NJA 1990 s. 745

(Jfr 1978 s 147)

Sedan Svenska Rotormaskiner Aktiebolag (SRM) vid Södra Roslags TR väckt talan mot B.L. och fordrat ersättning med 19 674 kr 25 öre för levererade vacuumpumpar, genstämde B.L. SRM med yrkande om att bolaget skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med 1 061 000 kr. B.L. medgav samtidigt SRM rätt att å sistnämnda belopp avräkna 19 kr 25 öre.

TR:n förklarade målet mellan SRM och B.L. vilande.

B.L. yrkade att TR:n genom mellandom måtte fastställa att SRM var skyldigt att till honom utge skadestånd i anledning av kontraktsbrott.

SRM bestred bifall till B.L:s talan.

TR:n (rådmännen Rossipal och Eriksson samt tingsfiskalen Rubenson) anförde i mellandom d 17 sept 1985: Parternas talan.

B.L. har till utveckling av sin talan anfört: Sommaren 1979 visade uppfinnaren G.S. honom en broschyr om en tryckluftsdriven vacuumpump. G.S. hade erhållit broschyren på en mässa i Tyskland och visade B.L. den i tron att det rörde sig om en tysk pump. B.L. tog emellertid reda på att vacuumpumpen var en svensk konstruktion och att den tillverkades av ett företag vid namn PIAB. B.L. kontaktade PIAB och fick löfte därifrån att få marknadsföra pumpen i Sverige. Sedan G.S. studerat vacuumpumpen närmare, förklarade han för B.L. att pumpen kunde utvecklas ytterligare. G.S. konstruerade därefter en vacuumpump som kom att skilja sig så mycket från PIAB:s konstruktion att den kunde betraktas som en ny produkt. G.S. sökte sedermera patent på sin uppfinning. Den av G.S. konstruerade vacuumpumpen gavs namnet Super-V-pumpen.

Under det att G.S. ägnade sig åt den tekniska utvecklingen av Super-V- pumpen stod B.L. efter överenskommelse med G.S. för marknadsföringen. Det var emellertid nödvändigt för B.L. att engagera någon ytterligare person. I samförstånd med G.S. avtalade B.L. därför d 8 jan 1981 med ett företag Lavenco och dess ägare, G.L., att B.L. och G.L. gemensamt genom sina respektive företag, Teknoel Lab Products och Lavenco AB, skulle marknadsföra Super-V-pumpen. B.L. och G.L. bestämde hur de skulle dela upp marknaden emellan sig och vilka målgrupper respektive part skulle inrikta sig på. B.L. skulle sålunda ägna sig åt kunder som på lång sikt kunde tänkas bli storanvändare, medan G.L. skulle syssla med relativt snabba affärer med smärre kunder.

På mässan Scanautomatic i Göteborg i dec 1980 träffade B.L. och G.L. en representant för SRM, L.F.. Denne visade stort intresse för Super-V- pumpen. L.F. kontaktade G.S. och framförde att SRM var intresserat att övertaga G.S:s rättigheter till Super-V-pumpen. SRM var också intresserat av den fortsatta marknadsföringen av pumpen. Efter ett sammanträde d 9 jan 1981 mellan B.L. och G.L. och företrädare för SRM, bl a L.F., träffade B.L. och G.L. F d 20 jan 1981. Detta sammanträde utmynnade i ett muntligt avtal som gav Teknoel och Lavenco exklusiv rätt till försäljning i Sverige av den av G.S. uppfunna tryckluftsdrivna vacuumpumpen under förutsättning av att SRM förvärvade G.S:s rättigheter till pumpen. Vidare kom man i stora drag överens om hur avtalet i övrigt mellan SRM å ena sidan och Teknoel och Lavenco å den andra skulle se ut. Vad som sålunda överenskommits sammanfattades av L.F. i en av honom d 9 febr 1981 dagtecknad promemoria, vilken låg till grund för vidare diskussioner under våren 1981 om närmare detaljer angående vacuumpumpens marknadsföring. I maj 1981 erhöll B.L. ett brev från SRM, i vilket brev SRM bekräftade, att bolaget träffat ett samarbetsavtal med G.S:s bolag, Intek Technical Products AB. SRM informerade B.L. i samma brev om att samarbetsavtalet bl a innebar att Teknoel och Lavenco skulle ha rätt att teckna försäljningsavtal om försäljning av Super-V-pumpen. B.L. visste att G.S:s avtal med SRM var ett s k optionsavtal som löpte under begränsad tid. I brevet från SRM angavs även, att om parterna i samarbetsavtalet inte kom överens om ett nytt avtal senast d 31 dec 1981, så skulle rättigheterna återgå till G.S:s bolag. Detta förhållande oroade emellertid ej B.L. eftersom han redan hade ett avtal med G.S. om försäljningsrätt till Super-V-pumpen. B.L. ansåg att han genom brevet från SRM fått bekräftat att den utfästelse SRM givit honom d 20 jan 1981 - och som L.F. hade bekräftat i sin promemoria - var gällande. Det hinder som tidigare förelegat för att han skulle känna sig helt säker på försäljningsrätten av pumpen, nämligen att SRM skulle övertaga G.S:s rättigheter, var ju nu undanröjt.

B.L. lade ned både tid och pengar för att marknadsföra Super-V-pumpen och han höll SRM kontinuerligt informerat om sina åtgärder. Han kunde dock förmärka att bolaget förhöll sig alltmer passivt. I nov 1981 skrev B.L. därför en längre redogörelse till SRM om sitt arbete med att marknadsföra Super-V-pumpen. Han uppmanade även bolaget i samma brev att inleda förhandlingar med honom om ett slutgiltigt avtal eller att i allt fall diskutera eventuella andra förslag från bolagets sida. B.L. fick emellertid inget svar på sitt brev och han ringde därför upp SRM:s verkställande direktör, O.M., i febr 1982. Han hade vid denna tid ett par telefonsamtal med O.M. och han talade även med L.F.. Varken O.M. eller L.F. gav uttryck för något annat än att utfästelsen från d 20 jan 1981 alltjämt stod fast. I maj 1982 mottog B.L. ett brev från O.M.. I brevet informerade O.M. B.L. om att SRM förhandlade med ett annat företag om försäljningsrätten till pumparna. O.M. uppgav vidare att det nu rörde sig om "en ny generation" pumpar vilket enligt B.L:s uppfattning var felaktigt, eftersom de av O.M. åsyftade pumparna hade samma grundkonstruktion som de tidigare. I ett senare brev, från okt 1982, räknade O.M. upp en rad argument varför SRM inte ansåg sig bundet av försäljningsuppdraget, vilka argument dock saknar bärkraft.

I medvetande om att B.L. hade ett avtal med G.S. om rätt för B.L. att marknadsföra Super-V-pumpen så lämnade SRM d 20 jan 1981 en bindande utfästelse till B.L. om att - för den händelse bolaget kom att övertaga G.S:s rättigheter till Super-V-pumpen - försäljningsrättigheterna skulle tillkomma B.L. och ett annat företag. SRM har brutit denna utfästelse genom att giva försäljningsuppdraget till andra.

SRM har till utveckling av sin talan anfört: Ett dotterbolag till SRM vid namn SRM-T träffade d 21 jan 1981 ett samarbetsavtal med G.S.. I detta avtal gavs SRM-T rätt att vid 1981 års utgång bestämma sig för om man slutligen skulle förvärva G.S:s rättigheter. Detta avtal var bakgrunden till L.F:s förhandlingar med B.L. och G.L. Under 1981 skulle SRM-T prova och utvärdera G.S:s uppfinning. Om SRM-T efter provtiden fortfarande var intresserat så skulle G.S. och SRM-T teckna licensavtal eller liknande avtal för att närmare reglera sina förhållanden. SRM eller SRM-T hade varken under 1981 eller tidigare någon rätt till G.S:s uppfinning. Samarbetsavtalet av d 21 jan 1981 innehöll en passus om rätt för Teknoel och Lavenco att sälja pumpar för den händelse saken var aktuell vid ett slutligt avtal med G.S. om övertagande av dennes rättigheter. Ett sådant avtal träffades mellan SRM-T och G.S. d 16 febr 1982. Detta avtal innehöll dock icke någon klausul om att Teknoel eller B.L. skulle ha rätt till försäljningsuppdrag.

