lagen.nu

NJA 1991 s. 152

I testamente har förordats att en fastighet skall tillfalla viss person som inte var släkt med testator. Testamentstagaren har avlidit före testator. Testamentet har tolkats så att fastigheten skall tillfalla testamentstagarens släktingar.

S.L. och S.N. var sammanboende under 1940-talet och fram till början av 1950-talet. S.N. avled 1977. Den 28 dec 1986 lär S.L. upprätta testamente vari han "donerar" en tomt på Bjurö i Värmdö kommun till S.N.. Men tomten avses fastigheten Vårholma 1:96 i Värmdö kommun. S.L. avled d 5 jan 1987. Testamentet bevakades vid Stockholms TR d 16 mars 1987 och delgavs delägarna i S.L:s dödsbo. Testamentet klandrades ej.

K.A., L.K., A.B., S.N., O.S., S-E.N. och V.V., vilka är syskon eller syskonbarn till S.N. och delägare i dödsboet efter henne, yrkade vid Stockholms TR att TR:n måtte förklara att de ägde bättre rätt till den fastighet som avsågs med testamentet än S.L:s legala arvingar. K.A. och merparter åberopade som grund för yrkandet testamentet och gjorde gällande att det skulle tolkas så att fastigheten skulle tillfalla S.N. eller, om hon ej var vid livet vid S.L:s frånfälle hennes arvingar.

G.T., M.L., E.M., K.M. och T.Ö., legala arvingar till S.L., bestred yrkandet. Som grund för bestridandet åberopade de, att testamentet inte gällde till förmån för kärandena, varför den legala arvsföljden skulle gälla och G.T. och medparter äga bättre rätt till fastigheten än K.A. och hans medparter.

TR:n (tf rådmannen Lampa) anförde i dom 1 juli 1988:

Domskäl. K.A. och medparter har till utveckling av sin talan anfört bl a: S.L. och S.N. köpte fastigheten under deras samboendetid på 1940-talet. Köpet finansierades genom att S.N. upptog ett lån. S.L. antecknades som lagfaren ägare till fastigheten. Efter separationen hävdade S.L. sin rätt till fastigheten på grund av köpehandlingarna och lagfarten trots att S.N. finansierat köpet. S.L. gifte sig sedermera och hade därefter ingen kontakt med S.N.. När S.L. d 28 dec 1986 tillkallade makarna J. och K.J. för att upprätta testamente visste han inte att S.N. var avliden. Han berättade för makarna J att han egentligen aldrig hade ägt fastigheten utan endast förvaltat den för S.N:s räkning. Han ville nu gottgöra S.N. genom att testamentera fastigheten till henne. Han talade även om för J. att han inte ville att hans egen släkt skulle ärva honom. Inför möjligheten att S.N. var avliden uttalade S.L. bestämt att hennes släkt skulle träda i hennes ställe. S.L. hyste dock den felaktiga uppfattningen att detta följde lag och att det inte uttryckligen behövde nämnas i testamentet. När S.L. d 30 dec 1986 genom J.J. fick kännedom om att S.N. var avliden, diskuterade han och J.J. om testamentet skulle skrivas om, men S.L. vidhöll sin uppfattning att testamentet i sin lydelse uppfyllde hans önskan att S.N:s släkt, närmare bestämt hennes syskon, skulle ärva fastigheten. Med hänsyn till dessa uttalanden av S.L. och omständigheterna i övrigt beträffande fastigheten måste S.L:s sista vilja uttryckt i testamentet ha varit den som kärandena påstått.

G.T. och merparter har till utveckling av sin talan anfört: S.N. har avlidit före S.L. och i testamentet har inte förordnats att någon i sådana fall skall träda i hennes ställe. Då S.N. saknade avkomlingar kan ej heller 11 kap 6 § ÄB bli tillämplig. Testamentet kan således ej verkställas vad S.N. angår. Ett testamente är en formbunden handling och bör först och främst tolkas efter sin ordalydelse. De uttalanden S.L. kan ha gjort till J.J. om S.N:s arvingars rätt till fastigheten kan inte medföra att åt testamentet skall ges den tolkning kärandena påstått. Ej heller förordnandets syfte eller omständigheterna i övrigt ger stöd för kärandes tolkning.

K.A. och medparter har åberopat vittnesförhör med J.J. samt som skriftlig bevisning testamentet.

