NJA 2012 s. 464
Vid beräkningen av ideell skada i form av lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning för frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder har tidigare frihetsberövande ansetts sakna betydelse för ersättningens storlek.
Stockholms tingsrätt
T.J. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot staten genom Justitiekanslern som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Lars Lundgren och rådmannen Malou Ålander) anförde i dom den 21 december 2009:
Bakgrund
T.J. var frihetsberövad som anhållen och häktad under perioden den 10 juli 2006 t.o.m. 12 februari 2007 på grund av misstanke om grovt narkotikabrott respektive medhjälp till sådant brott. Han var ålagd restriktioner under drygt tre månader av häktestiden. I dom den 1 december 2006 dömdes han av Värmlands tingsrätt för olaga hot, medhjälp till grovt narkotikabrott, narkotikabrott och dopningsbrott till fängelse tre år. Hovrätten för Västra Sverige ändrade domen på så sätt att åtalet avseende det häktningsgrundande brottet, medhjälp till grovt narkotikabrott, ogillades samt att påföljden för övriga brott fastställdes till tre månaders fängelse. Hovrätten, vars dom meddelades den 23 februari 2007, förklarade även tidigare villkorligt medgiven frihet till en tid av tre månader förverkad. Kriminalvården beslutade den 9 maj 2007 att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt genom frihetsberövandet i målet.
Parterna är överens om att T.J., enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen), är berättigad till ersättning för lidande avseende 98 av de dagar som han varit anhållen och häktad som misstänkt för brott för vilket han åtalats men sedermera frikänts från. Justitiekanslern har i beslut den 7 mars 2008 tillerkänt T.J. ersättning - förutom för ombudskostnader - för lidande med 25 000 kr. T.J. anser sig vara berättigad till ytterligare ersättning för lidande.
Yrkande m.m.
T.J. har yrkat att tingsrätten förpliktar staten att till honom betala 24 000 kr jämte ränta - - -.
Staten har bestritt yrkandet - - -.
Målet har med stöd av 42 kap. 18 § första stycket punkten 5 RB företagits till avgörande utan huvudförhandling.
Utveckling av talan
T.J. har till grund för sin talan anfört att han, enligt Justitiekanslerns riktlinjer för bestämmande av ersättning för lidande vid frihetsinskränkning, är berättigad till ersättning med 500 kr per dygn som frihetsberövad. Efter avdrag för de 25 000 kr som han redan har erhållit uppgår hans yrkande nu till 24 000 kr (500 kr x 98 dygn - 25 000 kr). Yrkandet är enligt T.J. skäligt med hänsyn till det långa frihetsberövandet kombinerat med de restriktioner som han ålades till följd av misstanken om grovt narkotikabrott. De ålagda restriktionerna medförde bl.a. att T.J. inte kunde ha någon naturlig kontakt med sina föräldrar, sin flickvän eller sina vänner. Det medförde vidare att han var fråntagen möjligheten att söka arbete. Frihetsberövandet innebar sammantaget stora påfrestningar för honom.
Staten har vitsordat att en ersättning om 500 kr per dag ligger i nivå med vad som vanligen utgår. Ersättningen i det nu aktuella fallet har jämkats till drygt hälften av normalbeloppet med hänsyn till att T.J. tidigare varit frihetsberövad i icke obetydlig omfattning. En sådan omständighet bedöms typiskt sett påverka graden av lidande i det enskilda fallet och brukar föranleda att ersättningen reduceras med 1/3 eller, vid mer omfattande kriminell belastning, med 1/2 av vad som annars skulle ha utgått. Justitiekanslerns praxis utgår från att lidandet är störst i början av ett frihetsberövande för att sedan minska med tiden. Det faktum att T.J. har varit underkastad restriktioner är inget som enligt Justitiekanslerns praxis ger anledning att utge en förhöjd ersättning till honom. Att en häktad ofta är underkastad restriktioner har i stället vägts in vid bestämmandet av den ersättningsnivå som gäller. Den 15 augusti 2000 dömdes T.J. för bl.a. narkotikabrott m.m. till fängelse i tre år. Den 5 maj 2004 dömdes han för narkotikabrott m.m. till fängelse i tre år. I båda dessa mål var han häktad under längre perioder. Även före dessa domar har T.J. dömts till fängelse. Justitiekanslern har av dessa skäl funnit det skäligt att jämka T.J:s ersättning till hälften.
Domskäl
Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning för skador som orsakats av frihetsberövanden utgå för bl.a. lidande. Enligt förarbetena till frihetsberövandelagen finns inga generellt giltiga normer att lägga till grund för prövningen av ersättningens storlek såvitt avser lidande. Det blir i stället fråga om en skönsmässig uppskattning av lidandet i varje enskilt fall. Hänsyn ska tas till den skadelidandes subjektiva upplevelse av lidandet, men i första hand bör förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund för bedömningen. Undantagsvis kan omständigheterna vara sådana att frihetsinskränkningen medför ringa lidande, såsom när personen under lång tid varit missbrukare, saknat bostad och saknat anställning. En omständighet som kan antas bidra till ett ökat lidande är den massmediala uppmärksamhet som ett frihetsberövande har inneburit och om den frihetsberövades identitet avslöjats. (Prop. 1997/1998:105 s. 57 f.)
För att åstadkomma en enhetlig praxis har Justitiekanslern vid sin prövning av skaderegleringsärenden utvecklat vissa riktlinjer för sin bedömning. Tingsrätten har att pröva om Justitiekanslerns tillämpning av riktlinjerna i det nu aktuella fallet medfört att T.J. tillerkänts en skälig ersättning för sitt lidande.
Justitiekanslern har fäst avgörande betydelse vid att T.J. under 2000-talet vid två tillfällen har dömts för narkotikabrott till fängelse i tre år samt att han utöver dessa två domar flera gånger har dömts till fängelsestraff. I förarbetena till den nu aktuella lagen har frågan om reducering av ersättning på grund av en frihetsberövads kriminella bakgrund inte berörts.
Som framgått ovan har tingsrätten att bestämma ersättningen för lidande utifrån i första hand ett allmänt perspektiv grundat på förhärskande etiska och sociala värderingar. Det förhållandet att T.J. - på sätt staten närmare redovisat - i förhållandevis stor omfattning varit föremål för frihetsberövanden tidigare medför därmed enligt tingsrättens mening att hans lidande ska anses ha varit påtagligt mindre än om sådana frihetsberövanden inte förekommit. Det har inte gjorts gällande att T.J. på grund av någon särskild i förarbetena till frihetsberövandelagen omnämnd omständighet varit utsatt för ett ökat lidande. Även med beaktande av det omstämda frihetsberövandets längd och den omständigheten att T.J. var ålagd restriktioner under en tid av tre månader finner tingsrätten att skäligt belopp för lidande kan uppskattas till den av Justitiekanslern bestämda ersättningen, dvs. 25 000 kr. T.J. har således redan erhållit full ersättning för sitt lidande. Hans yrkande om ytterligare ersättning ska därför ogillas.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Referenten, tingsfiskalen Malin Broman Lindfors, var skiljaktig och anförde följande:
Jag delar uppfattningen att det finns visst fog för uppfattningen att en person som varit föremål för frihetsberövanden i stor omfattning inte upplever samma lidande som en person som aldrig varit föremål för frihetsberövande. Det lidande som en frihetsberövad upplever ska emellertid inte förringas enbart med hänvisning till att den frihetsberövade har en kriminell bakgrund. Även en kriminellt belastad person kan antas uppleva stor oro över att vara frihetsberövad såsom misstänkt för ett brott som han - som det sedermera visar sig - är oskyldig till. Det kan inte heller uteslutas att en person som tillbringat en stor del av sitt liv i fängelse eller på häkten, kan ha ett särskilt stort intresse av att ta vara på det liv som återstår efter frigivning och att han därför upplever ett nytt frihetsberövande som extra påfrestande. Att reducera ersättningen för lidande enbart med hänvisning till att det rör sig om en person med kriminell bakgrund antyder att en sådan människas liv inte är lika mycket värt och att det finns skäl att bedöma felaktiga frihetsberövanden av kriminellt belastade personer som mindre allvarliga. En sådan rättstillämpning kan ifrågasättas utifrån principen om människors lika värde.
Rätten till ersättning för felaktiga frihetsberövanden är ett utflöde av den allmänt erkända rättsgrundsatsen om att den som inte har kunnat överbevisas om ett brott ska betraktas som oskyldig. Mot denna bakgrund anses det ankomma på staten att åberopa och bevisa de omständigheter som gör att det är oskäligt att utge full ersättning (se prop. 1997/98:105 s. 25 och s. 56).
Jag anser att det normalbelopp som Justitiekanslern tillämpar i sina riktlinjer för lidandeersättning ska anses motsvara det lidande som en felaktigt frihetsberövad person typiskt sett upplever. Normalbeloppet kan höjas av de skäl som angetts i förarbeten och praxis. För att frångå normalbeloppet i sänkande riktning bör det emellertid finnas ett klart stöd för att den frihetsberövade personen faktiskt inte upplevt tiden som frihetsberövad som särskilt påfrestande och att frihetsberövandet endast medfört ett begränsat lidande. I det nu aktuella fallet har T.J. anfört att frihetsberövandet av olika anledningar innebar stora påfrestningar för honom. Jag anser att de skäl som Justitiekanslern har anfört inte utgör tillräckliga skäl att reducera ersättningen på det sätt som skett. Vid en samlad bedömning anser jag att det lidande som förorsakats T.J. skäligen kan uppskattas till 49 000 kr, dvs. motsvarande normalbeloppet. Justitiekanslern ska därför förpliktas att utge ytterligare ersättning uppgående till det yrkade beloppet.
Svea hovrätt
T.J. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.
Staten genom Justitiekanslern bestred ändring.
Målet avgjordes med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket 2 RB utan huvudförhandling.
Domskäl
Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Monika Sörbom, hovrättsrådet Marianne Åbyhammar och tf. hovrättsassessorn Walo von Greyerz, referent) anförde i dom den 8 juni 2011:
Hovrättens domskäl
Parterna har i allt väsentligt åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som antecknats i tingsrättens dom.
Det är ostridigt att T.J. har rätt till ersättning för det lidande som han åsamkats genom att ha suttit frihetsberövad såsom anhållen och häktad på grund av misstanke om brott för vilket han åtalats men sedermera frikänts. Den ersättning för lidande som T.J. har tillerkänts av Justitiekanslern har emellertid beräknats utifrån en lägre ersättningsnivå än den som normalt utgår på grund av att han tidigare varit frihetsberövad i en inte obetydlig omfattning. Det har i målet framkommit att Justitiekanslern i sin handläggning av ersättningsärenden enligt frihetsberövandelagen regelmässigt beaktar tidigare frihetsberövanden på så sätt att tidigare frihetsberövanden typiskt sett anses reducera lidandet med en tredjedel eller, vid mer omfattande kriminell belastning, med hälften. Tvisten gäller frågan om och i så fall hur tidigare frihetsberövanden ska påverka den ersättning som utgår för lidande enligt 7 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (i det följande kallad frihetsberövandelagen).
Bedömningen av vilket lidande ett frihetsberövande orsakat ska enligt förarbetena göras utifrån en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i det enskilda fallet (se prop. 1997/98:105 s. 56 f.). Åtskilliga omständigheter inverkar på bedömningen av ersättningens storlek men det finns inte några generellt giltiga normer att lägga till grund för prövningen. Det blir i stället fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i det enskilda fallet varvid bedömningen ska göras utifrån förhärskande etiska och sociala värderingar; ersättningen ska alltså i första hand bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Den ersättning för lidande som utgår enligt frihetsberövandelagen avser att kompensera sådana känslor som frihetsberövandet framkallat såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande. För att vara ersättningsgillt ska lidandet härröra från själva frihetsberövandet (se NJA 1979 s. 297).
Vid bedömningen av hur ersättning enligt frihetsberövandelagen ska beräknas måste även Europakonventionen (i detta fall i första hand artiklarna 5 (5) och 14) samt Europadomstolens praxis beaktas, jfr NJA 2007 s. 295. Europadomstolens praxis kan emellertid i detta fall inte sägas ge någon vägledning för bedömningen av den fråga som hovrätten har att pröva.
