NJA 1990 s. 808

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Olle Westlander, rådmannen Nyström och tingsfiskalen Gauffin-Pehrson) anförde i dom d 5 juli 1989:

Domskäl. På R.S:s begäran har vittnesförhör ägt rum med psykologen S.R..

I målet är ostridigt att R.S. är berättigad till ersättning av staten för de 70 dagar han 1987 varit anhållen och häktad som misstänkt för brott för vilket han åtalats men frikänts.

Tvisten i målet gäller endast hur stor ersättning som skall utgå för lidande. R.S. har gjort gällande att hans lidande varit särskilt kännbart med hänsyn till att han fått vara mycket ensam på häktet och att han första tiden inte fått träffa sin sambo och sitt barn som föddes samma dag som han anhölls. Han har även hänvisat till att misstanken och åtalet mot honom avsett ett särskilt "fult" brott och att han under häktningstiden fått sömnsvårigheter och ångest.

Även med beaktande av de särskilda omständigheter som förelegat i R.S:s fall finner TR:n att R.S. i förhållande till gällande praxis tillgodogjorts för det lidande han är berättigad till ersättning för av staten. R.S:s talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i huvudsak åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid TR:n.

HovR:n har att pröva hur stor ersättning som skall utgå till R.S. för det lidande som staten åsamkat honom genom att han varit anhållen och häktad under 70 dagar.

I propositionen till gällande lag (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning framhöll föredragande statsrådet, att det är befogat att tillämpa generösa ersättningsregler med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär som det är fråga om vid oberättigade frihetsinskränkningar. Detta uttalande ger anledning att frångå den återhållsamhet som av tradition präglat svensk skadeståndsrätt, särskilt när det varit fråga om ersättning för lidande.

Ett område inom vilket ganska blygsamma belopp brukat bestämmas är ersättning för trafikskada. Den jämförbara ersättningen i sådana fall avser närmast sveda och värk som orsakats av olyckshändelse eller vad som allmänt betraktas som olyckshändelse. Det synes HovR:n naturligt att lidande till följd av frihetsberövande genom felaktigt myndighetsbeslut bör värderas väsentligt högre. Sådant lidande som tillfogas någon genom uppsåtligt brott, t ex olaga frihetsberövande, bör i allmänhet vid en jämförelse anses vara ännu större.

Var och en är skyldig att i viss utsträckning ställa sin tid till det allmännas förfogande mot ringa eller ingen ersättning, och sådan skyldighet kan innebära frihetsinskränkningar. Värnplikt kan anföras som ett exempel. Mera närliggande är skyldigheten att stå till polisens förfogande för förhör. Anhållande under kortare tid än 24 timmar är inte ersättningsgillt, inte heller den frihetsinskränkning som ligger i att man, ofta under lång tid och under hot om vite eller hämtning, är skyldig att vara närvarande vid huvudförhandling; vittne har rätt till begränsad ersättning och frikänd tilltalad till än mer begränsad sådan. I intetdera fallet ersätts lidandet. - Att samhället är återhållsamt med ersättning i sådana fall kan förklaras av att det gäller kortvarigare eller mindre ingripande frihetsinskränkning än häktning eller fängelse. De sistnämnda formerna av frihetsinskränkning bör i gengäld medföra generös ersättning för lidande.

Fängelse är i viss mån avsett att innebära lidande, nämligen just i form av frihetsberövande såsom samhällets reaktion på brott. De som varit häktade och sedan dömts till fängelse brukar ofta anse häktningstiden som mer psykiskt påfrestande än tiden i fängelse. Detta sammanhänger med den större isolering som tillämpas för häktade.

I sistnämnda hänseende har R.S. oemotsagd uppgivit, att han under häktningstiden ålades restriktioner, som bl a innebar att han inte fick ta kontakt med sin fästmö, som väntade barn, och inte ens fick fram något meddelande till henne. Detta torde för henne, som anmält R.S. saknad, ha inneburit ett lidande, vilket dock inte kan komma under bedömande i detta mål. Men samma omständigheter, och även blotta vetskapen att fästmön måste undra över hans försvinnande i samband med barnets födelse, har också för R.S. inneburit ett särskilt lidande. Justitiekanslern har vitsordat att R.S. med hänsyn till omständigheterna fått utstå ett mer kvalificerat lidande än i normalfallet.

Något normalbelopp för lidande beräknat per dag finns inte. Lagstiftaren har avvisat en tanke på att låta lidandet ersättas med en kvotdel av basbeloppet och i stället förordat att varje fall skall bedömas för sig. En jämförelse kan göras med ersättning för förlorad arbetsförtjänst; ett oriktigt frihetsberövande kan böra ersättas med icke blott sådan förlust utan med kanske lika mycket till, eller någon kvotdel eller mångfald av inkomsten. En sådan beräkningsgrund skulle emellertid ge alltför varierande resultat.

Det belopp om ca 15 000 kr som från statens sida angivits som en ersättning för 70 dagar i normalfallet motsvarar något över 200 kr om dagen. Om man över huvud taget kan tänka sig något normalfall, eller någon normal ersättning för dag, måste denna ersättning enligt HovR:ns mening sättas åtminstone två eller tre gånger så högt. Och härtill skall i R.S:s fall komma en höjning med ungefär en tredjedel för det särskilt kvalificerade lidandet.

Med beaktande av att 20 000 kr redan utbetalats till R.S. för hans lidande finner HovR:n honom skäligen berättigad till ytterligare ersättning i detta hänseende med det av honom yrkade beloppet.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n staten att till R.S. utge 30 000 kr.

Hovrättsrådet Palmerantz var av skiljaktig mening och anförde: Även enligt min mening bör staten i förekommande fall visa generositet när det gäller att utge ersättning för den skada som uppkommit vid frihetsinskränkning. Jag anser dock att R.S. för lidande under den tid han varit anhållen och häktad får anses skäligen tillgodosedd med ett belopp om 35 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Domskäl. Staten har anfört: Det lidande R.S. tillfogats genom frihetsberövandet har med hänsyn till omständigheterna varit särskilt kännbart. I justitiekanslerns beslut i ersättningsärendet har detta beaktats genom att ersättningen höjts med en tredjedel i förhållande till vad eljest skulle ha utgått. - I syfte att behandla lika fall lika tillämpar justitiekanslern vissa riktlinjer vid prövningen av ifrågavarande ersättningsärenden. Riktlinjerna skall inte ses som en taxa utan som generella bedömningsgrunder, vilka tjänar som en utgångspunkt vid prövningen. Med hänsyn till den allmänna utvecklingen mot större generositet gentemot den som tillfogats lidande genom en integritetskränkning har justitiekanslern successivt höjt ersättningsnivån, senast genom nya riktlinjer d 1 jan 1989. Vid dessa höjningar har också beaktats penningvärdets utveckling. Enligt den generella ersättningsnivå som tillämpades vid tiden för justitiekanslerns beslut, maj 1988, var ersättningen för frihetsberövande under 70 dagar ca 15 000 kr. Efter en uppräkning med en tredjedel av beloppet blir ersättningen i R.S:s fall alltså 20 000 kr.

R.S. har genmält: Han vitsordar att tidpunkten för ersättningens beräknande skall vara maj 1988. Den ersättningsnivå som då tillämpades hos justitiekanslern var emellertid för låg. Även om justitiekanslerns riktlinjer skulle godtas har lidandet i R.S:s fall under alla förhållanden varit så stort att ersättningen ej kan bestämmas till ett lägre belopp än det yrkade.

Tvisten i målet gäller i första hand frågan om de av justitiekanslern i ersättningsbeslutet d 18 maj 1988 tillämpade generella bedömningsgrunderna innefattar en skälig ersättningsnivå. I andra hand blir det aktuellt att pröva i vad mån de av R.S. åberopade och av justitiekanslern vitsordade särskilda förhållandena skall medföra en uppräkning av ersättningen utöver vad justitiekanslern vitsordat som en skälig förhöjning.

Enligt 5 § lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning kan ersättning utgå för bl a lidande. Det finns inte några regler om hur ersättningen skall bestämmas. I förarbetena (NJA II 1974 s 375) har anförts att enligt allmänna skadeståndsprinciper den som begär ersättning har att visa hur skadan har uppstått och hur stor den är. Härvid har emellertid också framhållits att det sätt på vilket skadan har tillfogats talar för att man visar generositet mot den drabbade.

Utvecklingen under senare år inom skadeståndsrättens område kännetecknas bl a av att ersättningarna för personligt lidande höjts jämfört med tidigare tillämpade ersättningsnivåer utöver vad som föranletts av förändringar i penningvärdet. En motsvarande utveckling har skett i justitiekanslerns praxis rörande den nu aktuella lagen. Ersättningsbeloppen enligt denna lag framstår visserligen som låga vid en jämförelse med vissa typer av ideellt skadestånd som har ett klart preventivt syfte, framför allt inom arbetsrätten; något sådant syfte finns dock knappast på det nu aktuella området. Å andra sidan ter sig beloppen som generösa om man i stället jämför med ersättningspraxis angående sveda och värk på grund av personskada, exempelvis vid en sjukhusvistelse under motsvarande tid. De ojämnheter som förekommer vid beräkningen av olika typer av ideellt skadestånd kan väntas minska som följd av pågående lagstiftningsarbete på området.

Mot denna bakgrund framstår HovR:ns ståndpunkt, att den generella nivån bör vara 2-3 gånger högre än vad justitiekanslern utgått från i sitt beslut, som en särbehandling av frihetsinskränkningar vilken är svår att motivera i nuvarande läge. Den rimliga nivån måste anses vara lägre, dock inte så låg som enligt de av justitiekanslern åberopade generella bedömningsgrunderna. Det synes skäligt att, när det gäller normalersättningen i maj 1988, utgå från ett belopp om 25 000 kr för ett frihetsberövande om 70 dagar.

Med hänsyn härtill och då R.S. ej visat fog för större förhöjning än med omkring en tredjedel av normalbeloppet bör ersättningen till R.S. bestämmas till 35 000 kr. Staten skall alltså i målet förpliktas utge 15 000 kr jämte ränta.

Domslut

Domslut. HovR:ns dom ändras på det sätt att staten förpliktas att till Remi 5 utge 15 000 kr.