NJA 1990 s. 676

Domskäl

TR:n (rådmännen Wallin och Örbrink, fastighetsrådet Ahlmark samt nämndemännen Englund och Nilsson) anförde i dom d 22 okt 1987:

Domskäl. I.N. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran och därvid uppgivit bl a följande. Han arbetar heltid hos A:s Gräv och Schakt i Grängesberg. I arbetet för han olika maskiner med en tjänstevikt mellan 9 och 15 ton. När han utfört arbete i Ludvika brukar han parkera maskinen på egen fastighet i stället för att köra den till Grängesberg och färdas hem på annat sätt. Den ordningen fungerar bra men det är dock inte något krav från arbetsgivaren att I.N. kan tillhandahålla uppställningsplats för maskiner. Under de senaste 8-10 åren har han skaffat de maskiner och släpfordon som han angivit vid utvecklingen av sin talan för att efter hand göra i ordning dem. Samtliga dessa maskiner ägde han vid avstängningen av U 11. På fastigheten Skeppmora har han gjort i ordning en plan för maskinerna. Han vill kunna arbeta med egna maskiner, om det skulle bli svårt med arbete hos arbetsgivaren. Han har också planer på att arbeta deltid med egen rörelse och eventuellt utföra arbete åt arbetsgivaren med egen maskin. I.N. har dock ännu inte kommit igång med någon egen rörelse utan bara använt maskinerna för olika arbeten på de egna fastigheterna. - Efter stängningen av U 11 har han haft de olägenheter som redovisas vid hans yrkanden. Användningen av fastigheten Skeppmora 4:16 som uppställningsplats är ett provisorium, tills Skeppmoravägen förbättrats. Om så sker, skall han åter använda Skeppmora 4:8 för maskinerna.

På vägverkets begäran har vittnesförhör hållits med I.N:s chef, L-E.A., som bl a uppgivit: Sedan 15-17 år är I.N. heltidsanställd vid företaget och arbetar huvudsakligen som förare av olika tyngre gräv- och schaktmaskiner. Arbetstagarna får själva avgöra om de vill lämna maskinerna på det ställe där de utför arbeten, föra maskinerna till Grängesberg eller om de vill ta med sig maskinen hem till sin bostad. - Vid ett tillfälle erbjöd A I.N. att utföra ett arbete med egen bandtraktor men I.N. uppgav att traktorn var trasig.

TR:n, som företagit målet till avgörande vid huvudförhandling med syn, gör följande bedömning.

Frågan huruvida I.N. är berättigad till ersättning med anledning av att utfarten vid U 11 avstängts skall bedömas enligt bestämmelserna i 58 § väglagen. De av I.N. åberopade reglerna i 55 § gäller en annan ersättningssituation än den i målet aktuella och är därför inte tillämpliga i förevarande fall.

Enligt bestämmelserna i 58 § är fastighetsägaren berättigad till ersättning av väghållaren om det för hans fastighet till följd av b la förordnande om avstängning av utfart mot allmän väg uppkommer avsevärd ökning av annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till den allmänna vägen eller avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat avsevärt men.

I.N. har gjort gällande att avstängningen av utfarten vid U 11 förorsakat avsevärt men för hans brukningslott som består av registerenheterna Skeppmora 4:8 och 4:27 och yrkat ersättning för de åtgärder han vidtagit för att eliminera dessa olägenheter. Vägverket har bestritt I.N:s yrkande.

Annat är ej visat än att I.N:s brukningslott användes huvudsakligen för bostadsändamål. Brukningslottens areal är i och för sig tillräckligt stor för att den skulle kunna brukas även som garage-, verkstads- och uppställningsplats för den maskinpark som normalt krävs för att driva en mindre rörelse för utförande av grävnings- och schaktningsarbeten. Vissa anordningar på brukningslotten ävensom på den år 1984 förvärvade fastigheten Skeppmora 4:16 talar för I.N:s påstående att han haft planer på att etablera sig som egen företagare i branschen. I.N. har emellertid, trots att avsevärd tid gått sedan han förvärvade sina maskiner, hitintills inte förverkligat sina planer, och han har inte heller på ett övertygande sätt förmått visa att så blir fallet inom en nära framtid. Det är således inte styrkt att på I.N:s brukningslott bedrivs eller inom en nära framtid kommer att bedrivas någon rörelse av påstått slag. Enligt utredningen används lotten som tomtplats för en permanent bostad och som uppställningsplats för en del äldre grävmaskiner och lastfordon som nu inte är i drift. Någon verksamhet på I.N:s brukningslott, som föranleder ett behov av utfart mot allmänna vägen med entreprenadmaskiner fanns sålunda inte vid tidpunkten för vägavstängningen och finns ej heller för närvarande. Sådant behov synes ej heller uppkomma inom en nära framtid.

Den omständigheten att I.N. i sitt arbete föredrar att då och då parkera arbetsgivarens maskiner på sin egen tomtmark ändrar inte bedömningen att I.N:s brukningslott är att betrakta som en bostadsfastighet. För den trafik som normalt förekommer från bostaden på I.N:s brukningslott leder vägavstängningen vid U 11 ej till någon olägenhet.

Mot bakgrund av det anförda är I.N. inte berättigad till ersättning med anledning av avstängningen av utfart U 11. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. I.N. har som grund för sin talan i HovR:n gjort gällande att han genom avstängningen av utfarten U 11 åsamkats sådant avsevärt men som avses i 58 § väglagen. Någon särskild grund för den yrkade indexuppräkningen har I.N. inte angett.

I.N. har, utöver vad han uppgett i TR:n, anfört bla. Han köpte fastigheterna Skeppmora 4:8 och 4:27 (brukningsenheten) för att där bosätta sig och bedriva rörelse med entreprenadmaskiner. Han byggde bostadshuset själv. Källarvåningen är inredd som garage- och reparationsverkstad med en takhöjd av ca 3,5 m. När bostadshuset nästan var färdigt aktualiserades ombyggnaden av riksväg 60. Innan alla problem som rör avstängningen av utfarten U 11 är lösta vågar han inte börja den tilltänkta entreprenadrörelsen. Eftersom Skeppmoravägen är avstängd 3-4 månader varje år för fordon tyngre än 4 ton har han blivit tvungen att köpa Skeppmora 4:16 där han gjort i ordning en uppställningsplats för sina maskiner. För att kunna bedriva rörelsen året runt, vilket är nödvändigt för att uppnå lönsamhet, måste han köpa en ny traktorgrävare. En sådan kostar omkring 300 000 kr i inköp. De gamla maskinerna skall användas som kompletterande utrustning i rörelsen. - Den yrkade ersättningen innefattar kostnader för inköp och iordningställande av Skeppmora 4:16 varav 16 000 kr för erlagd köpeskilling, 625 kr för lagfartsavgift, 7 500 kr för elanslutning, 20 000 kr för avröjning och avgrusning samt 10 000 kr för en s k Friggebod.

Staten har i huvudsak anfört. I.N. har inte bedrivit någon rörelse på brukningsenheten och han har aldrig haft något behov av utfart vid U 11. Om ett sådant behov förelegat har han dock inte åsamkats någon kostnad som är ersättningsgill enligt 58 § väglagen. I allt fall har avstängningen inte orsakat I.N. något avsevärt men. - Skeppmoravägen är avstängd för tung trafik ca tre månader om året men även under den tiden kan vägföreningen medge undantag för viss tung trafik på vägen. Den temporära avstängningen av Skeppmoravägen för tung trafik gäller även utfartsvägen vid U 11 liksom utfartsvägen från Skeppmora 4:16. I.N. har sålunda genom köpet av sistnämnda fastighet inte erhållit bättre utfartsförhållanden på riksvägen än tidigare. Såväl utfartsvägen vid U 11 som den vid Skeppmora 4:16 har dock sådan standard att de kan befaras med tung trafik hela året. - Staten vitsordar att I.N. har haft de kostnader för Skeppmora 4:16 som angetts. Däremot kan kostnadernas skälighet inte vitsordas.

Av utredningen i målet framgår att I.N. inrättat källarplanet i bostadshuset på Skeppmora 4:8 som reparationsverkstad lämpad för entreprenadrörelse samt att han iordningställt delar av brukningsenbeten som uppställningsplats för de äldre fordon och arbetsmaskiner som han har anskaffat. Enligt HovR:n talar dessa omständigheter för I.N:s påstående att han redan vid tiden för beslutet om anslutningsförbud hade konkreta planer på att bedriva en entreprenadrörelse på brukningsfastigheten.

Annat är inte visat än att utfartsvägen vid U 11 var tillgänglig för tung trafik hela året och att så är fallet även beträffande utfartsvägen från Skeppmora 4:16. Efter avstängningen av utfarten har I.N. vid transport till och från brukningsenheten varit hänvisad till Skeppmoravägen, vilken ostridigt är avstängd för tung trafik viss del av året. Utfartens avstängning och Skeppmoravägens begränsade tillgänglighet har därför inneburit en väsentlig inskränkning i I.N:s möjligheter att bedriva entreprenadverksamhet på brukningsenheten varigenom avsevärt men uppkommit för honom vid fastighetens nyttjande. Mot denna bakgrund saknas anledning att inte sätta tilltro till I.N:s uppgifter att han förvärvat Skeppmora 4:16 i syfte att kunna fullgöra sina planer på att starta den till tänkta rörelsen. Genom de åtgärder som I.N. vidtagit finns det även skäl att anta att han skall komma igång med entreprenadrörelsen inom en ganska nära framtid.

Kostnaderna för köpet och iordningställandet av Skeppmora 4:16 utgör sålunda en direkt följd av anslutningsförbudet. Från statens sida har emellertid gjorts gällande att sagda kostnader inte är av den arten att de kan ersättas enligt 58 § väglagen.

Av förarbetena till 31 b § lagen (1943:431) om allmänna vägar - vilket stadgande i oförändrat sakligt skick överförts till 58 § väglagen - framgår att ersättning vid anslutningsförbud kan utgå, inte bara för ny- eller ombyggnad av fastighetens utfart, utan även för intrång i fastighetens brukande (prop 1947:131 s 311, 1 LU 1947:45 s 23, prop 1971:123 s 135 ff och 197 f). Som exempel härpå nämns ökade kostnader för underhåll och vinterväghållning av utfartsvägen samt ökade arbetskostnader vid körslor till och från fastigheten. Enligt HovR:n utvisar exemplifieringen att vad som skall anses som ersättningsgill kostnad enligt 58 § väglagen inte är uttömmande besvarat i lagens förarbeten.

Då I.N. inte själv har kunnat förbättra utfartsförhållandena från brukningsenheten - Skeppmoravägens underhåll och skötsel ombesörjs av en vägförening - finner HovR:n att hans kostnader för köp och iordningställande av Skeppmora 4:16 är av det slag att de bör ersättas enligt nyssnämnda lagrum. De kostnader som han sålunda har nedlagt kan inte anses oskäliga. Med undantag av I.N:s yrkande om indexuppräkning - för vilket han inte kunnat ange någon grund - skall hans talan därför bifallas, dock att yrkad ränta inte skall utgå för tid före det att stämningen i målet delgavs staten.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n staten att till I.N. betala 55 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 8 jan 1986 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Som grund för sin revisionstalan har vägverket gjort gällande att I.N:s kostnader för köp och iordningställande av fastigheten Skeppmora 4:16 inte varit av sådant slag att ersättning därför kan utgå enligt 58 § väglagen (1971:948). Enligt verkets uppfattning ger detta lagrum en rätt till ersättning enbart för kostnader hänförliga till nyttjandet av den fastighet som förlorat en utfart, medan kostnader för köp och iordningställande av en annan fastighet inte är ersättningsgilla.

När en fastighets utfart till allmän väg spärras av enligt 40 § väglagen gäller enligt 58 § samma lag att fastighetens ägare har rätt till ersättning av väghållaren om det till följd av avspärrningen för fastigheten uppkommer avsevärd ökning av annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg, avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat avsevärt men. En liknande bestämmelse fanns tidigare i 31 b § lagen (1943:431) om allmänna vägar. Vid bedömande av vad som i detta sammanhang skall förstås med "avsevärt men" kan hänsyn tas inte endast till skada som drabbat fastigheten som sådan utan även till olägenheter för sådan näringsverksamhet som bedrivs på fastigheten.

I förevarande fall framgår av utredningen att I.N. var anställd vid ett företag som utförde grävnings- och schaktningsarbeten och att han ägde vissa fordon och maskiner som fanns uppställda på den brukningsenhet som bildades av hans fastigheter Skeppmora 4:8 och 4:27. Transporterna mellan I.N:s fastigheter och riksvägen ägde rum med användande av den nu avstängda utfarten. I.N. har vidare upplyst att han vid tidpunkten för avstängningen planerade att på sina fastigheter bedriva en egen entreprenadrörelse och att han till förberedande härav hade utfört vissa anläggningsarbeten på fastigheterna. Vägverket har numera förklarat sig godta att I.N. vid den aktuella tidpunkten hade planer att bedriva en sådan rörelse på fastigheterna. Mot bakgrund härav har avstängningen av utfarten till riksvägen inneburit en väsentlig inskränkning i I.N:s möjligheter att bedriva den planerade entreprenadrörelsen på fastigheterna.

Av lydelsen av 58 § väglagen framgår att ersättning kan utgå för ökade kostnader som avser anordnande av annan utfartsväg eller väghållningen. Med "annat men" torde närmast åsyftas andra merkostnader som föranleds av föreskrift eller förordnande som avses i bestämmelsen. I förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i 31 b § lagen om allmänna vägar angavs som exempel, för fall då förlängning sker av utfartsväg, stegrade kostnader för underhållet och vinterväghållningen samt de ökade arbetskostnader som kan uppkomma för en fastighet med mycket körslor (första lagutskottets utlåtande 1947:45 s 23); den förstnämnda typen av kostnader bröts, som framgår av vad som sagts i det föregående, vid tillkomsten av väglagen ut till ett särskilt led i ersättningsbestämmelsen. Olägenheter av här nämnda slag kan ibland medföra en minskning av fastighetens värde (jfr SOU 1968:17 Allmänna vägar s 116). Ersättning bör då kunna utgå för denna värdeminskning. Eftersom hänsyn kan tas även till olägenheter som avser näringsverksamhet som bedrivs på fastigheten, bör också t ex kostnader som lagts ner på fastigheten för denna verksamhet kunna ersättas, om de blir onyttiga.

Av bestämmelsens syfte måste anses följa att en förutsättning för att ersättning för viss kostnad skall kunna utgå är att kostnaden hänför sig till nyttjandet av den fastighet som berörs av föreskriften eller förordnandet. Det förtjänar härvid nämnas att, om synnerlig olägenhet av den art som avses i 58 § väglagen uppkommer för fastighet eller fastighetsdel som haft utfart till allmän väg, väghållaren enligt 59 § är på ägarens begäran skyldig att inlösa område som lider sådan olägenhet.

Den ersättning som I.N. yrkar i målet avser kostnader för inköp och iordningställande av en på annan plats belägen fastighet, från vilken han avser att bedriva entreprenadrörelsen och varifrån det finns en användbar utfart till riksvägen. Kostnaderna hänför sig alltså inte till nyttjandet av de fastigheter som berörs av vägavstängningen. Utredningen i målet ger inte stöd för att dessa fastigheter minskat i värde till följd av avstängningen eller att kostnader, som I.N. där lagt ner på anläggningar för den planerade rörelsen, på grund av avstängningen blivit onyttiga.

På grund av det anförda kan I.N. inte anses berättigad till ersättning för åberopade kostnader. Det förhållandet att han, om han valt att anordna annan godtagbar utfartsväg från sina båda fastigheter till riksvägen, t ex en ombyggnad av Skeppmoravägen så att den blev brukbar för tung trafik under hela året, kunde ha erhållit ett betydligt större belopp för därmed förenade kostnader än vad han nu yrkat kan inte föranleda annan bedömning.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Referenten, JustR Danelius, med vilken JustR Jermsten förenade sig, var skiljaktig och anförde: Som grund - - - se HD:s dom - - - inte är ersättningsgilla.

När en fastighets utfart till allmän väg spärras av enligt 40 § väglagen gäller enligt 58 § samma lag att fastighetens ägare har rätt till ersättning av väghållaren om det till följd av avspärrningen för fastigheten uppkommer avsevärd ökning av annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg, avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat avsevärt men. En liknande bestämmelse fanns tidigare i 31 b § lagen (1943:431) om allmänna vägar. Vid bedömande av vad som i detta sammanhang skall förstås med "avsevärt men" kan hänsyn tas inte endast till skada som drabbat fastigheten som sådan utan även till olägenheter för sådan näringsverksamhet som bedrivs på fastigheten. Som ett exempel har i förarbetena omnämnts de ökade arbetskostnader som vid en förlängning av en utfartsväg uppkommer för en fastighet med mycket körslor (första lagutskottets utlåtande 1947:45 s 23).