Bolaget har om sina kontakter med B.L. framhållit följande: SRM förhandlade med B.L. och G.L. från dec 1980 till aug 1981. Parterna träffades vid några tillfällen och flera brev och telefonsamtal utväxlades. I mars 1981 köpte SRM på B.L:s begäran Super-V-pumpar av tillverkaren för sammanlagt 317 000 kr. SRM finansierade på detta sätt ett lager för B.L. och G.L.. SRM lagerhöll de inköpta pumparna och meningen var att B.L. och G.L. skulle sälja de pumpar som fanns i lagret. Överenskommelsen med B.L. begränsades till detta. Under tiden mars 1981 till jan 1982 sålde B.L. dock bara en pump och bolaget ansåg bl a på grund av detta att B.L. var en dålig försäljare. Bolaget ville därför inte ha något ytterligare med honom att göra och något försäljningsavtal, som för övrigt alltid upprättades skriftligen av bolaget med styrelsens godkännande, kom därför ej till stånd. Härtill kommer att Lavenco under hösten 1981 hade blivit försatt i konkurs. Den försäljningsrätt som varit föremål för förhandlingar byggde på Teknoels och Lavencos gemensamma engagemang. Dessutom har B.L. under den aktuella tiden sålt konkurrerande företags pumpar och därigenom visat att han ej ens för eget vidkommande ansåg L.F:s promemoria bindande.

Domskäl. B.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har hållits, på B.L:s begäran med G.S., och på SRM:s begäran med L.F. och G.L.. Parterna har härjämte förebringat omfattande skriftlig bevisning.

SRM-T är enligt uppgift ett helägt dotterbolag till SRM. I målet har inte framkommit annat än att SRM är ansvarigt för SRM-T:s åtgärder.

Det är ostridigt att G.S. uppfunnit en konstruktion som legat till grund för tillverkning av tryckluftsdrivna vacuumpumpar med det gemensamma namnet Super-V-pumpen. Utredningen har visat att företrädare för SRM efter en mässa i Göteborg i dec 1980 förhandlade dels med G.S. om att övertaga hans rättigheter till Super-V-pumpen , dels med B.L. och G.L. om villkoren för att dessa skulle erhålla försäljningsrättigheterna till pumpen. SRM och G.S. träffade ett optionsavtal d 21 jan 1981. Parterna i målet är ense att diskussionerna dem emellan ej ledde till något avtal i alla de delar som varit föremål för förhandlingar. B.L. har som grund för sin talan dock hävdat att SRM genom L.F. d 20 jan 1981 muntligen lämnade en bindande utfästelse som innebar att B.L:s och G.L:s företag, Teknoel Lab Products och Lavenco AB, skulle erhålla försäljningsrättigheterna till Super-V-pumpen på det sätt som L.F. antecknat i sin promemoria av d 9 febr 1981. Denna promemoria har om försäljningsrätten upptagit följande: "Lavenco AB respektive TLP har exklusiv rätt till försäljning i Sverige samt nonexklusiv rätt till försäljning i övriga länder: ...". Promemorian upptog tio punkter och blev föremål för förhandlingar d 11 febr 1981. Det av SRM ingivna exemplaret av promemorian visar handskrivna anteckningar. Under punkten om försäljningsrätten har tillskrivits bl a "förslag till avtalstext". Vidare framgår av anteckningarna att diskussionen rört pumpar med sammanlagda värden över en miljon kr som Lavenco och Teknoel skulle försälja. L.F. har framhållit att den av honom upprättade promemorian byggde på anteckningar från tidigare förhandlingar och att tanken var att komma fram till ett skriftligt avtal, som skulle föreläggas SRM:s styrelse. Enligt F:s mening kom över huvud taget inget avtal till stånd bl a beroende på att Lavenco gick i konkurs och att B.L. var oförmögen att sälja det lager som SRM höll för hans räkning. G.L. har instämt i L.F:s mening att något avtal ej kom till stånd.

B.L. har till stöd för sin talan vidare åberopat bl a ett brev han erhöll från L.F. i maj 1981 (brevet dagtecknat d 13 maj 1981; red:s anm).

Brevet löd i nu aktuell del enligt följande:

"Som vi tidigare meddelat Dig har ett samarbetsavtal slutits mellan SRM Tekniska AB på ena sidan och Intek Technical Products AB och dess ägare G.S. på den andra sidan. I detta avtal anges bl a att parterna snarast möjligt skall diskutera och söka slutföra ett avtal på villkor, som redan givits i samarbetsavtalet. Där anges villkoret att SRM Tekniska AB skall teckna avtal om försäljning av Super-V-pumpen med Lavenco AB, Onsala och Teknoel Lab Products, Enebyberg".