Inte heller förarbetena till frihetsberövandelagen eller rättspraxis ger någon direkt vägledning avseende om och hur tidigare frihetsberövanden bör påverka ersättningens storlek. HD har dock i rättsfallet NJA 1979 s. 297, med hänvisning till uttalanden i förarbetena till den tidigare frihetsberövandelagen, förklarat att utgångspunkten för bedömningen av den skada som ett lidande innebär måste vara omständigheterna i det särskilda fallet och att även om vissa generella bedömningsgrunder sätts upp, bör tillämpning av en taxa i ordets vanliga mening inte komma i fråga annat än för vissa begränsade typer av fall. Det framstår därför enligt hovrättens mening inte som motiverat att regelmässigt sätta ned ersättningen med en viss kvotdel på den grunden att den ersättningsberättigade tidigare varit frihetsberövad. Detta utesluter emellertid inte att tidigare frihetsberövanden beaktas vid den helhetsbedömning som görs av vilket lidande som orsakats i det enskilda fallet och då kan medföra att lidandet är att anse som mindre omfattande. Tidigare frihetsberövanden framstår tvärtom som en sådan omständighet som ofta bör kunna inverka på den ersättning som utgår för lidande även om omständigheterna i det enskilda fallet, som t.ex. att tidigare frihetsberövanden varit av ringa omfattning eller ligger långt tillbaka i tiden, kan föranleda en annan bedömning.
Vid bedömningen av det lidande som frihetsberövandet medfört för T.J. konstaterar hovrätten att det i målet har framkommit att T.J. frigavs från ett flerårigt fängelsestraff avseende likartad brottslighet endast några månader före det nu aktuella frihetsberövandet samt att han även tidigare verkställt ett flerårigt fängelsestraff för likartad brottslighet. Detta förhållande talar enligt hovrättens mening för att hans lidande, relativt sett, varit mindre omfattande. Några särskilda omständigheter som pekar i annan riktning har inte framkommit. Det får därför anses befogat att ersättningen till T.J. för lidande bestäms till ett lägre belopp med hänsyn till hans tidigare frihetsberövanden än som annars utgått. Hovrätten instämmer i att 25 000 kr är en skälig ersättning för det lidande T.J. orsakats. Tingsrättens dom ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
T.J. överklagade och yrkade att HD skulle förplikta staten att till honom betala 24 000 kr jämte ränta.
Justitiekanslern motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Mattias Nordell, föreslog i betänkande följande dom:
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
T.J. var under tiden den 10 juli 2006-12 februari 2007 anhållen och sedan häktad som misstänkt för såväl grovt narkotikabrott som medhjälp till sådant brott. Han hade restriktioner under tre månader av denna tid om totalt 218 dagar. Vid tingsrätten dömdes han för medhjälp till grovt narkotikabrott samt för vissa mindre allvarliga brott. Hovrätten försatte honom på fri fot i samband med sin huvudförhandling och frikände honom sedan i dom den 23 februari 2007 från medhjälpsbrottet. För resten av brotten bestämde hovrätten påföljden till fängelse tre månader. Dessutom förverkade hovrätten tre månader av villkorligt medgiven frihet från ett tidigare fängelsestraff.
Kriminalvården beslutade den 9 maj 2007 att det fängelsestraff som T.J. skulle undergå på grund av hovrättens dom skulle anses helt verkställt genom den tid som T.J. hade varit frihetsberövad i målet.
Eftersom hovrättens dom innebar att T.J. inte dömdes för något av de brott som han hade varit anhållen och häktad för vände han sig till Justitiekanslern och krävde ersättning av staten enligt 2 och 7 §§ lagen (1998:714) om ersättning för frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Kravet avsåg det lidande han genomgått under tiden som frihetsberövad.
Justitiekanslern beslutade den 7 mars 2008 att T.J. hade rätt till ersättning för lidande med 25 000 kr för 98 av dagarna som han hade varit frihetsberövad. Att T.J. inte fick ersättning för alla 218 dagarna berodde på att Justitiekanslern ansåg att han genom Kriminalvårdens beslut den 9 maj 2007 redan hade blivit kompenserad för 120 dagar av häktestiden. Justitiekanslern ansåg att det inte hade kommit fram någon omständighet som gav anledning att utge högre ersättning än normalt för de resterande 98 dagarna. Tvärtom, det som hade framkommit om T.J:s tidigare erfarenheter av att avtjäna långa fängelsestraff motiverade att ersättningen sattes ned till ungefär hälften av vad T.J. i annat fall hade kunnat förvänta sig.
