RH 2017:27

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Monica Ericsson) anförde i dom den 25 maj 2016 bl.a. följande.

DOMSKÄL

JK har beslutat om ersättning till H.B. med 360 000 kr enligt frihetsberövandelagen. Frågan i målet är om denna ersättning är skälig.

Allmänna förutsättningar för ersättning vid frihetsberövanden

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. i de fall där det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Av paragrafens tredje stycke framgår att detsamma gäller bl.a. den som varit underkastad reseförbud. Ersättningen kan, enligt 6 § fjärde stycket samma lag, sättas ned efter vad som är skäligt om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd. Av 7 § framgår att ersättning lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande.

I H.B:s fall är det fråga om ersättning för lidande. Vad som ersätts är sådant lidande som är en direkt följd av frihetsberövandet, och alltså inte sådant som orsakats av brottsutredningen eller andra moment i det straffrättsliga förfarandet i sig.

Det anges inte närmare i frihetsberövandelagen hur ersättningen ska beräknas. I samband med den nuvarande lagens tillkomst angavs i förarbetena att det inte finns några generellt giltiga normer att lägga till grund för prövningen utan att det i huvudsak blir fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Det angavs att bland de omständigheter som är av särskild betydelse i sammanhanget är frihetsberövandets varaktighet. Även grunden för frihetsberövandet, dess varaktighet och den mediala uppmärksamhet som frihetsberövandet väckt i det enskilda fallet nämndes som omständigheter som kan vägas in. Det angavs vidare att JK utvecklat vissa riktlinjer för sin bedömning för att åstadkomma en enhetlig praxis, och att det ter sig naturligt att tillämpa motsvarande riktlinjer (se prop. 1997/98:105 s. 57).

Högsta domstolen har också godtagit att JK tillämpar riktlinjer som en generell bedömningsgrund (se bl.a. NJA 1990 s. 808). JK har successivt höjt ersättningsnivån i dessa riktlinjer. En sådan höjning skedde den 1 januari 2012 med hänsyn till att det numera är mer regel än undantag att det i olika medier förekommer publicitet som gör det möjligt att identifiera personer som blivit frihetsberövade. Genom höjningen ändrade JK sin praxis på så sätt att medial uppmärksamhet inte ansågs motivera en förhöjd ersättning, utan ansågs kompenserad genom normalbeloppet.

Utöver de ersättningshöjande omständigheter som uttryckligen omnämns i frihetsberövandelagens förarbeten kan det finnas skäl för att låta ett lidande som har orsakats av speciella omständigheter kring själva frihetsberövandet eller av den skadelidandes personliga läggning och levnadsförhållanden föranleda en förhöjd ersättning. Det bör då röra sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också med en viss tydlighet är ägnade att förvärra lidandet av frihetsberövandet. Den skadelidande är i princip bevisskyldig för att sådana förhållanden föreligger, låt vara med en bevislättnad om omständigheten till sin natur är svårbevisad (se NJA 2012 s. 464).

Är H.B. berättigad till högre ersättning än vad JK beslutat om?

Tiden i häktet har onekligen varit mycket påfrestande för H.B., på det sätt hon har beskrivit. Ett sådant lidande som det nu är fråga om kan knappast mätas i pengar, och det är givetvis en svår - om inte omöjlig - uppgift att på en djupare nivå jämföra olika individers grad av lidande i förhållande till varandra. De riktlinjer som JK tillämpar är således en teoretisk modell och motsvarar inte nödvändigtvis den enskildes upplevelse i verkligheten, men riktlinjerna tjänar som en utgångspunkt för den skönsmässiga beräkningen.

JK har i H.B:s fall utgått från en ersättning motsvarande 13 månaders frihetsberövande. Därutöver har JK särskilt beaktat det reseförbud hon varit underkastad och den omständigheten att hon varit frihetsberövad misstänkt för mycket allvarlig brottslighet, vilket lett till att hon har erhållit en ersättning som är förhöjd i förhållande till de normalbelopp som gäller enligt riktlinjerna.

Beträffande restriktioners betydelse i sammanhanget kan det noteras att sådana i vissa fall kan beaktas när det är fråga om straffmätning. Det gäller om den tilltalade under lång tid har varit underkastad restriktioner som inneburit isolering från andra (jfr NJA 2015 s. 769). Den tilltalade kan alltså i ett sådant fall dömas till ett något kortare fängelsestraff än vad som följer av brottslighetens straffvärde. H.B. har varit underkastad restriktioner under hela den tid hon varit frihetsberövad. Hon har berättat att hon haft möjlighet att hämta luft en timme per dag, men i övrigt varit inlåst ensam i sin cell 23 timmar per dygn utan kontakt med sin familj. Hon har uppgett att hon haft ”fulla” restriktioner, men av hennes egna uppgifter har det framgått att hon i vart fall haft tillgång till TV och tidningar samt, efter granskning, brev. I linje med att restriktionerna antagligen skulle ha beaktats vid straffmätningen om H.B. dömts för den brottslighet hon var häktad för, finns det enligt tingsrättens uppfattning skäl att i hennes fall särskilt beakta restriktionerna vid bestämmande av ersättning enligt frihetsberövandelagen. Den ersättning som H.B. redan har fått kan inte anses omfatta ersättning i detta avseende.