B.L. har hävdat att han såg brevet som en bekräftelse på att han och G.L. erhållit försäljningsrätten. L.F. har i fråga om brevet anfört: G.L. hade begärt att L.F. skulle skriva ett brev ställt till G.L. med ett sådant innehåll att G.L. kunde använda brevet när han ansökte om lån hos utvecklingsfonden i Halland. När B.L. fick kännedom om L.F:s brev till G.L. bad han L.F. att få ett likadant brev. B.L. uppgav att han skulle visa brevet för sin bank. - B.L. har under förhöret bekräftat att han visade L.F:s brev för banken i samband med att han ansökte om lån.

TR:n gör följande bedömning.

L.F. har lämnat en godtagbar förklaring till brevet i maj 1981 och hans berättelse stöds delvis av B.L..

Vid avtalsslut i samband med förhandlingar får man skilja mellan förhandlingsstadiet och det stadium då bindande viljeförklaringar kommer till stånd. Förhandlingsbud är normalt ej att anse som viljeförklaringar. Förhandlingarna mellan SRM och B.L. byggde på förutsättningen att SRM skulle förvärva S:s rättigheter. SRM förvärvade en villkorad rätt till S:s uppfinning. L.F:s promemoria lämnar viktiga frågor öppna. B.L. måste varit medveten om att hans engagemang i form av tid och pengar medförde ett stort risktagande för egen del. Förutom att L.F:s promemoria lämnar viktiga frågor öppna har på promemorian tillskrivits formuleringen under avsnittet om försäljningsrätten "förslag till avtalstext", vilket enligt TR:ns mening pekar på att avsikten var att ett skriftligt avtal skulle upprättas. SRM har även hävdat att detta är regel när bolaget ingår viktigare avtal. På grund av det nu anförda och då B.L. ej heller i övrigt visat på några omständigheter som givit vid handen att SRM lämnat en bindande utfästelse av det innehåll B.L. gjort gällande, lämnar TR:n hans talan utan bifall.

Vid angiven utgång skall målet vilandeförklaras i avvaktan på att lagakraftägande mellandom föreligger.

Domslut. 1. B.L:s fastställelsetalan lämnas utan bifall.

B.L. fullföljde talan mot domen i Svea HovR.

Han yrkade bifall till sin talan om fastställelse av rätt till skadestånd på grund av kontraktsbrott samt tillade som andrahandsgrund att bolaget ådagalagt vårdslöshet (culpa in contrahendo). HovR:n fastställde genom dom d 4 nov 1986 TR:ns domslut men avvisade samtidigt vadetalan i vad därigenom yrkats fastställelse av rätt till skadestånd på andrahandsgrunden enär yrkandet var nytt i HovR:n och innebar otillåten ändring av talan. Sedan B.L. sökt revision fann HD i beslut d 25 mars 1988 angivna andrahandsgrund innebära varken ändring av saken eller otillåtet åberopande av ny omständighet i högre instans. På grund härav undanröjde HD dels HovR:ns avvisningsbeslut och dels HovR:ns dom i övrigt samt återförvisade målet till HovR:n. (Se NJA 1988 s 161.)

I HD gjorde B.L. i sista hand gällande att bolaget på grund av sitt förhållande under förhandlingarna mellan parterna var skadeståndsskyldigt oberoende av vårdslöshet. HD uttalade i sina skäl att inte heller denna nya ståndpunkt innebar någon ändring av saken eller ett otillåtet åberopande av ny omständighet.

Vid målets återupptagande i HovR:n yrkade B.L. bifall till sin vid TR:n förda talan om fastställelse av rätt till skadestånd i första hand på grund av kontraktsbrott. För det fall HovR:n skulle finna att fullbordat kontraktsförhållande inte förelåg mellan parterna yrkade han i andra hand fastställelse av rätt till skadestånd på grund av bolagets uppsåtliga eller i vart fall vårdslösa förhållande under avtalsförhandlingarna (dolus respektive culpa in contrahendo) och i sista hand fastställelse av rätt till skadestånd oberoende av vållande.

Bolaget bestred ändring.

B.L. anförde till utveckling av sin talan: När bolaget kom in i bilden i dec 1980 hade han tillsammans med G.L. försäljningsrätten till Super-V- pumpen. Genom ett avtal d 8 jan 1981 delade de upp försäljningen mellan sig. Detta avtal mellan honom och G.L. kände bolaget till när parterna möttes d 20 samma månad för att göra upp om huvudpunkterna i ett återförsäljningsavtal. Därvid överenskoms att B.L. och G.L. skulle ha exklusiv rätt till försäljning i Sverige. L.F:s PM d 9 febr 1981 är en korrekt återgivning av detta muntliga avtal. Avtalet innebar att B.L. och G.L. kunde köpa och sälja Super-V-pumpar i fast räkning och själva bestämma priset. Han uppfattade PM som en klarsignal till att han kunde börja satsa pengar på en långsiktig försäljningsstrategi. Därest bolaget inte skulle komma att utnyttja optionen i dess avtal med G.S. räknade han med att - som "fallskärm" - få fortsätta sälja pumpar i samarbete med denne. I fortsättningen stod han i löpande telefonkontakt med både L.F. och bolagets verkställande direktör O.M.. De förde därvid ingående diskussioner om tekniska och marknadsmässiga problem. Bolaget hölls på så sätt också underrättat om de omfattande åtgärder han vidtog för pumpförsäljningen. Bolaget höll honom inte tillbaka i dessa ansträngningar. I stället ställde det sig positivt och uppmuntrade honom att fortsätta. Det i TR:ns dom citerade brevet, daterat d 13 maj 1981, uppfattade han som svart på vitt" på att han var bolagets återförsäljare av Super-V-pumpen. Trots detta ville han emellertid ha ett detaljerat och formaliserat skriftligt avtal om återförsäljningsrätten. Då detta drog ut på tiden sammanfattade han de mycket omfattande och kostnadskrävande åtgärder han vidtagit för att sälja pumparna i ett utförligt brev d 12 nov 1981 till O.M.. Bolaget hörde dock inte av sig. Vid telefonsamtal med såväl O.M. som L.F. i febr 1982 bad han enträget om besked om hur det skulle bli med det skriftliga slutavtalet. Han fick dock inte något sådant. Först d 12 mars 1982 fick han vid ett sammanträffande veta att han inte vidare kom i fråga som återförsäljare; skälen härtill kom först med brev från O.M. d 7 okt 1982.

B.L. åberopade som grund för käromålet sammanfattningsvis: Han gör i första hand gällande att ett muntligt avtal om återförsäljningsrätten kom till stånd mellan parterna d 20 jan 1981. Detta bekräftades genom L.F:s PM d 9 febr och bolagets brev d 13 maj samma år. I allt fall har avtal om återförsäljningsrätten kommit till stånd genom att bolaget - efter det han i brevet d 12 nov 1981 redovisat de omfattande åtgärder han dittills vidtagit - förhållit sig passivt och stillatigande låtit honom fortsätta sina ansträngningar. Skulle HovR:n finna att avtal inte kommit till stånd görs gällande att föravtal (pactum de contrahendo), dvs avtal om att ingå avtal om försäljningsrätt, förelegat. Genom att utan fog frånträda avtalet eller föravtalet har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet. Vidare hävdas att det på bolagets sida föreligger en klar avsiktsförklaring - brevet d 13 maj 1981 uppfyller gott och väl kraven på ett s k letter of intent - av ifrågavarande innebörd. Det görs i andra hand gällande att bolaget dels genom att med berått mod frångå denna avsiktsförklaring och dels genom att efter brevet d 12 nov 1981 kallblodigt låta honom arbeta vidare gjort sig skyldigt till dolus eller i allt fall culpa in contrahendo, vilket medför skadeståndsskyldighet. I sista hand görs gällande att bolaget genom sitt förhållande under mellanhavandet med honom ådragit sig strikt skadeståndsskyldighet i avseende å de kostnader och det arbete han nedlagt.

Bolaget anförde till utveckling av sin talan: Innan bolaget började intressera sig för pumpkonstruktionen i dec 1980 såldes pumpen inte bara av B.L. och G.L. utan även av ett företag benämnt Scan Tool Maskin AB i Lidingö. Ingen av dem hade emellertid någon exklusiv försäljningsrätt. Det var inte heller något krav från S:s sida att bolaget skulle anlita B.L. som försäljare utan förhandlingar fördes parallellt med å ena sidan G.S. och å andra sidan B.L. och G.L.. Det första avtalet med G.S. fick karaktär av ett optionsavtal med viss löptid på grund av att bolaget behövde tid på sig för att utvärdera och vidareutveckla pumpkonstruktionen. Först efter en sådan prövotid kunde bolaget ta ställning till om det skulle bli något slutligt avtal med denne. Det är mot den bakgrunden förhandlingarna med B.L. och G.L. får ses. L.F:s PM d 9 febr 1981 utgjorde inte någon bekräftelse på ett muntligt avtal utan skulle bilda underlag för de fortsatta förhandlingarna. Promemorian sammanfattar endast några viktiga punkter men lämnar viktiga frågor öppna. Bolagets brev d 13 maj 1981 till B.L. hade ett annat syfte än det denne gjort gällande. G.L. hade något tidigare fått en sådan skrivelse och B.L. begärde en motsvarande för att i likhet med G.L. förete den för sin bank i ett låneärende. Varken promemorian eller skrivelsen utgör således någon bekräftelse på att muntligt avtal träffats. Lagerfinansieringsavtalet kom till på grund av att B.L. vände sig till bolaget för att få låna pengar till sin försäljningsverksamhet. Bolaget erbjöd sig då genom offert d 9 mars 1981 att finansiera ett lager varifrån B.L. kunde försälja pumpar. Även G.L. sålde pumpar från detta lager. Bolaget hade inte klart för sig omfattningen av det arbete som B.L. lade ned för att bygga upp en försäljningsorganisation. Först genom brevet d 12 nov 1981 redogjorde B.L. för det arbete han nedlagt. Bolaget ställde sig emellertid redan då tvivlande till åtskilliga uppgifter däri. Det är riktigt att det dröjde till d 12 mars 1982 innan B.L. fick besked om försäljningsrätten. L.F. var emellertid sjuk sex eller sju veckor kring årsskiftet. Vidare dröjde avtalet med G.S. ända till d 16 febr 1982. Först därefter kunde bolaget ta ställning till hur det skulle bli med B.L:s försäljningsrätt. Bolaget var besviket på dennes sätt att sköta pumpförsäljningen. Endast en enda pump hade sålts från lagret. Men det kunde inte uteslutas att B.L. ändock skulle kunna anförtros försäljningen av någon viss typ av pumpar, exempelvis laboratoriepumpar. Härom var det emellertid bolagsstyrelsens sak att besluta. Varken L.F. eller O.M. kunde ge B.L. klart besked vid telefonsamtalen i febr 1982. I samband med att besked gavs om att B.L. inte kunde komma i fråga som ensamförsäljare förlängdes offerten att sälja från lagret till d 31 aug 1982, vilket gav honom en övergångstid.

Bolaget åberopade som grund för sitt bestridande sammanfattningsvis: Bolaget gör gällande att det i själva verket funnits två rättsförhållanden mellan parterna, nämligen dels planer på ett mer långsiktigt återförsäljningsavtal och dels ett lagerfinansieringsavtal. Det sistnämnda innebar att B.L. och även G.L. skulle försälja pumpar från ett av bolaget finansierat lager hos tillverkningsföretaget J. & H.. Planerna på ett långsiktigt försäljningsavtal förverkligades däremot inte. Något avtal eller föravtal därom kom inte till stånd vare sig uttryckligen eller genom passivitet från bolagets sida. Någon skadeståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott kan därför inte åläggas bolaget. Därest ett sådant avtal skulle befinnas föreligga har bolaget i allt fall haft fog för att inte fullfölja sina åligganden. Beträffande andrahandsgrunden bestrider bolaget att någon avsiktsförklaring, jämförbar med ett s k letter of intent, alls förelegat från bolagets sida. På grund härav och då bolaget inte heller känt till de omfattande åtgärder B.L. vidtagit kan bolaget inte lastas för vare sig dolus eller culpa in contrahendo för det att bolaget drog sig tillbaka från förhandlingarna. Något strikt ansvar för bolaget kan det inte heller vara fråga om.

Av den skriftliga bevisningen återges här följande, av båda parterna åberopade brev d 23 febr 1981 från B.L. till bolaget ang lagerhållning av pumpar:

Vi refererar till förda diskussioner per telefon angående lagerhållning av Super-V-pumpar. Läget är för dagen, att de korta serier som hitintills tillverkats av modellerna - - - är slutsålda. Tillverkaren J. & H. vill för att starta upp nya serier erhålla order för min. - - - st.

Under detta första skede med försäljningen av Super-V-pumpen, där våra marknadsföringskostnader är stora och betungande för oss, skulle vi vara mycket glada ifall Ni åtager Er ovanstående lagerorder. Vi förbinder oss sedan att köpa pumparna direkt från Eder. Vi betalar samma pris - - - offertförfrågan.

Beträffande möjligheterna att sälja lagerpumparna inom ca 3-4 månader tillsammans med Lavenco, anser vi inte skall vara någon svårighet.

Betalningsvillkor - - - kredit.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune, hovrättsråden Beling, referent, och Dahlgren samt hovrättsassessorn Nordenson) anförde i dom d 17 jan 1989:

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Gregow, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) beslöt följande dom: