lagen.nu

NJA 1990 s. 745

Sedan ett bolag genom ett optionsavtal för viss tid förvärvat licensrättigheter till en vacuumpump med rätt för bolaget att före avtalstidens slut träffa ett slutligt licensavtal inledde bolaget förhandlingar med en företagare L om återförsäljarrätt till pumpen. Efter ca ett år träffade bolaget ett slutligt licensavtal och beslöt i samband därmed att inte ingå något återförsäljaravtal med L, varom L underrättades några veckor senare. Fråga huruvida bolaget genom sitt uppträdande under förhandlingarna med L ådragit sig skadeståndsansvar.

(Jfr 1978 s 147)

Sedan Svenska Rotormaskiner Aktiebolag (SRM) vid Södra Roslags TR väckt talan mot B.L. och fordrat ersättning med 19 674 kr 25 öre för levererade vacuumpumpar, genstämde B.L. SRM med yrkande om att bolaget skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med 1 061 000 kr. B.L. medgav samtidigt SRM rätt att å sistnämnda belopp avräkna 19 kr 25 öre.

TR:n förklarade målet mellan SRM och B.L. vilande.

B.L. yrkade att TR:n genom mellandom måtte fastställa att SRM var skyldigt att till honom utge skadestånd i anledning av kontraktsbrott.

SRM bestred bifall till B.L:s talan.

TR:n (rådmännen Rossipal och Eriksson samt tingsfiskalen Rubenson) anförde i mellandom d 17 sept 1985: Parternas talan.

B.L. har till utveckling av sin talan anfört: Sommaren 1979 visade uppfinnaren G.S. honom en broschyr om en tryckluftsdriven vacuumpump. G.S. hade erhållit broschyren på en mässa i Tyskland och visade B.L. den i tron att det rörde sig om en tysk pump. B.L. tog emellertid reda på att vacuumpumpen var en svensk konstruktion och att den tillverkades av ett företag vid namn PIAB. B.L. kontaktade PIAB och fick löfte därifrån att få marknadsföra pumpen i Sverige. Sedan G.S. studerat vacuumpumpen närmare, förklarade han för B.L. att pumpen kunde utvecklas ytterligare. G.S. konstruerade därefter en vacuumpump som kom att skilja sig så mycket från PIAB:s konstruktion att den kunde betraktas som en ny produkt. G.S. sökte sedermera patent på sin uppfinning. Den av G.S. konstruerade vacuumpumpen gavs namnet Super-V-pumpen.

Under det att G.S. ägnade sig åt den tekniska utvecklingen av Super-V-pumpen stod B.L. efter överenskommelse med G.S. för marknadsföringen. Det var emellertid nödvändigt för B.L. att engagera någon ytterligare person. I samförstånd med G.S. avtalade B.L. därför d 8 jan 1981 med ett företag Lavenco och dess ägare, G.L., att B.L. och G.L. gemensamt genom sina respektive företag, Teknoel Lab Products och Lavenco AB, skulle marknadsföra Super-V-pumpen. B.L. och G.L. bestämde hur de skulle dela upp marknaden emellan sig och vilka målgrupper respektive part skulle inrikta sig på. B.L. skulle sålunda ägna sig åt kunder som på lång sikt kunde tänkas bli storanvändare, medan G.L. skulle syssla med relativt snabba affärer med smärre kunder.

På mässan Scanautomatic i Göteborg i dec 1980 träffade B.L. och G.L. en representant för SRM, L.F.. Denne visade stort intresse för Super-V-pumpen. L.F. kontaktade G.S. och framförde att SRM var intresserat att övertaga G.S:s rättigheter till Super-V-pumpen. SRM var också intresserat av den fortsatta marknadsföringen av pumpen. Efter ett sammanträde d 9 jan 1981 mellan B.L. och G.L. och företrädare för SRM, bl a L.F., träffade B.L. och G.L. F d 20 jan 1981. Detta sammanträde utmynnade i ett muntligt avtal som gav Teknoel och Lavenco exklusiv rätt till försäljning i Sverige av den av G.S. uppfunna tryckluftsdrivna vacuumpumpen under förutsättning av att SRM förvärvade G.S:s rättigheter till pumpen. Vidare kom man i stora drag överens om hur avtalet i övrigt mellan SRM å ena sidan och Teknoel och Lavenco å den andra skulle se ut. Vad som sålunda överenskommits sammanfattades av L.F. i en av honom d 9 febr 1981 dagtecknad promemoria, vilken låg till grund för vidare diskussioner under våren 1981 om närmare detaljer angående vacuumpumpens marknadsföring. I maj 1981 erhöll B.L. ett brev från SRM, i vilket brev SRM bekräftade, att bolaget träffat ett samarbetsavtal med G.S:s bolag, Intek Technical Products AB. SRM informerade B.L. i samma brev om att samarbetsavtalet bl a innebar att Teknoel och Lavenco skulle ha rätt att teckna försäljningsavtal om försäljning av Super-V-pumpen. B.L. visste att G.S:s avtal med SRM var ett s k optionsavtal som löpte under begränsad tid. I brevet från SRM angavs även, att om parterna i samarbetsavtalet inte kom överens om ett nytt avtal senast d 31 dec 1981, så skulle rättigheterna återgå till G.S:s bolag. Detta förhållande oroade emellertid ej B.L. eftersom han redan hade ett avtal med G.S. om försäljningsrätt till Super-V-pumpen. B.L. ansåg att han genom brevet från SRM fått bekräftat att den utfästelse SRM givit honom d 20 jan 1981 - och som L.F. hade bekräftat i sin promemoria - var gällande. Det hinder som tidigare förelegat för att han skulle känna sig helt säker på försäljningsrätten av pumpen, nämligen att SRM skulle övertaga G.S:s rättigheter, var ju nu undanröjt.

B.L. lade ned både tid och pengar för att marknadsföra Super-V-pumpen och han höll SRM kontinuerligt informerat om sina åtgärder. Han kunde dock förmärka att bolaget förhöll sig alltmer passivt. I nov 1981 skrev B.L. därför en längre redogörelse till SRM om sitt arbete med att marknadsföra Super-V-pumpen. Han uppmanade även bolaget i samma brev att inleda förhandlingar med honom om ett slutgiltigt avtal eller att i allt fall diskutera eventuella andra förslag från bolagets sida. B.L. fick emellertid inget svar på sitt brev och han ringde därför upp SRM:s verkställande direktör, O.M., i febr 1982. Han hade vid denna tid ett par telefonsamtal med O.M. och han talade även med L.F.. Varken O.M. eller L.F. gav uttryck för något annat än att utfästelsen från d 20 jan 1981 alltjämt stod fast. I maj 1982 mottog B.L. ett brev från O.M.. I brevet informerade O.M. B.L. om att SRM förhandlade med ett annat företag om försäljningsrätten till pumparna. O.M. uppgav vidare att det nu rörde sig om "en ny generation" pumpar vilket enligt B.L:s uppfattning var felaktigt, eftersom de av O.M. åsyftade pumparna hade samma grundkonstruktion som de tidigare. I ett senare brev, från okt 1982, räknade O.M. upp en rad argument varför SRM inte ansåg sig bundet av försäljningsuppdraget, vilka argument dock saknar bärkraft.

I medvetande om att B.L. hade ett avtal med G.S. om rätt för B.L. att marknadsföra Super-V-pumpen så lämnade SRM d 20 jan 1981 en bindande utfästelse till B.L. om att - för den händelse bolaget kom att övertaga G.S:s rättigheter till Super-V-pumpen - försäljningsrättigheterna skulle tillkomma B.L. och ett annat företag. SRM har brutit denna utfästelse genom att giva försäljningsuppdraget till andra.

SRM har till utveckling av sin talan anfört: Ett dotterbolag till SRM vid namn SRM-T träffade d 21 jan 1981 ett samarbetsavtal med G.S.. I detta avtal gavs SRM-T rätt att vid 1981 års utgång bestämma sig för om man slutligen skulle förvärva G.S:s rättigheter. Detta avtal var bakgrunden till L.F:s förhandlingar med B.L. och G.L. Under 1981 skulle SRM-T prova och utvärdera G.S:s uppfinning. Om SRM-T efter provtiden fortfarande var intresserat så skulle G.S. och SRM-T teckna licensavtal eller liknande avtal för att närmare reglera sina förhållanden. SRM eller SRM-T hade varken under 1981 eller tidigare någon rätt till G.S:s uppfinning. Samarbetsavtalet av d 21 jan 1981 innehöll en passus om rätt för Teknoel och Lavenco att sälja pumpar för den händelse saken var aktuell vid ett slutligt avtal med G.S. om övertagande av dennes rättigheter. Ett sådant avtal träffades mellan SRM-T och G.S. d 16 febr 1982. Detta avtal innehöll dock icke någon klausul om att Teknoel eller B.L. skulle ha rätt till försäljningsuppdrag.

Bolaget har om sina kontakter med B.L. framhållit följande: SRM förhandlade med B.L. och G.L. från dec 1980 till aug 1981. Parterna träffades vid några tillfällen och flera brev och telefonsamtal utväxlades. I mars 1981 köpte SRM på B.L:s begäran Super-V-pumpar av tillverkaren för sammanlagt 317 000 kr. SRM finansierade på detta sätt ett lager för B.L. och G.L.. SRM lagerhöll de inköpta pumparna och meningen var att B.L. och G.L. skulle sälja de pumpar som fanns i lagret. Överenskommelsen med B.L. begränsades till detta. Under tiden mars 1981 till jan 1982 sålde B.L. dock bara en pump och bolaget ansåg bl a på grund av detta att B.L. var en dålig försäljare. Bolaget ville därför inte ha något ytterligare med honom att göra och något försäljningsavtal, som för övrigt alltid upprättades skriftligen av bolaget med styrelsens godkännande, kom därför ej till stånd. Härtill kommer att Lavenco under hösten 1981 hade blivit försatt i konkurs. Den försäljningsrätt som varit föremål för förhandlingar byggde på Teknoels och Lavencos gemensamma engagemang. Dessutom har B.L. under den aktuella tiden sålt konkurrerande företags pumpar och därigenom visat att han ej ens för eget vidkommande ansåg L.F:s promemoria bindande.

Domskäl. B.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har hållits, på B.L:s begäran med G.S., och på SRM:s begäran med L.F. och G.L.. Parterna har härjämte förebringat omfattande skriftlig bevisning.

SRM-T är enligt uppgift ett helägt dotterbolag till SRM. I målet har inte framkommit annat än att SRM är ansvarigt för SRM-T:s åtgärder.

Det är ostridigt att G.S. uppfunnit en konstruktion som legat till grund för tillverkning av tryckluftsdrivna vacuumpumpar med det gemensamma namnet Super-V-pumpen. Utredningen har visat att företrädare för SRM efter en mässa i Göteborg i dec 1980 förhandlade dels med G.S. om att övertaga hans rättigheter till Super-V-pumpen , dels med B.L. och G.L. om villkoren för att dessa skulle erhålla försäljningsrättigheterna till pumpen. SRM och G.S. träffade ett optionsavtal d 21 jan 1981. Parterna i målet är ense att diskussionerna dem emellan ej ledde till något avtal i alla de delar som varit föremål för förhandlingar. B.L. har som grund för sin talan dock hävdat att SRM genom L.F. d 20 jan 1981 muntligen lämnade en bindande utfästelse som innebar att B.L:s och G.L:s företag, Teknoel Lab Products och Lavenco AB, skulle erhålla försäljningsrättigheterna till Super-V-pumpen på det sätt som L.F. antecknat i sin promemoria av d 9 febr 1981. Denna promemoria har om försäljningsrätten upptagit följande: "Lavenco AB respektive TLP har exklusiv rätt till försäljning i Sverige samt nonexklusiv rätt till försäljning i övriga länder: ...". Promemorian upptog tio punkter och blev föremål för förhandlingar d 11 febr 1981. Det av SRM ingivna exemplaret av promemorian visar handskrivna anteckningar. Under punkten om försäljningsrätten har tillskrivits bl a "förslag till avtalstext". Vidare framgår av anteckningarna att diskussionen rört pumpar med sammanlagda värden över en miljon kr som Lavenco och Teknoel skulle försälja. L.F. har framhållit att den av honom upprättade promemorian byggde på anteckningar från tidigare förhandlingar och att tanken var att komma fram till ett skriftligt avtal, som skulle föreläggas SRM:s styrelse. Enligt F:s mening kom över huvud taget inget avtal till stånd bl a beroende på att Lavenco gick i konkurs och att B.L. var oförmögen att sälja det lager som SRM höll för hans räkning. G.L. har instämt i L.F:s mening att något avtal ej kom till stånd.

B.L. har till stöd för sin talan vidare åberopat bl a ett brev han erhöll från L.F. i maj 1981 (brevet dagtecknat d 13 maj 1981; red:s anm).

Brevet löd i nu aktuell del enligt följande:

"Som vi tidigare meddelat Dig har ett samarbetsavtal slutits mellan SRM Tekniska AB på ena sidan och Intek Technical Products AB och dess ägare G.S. på den andra sidan. I detta avtal anges bl a att parterna snarast möjligt skall diskutera och söka slutföra ett avtal på villkor, som redan givits i samarbetsavtalet. Där anges villkoret att SRM Tekniska AB skall teckna avtal om försäljning av Super-V-pumpen med Lavenco AB, Onsala och Teknoel Lab Products, Enebyberg".

B.L. har hävdat att han såg brevet som en bekräftelse på att han och G.L. erhållit försäljningsrätten. L.F. har i fråga om brevet anfört: G.L. hade begärt att L.F. skulle skriva ett brev ställt till G.L. med ett sådant innehåll att G.L. kunde använda brevet när han ansökte om lån hos utvecklingsfonden i Halland. När B.L. fick kännedom om L.F:s brev till G.L. bad han L.F. att få ett likadant brev. B.L. uppgav att han skulle visa brevet för sin bank. - B.L. har under förhöret bekräftat att han visade L.F:s brev för banken i samband med att han ansökte om lån.

TR:n gör följande bedömning.

L.F. har lämnat en godtagbar förklaring till brevet i maj 1981 och hans berättelse stöds delvis av B.L..

Vid avtalsslut i samband med förhandlingar får man skilja mellan förhandlingsstadiet och det stadium då bindande viljeförklaringar kommer till stånd. Förhandlingsbud är normalt ej att anse som viljeförklaringar. Förhandlingarna mellan SRM och B.L. byggde på förutsättningen att SRM skulle förvärva S:s rättigheter. SRM förvärvade en villkorad rätt till S:s uppfinning. L.F:s promemoria lämnar viktiga frågor öppna. B.L. måste varit medveten om att hans engagemang i form av tid och pengar medförde ett stort risktagande för egen del. Förutom att L.F:s promemoria lämnar viktiga frågor öppna har på promemorian tillskrivits formuleringen under avsnittet om försäljningsrätten "förslag till avtalstext", vilket enligt TR:ns mening pekar på att avsikten var att ett skriftligt avtal skulle upprättas. SRM har även hävdat att detta är regel när bolaget ingår viktigare avtal. På grund av det nu anförda och då B.L. ej heller i övrigt visat på några omständigheter som givit vid handen att SRM lämnat en bindande utfästelse av det innehåll B.L. gjort gällande, lämnar TR:n hans talan utan bifall.

Vid angiven utgång skall målet vilandeförklaras i avvaktan på att lagakraftägande mellandom föreligger.

Domslut. 1. B.L:s fastställelsetalan lämnas utan bifall.

2. Målet i övrigt förklaras vilande i avvaktan på att denna dom vinner laga kraft.

B.L. fullföljde talan mot domen i Svea HovR.

Han yrkade bifall till sin talan om fastställelse av rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott samt tillade som andrahandsgrund att bolaget ådagalagt vårdslöshet (culpa in contrahendo). HovR:n fastställde genom dom d 4 nov 1986 TR:ns domslut men avvisade samtidigt vadetalan i vad därigenom yrkats fastställelse av rätt till skadestånd på andrahandsgrunden enär yrkandet var nytt i HovR:n och innebar otillåten ändring av talan. Sedan B.L. sökt revision fann HD i beslut d 25 mars 1988 angivna andrahandsgrund innebära varken ändring av saken eller otillåtet åberopande av ny omständighet i högre instans. På grund härav undanröjde HD dels HovR:ns avvisningsbeslut och dels HovR:ns dom i övrigt samt återförvisade målet till HovR:n. (Se NJA 1988 s 161.)

I HD gjorde B.L. i sista hand gällande att bolaget på grund av sitt förhållande under förhandlingarna mellan parterna var skadeståndsskyldigt oberoende av vårdslöshet. HD uttalade i sina skäl att inte heller denna nya ståndpunkt innebar någon ändring av saken eller ett otillåtet åberopande av ny omständighet.

Vid målets återupptagande i HovR:n yrkade B.L. bifall till sin vid TR:n förda talan om fastställelse av rätt till skadestånd i första hand på grund av kontraktsbrott. För det fall HovR:n skulle finna att fullbordat kontraktsförhållande inte förelåg mellan parterna yrkade han i andra hand fastställelse av rätt till skadestånd på grund av bolagets uppsåtliga eller i vart fall vårdslösa förhållande under avtalsförhandlingarna (dolus respektive culpa in contrahendo) och i sista hand fastställelse av rätt till skadestånd oberoende av vållande.

Bolaget bestred ändring.

