lagen.nu

NJA 1990 s. 351

Vid åtal för grovt häleri fråga bl a om beräkningen av brottsföremålets värde.

Allmän åklagare väckte vid Sollentuna TR åtal mot tunisiske medborgaren A.O., född 1961, för grovt häleri enligt följande gärningsbeskrivning: Någon gång under tiden d 20 dec 1988-d 3 jan 1989 har någon på Edströmsterminalen i Stockholm tillgripit 492 st jeansjackor till ett sammanlagt marknadsvärde av 319 308 kr och 414 parjeans till ett sammanlagt marknadsvärde av 185 886 kr-198 306 kr. A.O. har d 29 dec 1988 av en okänd person i Stockholm för 25 000 kr köpt en del av dessa jeanskläder, nämligen 250 st jeansjackor och 135 par jeans med ett sammanlagt marknadsvärde av ca 222 000 kr. A.O. har med insikt om att det varit fråga om varor åtkomna genom brottsligt förfarande tagit befattning med kläderna. Denna befattning har varit ägnad att försvåra dess återställande till rätt ägare. Gärningen är att bedöma såsom grov då det varit fråga om en stor mängd stöldbegärliga kläder med ett sammanlagt marknadsvärde om ca 220 000 kr.

TR:n (ordf rådmannen Fredelius) anförde i dom d 2 febr 1989:

Domskäl. A.O. har vitsordat de faktiska omständigheterna med bestritt ansvar på den grunden att påstådd insikt om föregående brottsligt förfarande saknats. I allt fall föreligger inte grovt brott då klädernas värde endast skall uppskattas till sammanlagt 50 000-75 000 kr (=grossistpriset).

A.O. har uppgett följande. Han köpte jeansjackorna på Sergels Torg i Stockholm av en för honom okänd turk. Denne kom fram och frågade om A.O. ville köpa av honom. Kläderna låg i plastpåsar i en bil. Det begärda priset var 40 000 kr, men A.O. lyckades snart pruta till 25 000 kr. Han trodde att påsarna endast innehöll jackor. Först sedan polisen beslagtagit kläderna fick han veta att det även låg jeansbyxor i påsarna. Det låg 12 jackor i varje påse. Det är vanligt att man gör affärer på gatan i Tunisien och regel att man då prutar på begärt pris. Han hade ingen tanke på att kläderna skulle vara åtkomna på oärligt sätt. Han skulle åka till Tunisien någon gång i jan och tänkte då sälja kläderna där.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat fotografier utvisande mängden kläder.

A.O:s befattning med kläderna har varit ägnad att försvåra dessas återställande till ägaren. Vad därefter gäller den tilltalades påstådda insikt om att kläderna åtkommits genom brott, finner TR:n att det med hänsyn till A.O:s relativt långa vistelse i Sverige och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras att han bedömde rimligheten i affären med kläderna med utgångspunkt från svenska förhållanden. Vid en sådan bedömning kan A.O. inte ha undgått att inse att brott förelåg, detta inte minst på grund av mängden kläder jämförd med det överenskomna priset. Åtalet är alltså styrkt. Med hänsyn till varornas mängd och värde är brottet att bedöma som grovt häleri.

A.O. är såvitt känt tidigare ostraffad.

Det nu aktuella brottet är sådant att A.O. skall dömas till fängelse.

Domslut. TR:n dömde A.O. enligt 9 kap 6 § 3 st BrB för grovt häleri till fängelse 8 mån.

A.O. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande. I andra hand yrkade han att gärningen skulle bedömas som icke grovt brott. Han yrkade i vart fall att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Sundström samt nämndemännen Gehlin och Hagman) anförde i dom d 16 aug 1989:

Domskäl. A.O. har hörts på nytt i HovR:n.

Vad som förekommit i HovR:n ger inte anledning till annan bedömning än att A.O., såsom TR:n funnit, har gjort sig skyldig till grovt häleri.

HovR:n delar TR:ns uppfattning i fråga om såväl valet av påföljd som fängelsestraffets längd.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten, adj led Grunewald, vars uppfattning delades av ordföranden, hovrättsrådet Zachrisson, var skiljaktig och anförde: A.O. har gjort sig skyldig till häleri. För bedömningen av om gärningen skall betecknas som grov bör en utgångspunkt vara det värde kläderna haft för de bestulna grossisterna på Edströmsterminalen i Stockholm eller sammanlagt 50 000-75 000 kr. Såvitt utretts har fråga inte varit om någon systematisk häleriverksamhet. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter anser jag att det ej finns tillräckliga skäl att bedöma brottet som grovt. A.O. skall alltså dömas för häleri av normalgraden. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

A.O. (offentlig försvarare advokaten B.N.) sökte revision och yrkade att HD skulle bedöma gärningen som häleri av den normala svårhetsgraden och bestämma påföljden till skyddstillsyn eller, i andra hand, ett kortare fängelsestraff än HovR:n utdömt.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom tf byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Solerud, Nyström, referent, och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. A.O. har därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom.

Redan vid 1942 års genomgripande reform av strafflagen fick förmögenhetsbrotten den utformning som alltjämt gäller. De centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring är vinningsbrott och brottsbeskrivningarna innehåller ett skaderekvisit. Att skadan skall vara av ekonomisk art har ansetts inte vara nödvändigt att uttryckligen framhålla i lagtexten. Dessa förmögenhetsbrott har samma straffskalor och är uppdelade i tre svårhetsgrader. En strängare straffskala finns, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt. I samtliga fall anges i straffbestämmelsen exempel på omständigheter som skall särskilt beaktas. De omständigheter som är gemensamma för de tre bestämmelserna och av mer allmän natur är att gärningen varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Även beträffande häleri gäller en särskild straffskala för grova fall. Någon ledning för bedömningen av när brottet är grovt har inte givits i lagtexten. Bedömningen skall emellertid självklart göras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Vad som angivits som exempel på försvårande omständigheter vid de andra förmögenhetsbrotten tjänar därvid till ledning.

Brottsföremålets värde är en viktig omständighet vid bedömningen av ett förmögenhetsbrotts svårhet. Det är därför angeläget att fastställa en princip för värderingen. Den naturliga utgångspunkten är det ekonomiska värde brottsföremålet hade i den skadelidandes hand. Om föremålet är en vara som är avsedd för försäljning får värdet i normalfallet anses motsvara den skadelidandes försäljningspris. Detta innebär bl a att värdet blir beroende av vilket försäljningsled den skadelidande tillhör.

Häleribrottet utgör inte, som de centrala förmögenhetsbrotten, ett direkt angrepp på den skadelidandes förmögenhetssfär utan ett utnyttjande av resultatet av en föregående brottslighet. Gärningen kan variera från yrkesmässig handel till en rent tillfällig befattning med egendomen. Dennas värde får därför inte samma betydelse för bedömningen av brottets svårhet. Den egendom som omfattats av ett häleri kan inte heller alltid härledas till ägaren och dess värde kan då inte bestämmas enligt den nyss berörda principen. I ett fall där värdet kan utredas på detta sätt bör emellertid bedömningen utgå från detta värde. Vid den vanliga formen av häleri, befattning med stulet gods, där gärningsmannen avser att tillgodogöra sig egendomens värde, ligger det vidare nära till hands att för gränsen till grovt brott tillämpa samma värde som vid tillgreppsbrottet.

Beträffande det gods som A.O. tagit befattning med framgår av utredningen i HD att godsets försäljningspris hos de grossister från vilka det hade tillgripits uppgick till ca 100 000 kr. Om åtalet hade avsett tillgrepp av samma gods skulle detta värde inte ha ansetts så betydande, att det ensamt hade medfört att tillgreppsbrottet bedömts som grovt. Värdet är emellertid högt. Vid bedömningen av A.O:s brottslighet bör vidare beaktas att han enligt sin egen berättelse på ett affärsmässigt sätt satsat ett avsevärt belopp på inköp av ett stort parti varor i avsikt att göra en vinst genom vidareförsäljning av varorna i sitt hemland. Häleriet är att anse som grovt. A.O. förskyller den av HovR:n bestämda påföljden.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1990-06-25
Målnummer
B780-89
Lagrum
9 kap. 6 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Häleri
Grovt brott
Värde
Förmögenhetsbrott
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2013 s. 654: Påföljdsval och straffmätning vid förmögenhetsbrott (grovt häleri).
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation