NJA 1990 s. 324

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Sandström) anförde i dom d 25 okt 1988:

Domskäl. M.N. har förnekat snatteri. Beträffande ansvarsyrkandet för våld mot tjänsteman har hon vitsordat de faktiska omständigheterna men gjort gällande att hon klöste butikskontrollanten I-M.W. i nödvärn.

På åklagarens begäran har I-M.W. hörts som målsägande. Hon har berättat följande: Hon är väktare, anställd av Securitas. Den aktuella dagen arbetade hon som butikskontrollant på Maxi. Hon såg M.N. ta kassettband från en hylla vid kassorna. Därifrån gick M.N. till "frukten" och tog en gurka. Hon fortsatte till porslinsavdelningen där det stod en vagn, som hon lade gurkan i. Däremot lade hon inte ned något kassettband i vagnen. M.N. sammanträffade sedan med en dam på damklädesavdelningen. Båda damerna gick till kassorna och betalade. M.N. fortsatte sedan till informationen där hon köpte lotter. I-M.W. gav sig till känna, visade legitimation och bad M.N. följa med till kontoret. Det gjorde hon också först. I-M.W. fick då se kassettbanden "komma ramlande" från M.N:s ficka eller väska ner i vagnen. Vid lagerdörrarna vände M.N. på klacken och skulle gå sin väg. I-M.W. tog först kassettbanden och slet sedan tag i hennes väska för att tvinga henne med in på kontoret. De stod sedan och drog i väskan åt var sitt håll. M.N. började då riva henne på ovansidan av händerna. Hon "riktigt gnagde in naglarna" i skinnet. Trots att det gjorde ont höll I-M.W. kvar greppet om väskan ett tag, men sedan släppte hon och slog i självförsvar till M.N. med öppen hand över kinden. Hon slutade då riva. En dam kom fram och frågade vad som försiggick. M.N. skrek då att I-M.W. hade tagit hennes väska. En man kom också fram för att hjälpa till, men han ingrep egentligen inte. M.N. kom sedan in på kontoret men sprang strax efter därifrån. I-M.W. plockade upp kassettbanden från golvet och kontrollerade i kassan att de inte var betalda.

Hörd över åtalet har M.N. uppgivit: Hon och hennes syster kom till affären omkring kl 16.30-16.45. De hade sällskap under hela inköpsrundan. Vid kassorna tittade hon på några kassettband för att se om det var extrapris. Det var det inte, och hon lade därför tillbaka banden. När hon och hennes syster hade fått sina varor inslagna och passerat kassorna, gick hon och köpte en lott. Det var då I-M.W. ingrep. M.N. tyckte det var pinsamt men följde ändå först med. Hon bad I-M.W. titta i väskan men hon avböjde. När de kom till brödavdelningen, tänkte M.N. att hon faktiskt inte hade någon anledning att följa med. Hon skulle just vända när I-M.W. tog tag i hennes väska. M.N. försökte dra den tillbaka och bad också butikskontrollanten att ge henne den, men hon vägrade. Båda höll kvar greppet om väskan. M.N. blev väldigt uppskärrad och kan då ha tillfogat I-M.W. ett flertal riv- och klösmärken. I-M.W. gav henne då ett slag med knuten näve över kinden och örat. Det var ett rejält slag som ledde till att hon ömmade och hade missfärgningar i ansiktet i minst en vecka. En kvinna kom fram och sade till butikskontrollanten att ge henne väskan tillbaka. Även denna kvinna fick en örfil. M.N. lyckades återta sin väska och gick sedan mot kontoret och lagret för att söka efter någon som hon sett därinne. På vägen ut mötte hon I-M.W.. Hon hade inte snattat några kassettband. Första gången hon såg banden var när de stod vid brödavdelningen. Plötsligt bara låg de på golvet och hon vet inte var de kom ifrån.

Av målsägandens och den tilltalades berättelser finner TR:n styrkt att M.N. gjort sig skyldig till snatteri. De kassettband, som enligt M.N:s egen berättelse plötsligt dök upp på golvet på andra sidan kassorna, kan inte ha kommit dit på annat sätt än att M.N. medfört dem genom kassorna dolda i väskan eller fickan.

Frågan huruvida M.N:s klösande och rivande är att anse som våld mot tjänsteman eller som lagligt nödvärn leder direkt vidare till frågan om I-M.W. hade lagenlig rätt att gripa tag i M.N:s väska. M.N. hade tagits på bar gärning och hade begått snatteri. På detta brott kan fängelse följa. Butikskontrollanten hade i den situationen rätt att gripa henne. Då I-M.W. tog tag i M.N:s väska var detta ett led i ett lagenligt gripande. M.N. hade därför inte någon rätt att bruka våld, och när hon började riva I-M.W. gjorde hon sig således skyldig till våld mot tjänsteman. Våldet, som inskränkte sig till klösningen på ovansidan av händerna, är att betrakta som ringa.

M.N. förekommer inte i kriminalregistret. I målet har upplysts att hon i mars 1988 godkände ett strafföreläggande för snatteri. Med hänsyn till det tillgripnas begränsade värde och till att det våld som använts varit ringa, finner TR:n att påföljden kan inskränkas till ett bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.N. jämlikt 8 kap 2 § samt 17 kap 1 och 5 §§ BrB för snatteri och våld mot tjänsteman till 60 dagsböter å 50 kr.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har I-M.W. och M.N. hörts på nytt och därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redovisats i TR:ns dom med följande ändringar, tillägg och förtydliganden.

I-M.W.: Hon är instruerad att vid ingripanden mot misstänkta snattare uppmana dessa att följa med till kontoret eftersom detta väcker minst uppseende. När M.N. vid ingången till lagret vände och skulle gå tillbaka försökte I-M.W. ta kassettbanden, men dessa föll till golvet. Hon tog också tag i kundvagnen och försökte hålla emot. Hon lyckades inte med detta utan kanade med en sträcka av fyra - fem meter. Hon såg inte till någon bland personalen, som kunde hjälpa henne. För att hindra M.N. från att avlägsna sig tog hon därför M.N:s väska, som låg i kundvagnen. När hon hade kommit ca tre meter bort blev hon upphunnen av M.N.. Efter en stund blev smärtan av klösningarna så stark att I-M.W. släppte väskan med ena handen och slog till M.N.. I-M.W. skrek också på hjälp. Först sedan en man som kommit fram till dem uppmanat M.N. att gå in på kontoret släppte I-M.W. sitt tag i väskan.

M.N.: När I-M.W. kom fram till henne visade hon sin legitimation och bad M.N. att följa med. När I-M.W. senare tog handväskan försökte M.N. att ta den tillbaka genom att bända upp I-M.W:s fingrar. I-M.W. sa aj, men släppte inte sitt tag i väskan.

HovR:n finner i målet visat att M.N. på sätt åklagaren påstått förgripit sig med våld å I-M.W., som därvid tillfogats angivna skador.

Som TR:n funnit hade I-M.W. rätt att i egenskap av butikskontrollant gripa M.N.. Det ligger i sakens natur att för att en sådan rätt skall kunna utövas visst tvång eller våld måste få tillgripas om den brottslige ej medföljer frivilligt. Även om det i efterhand kan synas ha varit lämpligare att hindra M.N. från att avvika på annat sätt än som skedde, finner HovR:n att I-M.W:s tillvägagångssätt måste anses försvarligt i den uppkomna situationen. M.N. har vid detta förhållande inte ägt rätt till nödvärn. I likhet med TR:n finner därför HovR:n M.N. skyldig till våld mot tjänsteman, som är att betrakta som ringa.

Enligt TR:ns i den delen laga kraftvunna dom har M.N. därjämte gjort sig skyldig till snatteri.

HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning vad avser påföljden för brotten.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. I HD har I-M.W. och M.N. hörts på nytt och därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. Härav framgår följande.

Ingripandet mot M.N. inleddes med att I-M.W. legitimerade sig. Att M.N. härigenom fick klart för sig att hon var misstänkt för snatteri framgår bl a av att hon på väg mot kontoret erbjöd I-M.W. att titta i hennes handväska, ett erbjudande som I-M.W. emellertid avböjde med hänsyn till sina instruktioner att inte föra några diskussioner med misstänkta ute i butikslokalen.

Omedelbart utanför ingången till lagret där kontoret fanns vägrade M.N. att längre följa med I-M.W. och drog i stället sin kundvagn tillbaka i riktning mot utgången. Kundvagnen innehöll varor, som M.N. hade betalt i butikens kassa, samt - i kundvagnens barnsits - en ca 30x40 cm stor handväska som innehöll bl a plånbok och andra personliga tillhörigheter. I-M.W. försökte förmå M.N. att följa med genom att dra kundvagnen i motsatt riktning. När det stod klart att M.N. var den starkare av de två, ryckte I-M.W. till sig de tillgripna kassettbanden, som fallit ned i kundvagnen, samt M.N:s handväska. I-M.W. tryckte väskan mot kroppen och vände för att springa mot lagret och kontoret. M.N. lyckades emellertid få tag i sin handväska och kunde ta tillbaka den genom att klösa I-M.W. på händerna.

Tillfrågad om sina avsikter med att ta M.N:s väska har I-M.W. förklarat att hon räknat med att M.N. skulle komma efter sin handväska och att hon inte vet hur hon skulle förfarit om M.N. i stället avlägsnat sig från butiken; I-M.W. hade i varje fall inte för avsikt att "lägga beslag på väskan".

Frågan i målet gäller om I-M.W. överskridit sina befogenheter vid ingripandet mot M.N. och om M.N. därför haft rätt att värja sig och sin egendom på sätt som skett.

I-M.W. har enligt 24 kap 7 § 2 st RB haft rätt att gripa M.N., som gjort sig skyldig till snatteri - ett brott med fängelse i straffskalan - och som tagits på bar gärning. I-M.W. har därvid haft rätt att bruka visst våld för att genomföra gripandet. Av 23 § 1 st andra meningen polislagen (1984:374) jämförd med 10 § 1 st 2 samma lag följer nämligen att varje medborgare som med laga stöd skall gripa någon får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra åtgärden, om den som skall berövas friheten försöker undkomma eller gör motstånd. I sammanhanget skall nämnas att 27 kap 4 § 1 st RB ger den som med laga rätt griper en misstänkt rätt att lägga beslag på vissa föremål som därvid anträffas. Det gäller enligt 1 § 1 st samma kapitel bl a föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott. Som exempel på sådana föremål som kan tas i beslag kan nämnas en väska som skäligen kan antas innehålla legitimationshandlingar varigenom identiteten beträffande en för brott misstänkt person kan fastställas (jfr Gärde, Nya rättegångsbalken s 363). - Emellertid är genom I-M.W:s egna uppgifter utrett att hon omhändertagit väskan enbart i syfte att förmå M.N. att följa med in på kontoret. Bestämmelserna i 27 kap RB om beslag av föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott är därför inte tillämpliga.

Frågan är då om 10 § polislagen ger rätt att från den som skall gripas som påtryckningsmedel omhänderta egendom som han bär med sig. För att så skulle vara fallet talar till att börja med att bestämmelsen ger rätt till våld mot person, något som alltid är allvarligare än åtgärder mot egendom. I samma riktning pekar att bestämmelsen ger rätt till våld mot egendom och därmed rimligen också rätt till den mindre ingripande åtgärden att omhänderta egendom, även här under förutsättning att åtgärden är försvarlig. När en person grips i en situation som den i målet aktuella omhändertas för övrigt regelmässigt också den egendom han bär med sig - oftast torde det vara direkt olämpligt att lämna t ex den gripnes handbagage på platsen för gripandet. Ett omhändertagande bara av den misstänktes egendom inger vidare mindre betänkligheter när som i förevarande fall åtgärden avser egendom som i och för sig kunnat tas i beslag enligt RB.

Med hänsyn till det anförda finner HD att I-M.W. fått som påtryckningsmedel ta hand om M.N:s handväska och att åtgärden inte överskridit vad som med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt. M.N. har därför inte haft rätt till nödvärn. På grund härav skall hon dömas även för våld mot tjänsteman. Brottet är ringa.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Gregow och Freyschuss var skiljaktiga i fråga om motiveringen och yttrade: På grund av det snatteribrott som M.N. begått har I-M.W. enligt 24 kap 7 § 2 st RB varit berättigad att gripa M.N.. Hennes förfarande måste också anses som ett sådant gripande, oaktat M.N. till en början följde med utan protester.

Vid verkställande av gripandet har I-M.W. haft befogenhet att utöva tvång enligt vad som anges i 10 § 1 st 2 polislagen (jfr 23 § 1 st andra meningen samma lag). Där föreskrivs att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande. Bestämmelsen avser inte bara våld mot person utan också våld mot egendom. Den får emellertid anses vara begränsad till ingripanden som åsyftar att mera direkt bryta ett motstånd. Omhändertagande av egendom enbart i syfte att utöva påtryckning på den som skall berövas friheten måste anses falla utanför vad bestämmelsen innehåller om rätt att använda våld mot egendom. En sådan befogenhet kan enligt vår mening inte heller på annan grund stödjas på nämnda bestämmelse. Om bestämmelsen har denna innebörd, skulle den som verkställer ett gripande - när den som är föremål för åtgärden inte utan vidare medföljer - kunna fråntaga denne portfölj, päls, smycke eller annan egendom som denne bär på sig eller eljest för med sig. Det förhållandet att åtgärder riktade mot egendom i princip är mindre ingripande än våld mot person kan inte föranleda annan bedömning än nu gjorts.

Av utredningen i målet framgår att I-M.W. omhändertog M.N:s handväska, sedan M.N. strax utanför kontoret bestämt sig för att inte längre följa med I-M.W. och därför gått mot utgången. Omhändertagandet av handväskan utgjorde inte ett led i ett omedelbart brytande av motstånd från M.N:s sida utan syftade, enligt I-M.W:s egna uppgifter, till att indirekt förmå M.N. att följa med in på kontoret; omhändertagandet av handväskan skulle alltså utgöra ett påtryckningsmedel mot M.N.. Av vad som sagts i det föregående följer att nyssnämnda tvångsbestämmelse inte medfört sådan befogenhet.

Vid bedömande av lagligheten av I-M.W:s omhändertagande av M.N:s handväska måste emellertid även beaktas följande. Enligt 27 kap 1 § RB får bl a föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott, tas i beslag. Den som med laga rätt griper misstänkt får enligt 4 § i samma kapitel lägga beslag på föremål som därvid påträffas; vid sådant gripande som det nu är fråga om skall anmälan om beslaget skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller åklagaren, som har att omedelbart pröva om beslaget skall bestå. Eftersom det kunde antas att M.N:s handväska innehöll legitimationshandling eller annan uppgift om hennes identitet, får I-M.W. anses ha varit berättigad att verkställa beslag på handväskan. Att hennes omhändertagande av väskan hade annat syfte bör inte inverka på åtgärdens laglighet.

Av det sagda följer att M.N. inte haft rätt till nödvärn med anledning av I-M.W:s omhändertagande av handväskan. Hon skall därför dömas för våld mot tjänsteman, vilket brott är ringa.