B.L. anförde till utveckling av sin talan: När bolaget kom in i bilden i dec 1980 hade han tillsammans med G.L. försäljningsrätten till Super-V-pumpen. Genom ett avtal d 8 jan 1981 delade de upp försäljningen mellan sig. Detta avtal mellan honom och G.L. kände bolaget till när parterna möttes d 20 samma månad för att göra upp om huvudpunkterna i ett återförsäljningsavtal. Därvid överenskoms att B.L. och G.L. skulle ha exklusiv rätt till försäljning i Sverige. L.F:s PM d 9 febr 1981 är en korrekt återgivning av detta muntliga avtal. Avtalet innebar att B.L. och G.L. kunde köpa och sälja Super-V-pumpar i fast räkning och själva bestämma priset. Han uppfattade PM som en klarsignal till att han kunde börja satsa pengar på en långsiktig försäljningsstrategi. Därest bolaget inte skulle komma att utnyttja optionen i dess avtal med G.S. räknade han med att - som "fallskärm" - få fortsätta sälja pumpar i samarbete med denne. I fortsättningen stod han i löpande telefonkontakt med både L.F. och bolagets verkställande direktör O.M.. De förde därvid ingående diskussioner om tekniska och marknadsmässiga problem. Bolaget hölls på så sätt också underrättat om de omfattande åtgärder han vidtog för pumpförsäljningen. Bolaget höll honom inte tillbaka i dessa ansträngningar. I stället ställde det sig positivt och uppmuntrade honom att fortsätta. Det i TR:ns dom citerade brevet, daterat d 13 maj 1981, uppfattade han som svart på vitt" på att han var bolagets återförsäljare av Super-V-pumpen. Trots detta ville han emellertid ha ett detaljerat och formaliserat skriftligt avtal om återförsäljningsrätten. Då detta drog ut på tiden sammanfattade han de mycket omfattande och kostnadskrävande åtgärder han vidtagit för att sälja pumparna i ett utförligt brev d 12 nov 1981 till O.M.. Bolaget hörde dock inte av sig. Vid telefonsamtal med såväl O.M. som L.F. i febr 1982 bad han enträget om besked om hur det skulle bli med det skriftliga slutavtalet. Han fick dock inte något sådant. Först d 12 mars 1982 fick han vid ett sammanträffande veta att han inte vidare kom i fråga som återförsäljare; skälen härtill kom först med brev från O.M. d 7 okt 1982.

B.L. åberopade som grund för käromålet sammanfattningsvis: Han gör i första hand gällande att ett muntligt avtal om återförsäljningsrätten kom till stånd mellan parterna d 20 jan 1981. Detta bekräftades genom L.F:s PM d 9 febr och bolagets brev d 13 maj samma år. I allt fall har avtal om återförsäljningsrätten kommit till stånd genom att bolaget - efter det han i brevet d 12 nov 1981 redovisat de omfattande åtgärder han dittills vidtagit - förhållit sig passivt och stillatigande låtit honom fortsätta sina ansträngningar. Skulle HovR:n finna att avtal inte kommit till stånd görs gällande att föravtal (pactum de contrahendo), dvs avtal om att ingå avtal om försäljningsrätt, förelegat. Genom att utan fog frånträda avtalet eller föravtalet har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet. Vidare hävdas att det på bolagets sida föreligger en klar avsiktsförklaring - brevet d 13 maj 1981 uppfyller gott och väl kraven på ett s k letter of intent - av ifrågavarande innebörd. Det görs i andra hand gällande att bolaget dels genom att med berått mod frångå denna avsiktsförklaring och dels genom att efter brevet d 12 nov 1981 kallblodigt låta honom arbeta vidare gjort sig skyldigt till dolus eller i allt fall culpa in contrahendo, vilket medför skadeståndsskyldighet. I sista hand görs gällande att bolaget genom sitt förhållande under mellanhavandet med honom ådragit sig strikt skadeståndsskyldighet i avseende å de kostnader och det arbete han nedlagt.

Bolaget anförde till utveckling av sin talan: Innan bolaget började intressera sig för pumpkonstruktionen i dec 1980 såldes pumpen inte bara av B.L. och G.L. utan även av ett företag benämnt Scan Tool Maskin AB i Lidingö. Ingen av dem hade emellertid någon exklusiv försäljningsrätt. Det var inte heller något krav från S:s sida att bolaget skulle anlita B.L. som försäljare utan förhandlingar fördes parallellt med å ena sidan G.S. och å andra sidan B.L. och G.L.. Det första avtalet med G.S. fick karaktär av ett optionsavtal med viss löptid på grund av att bolaget behövde tid på sig för att utvärdera och vidareutveckla pumpkonstruktionen. Först efter en sådan prövotid kunde bolaget ta ställning till om det skulle bli något slutligt avtal med denne. Det är mot den bakgrunden förhandlingarna med B.L. och G.L. får ses. L.F:s PM d 9 febr 1981 utgjorde inte någon bekräftelse på ett muntligt avtal utan skulle bilda underlag för de fortsatta förhandlingarna. Promemorian sammanfattar endast några viktiga punkter men lämnar viktiga frågor öppna. Bolagets brev d 13 maj 1981 till B.L. hade ett annat syfte än det denne gjort gällande. G.L. hade något tidigare fått en sådan skrivelse och B.L. begärde en motsvarande för att i likhet med G.L. förete den för sin bank i ett låneärende. Varken promemorian eller skrivelsen utgör således någon bekräftelse på att muntligt avtal träffats. Lagerfinansieringsavtalet kom till på grund av att B.L. vände sig till bolaget för att få låna pengar till sin försäljningsverksamhet. Bolaget erbjöd sig då genom offert d 9 mars 1981 att finansiera ett lager varifrån B.L. kunde försälja pumpar. Även G.L. sålde pumpar från detta lager. Bolaget hade inte klart för sig omfattningen av det arbete som B.L. lade ned för att bygga upp en försäljningsorganisation. Först genom brevet d 12 nov 1981 redogjorde B.L. för det arbete han nedlagt. Bolaget ställde sig emellertid redan då tvivlande till åtskilliga uppgifter däri. Det är riktigt att det dröjde till d 12 mars 1982 innan B.L. fick besked om försäljningsrätten. L.F. var emellertid sjuk sex eller sju veckor kring årsskiftet. Vidare dröjde avtalet med G.S. ända till d 16 febr 1982. Först därefter kunde bolaget ta ställning till hur det skulle bli med B.L:s försäljningsrätt. Bolaget var besviket på dennes sätt att sköta pumpförsäljningen. Endast en enda pump hade sålts från lagret. Men det kunde inte uteslutas att B.L. ändock skulle kunna anförtros försäljningen av någon viss typ av pumpar, exempelvis laboratoriepumpar. Härom var det emellertid bolagsstyrelsens sak att besluta. Varken L.F. eller O.M. kunde ge B.L. klart besked vid telefonsamtalen i febr 1982. I samband med att besked gavs om att B.L. inte kunde komma i fråga som ensamförsäljare förlängdes offerten att sälja från lagret till d 31 aug 1982, vilket gav honom en övergångstid.

Bolaget åberopade som grund för sitt bestridande sammanfattningsvis: Bolaget gör gällande att det i själva verket funnits två rättsförhållanden mellan parterna, nämligen dels planer på ett mer långsiktigt återförsäljningsavtal och dels ett lagerfinansieringsavtal. Det sistnämnda innebar att B.L. och även G.L. skulle försälja pumpar från ett av bolaget finansierat lager hos tillverkningsföretaget J. & H.. Planerna på ett långsiktigt försäljningsavtal förverkligades däremot inte. Något avtal eller föravtal därom kom inte till stånd vare sig uttryckligen eller genom passivitet från bolagets sida. Någon skadeståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott kan därför inte åläggas bolaget. Därest ett sådant avtal skulle befinnas föreligga har bolaget i allt fall haft fog för att inte fullfölja sina åligganden. Beträffande andrahandsgrunden bestrider bolaget att någon avsiktsförklaring, jämförbar med ett s k letter of intent, alls förelegat från bolagets sida. På grund härav och då bolaget inte heller känt till de omfattande åtgärder B.L. vidtagit kan bolaget inte lastas för vare sig dolus eller culpa in contrahendo för det att bolaget drog sig tillbaka från förhandlingarna. Något strikt ansvar för bolaget kan det inte heller vara fråga om.

Av den skriftliga bevisningen återges här följande, av båda parterna åberopade brev d 23 febr 1981 från B.L. till bolaget ang lagerhållning av pumpar:

Vi refererar till förda diskussioner per telefon angående lagerhållning av Super-V-pumpar. Läget är för dagen, att de korta serier som hitintills tillverkats av modellerna - - - är slutsålda. Tillverkaren J. & H. vill för att starta upp nya serier erhålla order för min. - - - st.

Under detta första skede med försäljningen av Super-V-pumpen, där våra marknadsföringskostnader är stora och betungande för oss, skulle vi vara mycket glada ifall Ni åtager Er ovanstående lagerorder. Vi förbinder oss sedan att köpa pumparna direkt från Eder. Vi betalar samma pris - - - offertförfrågan.

Beträffande möjligheterna att sälja lagerpumparna inom ca 3-4 månader tillsammans med Lavenco, anser vi inte skall vara någon svårighet.

Betalningsvillkor - - - kredit.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune, hovrättsråden Beling, referent, och Dahlgren samt hovrättsassessorn Nordenson) anförde i dom d 17 jan 1989:

Domskäl. Problemställningen. Som tvisten gestaltar sig här rör den rätt till skadestånd i kontraktsförhållande vare sig detta fullbordats eller ej.

Till en början skall prövas huruvida bolaget slutit avtal med B.L. om återförsäljning av vacuumpumpar åt bolaget eller åtminstone föravtal därom. Skulle så visas vara fallet, skall tillika prövas om bolaget frånträtt detta utan fog och därigenom ådragit sig skyldighet att ersätta B.L. skada på grund av kontraktsbrott.

Visas ej att fullbordat kontraktsförhållande förelåg mellan parterna, skall vidare prövas huruvida bolaget genom att frånträda av bolaget avgiven avsiktsförklaring, s k letter of intent, eller på annat sätt förhållit sig så gentemot B.L. i förhandlingsskede inför återförsäljningsavtal att bolaget avsiktligen eller genom vårdslöshet vållat denne skada till följd av att hans arbete och kostnader med anledning av det tilltänkta avtalet blev onyttiga för honom.

Och ifall bolaget inte skulle kunna hållas ansvarigt för sådant skadevållande skall slutligen prövas om B.L. i stället äger hålla bolaget skadeståndsskyldigt sådant vållande förutan.

B.L. åberopar till styrkande av de tre alternativa grunder han åberopat till stöd för käromålet samma utredning om vad som tilldragit sig mellan parterna.

Bevisningen. Som muntlig bevisning har åberopats förhör under sanningsförsäkran med B.L. och vittnesförhör med L.F. och G.S..

B.L. har här bekräftat de uppgifter han lämnat till utveckling av sin talan samt ytterligare uppgivit: L.F. uppträdde från början som representant för bolaget, varför han utgick ifrån att denne hade rätt att ingå avtal för bolagets räkning. Efter sammanträffandet d 20 jan 1981 yttrade L.F. att han skulle gå hem och sammanfatta vad som överenskommits i en promemoria. Han begärde inte att få brevet d 13 maj 1981 för att förete för någon bank utan för att få ytterligare ett papper som bekräftade hans försäljningsrätt till pumparna. Han stod under våren 1981 i kontinuerlig kontakt med L.F. och berättade för denne om sina åtgärder beträffande pumpförsäljningen. Denne fick på så sätt kännedom om alla de åtgärder som redovisas i brevet d 12 nov 1981 till O.M.. Detta tillkom för övrigt på direkt uppmaning av denne och utgör en kortfattad bearbetning och sammanfattning av 20 A-4 sidor. Kostnaderna för de åtgärder som där redovisas uppgår till omkring en miljon kr. Varken före eller efter detta brev antyddes på bolagets sida något om att han skulle ta det försiktigt med sitt arbete och sina investeringar. Lagret hos J. & H. tillkom på bolagets initiativ. Han begärde inte något lån i samband därmed. I ett eget brev d 23 febr 1981 begärde han visserligen offert "Beträffande lagerhållning av SUPFR-V pumpar". Detta tillkom emellertid på uppmaning av L.F.. Bakgrunden till lageruppbyggnaden var i själva verket det behov J. & H. hade att få igång tillverkning av pumpar i större serier. Han var visserligen inriktad på att organisera en mer långsiktig försäljning av pumpar. Hela tiden sålde han emellertid pumpar styckevis. Fram till mars 1982 hade han sålt 130 stycken varav de flesta levererats direkt från J. & H. och inte via lagret. Han kunde ha sålt ännu fler pumpar om inte bolaget stoppat affärer med ett företag i Finland, Grönblom OY, och även affärer med ett norskt företag.