Därefter har T.J. utan framgång fört talan mot staten vid tingsrätten och i hovrätten om ytterligare ersättning för lidande.
Målet i HD
Tvisten gäller om staten är skyldig att utge mellanskillnaden mellan vad T.J. anser att han är berättigad till för sitt lidande - 500 kr per dag i 98 dagar, dvs. 49 000 kr - och den ersättning som Justitiekanslern beviljat honom. Såväl staten som T.J. har åberopat samma grunder och omständigheter som i underrätterna. Det är alltså ostridigt att T.J. är berättigad till skadestånd för lidande, liksom att begärd ersättning är i nivå med den som Justitiekanslern normalt betalade ut för lidande enligt frihetsberövandelagen vid den aktuella tidpunkten. Sedan årsskiftet 2011/2012 har dock Justitiekanslern höjt normalersättningen med hänsyn till penningvärdets försämring.
Frågan i HD är framförallt om en persons tidigare erfarenheter av att vara frihetsberövad bör påverka storleken på den ersättning för lidande som han eller hon har rätt till enligt 2 och 7 §§ frihetsberövandelagen.
Ersättning för lidande
Av 2 § frihetsberövandelagen framgår att den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning, bl.a. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Med andra ord kräver inte rätten till ersättning att frihetsberövandet var felaktigt, i den meningen att det saknades stöd för det i reglerna om anhållande och häktning i 24 kap. RB eller i artikel 5.1-5.4 Europakonventionen. I det avseendet är lagen generösare än Europakonventionen, som enligt artikel 5.5 förutsätter att ett frihetsberövande har skett i strid med artikel 5.1-5.4 för att grunda rätt till ersättning. T.J. har inte påstått att han var felaktigt frihetsberövad på sådant sätt att artikel 5.5 är tillämplig.
Enligt 7 § frihetsberövandelagen lämnas ersättning för bl.a. lidande. Med ersättning för lidande avses i det här sammanhanget kompensation för obehagliga känslor som rädsla, förnedring, skam och liknande reaktioner som inte tar sig sådana uttryck att det är fråga om en personskada. För att lidande ska ersättas måste det vara fråga om lidande som har orsakats av själva frihetsberövandet i sig (prop. 1974:97 s. 91).
Hur ersättningen för lidande beräknas
Frihetsberövandelagen lämnar ingen vägledning för hur ersättningen för lidande ska bestämmas. Men det framgår av lagens förarbeten att det i huvudsak är fråga om en skönsmässig värdering av lidandet. I denna bedömning ska hänsyn tas till intensiteten i den skadelidandes personliga upplevelse av lidande i varje särskilt fall. Men i första hand bör förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund (prop. 1997/98:105 s. 56). Ersättning utgår för den skada som har uppstått i varje särskilt fall och det är den som begär ersättning som har bevisbördan för att han eller hon har varit utsatt för ett lidande som berättigar till ersättning (se bl.a. NJA 1979 s. 297 och NJA 1990 s. 808).
Med andra ord är det i första hand objektiva faktorer - den skada som typiskt sett kan anses ha uppkommit - som ska läggas till grund för uppskattningen av lidandet i det särskilda fallet. Det är för övrigt den metod som domstolarna använder när de prövar den närbesläktade frågan om anspråk på s.k. kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 §skadeståndslagen. Vid den prövningen har den personliga upplevelsen av lidandet kommit att spela en underordnad roll.
Betydelsen av tidigare frihetsberövanden
Utifrån ett sådant objektivt betraktelsesätt ligger det nära till hands att anse att den som tillbringat långa tider i fängelse - typiskt sett - har en annan mental beredskap för de påfrestningar som normalt följer av själva frihetsberövandet, än den som aldrig har varit inlåst mot sin vilja. Att också lagstiftaren anser att tidigare frihetsberövanden kan ha betydelse i detta sammanhang framgår av att Justitiekanslern, enligt 11 § 1 förordningen (1999:1134) om belastningsregister, har rätt att ta del av uppgifter ur registret under handläggningen av ärenden om ersättning enligt frihetsberövandelagen. Justitiekanslern fick den möjligheten eftersom regeringen ansåg att det i vissa fall är rimligt att beakta tidigare frihetsberövanden och att informationen i belastningsregistret därför har betydelse för utredningen och för bestämmandet av ersättningen (prop. 1997/98:105 s. 29).
Tidigare frihetsberövanden kan alltså beaktas vid uppskattningen av hur allvarligt lidande en person har varit utsatt för. Det bör understrykas att det inte här är fråga om att jämka ett i och för sig skäligt skadestånd, med hänvisning till att personen ifråga inte förtjänar ett lika högt skadestånd som en tidigare ostraffad person. En sådan ordning skulle kunna ifrågasättas redan av den anledningen att ersättning då skulle utgå för mindre än skadan i det särskilda fallet (se punkten 10 ovan).
Två personer som konstateras ha lidit lika mycket bör med andra ord ha rätt till lika höga skadestånd, oavsett om en av dem tidigare har varit frihetsberövad eller inte. Men för det fall en av dem, på grund av tidigare erfarenheter av att vara frihetsberövad eller av andra skäl, typiskt sett bedöms haft bättre förutsättningar att klara av frihetsberövandet kan det finnas skäl att tillerkänna honom eller henne en lägre ersättning än jämförelsepersonen. Lika fall bör behandlas lika.
Att tidigare frihetsberövanden är en relevant faktor innebär inte att förekomsten av sådana regelmässigt bör motivera en sänkning av skadeståndet. Så bör enstaka frihetsberövanden några år bakåt i tiden normalt sakna betydelse. Däremot kan det finnas skäl att reducera skadeståndet för den som i närtid flera gånger har avtjänat långa fängelsestraff tätt efter varandra. När, hur länge, hur ofta och med vilken frekvens som tidigare frihetsberövande har ägt rum är relevanta faktorer. Med tanke på att häktesvistelser ofta borde upplevas som mer påfrestande än tiden i fängelse har det även betydelse om en person tidigare har varit häktad eller inte. Dessa faktorer måste vägas mot omständigheter som typiskt sett talar för att personen har genomgått ett större lidande än normalt, så att storleken på ersättningen verkligen framstår som en rimlig kompensation för vad den enskilde har varit utsatt för.
Bedömningen i detta fall
I T.J:s fall har det framkommit att han tidigare har suttit i fängelse flera gånger. Han dömdes bl.a. den 15 augusti 2000 till fängelse tre år och den 5 maj 2004 till ännu ett fängelsestraff om tre år. I båda domarna, som avsåg bl.a. narkotikabrott, förklarade domstolarna tidigare villkorligt medgivna friheter förverkade. Han var häktad i båda målen. Från det senare straffet frigavs han villkorligt den 29 mars 2006, dvs. ungefär tre och en halv månad före det frihetsberövande som han nu kräver ersättning för. T.J. har inte visat att det finns någon omständighet som talar för att hans lidande har varit svårare än det som normalt följer av ett frihetsberövande. Mot denna bakgrund är det rimligt att ersättningen till T.J. reduceras med hälften mot vad som annars hade varit fallet.
Hovrättens dom bör alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Gudmund Toijer, Lena Moore, Johnny Herre, referent, och Martin Borgeke) meddelade den 20 juni 2012 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
T.J. anhölls och häktades som misstänkt för vissa brott. Åtalet för dessa brott ogillades. Han vände sig därefter till Justitiekanslern med krav på ersättning enligt 2 och 7 §§ lagen (1998:714) om ersättning för frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) för den skada i form av lidande som hade orsakats av frihetsberövandet. Justitiekanslern ansåg att T.J:s tidigare erfarenheter av att avtjäna långa fängelsestraff motiverade att ersättningen sattes ned till ungefär hälften av vad T.J. i annat fall skulle ha fått och beslutade att tillerkänna honom 25 000 kr för 98 dagars frihetsberövande.
Det är ostridigt att T.J. är berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen liksom att den ersättning som han begär är i nivå med den som Justitiekanslern normalt betalade ut vid tidpunkten för Justitiekanslerns beslut. Tvisten gäller huruvida staten är skyldig att utge skillnaden mellan vad T.J. anser att han är berättigad till för sitt lidande och den ersättning som Justitiekanslern har beviljat honom.
Innan T.J. anhölls och häktades hade han avtjänat ett antal fleråriga fängelsestraff. Han frigavs villkorligt från det senaste straffet drygt tre månader före frihetsberövandet. Frågan i målet är om hans erfarenheter av att vara frihetsberövad ska påverka storleken på ersättningen.
Tillämpliga regler
I 2 § frihetsberövandelagen föreskrivs det bl.a. att den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det meddelas en frikännande dom. Rätten till ersättning förutsätter inte att beslutet om frihetsberövandet var felaktigt i den meningen att det saknades stöd i lag för detta. I det hänseendet föreligger det en skillnad i förhållande till artikel 5.5 i Europakonventionen, som ålägger konventionsstaterna att utge skadestånd när beslutet om frihetsberövandet har stått i strid mot någon av bestämmelserna i artikel 5.1-5.4.
Enligt 7 § frihetsberövandelagen utgår ersättning för vissa ekonomiska skador - utgifter, förlorad arbetsförtjänst och intrång i näringsverksamhet - och för ideell skada i form av lidande.
Allmänt om ersättningsberäkningen
Frihetsberövandelagen ger ingen närmare vägledning för hur ersättning för ideell skada (”lidande”) enligt 7 § ska beräknas. Enligt lagens förarbeten är emellertid syftet med ersättningen att kompensera för obehagliga känslor som rädsla, förnedring, skam och liknande reaktioner, som har orsakats av frihetsberövandet i sig och som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det är fråga om en personskada (se prop. 1974:97 s. 70 och 72, prop. 1997/98:105 s. 56 f. och prop. 2000/01:68 s. 19).
Allmänna skadeståndsrättsliga principer är som utgångspunkt tilllämpliga vid beräkningen av ersättningen. Det innebär bl.a. att den som begär ersättning ska bevisa att skada har uppstått och hur stor denna skada är. Emellertid bör måttliga krav ställas på bevisningen när det gäller omständigheter som till sin natur är svårbevisade (jfr NJA 1979 s. 297 och NJA 1990 s. 808). Beräkningen ska också ske med iakttagande av viss generositet mot den skadelidande. (Jfr prop. 1974:97 s. 75 f. och 91.)
I linje med den allmänna utvecklingen av skadeståndsrätten när det gäller ideella skador bör skadebedömningen göras objektiverat. Bland de omständigheter som typiskt sett ska beaktas vid ersättningsbestämningen i det enskilda fallet ingår främst frihetsberövandets varaktighet. Vidare kan grunden för frihetsberövandet och omständigheterna kring det, bl.a. den uppmärksamhet som det har väckt, få betydelse. Även den skadelidandes personliga läggning och levnadsförhållanden kan inverka på den påfrestning som frihetsberövandet ska anses ha inneburit. (Se prop. 1997/98:105 s. 57 och Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, 1978, s. 195 ff.)
Särskilt om betydelsen av tidigare frihetsberövanden
I lagförarbetena anges att omständigheterna kring ett frihetsberövande ibland kan vara sådana att frihetsinskränkningen inte alls eller i mycket ringa grad medför ett lidande i lagens mening. Som exempel nämns fall där frihetsinskränkningen avser en person som under lång tid har missbrukat sprit eller narkotika och som saknar fast bostad och anställning (se prop. 1974:97 s. 70 och 72 samt prop. 1997/98:105 s. 57). Synsättet bygger på tanken att ett frihetsberövande drabbar socialt utsatta mindre hårt och därför ska leda till att ersättningen ska vara lägre. Att tidigare erfarenheter av fängelsestraff generellt skulle motivera lägre ersättning för ideell skada är i och för sig i linje med den tanken. Bakom detta synsätt förefaller ligga att den som är van vid frihetsberövanden typiskt sett lider mindre än andra. Frågan är emellertid om det synsätt som kommer till uttryck i förarbetena och i Justitiekanslerns praxis bör upprätthållas.
Utmärkande för varje form av ersättning för ideell skada - också för sådan skada enligt frihetsberövandelagen som här är aktuell - är att dess effekt inte direkt låter sig mätas i pengar på motsvarande sätt som en ekonomisk skada. En bestämning av ersättning för ideell skada förutsätter därför i hög grad normativa ställningstaganden. Av frihetsberövandelagens förarbeten framgår också att till grund för beräkningsprinciperna för ersättning för ideell skada enligt frihetsberövandelagen bör i första hand läggas förhärskande etiska och sociala värderingar (se prop. 1997/98:105 s. 56, jfr prop. 1972:5 s. 572). Det är mot den bakgrunden naturligt att rättsbildningen utvecklas i harmoni med rådande samhällsvärderingar, såväl när det gäller de faktorer som ska tillmätas betydelse vid bestämningen av skadan som beträffande nivån på ersättningen.
Ett frihetsberövande innebär att den enskilde för en tid har begränsats i sina möjligheter att själv bestämma över hur han eller hon ska leva sitt liv. Av allmänt omfattade etiska och humanistiska värderingar följer att social ställning saknar betydelse för hur man bör se på värdet av den enskildes frihet. Ur det rättighetsperspektiv som i allt högre grad har kommit att prägla synen på rättsordningen, bl.a. inom skadeståndsrätten, är den givna utgångspunkten att allas frihet värderas lika. Omvänt är det i princip främmande för rättsordningen att beakta gärningsmannens individuella känslighet för frihetsberövande - exempelvis till följd av tidigare avtjänade fängelsestraff - när ett fängelsestraffs längd bestäms. Ett sådant hänsynstagande skulle leda till sociala orättvisor. Eftersom ett frihetsberövande begränsar den enskildes möjligheter att själv bestämma över hur han eller hon ska leva sitt liv bör samma synsätt läggas till grund för den ekonomiska värderingen av ideell skada enligt 7 § frihetsberövandelagen.
Mot bakgrund av det anförda bör värderingen av den ideella skadan utgå från den tid som frihetsberövandet har varat. Ett tidigare frihetsberövande saknar i princip betydelse för beräkningen av ersättningen för ideell skada enligt 7 § frihetsberövandelagen. Det hindrar inte att den särskilda påfrestning som frihetsberövandet kan ha fört med sig för den enskilde också kan behöva beaktas. Det kan således finnas skäl för att låta ett lidande, som har orsakats av speciella omständigheter kring själva frihetsberövandet eller av den skadelidandes personliga läggning och levnadsförhållanden, föranleda en förhöjd ersättning. Emellertid bör det då röra sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också med en viss tydlighet är ägnade att förvärra lidandet av frihetsberövandet. Den skadelidande är i princip bevisskyldig för att sådana förhållanden föreligger, låt vara med en bevislättnad om omständigheten till sin natur är svårbevisad (se p. 7).
Bedömningen i detta fall
T.J. har inte varit felaktigt frihetsberövad på ett sådant sätt som avses i artikel 5.5 i Europakonventionen. Som har framgått av det föregående är det emellertid ostridigt att han enligt frihetsberövandelagen är berättigad till ersättning för ideell skada. Parterna är också ense om att beräkningen ska utgå från ett frihetsberövande om 98 dagar.
Av de skäl som har redovisats i det föregående saknar det för bedömningen av den ideella skadan enligt frihetsberövandelagen betydelse att T.J. tidigare hade varit frihetsberövad. Om beloppen råder i det läget inte tvist.
Mot bakgrund av det anförda ska T.J. utöver det belopp om 25 000 kr som han redan har uppburit ersättas med det yrkade beloppet 24 000 kr. Hans överklagande ska alltså bifallas.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD staten att till T.J. betala 24 000 kr jämte ränta.
HD:s dom meddelad: den 20 juni 2012.
Mål nr: T 3322-11.
Lagrum: 2 och 7 §§ lagen (1998:714) om ersättning för frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Rättsfall: NJA 1979 s. 297 och NJA 1990 s. 808.