NJA 1990 s. 667

Efter förordnande av LSt:n i Örebro län verkställde lantbruksingenjören I.A. med biträde av gode män syneförrättning enligt 10 kap VL (1918:523) rörande upprensning av avloppet från sjön Multen i Kvistbro socken, Örebro län, samt fastställande av bestämmelser för sjöns reglering. Synemännen avgav utlåtande d 20 mars 1986. Utlåtandet underställdes Stockholms TR, vattendomstolen, som i dom d 2 okt 1987 fastställde synemännens utlåtande med vissa ändringar.

Talan mot domen fullföljdes i Svea HovR, vattenöverdomstolen, av vissa sakägare, varvid yrkades bl a att syneförrättningen skulle återförvisas till förrättningsmannen för ny handläggning i närmare angivna hänseenden.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner, vattenrättsrådet Udén, hovrättsrådet Olding, referent, och adj led Lindgren) meddelade d 30 nov 1988 slutligt beslut, varigenom vattenöverdomstolen med ändring av vattendomstolens domslut undanröjde synemännens utlåtande och återförvisade syneförrättningen till förrättningsmannen för erforderlig handläggning. I beslutet utsades att enligt 54 kap 6 § RB talan mot vattenöverdomstolens beslut om återförvisning ej fick föras.

Sedan vissa av sökandena till vattenavledningsföretaget anfört besvär föredrogs målet i HD beträffande frågan, huruvida klagandena, mot vad vattenöverdomstolen hade angett i det överklagade beslutet, hade rätt att föra talan mot beslutet om återförvisning.

HD (JustR:n Rydin, Heuman, referent, Freyschuss, Munck och Nilsson) avgjorde frågan genom protokollsbeslut, vari efter en redogörelse för saken anfördes: Enligt huvudregeln i 54 kap 6 § RB får hovrätts beslut att visa mål åter till underrätt inte överklagas. Frågan är nu om, som vattenöverdomstolen uppenbarligen ansett, bestämmelsen är analogt tillämplig då hovrätt (vattenöverdomstolen) återförvisat syneförrättning inte till underrätt (vattendomstol) utan till förrättningsman.

I förarbetena till den nu gällande VL (1983:291) har uttalats att vattendomstols beslut om återförvisning till förrättningsmannen får utan några inskränkningar överklagas till vattenöverdomstolen och att någon fullföljdsbegränsning liknande den i 54 kap 6 § RB alltså inte gäller (prop 1981/82:130 s 552). Spörsmålet om rätten till fullföljd när det är vattenöverdomstolen som beslutat om återförvisning till förrättningsmannen har emellertid ej berörts i sammanhanget.

Av betydelse är vidare vad som gäller för fastighetsbildningsmål. I sådana mål är fullföljdsförbudet i 54 kap 6 § RB ej tillämpligt på hovrätts beslut om återförvisning till fastighetsbildningsmyndighet (se NJA II 1970 s 478 och Landahl-Nordström, Fastighetsbildningslagen s 376). Förfarandet med prövning av förrättningsman föreskrivs både i fastighetsbildningslagen och i VL. Fastighetsbildningslagens bestämmelser har också utgjort mönster vid utformningen av den nya VL:s regler i motsvarande del (se a prop s 76).

På grund av det anförda bör bestämmelserna i 54 kap 6 § RB ej anses tillämpliga på vattenöverdomstolens beslut om återförvisning till förrättningsman och alltså inte utgöra hinder för klagandena att föra talan mot vattenöverdomstolens beslut.

Enligt 54 kap 9 § RB kan hovrätts beslut inte komma under HD:s prövning med mindre HD meddelat tillstånd därtill. Klagandena har inte erhållit underrättelse om detta och bör därför beredas tillfälle att utveckla skälen för prövningstillstånd. Prövningstillstånd får enligt 10 § samma kap meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i HovR:n uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

HD förordnar att klagandena skall äga att sist fredagen d 14 dec 1990 till HD inkomma med inlaga, vari de anger de omständigheter de vill åberopa till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas, samt att målet därefter skall företas till handläggning på avdelning för tillståndsprövning.