L.F. har omvittnat: Vid tiden för mässan i Göteborg var S:s patentansökan inte klar på grund av nyhetshinder, vilket var en av anledningarna till att bolaget förhöll sig avvaktande. Det första avtalet med denne blev därför ett optionsavtal med begränsad löptid. G.S. upplyste att det inte fanns något avtal om säljrättigheter. Bolagets förhandlingar med B.L. och G.L. rörde försäljningen i Sverige. Export skulle bolaget ta hand om självt. Vid sammanträdet d 20 jan 1981 träffades inte något avtal om exklusiv försäljningsrätt. Ett sådant avtal upprättas för övrigt skriftligen och undertecknas av bolagets firmatecknare. L.F. saknade således behörighet att ingå något sådant avtal. PM d 9 febr 1981 tillkom på begäran av B.L. och G.L.. De ville att bolaget skulle formulera sina ståndpunkter och krav skriftligt. Bolagets främsta intresse i det inledande skedet var att generera så mycket försäljning som möjligt för att sondera marknadens intresse. Detta var bakgrunden till lagerfinansieringsavtalet. G.L. sålde många pumpar från detta lager och bolaget var nöjt med hans insatser. L.F. företog resor tillsammans med G.L. och besökte många seriösa kunder. Några av dem är fortfarande kvar som kunder hos bolaget. G.L. arbetade på sikt samtidigt som han bearbetade marknaden på fältet. B.L. däremot var inte intresserad av direkt försäljning på fältet utan ville arbeta som distributör och anlita agenter för den direkta försäljningen. - Under hösten 1981 blev bolaget alltmer missnöjt både med B.L:s försäljningsmetod och med hans försäljningsresultat. L.F. hade emellertid under tiden före brevet d 12 nov 1981 inte någon närmare uppfattning om de åtgärder B.L. vidtagit. Han iakttog visserligen att denne gav ut broschyrer, annonserade, utfärdade pressreleaser m m. Han hade emellertid inte någon närmare uppfattning om i vilken utsträckning detta förekom. Under de veckor kring årsskiftet då han var sjuk förekom telefonsamtal med B.L.. Han klargjorde för denne bolagets "beslutssituation". Eftersom tiden närmade sig för det slutliga avtalet med G.S. var han i färd med att utarbeta en rapport om pumpprojektet som skulle föreläggas styrelsen i början av 1982. Den lades fram på ett styrelsemöte i jan 1982. Styrelsen beslöt då att slutligt avtal skulle tecknas med G.S.. Samtidigt bestämdes att B.L. inte skulle anförtros exklusiv försäljningsrätt. Han minns inte om han underrättade denne härom vid telefonsamtal i febr 1982 eller om det skedde först vid sammanträffande med denne d 12 mars 1982.

(I domen redovisades härefter vissa delar av den skriftliga bevisningen, däribland av B.L. åberopad utskrift av fonetisk upptagning av ett antal telefonsamtal med O.M. och L.F..)

Överväganden. Av utredningen framgår att bolaget i samband med optionsavtalet med G.S. upptog förhandlingar med dennes återförsäljare B.L. och G.L. om ensamrätt för dem att sälja Super-V-pumpen för bolagets räkning. Under dessa förhandlingar tillkom det s k lagerfinansieringsavtalet och överenskommelsen med dem att de skulle sälja pumpar från det därigenom finansierade lagret hos J. & H.. Vid sidan härav fortgick kontakterna mellan bolaget å ena sidan och B.L. och G.L. å den andra för att få till stånd ett mer långsiktigt försäljningsavtal. Bolaget synes därvid till en början ha förhållit sig avvaktande eftersom det betraktade den tid under vilken optionsavtalet löpte som ett provår för utvärdering av projektet både på produkt- och säljsidan. B.L. däremot var angelägen om att snabbt få till stånd ett slutligt försäljningsavtal i skriftlig form.

Det är mot denna bakgrund vad som tilldrog sig mellan parterna våren 1981 får ses. B.L. tolkade tydligen det som förevar vid sammanträdet d 20 jan 1981 som att ett muntligt avtal kom till stånd. Som bekräftelse härpå såg han L.F:s promemoria d 9 febr. Riktigt säker kände han sig emellertid kanske inte eftersom det enligt hans egen uppgift var på hans begäran som brevet d 13 maj 1981 kom till. Bolaget å sin sida förnekar att något avtal kommit till stånd och åberopar till stöd härför att sagda promemoria inte på något sätt bekräftade någon muntlig överenskommelse utan var avsedd som underlag för fortsatta diskussioner. Inte heller skrivelsen d 13 maj 1981 vill bolaget tillmäta någon betydelse i detta sammanhang. Vidare gör bolaget gällande att det inte kan lastas för någon passivitet eftersom det inte känt till de omfattande åtgärderna från B.L:s sida och därtill ifrågasätter om dessa varit så omfattande som denne gör gällande.

HovR:n delar till en början bolagets uppfattning att något bindande försäljningsavtal inte kan anses ha kommit till stånd vare sig uttryckligen eller genom passivitet från dess sida. Detta så mycket mer som B.L. själv i ett av telefonsamtalen i febr 1982 krävde just ett skriftligt avtal avseende försäljningsrätten. Fråga uppkommer då om inte, som B.L. gör gällande, åtminstone ett föravtal om försäljningsavtal kommit till stånd. Denne nämnde ju vid telefonsamtalet med O.M. d 22 febr 1982 att parterna hade ett grundavtal eller föravtal om pumpförsäljningen utan att detta föranledde någon gensaga från O.M.. Enligt HovR:ns mening ger emellertid utredningen i övrigt inte något stöd för att bindande föravtal var för handen. Nämnda samtalsvis fällda yttrande kan då inte tillmätas avgörande betydelse. Inte heller föravtal kan därför anses styrkt. B.L:s talan kan följaktligen inte bifallas på den av honom i första hand åberopade grunden.

HovR:n övergår härefter till att pröva om bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av att det avsiktligt eller av vårdslöshet åsamkat B.L. skada genom sitt förhållningssätt under de mellan dem förda förhandlingarna.

Det framgår av utredningen att parterna från början varit inriktade på att ingå ett avtal som gav B.L. den huvudsakliga försäljningsrätten till Super-V-pumpen. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i någon avsiktsförklaring - muntlig eller skriftlig - på bolagets sida av så bestämt innehåll att den kan tillmätas rättslig betydelse i sammanhanget. Någon culpa in contrahendo bestående i att bolaget tillfogat B.L. skada genom att utan fog frångå en sådan förklaring kan denne följaktligen inte hålla bolaget ansvarigt för.

B.L. gör emellertid gällande att dolus eller i allt fall culpa in contrahendo likväl föreligger på bolagets sida genom att detta utan att ingripa och klargöra sin avvaktande inställning till ett slutavtal stillatigande låtit honom planera och nedlägga omfattande investeringar i en försäljningsorganisation, vilket allt blivit onyttigt då något försäljningsavtal inte kom till stånd. Därtill kommer att bolaget enligt B.L. genom de ingående diskussioner om teknisk anpassning och marknadsföring av pumparna som hela tiden fördes med honom tillgodogjort sig frukterna av hans arbete ända tills bolaget slutligen gav klart besked om att han inte kom i fråga som dess återförsäljare.

En avgörande fråga är då om det kan anses styrkt att bolaget insett eller bort inse vilka omfattande åtgärder B.L. skulle ha vidtagit.

Vid bedömningen härav måste beaktas att det mellan parterna fanns en överenskommelse att B.L. och G.L. skulle sälja pumpar från lagret hos J. & H.. L.F. har omvittnat att han före brevet d 12 nov 1981 inte iakttog mer än normala försäljningsåtgärder från deras sida i form av broschyrer, annonser, pressreleaser m m. Enligt HovR:ns mening hade L.F. fog för att hänföra dessa åtgärder till lagerförsäljningen. I allt fall är inte styrkt att han på grund härav eller av annan anledning hade skäl att misstänka att B.L. vidtog så omfattande åtgärder för en långsiktig försäljningsplanering vid sidan av lagerförsäljningen som denne gjorde gällande i detta brev.

Fråga uppkommer då om bolaget efter sistnämnda brev borde ha upplyst B.L. om att denne borde vara försiktig med att lägga ned resurser på pumpförsäljningen. Detta är svårbedömt redan av den anledningen att åtskilliga av de åtgärder som redovisas i brevet som ovan anmärkts torde vara sådana som vidtagits för att sälja pumpar från lagret. Därtill kommer att saken ännu berodde av om bolaget slutligen skulle utnyttja sin option gentemot G.S.. HovR:n gör emellertid ändock den bedömningen att det hade varit på sin plats att bolaget tagit kontakt med B.L. efter detta brev för att klargöra sin inställning till dennes utsikter att få exklusiv försäljningsrätt för bolaget och detta så mycket mer som bolaget ej uppfattade honom som någon god försäljare. Dess underlåtenhet härutinnan må visserligen vara klandervärd från affärsetisk synpunkt. Men enligt HovR:ns mening är den inte - då B.L. dock fick slutligt besked d 12 mars 1982 - något så väsentligt avsteg från den aktsamhet som omständigheterna motiverade att den bör utlösa skadeståndsskyldighet. B.L:s talan kan därför inte heller bifallas på den av honom i andra hand åberopade grunden.

Någon möjlighet att hålla bolaget ansvarigt utan vållande torde inte föreligga enligt svensk rätt.

B.L:s fastställelsetalan skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n fastställer punkten 1 i TR:ns domslut.

B.L. (ombud advokaten L.M.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan.

Bolaget, nu med firman De Laval Separator Aktiebolag, (ombud advokaten H.F.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Gregow, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl. B.L. har i HD som grund för sin talan om fastställelse av rätt till skadestånd vidhållit vad han i HovR:n åberopat i första hand om bolagets kontraktsbrott och i andra hand om bolagets uppsåtliga eller i vart fall culpösa förhållande under avtalsförhandlingarna (dolus resp culpa in contrahendo). Han har däremot frånfallit vad han i sista hand åberopat om rätt till skadestånd oberoende av vållande.

Såsom HovR:n funnit är det inte visat att något bindande återförsäljaravtal kommit till stånd mellan parterna. Inte heller ger utredningen stöd för att mellan parterna förelegat ett bindande föravtal om att ingå ett slutligt avtal om exklusiv försäljningsrätt i Sverige. B.L:s talan kan därför inte bifallas på den i första hand åberopade grunden.

Vad härefter angår frågan om skadeståndsskyldighet på grund av dolus eller culpa in contrahendo har B.L. anfört följande. Bolagets brev till honom d 13 maj 1981 utgjorde en uttrycklig avsiktsförklaring, ett s k letter of intent, av innebörd att bolaget hade för avsikt att ingå ett återförsäljningsavtal med honom. Genom att frångå denna avsiktsförklaring har bolaget gjort sig skyldigt till dolus eller culpa in contrahendo. Om brevet inte skulle kunna ses som ett letter of intent hade i allt fall avtalsförhandlingarna mellan parterna under våren 1981 nått så långt att en lojalitetsplikt uppkommit. Bolaget har därför gjort sig skyldigt till dolus eller culpa in contrahendo, när bolaget passivt åsett hur han nedlade arbete och kostnader på en framtida försäljningsverksamhet, som inte kunde nyttiggöras utan att ett avtal kom till stånd.

En avsiktsförklaring eller, som den ofta benämns, ett letter of intent brukar parter, som förhandlar, utfärda när de önskar manifestera sin avsikt att ingå ett avtal. Letters of intent betraktas i princip inte som bindande men de kan innehålla klausuler som är avsedda att vara förpliktande för parterna. I doktrinen har letters of intent uppmärksammats först på senare år. Någon allmänt omfattad uppfattning om deras rättsliga innebörd föreligger inte och det synes råda en betydande osäkerhet om de, när de saknar bindande klausuler, har några rättsverkningar (se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 1989 s 104 ff, och Rättsverkan av brutna avtalsförhandlingar och andra fall av ofullständiga avtal, SvJT 1987 s 493 ff, Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 1989, s 36 ff, Ramberg, Allmän avtalsrätt, 1989, s 160 ff, Holmgren - Lundqvist, Letter of intent - värt mer än papperet, 1988 samt Forhandlingene ved det 30 nordiske juristmöte i Oslo 1984, del I s 245-312 och del II s 441-472).

Det av B.L. åberopade brevet d 13 maj 1981, som bolaget sänt till honom på hans begäran, innehåller i huvudsak endast en hänvisning till det mellan bolaget och G.S:s företag tecknade samarbetsavtalet samt till att i det avtalet anges att, när ett slutligt avtal träffats mellan parterna, bolaget skall teckna avtal om försäljning av Super-V-pumpen med Lavenco AB och B.L:s företag Teknoel Lab Products. Brevet hade föregåtts av ett likartat brev till Lavenco vars ägare begärt att få sitt brev för att förete det vid en kreditansökan.

Innehållet i brevet till B.L. och det sätt på vilket brevet tillkommit talar mot att bolaget avsett att tillställa B.L. en uttrycklig avsiktsförklaring. Brevet kan därför inte anses utgöra ett till B.L. riktat letter of intent. Inte heller i övrigt har förhållandena varit sådana att bolaget kan anses ha avgett en avsiktsförklaring.

För frågan om bolaget gjort sig skyldigt till dolus eller culpa in contrahendo har emellertid det ifrågavarande brevets karaktär ingen avgörande betydelse. Av utredningen framgår nämligen att vid slutet av våren 1981 avtalsförhandlingarna nått så långt att såväl bolaget som B.L. och Lavenco var inriktade på att, om ett slutligt avtal kom till stånd mellan bolaget och G.S:s företag, B.L. och Lavenco skulle få återförsäljningsrätten till Super-V-pumpen. Det får därför anses att det vid denna tid hade uppkommit viss förpliktelse för bolaget att ta hänsyn till B.L:s intressen. Denna skyldighet har närmast haft avseende på B.L:s intresse av att begränsa sina kostnader för det fall att något återförsäljningsavtal inte kom till stånd. Skadeståndsskyldighet bör sålunda kunna komma i fråga om bolaget i detta hänseende gentemot B.L. uppträtt på ett sätt som måste bedömas som illojalt, t ex genom att underlåta att underrätta honom om förhållanden av betydelse för frågan att få till stånd ett avtal.

Det mellan bolaget och G.S:s företag träffade samarbetsavtalet gav bolaget en rätt att före 1981 års utgång träffa ett slutligt licensavtal. Under 1981 avsåg bolaget ostridigt att utvärdera projektet från såväl teknisk som kommersiell synpunkt. Avsikten var att B.L. och Lavenco, vilka tidigare sålt pumpar åt S:s företag, skulle under provåret fortsätta att sälja Super-V-pumpen som förut. Härigenom skulle bolaget kunna få en uppfattning om marknadens intresse. Den fortsatta försäljningen av Super-V-pumpen tryggade bolaget genom lagerfinansieringsavtalet. Av betydelse för bolagets beslut att finansiera lageruppbyggnaden har uppenbart också varit B.L:s uttalande i brevet d 23 febr 1981 att det inte skulle vara någon svårighet för honom att tillsammans med Lavenco sälja lagerpumparna inom ca 3-4 månader.

Mot bakgrund av det anförda måste det vid slutet av våren 1981 ha stått klart för parterna att möjligheten till ett återförsäljaravtal berodde på flera osäkra faktorer och att det fortsatta marknadsföringsarbetet innebar ett risktagande. B.L. måste också ha insett att hans försäljningsresultat skulle komma att få betydelse för bolagets bedömning av avtalsfrågan.

B.L. har för bedömningen av bolagets förfarande under den senare delen av förhandlingsperioden hänfört sig särskilt till sitt brev till bolaget d 12 nov 1981. Enligt B.L. har bolaget brustit i vad som ålegat bolaget genom att underlåta att besvara brevet och i stället låta honom fortsätta sitt marknadsföringsarbete under en avsevärd tid fram till dess att bolaget slutligen gav ett besked i avtalsfrågan.

Genom det ifrågavarande brevet fick bolaget, såvitt utredningen visar, för första gången kännedom om omfattningen av B.L:s marknadsföringsarbete. Med hänsyn till vad som hade diskuterats mellan parterna under våren 1981 och till att B.L. trots det förutskickade resultatet av lagerförsäljningen endast sålt en pump ur lagret har bolaget inte saknat fog för sin bedömning, att de av B.L. angivna kostnaderna måste vara i hög grad överdrivna. Vid den aktuella tidpunkten var avtalssituationen oklar för bolaget. Förhandlingarna med G.S:s företag hade försenats och något licensavtal kunde inte förväntas föreligga före årsskiftet. När det gällde återförsäljarrätten hade förhållandena ändrats genom att Lavenco under hösten försatts i konkurs och inte längre kunde komma i fråga som återförsäljare. B.L. å sin sida kände väl till att något återförsäljaravtal inte kunde tecknas förrän avtalet mellan bolaget och G.S. var klart. B.L. var även medveten om betydelsen av Lavencos bortfall och hade själv arbetat på att få fram en godtagbar ersättare. Med hänsyn till det anförda kan, även om det tett sig naturligt att bolaget snarast hade besvarat brevet, underlåtenheten härutinnan inte läggas bolaget till last som culpa in contrahendo.

Av utredningen framgår att ett licensavtal mellan bolaget och G.S. träffades först d 16 febr 1982 och att styrelsen i samband därmed beslöt att B.L. inte längre skulle vara aktuell för ett återförsäljaravtal med ensamrätt. Bolaget var då skyldigt att snarast underrätta B.L. om beslutet. Bolaget dröjde emellertid fram till sammanträdet d 12 mars 1982 med att ge B.L. besked om att han inte skulle få något återförsäljaravtal. Särskilt med hänsyn till att B.L. såvitt visats inte under denna tid haft kostnader av betydenhet för försäljningsverksamheten kan bolagets dröjsmål dock inte anses vara sådant att det bör utlösa skadeståndsskyldighet. B.L:s talan kan följaktligen inte heller bifallas på den i andra hand åberopade grunden.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1990-12-07
Målnummer
T81-89
Rättsfall
NJA 1963 s. 105
NJA 1978 s. 147
Litteratur
Sökord
Skadestånd
Culpa in contrahendo
Letter of intent
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

RH 1996:154: Formföreskrifterna vid köp av fast egendom har inte ansetts utgöra hinder mot att ålägga en avtalskontrahent skadeståndsskyldighet p.g.a. vållande under förhandlingar som inte lett till giltigt...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation