NJA 1991 s. 117

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Lindh) anförde i dom d 19 okt 1989:

Domskäl. G.H. har erkänt att hon tagit ner och bortfört den ifrågavarande skylten men bestritt ansvar för stöld under förklaring att densamma tillhörde henne. Hon har även bestritt det särskilda yrkandet.

Närmare hörd har G.H. uppgivit i huvudsak följande: I december 1937 anmälde hon, som då var ogift, till handelsregistret i Malmöhus län att hon inom Brunnby församling ämnade driva handelsrörelse under firma "café Skäret, G.L.". Kaférörelsen var då redan igång och förutom hon själv arbetade flera av hennes systrar i rörelsen. Ända från början användes namnet "Flickorna L." som namn på denna. Den bedrevs på en fastighet som tillhörde hennes fader. Ett bageri inrymdes någon tid efter det att verksamheten startat i en byggnad som för hennes medel uppfördes på en grannfastighet, som hennes fader förvärvat. Hon anskaffade och betalade med egna medel i inledningsskedet olika inventarier för rörelsen. Den i målet aktuella skylten lät hon en smed göra, och den uppsattes någon tid efter det att verksamheten startat. Sedan hon gift sig 1941 flyttade hon och hennes make till Göteborg och sedermera till Stockholm. Därefter kom hon att endast sporadiskt taga del i verksamheten. Hon utfärdade en fullmakt för en av sina systrar, avsedd att användas vid utkvittering av försändelser till firman och dylikt. Fullmakten kom emellertid till användning också för att på försommaren 1944 avregistrera hennes firma. Samtidigt anmälde fyra av systrarna till länsstyrelsen att rörelsen skulle i bolag fortsättas av dem under firma "Flickorna L.". Än senare - 1962 - bildade tre av dessa systrar ett aktiebolag, som under firma "Flickorna L. Aktiebolag" kom att driva kaférörelsen. Någon överlåtelse av egendom, som hon anskaffat för rörelsen, har inte förekommit, varför hon fortfarande anser sig som ägare till densamma. Av åsyftade egendom finns i vart fall skylten fortfarande i behåll. - Under årens lopp har hon vid åtskilliga tillfällen gentemot i rörelsen verksamma systrar försökt hävda sin rätt avseende rörelseegendomen och sin rätt till del i rörelseresultatet. Sådan rätt har förvägrats henne. Detta i förening med bl a vissa tidningsskriverier i samband med rörelsens 50-årsjubileum 1988 föranledde henne att d 10 maj 1988 ta hand om skylten.

I anledning av G.H:s uppgifter har åklagaren åberopat innehållet i rådhusrättens i Hälsingborg dom d 12 maj 1965, DT 144, samt HovR:ns över Skåne och Blekinge dom d 24 mars 1966, nr I:76/1966, meddelad i anledning av att talan fullföljts mot nämnda underrätts dom.

I målet yrkade G.H. efter stämning på sina systrar E.F., M.F. och B-M.L. bl a att rådhusrätten måtte fastställa att hon var ägare dels till en på fastigheten Stubbarp 1:50 uppförd bageribyggnad, dels till viss lös egendom, bl a den nu aktuella skylten som användes eller använts i kaférörelsen. Rådhusrätten ogillade käromålet och HovR:n fastställde rådhusrättens domslut. I domskälen fann HovR:n utredningen ha givit vid handen att rörelsen med däri ingående tillgångar intill våren 1944 tillhört G.H. ensam men att en överlåtelse av rörelsen med samtliga däri ingående tillgångar och skulder skett till svarandena i målet samt ytterligare en syster senast i samband med omregistreringen av firman 1944. HovR:ns dom vann laga kraft.

G.H. har hävdat att hovrättsdomen är oriktig och att den grundat sig på felaktiga uppgifter från svarandeparterna. Hon har, därom tillfrågad, förklarat att efter tiden för domen inga nya omständigheter framkommit sim är av betydelse för bedömningen av frågan om äganderätten till bl a den i målet aktuella skylten.

TR:ns bedömning.

Några omständigheter som ger anledning att ifrågasätta riktigheten av gjord ställningstaganden i hovrättsdomen, har inte förebragts. TR:n finner därför utrett att G.H. 1944 frånhänt sig äganderätten till den med åtalet avsedda skylten. TR:n finner också utrett att densamma efter skedd bolagsbildning 1962 kommit att ingå i målsägandebolagets tillgångar. Skylten tillhörde alltså d 10 maj 1988 annan, och G.H:s tillgrepp av den har skett olovligen. Av hennes egna uppgifter framgår att hon haft uppsåt att tillägna sig skylten. De objektiva rekvisiten för stöld är således för handen. G.H. må hysa uppfattningen att en refererade hovrättsdom är oriktig; med hänsyn till förhandenvaron av densamma föreligger det för stöldbrott erforderliga subjektiva rekvisitet. TR:n finner alltså G.H. ej kunna undgå att dömas för stöld.

Mera ingripande påföljd än villkorlig dom framgår ej som påkallad. Omständigheterna är sådana att det kan underlåtas att därjämte döma till böter.

I enighet med vad TR:n ovan upptagit i fråga om äganderätten till skylten skall denna utges till målsägandebolaget.

Domslut

Domslut. TR:n dömde G.H. jämlikt 8 kap 1 § BrB för stöld till villkorlig dom.

TR:n förordande att den i beslagtagna skylten skulle utges till Flickorna L. AB.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagare har i huvudsak anfört följande. För stöldansvar fordras att tillgreppet avsett något som tillhör annan. Äganderätten till det tillgripna skall alltså tillkomma annan än gärningsmannen. Genom HovR:ns dom d 24 mars 1966 har lagakraftvunnet fastslagits att äganderätten till skylten tillkommer annan än G.H.. Domen har i detta avseende ersatt det rättsförhållande som tidigare må ha gällt mellan parterna. Eftersom G.H. olovligen tagit skylten är de objektiva rekvisiten för stöld uppfyllda. Stöld är ett uppsåtligt brott. Samtliga objektiva rekvisit skall vara täckta av uppsåt. Detta gäller således även den omständigheten att det tillgripna tillhör annan. Av kravet på subjektiv täckning följer att om G.H. trodde att skylten tillhörde henne, ansvar för stöldbrott är uteslutet, även om, såsom angivits, denna inställning skulle visa sig sakna fog(jfr Beckman m fl Brottsbalken del I, 5 uppl, s 351 och NJA 1907 s 471, se också NJA 1973 s 590). G.H. har givetvis varit medveten om den angivna hovrättsdomen. Hon har emellertid gjort gällande att domen är fel, att hon inte accepterar den och att hon alltjämt anser sig vara ägare till skylten. Det finns inte tillräckliga skäl att betvivla att G.H. hyst denna uppfattning. Det torde inte heller i övrigt vara möjligt att lämna hennes invändning utan avseende. Vid sådant förhållande kan inte ansvar för stöld komma i fråga. Hennes förfarande att montera ner skylten och ta den från platsen har dock, oavsett hennes inställning beträffande äganderätten, innefattat en olovlig besittningsrubbning. Det brott som hon därvid gjort sig skyldig till torde vara att bedöma som egenmäktigt förfarande. Rekvisiten för detta brott täcks av åklagarens gärningsbeskrivning.

G.H. har medgett att hennes förfarande att montera ner skylten inneburit en besittningsrubbning, men hon har förnekat att detta skett olovligt. Hon har gjort gällande att hon inte behövt tillstånd av annan för att tillvarata ett föremål som hon endast lånat ut och som är hennes egendom.

Riksåklagarens uttalanden i HD får uppfattas så, att han godtar G.H:s uppfattning att hon ansett sig vara ägare till den skylt åtalet avser och på grund härav gör den rättsliga bedömningen att hon inte skall dömas för stöld utan för egenmäktigt förfarande. Denna ståndpunkt hindrar inte att G.H:s gärning bedöms enligt gärningsbeskrivningen i stämningsansökningen.

Stöld är att olovligen taga vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det. Det är en fast grundsats i såväl rättspraxis som doktrin att den som tar vad han "av vad orsak det vara må"(Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s 148) tror tillhöra honom själv inte kan straffas för stöld. Misstag rörande verkningarna av en tvistemålsdom beträffande äganderätten kan inte bedömas annorlunda än ett misstag i någon annan fråga som angår äganderätten. I allmänhet torde dock påståenden om misstag av den först angivna arten kunna lämnas utan avseende. Omständigheterna i förevarande fall är emellertid sådana att G.H:s påstående att hon angett sig alltjämt vara ägare till skylten måste godtas och det har för övrigt inte ifrågasatts av riksåklagaren. G.H. kan därför inte fällas till ansvar för stöld.

Av utredningen framgår att skylten ägs av bolaget och att denna befunnit sig i bolagets besittning. Genom att på sätt som skett ta hand om skylten har G.H. således olovligen rubbat bolagets besittning. Hon har därför gjort sig skyldig till brottslig gärning.

Fråga kan uppkomma om den olovliga besittningsrubbningen med hänsyn till G.H:s uppfattning om äganderätten är att bedöma som självtäkt. För att besittningsrubbningen skall kunna hänföras under självtäkt torde dock fordras att G.H. trott sig till följd av någon särskild omständighet ha rätt att vid tidpunkten för tillgreppet komma i besittning av skylten. Någon sådan särskild omständighet har inte anförts. Hennes gärning skall därför bedömas som egenmäktigt förfarande.

Tillräckliga skäl för att meddela påföljdseftergift kan inte anses föreligga. Inte heller finns anledning att med stöd av bestämmelserna i 29 kap 5 § BrB nedsätta det bötesstraff G.H. skall ådömas.

HovR:ns domslut beträffande det särskilda yrkandet skall fastställas.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att G.H. jämlikt 8 kap 8 § BrB döms för egenmäktigt förfarande till 40 dagsböter å 20 kr.

JustR Bengtsson var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Av utredningen framgår att skylten tillhör bolaget och att G.H. uppsåtligen tagit den för att behålla den.

Situationen för G.H:s del skiljer sig från de fall av rättsvillfarelse som i allmänhet diskuterats och som bedömts i rättspraxis genom att hon inte bara missförstått gällande rättsregler utan också varit väl medveten om en lagakraftvunnen tvistemålsdom, där det fastslagits att hennes uppfattning om rätten till just den aktuella egendomen är oriktig. Om en förlorande part i ett sådant fall skulle vara berättigad att bortse från domen under hänvisning till att den varit felaktig skulle det innebära en betänklig försvagning av det rättsskydd en dom om bättre rätt eller liknande avser att ge den vinnande parten; det är inte alltid möjligt att som i detta mål falla tillbaka på en straffbestämmelse om olovlig besittningsrubbning. Dessutom vore det knappast rimligt om åklagaren för bifall till åtalet skulle vara tvungen att motbevisa den tilltalades uppgift, att han trots kännedom om domen varit övertygad om sin - närmast moraliska - rätt; den övertygelsen lär åtskilliga parter ha även sedan de förlorat en process. - Skulle det leda till stötande resultat att fälla en tilltalad till ansvar trots hans övertygelse om sin rätt, kan reglerna i 29 kap 5 eller 6 § BrB tillämpas.

Med hänsyn till det anförda måste G.H., oavsett sin uppfattning att tvistemålsdomen varit felaktig, anses ha tillgripit skylten med tillägnelseuppsåt och kan därför inte undgå ansvar för stöld. Tillräcklig anledning saknas att i detta mål, där G.H. dömts till villkorlig dom, gå ned till ett bötesstraff eller meddela påföljdseftergift.

Jag fastställer därför HovR:ns domslut. I övrigt är jag ense med majoriteten.