De omständigheter och särskilda svårigheter som i övrigt har framförts från H.B:s sida innebär inte, enligt tingsrättens uppfattning, att hon har rätt till högre ersättning än hon redan har erhållit. Att JK numera, efter att ha höjt normalbeloppen, inte tar särskild hänsyn till massmedial exponering innebär inte att sådan inte ersätts, utan i stället att det beaktas för alla inom ramen för normalbeloppen. Det kan tilläggas att det, såvitt framkommit, är först efter att H.B. frigavs som hon i media har omnämnts med namn och förekommit med bild i omaskerat skick. Det lidande som den mediala exponeringen då innebar kan knappast ha varit kopplat direkt till frihetsberövandet utan snarare till brottsutredningen som sådan. Dessförinnan är det möjligt att H.B. har kunnat identifieras av en begränsad krets på grund av sitt släktskap med annan inblandad i målet. Vidare kan det konstateras att H.B. inte har lämnat några som helst uppgifter kring påståendet om att hon har varit förhindrad att ta farväl av två närstående. Det är därmed inte heller möjligt att dra slutsatsen att frihetsberövandet av denna anledning varit så kvalfyllt att hon har rätt till ytterligare ersättning. Att H.B. inte tidigare varit frihetsberövad är inte en omständighet som i sig ger rätt till förhöjd ersättning.

Sammanfattningsvis har H.B. rätt till viss ytterligare ersättning för det lidande som restriktionerna har medfört. Skäligt belopp kan uppskattas till 40 000 kr.

DOMSLUT

Staten genom Justitiekanslern ska till H.B. betala 40 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, Ulrika Ihrfelt, referent, och Gunilla Schöldström) anförde i dom den 23 november 2016 bl.a. följande.

Frågan i målet är om H.B. har fått skälig ersättning för lidande enligt frihetsberövande-lagen. Den ersättning för lidande som utgår enligt den nämnda lagen avser att kompensera sådana känslor som frihetsberövandet framkallat såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande (NJA 2012 s. 464). Enligt JK:s praxis bestäms ersättning för lidande enligt vissa skönsmässigt uppskattade belopp och vissa omständigheter kan medföra att en förhöjd ersättning ges.

Såsom tingsrätten har konstaterat har tiden i häktet varit mycket påfrestande för H.B. Hovrätten delar också tingsrättens utgångspunkt att lidande av aktuellt slag inte kan mätas i pengar och att det är en svår, om inte omöjlig, uppgift att jämföra olika individers grad av lidande i förhållande till varandra. Ett skönsmässigt beräknat ersättningsbelopp med utgångspunkt i schabloner kan därför i realiteten inte motsvara det lidande en frihetsberövad person subjektivt upplevt i ett enskilt fall. I syfte att uppnå en objektiverad skadebedömning har dock Högsta domstolen i sin praxis godtagit JK:s allmänna bedömningsgrunder vid bestämmande av ersättning för lidande (se NJA 1990 s. 808 och 2012 s. 464). Dessa allmänna bedömningsgrunder är därför utgångspunkten vid den fortsatta bedömningen också i detta mål.

Tingsrätten har bedömt att H.B. ska tillerkännas ytterligare ersättning för lidande med hänsyn till att hon har varit underkastad restriktioner i samband med frihetsberövandet. Beträffande restriktionernas betydelse i sammanhanget gör hovrätten följande bedömning.

När det gäller straffmätning vid fällande dom följer det av Högsta domstolens avgörande i NJA 2015 s. 769 att frihetsberövande som har varit förenat med restriktioner i vissa fall kan beaktas vid straffmätningen om den tilltalade under lång tid har varit underkastad restriktioner som inneburit isolering från andra. Att vid straffmätning och påföljdsbestämning ta hänsyn till restriktioner som inneburit isolering från andra är motiverat, eftersom gällande regler om avräkning av tid för frihetsberövande vid verkställighet av fängelsestraff grundas på rent matematiska överväganden. Vid avräkning av tid när en person har varit frihetsberövad är endast antalet dagar av intresse. Om restriktioner förelegat eller vad restriktionerna rent faktiskt inneburit för den enskilde tas inte i beaktande. Högsta domstolens resonemang i det avgörandet går dock inte att överföra på situationen när ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen ska bestämmas.

H.B. har av JK tillerkänts en förhöjd ersättning. Anledningen till detta är att hon varit misstänkt för särskilt allvarlig brottslighet. Allvarliga brottsmisstankar ger ofta upphov till långa straffprocessuella frihetsberövanden där den frihetsberövade vanligen är underkastad mer eller mindre långtgående restriktioner. Att en högre ersättning lämnas när frihetsberövandet grundas på en särskilt allvarlig brottsmisstanke är avsett att kompensera för det förhöjda lidande som detta typiskt sett inneburit.

Förekomsten av restriktioner har således redan beaktats inom ramen för den förhöjda ersättningen som JK bestämt och det har inte framkommit att restriktionerna i H.B:s fall har varit ovanligt ingripande. Hovrätten anser därför att skäl saknas att på grund av restriktionerna frångå den bedömning som JK har gjort.

Vad gäller de omständigheter och särskilda svårigheter som i övrigt har framförts från H.B:s sida har tingsrätten i sin dom utförligt redogjort för sina överväganden. Vad H.B. har anfört här föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i dessa delar.

Hovrättens bedömning innebär sammanfattningsvis att H.B. inte har rätt till ytterligare ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen. Hennes talan ska därför ogillas och tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom och ogillar H.B:s talan.

Hovrättens dom meddelad: den 23 november 2016.

Mål nr: T 5599-16.

Lagrum: 2 och 7 §§ lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

Rättsfall: NJA 1990 s. 808 och 2012 s. 464.