighet med 50 kap 8 § 2 st RB, utan att G.S:s vadeinlaga och kompletterande skrifter delges motparterna för genmäle. Enligt detta lagrum får dom genast meddelas, om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad. Bestämmelsens uppenbarhetsrekvisit talar för en restriktiv tillämpning. För att ett vademål skall få avgöras på detta sätt krävs att målets utgång framstår som så klar, att kommunikation med motparten måste bedömas som helt överflödig.

De i målet förekommande juridiska frågorna är inte av invecklad natur. Även för övrigt är målet okomplicerat. En granskning av handlingarna visar att de två personer som hörts vid TR:n om testamentshandlingens tillkomst, A.A. och S.A., båda berättat att vittnena inte var samtidigt närvarande när dessa tecknade sina namn under handlingen. Av S.A:s uppgifter framgår att R.V. inte vidkändes sin namnteckning inför vittnet H.H. innan den senare skrev på handlingen. A.A., som bevittnade intyget, har berättat att hon inte hade kunskap om att intyget skulle vara avsett som ett testamente. Bevisningen talar således entydigt för att sådana fel förekommit vid handlingens upprättande att denna inte är att anse som ett giltigt testamente. Om inte någon ny bevisning upptas eller de hörda personerna ändrar sina uppgifter kan målets utgång inte bli annorlunda i HovR:n än vid TR:n.

Eftersom G.S. i sina skrifter i HovR:n inte bemött de av E.A. och medparter gjorda påståendena om formfel och han inte åberopat någon bevisning till stöd för sin vadetalan framstår denna som utsiktslös. Målet kan alltså avgöras genast enligt 50 kap 8 § 2 st RB. Eftersom det är uppenbart att G.S:s vadetalan är ogrundad, skall TR:ns dom fastställas.

G.S:s båda rättshjälpsbiträden, huvudombudet X.X. och platsombudet I.L., har i sina kostnadsräkningar uppgett tidsåtgången för arbete till 12 tim 40 min respektive 9 tim. Visserligen kan uppdragen ha blivit mer tidsödande än normalt på grund av G.S:s personliga förhållanden. Särskilt mot bakgrund av att G.S. inte förmått ange grunden för sin ståndpunkt i målet framstår den av rättshjälpsbiträdena nedlagda tiden som alltför hög. De begärda arvodena bör därför sättas ned. X.X. och I.L. bör anses skäligen gottgjorda för arbetet med 2 500 kr vardera.

Eftersom handläggningen av målet i HovR:n dragit ut på tiden bör S.S., trots att kommunikation inte ägt rum i målet, erhålla ersättning för nödvändiga kontakter med E.A. och medparter angående den av G.S. erbjudna förlikningen. Hela den av S.S. uppgivna tidsåtgången synes dock inte ha varit erforderlig för att E.A:s rätt i målet skulle kunna tas tillvara. Även S.S:s ersättning för arbete bör därför sättas ned. - - -

Domslut

Domslut.

- HovR:n fastställer TR:ns domslut.

- HovR:n fastställer

- ersättning enligt rättshjälpslagen åt X.X. till 2 500 kr för arbete,

- ersättning enligt rättshjälpslagen åt I.L. till 2 500 kr för arbete,

- ersättning enligt rättshjälpslagen åt S.S. till 3 500 kr för arbete.

- - -

X.X., I.L. och S.S. anförde besvär och yrkade att deras i HovR:n framställda kostnadsyrkanden måtte bifallas.

Domstolsverket och G.S. bestred ändring.

E.A. lät sig inte avhöra.

I det tidigare omnämnda, av HD infordrade yttrandet av d 22 sept 1987 anförde HovR:n - utöver den tidigare återgivna redogörelsen för handläggningen i HovR:n -: Den utdragna handläggningen i målet åskådliggör ett dilemma som någon gång kan inställa sig i överklagade dispositiva tvistemål, nämligen när en vadekärande hävdar att det finns skäl att fullfölja talan mot en dom som gått honom emot men hans juridiska biträde har motsatt uppfattning. Om HovR:n i ett sådant fall inte får klart för sig vad den fullföljda talan går ut på kan situationen spetsas till så, att varken RB:s eller rättshjälpslagens sanktioner mot försumlig processföring omedelbart träder i funktion. Detta kan - såsom i föreliggande mål - bli fallet, om parten inte själv förmår utföra sin talan och biträdet inte klargör vad som enligt biträdets mening får anses utgöra grunden för överklagandet. Rör det sig om ett biträde enligt rättshjälpslagen, åvilar det enligt HovR:ns mening biträdet att, så länge biträdet inte entledigats, ta till vara klientens intresse och söka så gott det går ge domstolen en uppfattning om vad som rättsligt sett får anses ligga bakom överklagandet. Denna skyldighet åvilar biträdet, även om biträdet anser överklagandet utsiktslöst. Det är således inte tillräckligt att biträdet genom förlikningserbjudande till motparten söker åstadkomma en lösning av tvisten, utan biträdet måste ge HovR:n en konkret föreställning om vad partens talan går ut på. Skulle biträdet anse att det inte finns någon rättslig grund för överklagandet, bör även detta ges HovR:n till känna.

Vad gäller besluten om ersättning till X.X. och I.L. är den av HovR:n beslutade nedsättningen av de begärda arvodena att se mot nu nämnda bakgrund. HovR:n vill vidare peka på följande. Det har redan på ett tidigt stadium av målets handläggning i HovR:n stått klart, att G.S. inte förmådde utföra sin talan utan bistånd av sitt rättshjälpsbiträde. Det har därför åvilat i första hand X.X. att för HovR:n klargöra innebörden av G.S:s vadetalan. Detta har varit så mycket mera angeläget som TR:ns dom inte tydligt anger vad som utgjort G.S:s inställning vid TR:n. Något klargörande av G.S:s inställning har som tidigare nämnts dock inte kommit till stånd i HovR:n. Vid målets slutliga handläggning i HovR:n har HovR:n till följd härav nödgats grunda sitt avgörande på det antagandet, att G.S. vid TR:n bestritt, att det i målet aktuella intyget av R.V. på grund av formfel var ogiltigt som testamente. Det förhållandet att G.S:s ståndpunkt i HovR:n under angivna omständigheter inte blivit klargjord har medfört, att HovR:n ansett förutsättningar saknas för att avvisa hans vadetalan enligt 50 kap 7 § 2 st RB eller att förordna om rättshjälpens upphörande enligt 34 § 1 st 4 rättshjälpslagen. I sammanhanget kan anmärkas att det i G.S:s till HovR:n ingivna skrifter förekommer påståenden om att saken inte blivit tillfredsställande utredd vid TR:n. Från rättsskyddssynpunkt har det därför framstått som mindre tilltalande att låta den i målet rådande oklarheten rörande innebörden av G.S:s vadetalan följas av en sanktion i form av exempelvis rättshjälpens upphörande.

Frågan om entledigande av X.X. har prövats av HovR:n genom beslutet d 3 mars 1986. Med hänsyn till HovR:ns nyss redovisade inställning till rättshjälpsbiträdets skyldighet att biträda sin huvudman har den omständigheten att X.X. senare förnyat sin begäran om entledigande inte spelat någon roll vid bestämmandet av ersättning till rättshjälpsbiträdet. Som HovR:n ser det hade det i vart fall efter HovR:ns beslut att vägra entledigande av X.X. åvilat biträdet att själv - eller genom underombud - komplettera G.S:s vadeinlaga på det sätt HovR:n begärt eller lämna ett besked angående den eventuella frånvaron av rättslig grund för vadetalan. Det kan här anmärkas, att beslutet d 3 mars 1986, på vilket torde ha inverkat också processekonomiska hänsyn, inte innefattat något hinder för X.X. att - om hon så önskat - ersätta det av henne utsedda platsombudet med annan person.