I förevarande fall framgår av utredningen att I.N. var anställd vid ett företag som utförde grävnings- och schaktningsarbeten och att han ägde vissa fordon och maskiner som fanns uppställda på den brukningsenhet som bildades av hans fastigheter Skeppmora 4:8 och 4:27. Transporterna mellan I.N:s fastigheter och riksvägen ägde rum med användande av den nu avstängda utfarten. I.N. har vidare upplyst att han vid tidpunkten för avstängningen planerade att på sina fastigheter bedriva en egen entreprenadrörelse och att han till förberedande härav hade utfört vissa anläggningsarbeten på fastigheterna. Vägverket har förklarat sig godta att I.N. vid den aktuella tidpunkten hade planer att bedriva en sådan rörelse på fastigheterna.

Med hänsyn till det sätt på vilket I.N. använde och planerade att använda fastigheterna Skeppmora 4:8 och 4:27 har avstängningen av utfarten till riksvägen medfört sådana följder för dessa fastigheter att avsevärt men får anses ha uppkommit för dem. Det har inte ifrågasatts att det var denna avstängning som föranledde I.N. att anskaffa och som uppställningsplats iordningställa den närbelägna fastigheten Skeppmora 4:16, varifrån det fanns en utfart till riksvägen som han året runt kunde använda för sina fordon och maskiner. Frågan är emellertid om han är berättigad till ersättning enligt 58 § väglagen trots att hans yrkade kostnader hänför sig till anskaffande och iordningställande av annan fastighet än dem som berörts av avstängningen av utfarten.

Av ordalydelsen i 58 § väglagen framgår att lagrummet främst syftar till att göra det möjligt för ägare till fastighet som berövats en utfart till allmän väg att förse fastigheten med en ny jämförbar utfart. De ökade kostnader som föranleds av att en sådan ny utfart anläggs och vidmakthålls är sådana som är klart ersättningsgilla enligt 58 §. Till följd av föreskriften att även annat avsevärt men skall ersättas kan dock väghållarens ansvar sträcka sig längre.

I förevarande fall har upplysts att I.N. från sina fastigheter Skeppmora 4:8 och 4:27 hade tillträde till en mindre, enskild väg, den s k Skeppmoravägen, som i sin tur hade förbindelse med riksvägen. Skeppmoravägen är emellertid avstängd för tyngre trafik under viss del av året. Vägverket har framhållit att I.N. kunde ha vidtagit åtgärder för att få till stånd en ombyggnad av Skeppmoravägen så att den kunnat användas för körslor året runt. Härigenom skulle enligt verkets mening en tillfredsställande förbindelseled mellan I.N:s fastigheter och riksvägen ha kommit till stånd. Verket har tillagt att de kostnader som härigenom skulle ha åsamkats I.N. kunde ha varit sådana att verket bort stå för dem.

Om I.N. hade valt att föranstalta om en ombyggnad av Skeppmoravägen så att den blev brukbar för tung trafik under hela året, skulle de kostnader som detta medfört för honom ha varit av sådant slag att de kunnat ersättas enligt 58 § väglagen. I.N. har emellertid framhållit att dessa kostnader skulle ha blivit mångdubbelt större än hans kostnader för inköp och iordningställande av Skeppmora 4:16, och detta har inte bestritts av vägverket. Det får därför antas att den lösning som I.N. valde var en från ekonomisk synpunkt rimlig åtgärd för att säkerställa att han även i fortsättningen hade en tillfredsställande förbindelse med riksvägen och härigenom undanröja det avsevärda men som åsamkats honom genom avstängningen av den tidigare utfarten från hans fastigheter. Hans kostnader bör därför kunna ersättas enligt 58 § väglagen.

När ett ersättningskrav enligt 58 § väglagen såsom i detta fall grundar sig på att en fastighetsägare till följd av avstängningen av en utfart förvärvat en ny fastighet med mera tillfredsställande vägförhållanden kan frågan om storleken av ersättningen bli beroende av en rad olika faktorer. Dit hör exempelvis hur den gamla fastighetens värde påverkats av de försämrade vägförhållandena, huruvida några investeringar på den gamla fastigheten blivit onyttiga till följd härav, hur det pris som betalats för den nya fastigheten förhåller sig till fastighetens bestående värde samt vilka investeringar som gjorts på den nya fastigheten och hur dessa påverkat fastighetens värde. Någon prövning härav kan dock inte ske i förevarande fall, eftersom vägverket uttryckligen förklarat sig begränsa sin revisionstalan till att avse den rättsliga frågan huruvida I.N:s kostnader för den nya fastigheten var av sådant slag att de kunde medföra ersättningsskyldighet enligt 58 § väglagen.

HovR:ns domslut skall därför fastställas.