HovR:n har inte haft anledning ifrågasätta den av X.X. redovisade tidsåtgången för fullgörande av uppdraget som rättshjälpsbiträde. Som framgår av det tidigare anförda har HovR:n emellertid ansett det böra läggas biträdet till last att HovR:n trots upprepade påminnelser inte fått något underlag för att avgöra hur processen skulle gestalta sig. Detta har bidragit till att handläggningen dragit ut på tiden och ökat kostnaderna. Med den inställning X.X. synes ha haft till huvudmannens talan kan det också ifrågasättas om det varit mödan värt att sätta till så mycket tid som åtgått för mer eller mindre fruktlösa förlikningsförsök.

Det som sagts nu beträffande beslutet om ersättning till X.X. gäller i det väsentliga också beslutet om ersättning åt I.L.. Med hänsyn till I.L:s uppgifter som underombud har HovR:n dock ansett nedsättningen av I.L:s ersättning böra bli något mindre än den som företagits beträffande X.X..

Vad slutligen angår nedsättningen av ersättningen till S.S. hänvisar HovR:n till vad som upptagits i domen d 23 mars 1987.

Sveriges Advokatsamfund hade av HD beretts tillfälle att avge yttrande i målet och dess styrelse anförde i yttrande d 3 nov 1988: Målet i HD gäller frågan om ersättning för uppdrag som biträde enligt rättshjälpslagen till advokaterna X.X., I.L. och S.S..

Styrelsen finner i likhet med HovR:n att X.X:s framställningar om entledigande från biträdesförordnandet, vilka lämnats utan bifall av HovR:n, i och för sig inte skall påverka bedömningen av ersättningen till henne. Styrelsen delar således uppfattningen att ett rättshjälpsbiträde så länge biträdesförordnandet kvarstår har att i alla avseenden fullgöra sitt uppdrag.

Att HovR:n avslagit X.X:s framställningar om entledigande talar för att HovR:n varit av uppfattningen att G.S. kunde anses ha befogat intresse av att få sin sak prövad i målet, vilket i sin tur inneburit att X.X. haft skyldighet att utföra sitt uppdrag och på bästa sätt iaktta G.S:s intressen i rättegången.

När det gäller frågan om ett rättshjälpsbiträdes skyldigheter vill styrelsen härutöver anföra följande.

Styrelsen anser, i motsats till HovR:n, att ett rättshjälpsbiträde inte utan stöd av uppdrag från klienten på egen hand har att ange grunderna för klientens vadetalan. Detta gäller enligt styrelsens mening inte minst när klienten själv, såsom i detta fall G.S., författat vadeinlagan. Än mindre kan styrelsen dela den av HovR:n intagna ståndpunkten att rättshjälpsbiträdet i förekommande fall skall ge HovR:n till känna att det enligt hans mening inte finns någon grund för överklagandet.

Ett rättshjälpsbiträde har vid en rättegång ställning av rättegångsbiträde eller rättegångsombud. I intetdera fallet har biträdet enligt styrelsens mening någon självständig rätt eller skyldighet, härledd från rättshjälpsförordnandet, att agera utan instruktioner från klienten. Enligt styrelsens uppfattning skulle X.X. ha överträtt sina befogenheter och brutit mot sin lojalitetsplikt gentemot klienten om hon självständigt och mot G.S:s vilja angett grunder för den av G.S. förda talan, vilka G.S. inte godkände. Det bör dock framhållas att det enligt styrelsen ankommer på ett rättshjälpsbiträde att verka för att av klienten uttryckta synpunkter klargörs och uttrycks i rättsliga grunder i målet så långt det är möjligt utan att klientens instruktioner åsidosätts.

Styrelsen finner sålunda att någon kritik inte kan riktas mot X.X. för att hon inte "givit HovR:n en konkret föreställning om vad partens talan går ut på" eller "klargjort innebörden av G.S:s vadetalan" särskilt som hon, enligt vad hon själv uppger, förgäves arbetat med inriktning på att försöka förmå G.S. att precisera sin ståndpunkt i de olika avseenden som har betydelse för rättegången.

Vidkommande frågan om andra skäl föreligger för nedsättning av det av X.X. begärda arvodet anför styrelsen följande.

Förutom att X.X. förgäves arbetat för att försöka förmå G.S. att ange på vilka grunder han ville angripa TR:ns dom har hon "nedlagt stor möda på att få honom att ta ställning till den bevisning som förebragts i TR:n och som åberopats i HovR:n." "Mycken tid har", enligt X.X., vidare "gått åt för att utröna möjligheterna att nå en uppgörelse i godo och därmed få processen ur världen".

Enligt 22 § rättshjälpslagen skall biträde ha rätt till skälig ersättning för arbete som uppdraget krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget.

Med beaktande av de särskilda svårigheter som varit förenade med G.S:s personliga förhållanden och vad som framgår om X.X:s arbete i av henne ingivna kostnadsräkningar samt med åberopande av vad ovan anförts finner styrelsen att skäl inte föreligger till nedsättning av det av henne begärda arvodet avseende arbete 12 tim 40 min. I motsats till HovR:n finner styrelsen ej anledning ifrågasätta "om det varit mödan värt att sätta till så mycket tid som åtgått för mer eller mindre fruktlösa förlikningsförsök".

I.L. har bland annat uppgivit att hon haft tidsödande genomgångar av ett mycket stort antal av G.S. handskrivna brev. Hon har framhållit att hennes agerande i målet efter TR:ns dom bestått enbart i uppfyllande av HovR:ns muntliga och skriftliga förelägganden, inställelse vid muntligt förhör i HovR:n samt ingivande av begäran om entledigande.

Med hänsyn härtill samt vad som i övrigt framkommit angående förhållandena i målet får också det av I.L. begärda arvodet avseende 9 timmars arbete enligt styrelsens mening anses skäligt.

S.S. har begärt ersättning för arbete 11,5 timmar. Han har framhållit att hans huvudmän i anledning av att TR:ns dom överklagades förhindrades att komma i besittning av en dödsboförmögenhet omfattande bland annat värdepapper till ett värde om ca 700 000 kr. Den långa tidsutdräkten har enligt S.S. varit till mycket stor olägenhet för hans huvudmän. Han har vidare förklarat att den förhållandevis stora tidsåtgången till väsentlig del har föranletts av långa resonemang med anledning av G.S:s inställning och krav samt eventuella förlikningsmöjligheter.

Styrelsen finner att S.S:s uppgifter om anledningen till tidsåtgången bör godtagas. Det av S.S. begärda arvodet får mot den bakgrunden anses skäligt.

Styrelsen finner sålunda att X.X:s, I.L:s och S.S:s talan bör bifallas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Beträffande målet i HovR:n framgår - utöver vad som anförs i HovR:ns dom - av handlingarna bl a följande. Den av G.S. personligen avfattade vadeinlagan inkom till HovR:n d 24 juni 1985. Enär inlagan inte innehåller grunder för vadetalan, ändringsyrkande eller uppgift om den bevisning som åberopas förelades G.S. d 5 aug 1985 att komplettera vadeinlagan i dessa hänseenden. Den 23 aug 1985 begärde X.X. och I.L. entledigande från förordnandet som biträden enligt rättshjälpslagen åt G.S. och åberopade att motsättningar uppstått med denne. Även G.S. begärde d 16 sept 1985 byte av biträde. HovR:n avslog d 3 mars 1986 begäran om entledigande. Den 21 mars 1986 meddelade X.X. HovR:n att hon d 2 april skulle sammanträffa med G.S.. S.S. hemställde d 29 maj 1986 att HovR:n måtte meddela dom av innehåll att vadetalan ogillas enär G.S., trots föreläggande, ej anfört vare sig grund eller bevisning för sin vadetalan samt denna framstod som ogrundad. Denna begäran upprepades d 2 juli 1986. X.X. begärde d 5 aug 1986 ånyo sitt entledigande under åberopande av att hon och G.S. hade diametralt motsatta uppfattningar om målets handläggning. S.S. upprepade sin begäran om målets avgörande enligt 50 kap 8 § 2 st RB d 11 aug, d 8 okt och d 17 okt 1986. Efter föredragning sistnämnda dag beslöt HovR:n att utsätta målet till muntligt förhör. Det kan anmärkas att protokollet uppvisats och expedierats först d 8 dec 1986. Den 22 okt 1986 förelades I.L. att inom två veckor inkomma med komplettering av grunderna för G.S:s vadetalan, varefter hon d 7 nov samma år anmälde att G.S. ej avhörts trots begäran härom. Den 10 nov 1986 begärde X.X. ånyo sitt entledigande under åberopande att hon och G.S. fortfarande hade helt skilda uppfattningar om målet samt att hon inte var i stånd att ange grunderna för vadetalan. Muntligt förhör ägde rum d 9 jan 1987. Den 30 jan 1987 föredrogs målet och beslöts dom. Denna meddelades d 23 mars 1987.

Biträde enligt rättshjälpslagen har enligt 22 § samma lag rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget.

I förevarande mål är frågan närmast vilka skyldigheter som kan anses åligga ett biträde, som på grund av motsättningar med huvudmannen begärt sitt entledigande men fått avslag på sin begäran.

HovR:n har i sitt yttrande anfört bl a: "Rör det sig om ett biträde enligt rättshjälpslagen, åvilar det enligt HovR:ns mening biträdet att, så länge biträdet inte entledigats, ta till vara klientens intresse och söka så gott det går ge domstolen en uppfattning om vad som rättsligt sett får anses ligga bakom överklagandet. Denna skyldighet åvilar biträdet, även om biträdet anser överklagandet utsiktslöst. - - - Skulle biträdet anse att det inte finns någon rättslig grund för överklagandet, bör även detta ges HovR:n till känna. Det är således inte tillräckligt att biträdet genom förlikningserbjudanden till motparten söker åstadkomma en lösning av tvisten, utan biträdet måste ge HovR:n en konkret föreställning om vad partens talan går ut på. - - - Det har därför åvilat i första hand X.X. att för HovR:n klargöra innebörden av G.S:s vadetalan."

Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse anför i sitt yttrande att styrelsen delar uppfattningen att ett rättshjälpsbiträde så länge biträdesförordnandet kvarstår har att i alla avseenden fullgöra sitt uppdrag samt anför bl a vidare: "Styrelsen anser, i motsats till HovR:n, att ett rättshjälpsbiträde inte utan stöd av uppdrag från klienten på egen hand har att ange grunderna för klientens vadetalan. Detta gäller enligt styrelsens mening inte minst när klienten själv, såsom i detta fall G.S., författat vadeinlagan. Än mindre kan styrelsen dela den av HovR:n intagna ståndpunkten att rättshjälpsbiträdet i förekommande fall skall ge HovR:n till känna att det enligt hans mening inte finns någon grund för överklagandet. - - - Styrelsen finner sålunda att någon kritik inte kan riktas mot X.X. för att hon inte 'givit HovR:n en konkret föreställning om vad partens talan går ut på' eller 'klargjort innebörden av G.S:s vadetalan' särskilt som hon, enligt vad hon själv uppger, förgäves arbetat med inriktning på att försöka förmå G.S. att precisera sin ståndpunkt i de olika avseenden som har betydelse för rättegången." Styrelsen finner de av klagandena begärda ersättningarna skäliga.

Ett biträde enligt rättshjälpslagen grundar sin behörighet icke på förordnandet utan på partens bemyndigande. G.S. har inte återkallat den för X.X. utfärdade fullmakten.

Handlingarna i målet visar att det förelegat stora motsättningar mellan G.S. och X.X. och även I.L.. Dessa har ett flertal gånger begärt sitt entledigande men deras yrkanden har ej bifallits. Den situation som på detta sätt uppstått har varit olycklig. Som framgår av domarna har G.S. gjort gällande att det av R.V. undertecknade intyget varit att anse som testamente men inte bemött de av motparterna gjorda invändningarna härom. Den i TR:n förebragta bevisningen visar entydigt att intyget inte kan anses som ett testamente. G.S:s överklagande framstår mot bakgrund härav som utsiktslöst. Denna uppfattning har uppenbarligen delats av X.X. och I.L.. Att stora svårigheter förelegat att övertyga G.S. om detta är, särskilt med beaktande av G.S:s höga ålder, uppenbart. Det kan dock icke komma i fråga att det åligger ett biträde enligt rättshjälpslagen att, mot sin huvudmans vilja, meddela HovR:n att vadetalan enligt biträdets mening är ogrundad eller att, i avsaknad av instruktioner från eller godkännande av huvudmannen, ange grunder för överklagandet.

Sedan HovR:n d 3 mars 1986 avslagit X.X:s och I.L:s begäran om entledigande har dessas arbete inriktats på att försöka efterkomma HovR:ns olika förelägganden. Att de i den svåra situation som uppkommit lagt ner ett icke ringa arbete på att försöka åstadkomma en förlikning i målet får anses naturligt. Anledning till erinran mot den i X.X:s och I.L:s kostnadsräkningar angivna tidsåtgången föreligger ej. De skall därför tillerkännas yrkad ersättning.

Vad gäller ersättningen till S.S. framgår av dennes kostnadsräkningar att arbetet varit inriktat dels på åstadkommande av den från G.S:s sida initierade förlikningen och dels på skrivelser till HovR:n med begäran om dom på den grund att G.S:s vadetalan vore att anse som ogrundad.

Som anförts ovan inkom målet till HovR:n d 24 juni 1985. HovR:n har avslagit begäran om entledigande av X.X.. Något beslut om upphörande av den G.S. beviljade rättshjälpen har ej meddelats. HovR:n har d 23 mars 1987 funnit G.S:s vadetalan ogrundad och meddelat dom enligt 50 kap 8 § 2 st RB. Mot bakgrund härav kan ej heller, när det gäller ersättningen till S.S., någon erinran riktas mot den av honom angivna tidsåtgången. Han skall därför tillerkännas den begärda ersättningen.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut såvitt avser frågorna om rättshjälp fastställer HD ersättning åt X.X., I.L. och S.S. för det biträde de lämnat sina huvudmän i HovR:n med yrkade belopp eller X.X. med 5 255 kr avseende arbete, I.L. med 3 885 kr avseende arbete och S.S. med 5 117 kr avseende arbete. - - -

Domskäl

Skäl. HovR:ns yttrande utvisar att HovR:n vid bestämmandet av arvode åt advokaterna X.X. (rättshjälpsbiträde och huvudombud) och I.L. (platsombud) ansett att det ålegat dem bl a att för HovR:n klargöra innebörden av G.S:s vadetalan och tillkännage att hans talan enligt deras mening saknade rättslig grund.

Av handlingarna framgår att motsättningar uppkommit mellan å ena sidan G.S. och å andra sidan de båda advokaterna i frågan om möjligheten att med framgång föra talan mot TR:ns dom. Detta föranledde X.X. och I.L. att hos HovR:n begära entledigande från deras uppdrag som rättshjälpsbiträde. HovR:n avslog X.X:s begäran och avvisade I.L:s yrkande.

I det uppkomna läget har det ålegat X.X. och I.L. att även fortsättningsvis utföra sina uppdrag och bevaka G.S:s intressen. Det har de också gjort. Vid bedömandet av vad som därvid ankommit på dem är det en viktig utgångspunkt att de inte kunde utåt agera på ett sätt som stred mot deras huvudman G.S:s önskemål. När de misslyckades med att övertyga G.S. om att hans vadetalan knappast kunde vinna bifall, var de på grund av sin lojalitetsplikt mot honom förhindrade att på egen hand bestämma grunderna för hans vadetalan. Självfallet kunde de inte heller ge till känna för HovR:n att det enligt deras uppfattning inte fanns någon grund för överklagandet.

HD anser att det inte finns någon anledning till kritik mot X.X. och I.L. för det sätt på vilket de skött sina uppdrag under målets handläggning i HovR:n. Deras yrkanden om ersättning är skäliga och skall bifallas.

HD anser vidare att det av advokaten S.S. yrkade arvodet är skäligt och att även hans besvärstalan skall bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Vad HovR:n beslutat i fråga om allmän rättshjälp ändras i följande hänseenden.

HD fastställer ersättning för arbete enligt rättshjälpslagen åt X.X. till 5 255 kr, åt I.L. till 3 885 kr och åt S.S. till 5 117 kr.

- - -