J.J. har uppgivit bl a: han och hustrun K.J. umgicks en del med S.L. och S.N. när dessa sammanbodde och senare med S.L.. Det har framkommit vid något tillfälle att S.N. hade lånat pengar till fastighetsköpet. I samband med separationen skulle S.L. betala S.N. en mindre summa för fastigheten. J.J. och hans hustru besökte S.L. på sjukhuset d 28 dec 1986 och J.J. upprättade då på S.L:s begäran det aktuella testamentet. S.L. sade att han bara "förvaltat stället". S.L. nämnde också bl a att om S.N. var död skulle hennes släktingar få fastigheten. När J.J. d 30 dec 1986 ånyo besökte S.L. och upplyste denne om att S.N. var död uppkom diskussion om det skulle skrivas ett nytt testamente. S.L. förklarade dock att det inte skulle skrivas något nytt testamente och att S.N:s syskon skulle få fastigheten.

K.J. har lämnat uppgifter vilka huvudsakligen överensstämmer med J.J. berättelse.

TR:n gör följande bedömning.

I testamentet har testamentstagare avseende fastigheten endast upptagits S.N.. Då S.N. avlidit före S.L. kan testamentet ej verkställas beträffande henne. Något förordnande om vem som skall träda i hennes ställe, om hon skulle ha avlidet före S.L., förekommer inte. S.L., som uppenbarligen varit medveten om att skriftlig form krävs för testamente genom att han anlitat J.J. för upprättande av sådant, har, trots att han känt till att S.N. avlidit, ej upprättat något nytt testamente. Vad han under dessa förhållanden uttalat till J.J. och K.J. om S.N:s syskons rätt till fastigheten kan ej, även med beaktande av de övriga omständigheter kärandena anfört till stöd för sin talan, medföra att åt testamentet skall ges annan tolkning beträffande testamentstagare än vad som klart framgår av ordalydelsen. Käromålet skall lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålet ogillas.

K.A. och medparter fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

G.T. och medparter bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Köhl, hovrättsrådet Genell och adj led Bergman, referent) anförde i dom d 24 okt 1989:

Domskäl. Genom vittnesförhören med makarna J:s finner HovR:n utrett att S.L. redan när testamentet skrevs uttryckt som sin vilja att hans släkt inte skulle ärva fastigheten och att den - för den händelse S.N. var död - skulle tillfalla hennes släktingar. Testamentet skall tolkas i enlighet med det. K.A:s och medparters talan skall därför bifallas.

Domslut. Med ändring TR:ns domslut förklarar HovR:n att K.A. och medparter har bättre rätt till fastigheten Vårholma 1:96 i Värmdö kommun än G.T. och medparter.

G.T. och M.L. (ombud advokaten P.B.) samt T.Ö. (ombud advokaten R.L.) sökte revision och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns domslut. Det upplystes att E.M. och K.M. avlidit utan att efterlämna annan dödsbodelägare än T.Ö..

K.A. och hans medparter (ombud advokaten M.A.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling, vid vilken makarna J:s ånyo hördes som vittnen.

HD (JustR:n Jermsten, Gregow, Lind, Svensson, referent, och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. Genom makarna J:s vittnesmål är utrett att S.L. redan d 28 dec 1986, då testamentet upprättades, uttryckt som sin vilja att fastigheten - för den händelse S.L. var död - skulle tillfalla hennes släktingar.

Allmänt gäller att ett testamente skall tolkas på det sätt som kan antas överstämma med testators vilja, även om en sådan tolkning inte följer av själva ordalagen i testamentet (11 kap 1 § ÄB). Av testamentets formbundenhet följer emellertid att tolkningen måste vara anknuten till testamentet; en tolkning helt oberoende av eller i strid med vad testator uttryckligen förordnat i testamentet godtas inte.

Vad särskilt gäller frågan om en testamentstagares arvingar skall träda i dennes ställe för det fall testamentstagaren avlidit före testator ger lagen en presumtionsregel med sikte på en särskild situation: testamentstagarens avkomlingar trädet i hans ställe om de i fråga om arv efter testator hade varit berättigade därtill (11 kap 6 § ÄB). I praxis finns exempel på att representationsrätt kan föreligga även i andra situationer. I ett fall har sålunda en avliden testamentstagares barn på grund av testamentet fått rätt till del i kvarlåtenskapen trots att testamentstagaren och barnet inte var arvsberättigade efter testator (NJA 1942 s 135). I det nu aktuella fallet kan frågan sägas gälla, om man kan gå ett steg längre och tillerkänna en avliden testamentstagares arvsberättigade släktingar del i kvarlåtenskapen, trots att de vaken är släkt med testator eller avkomlingar till den avlidne testamentstagaren.

I litteraturen har med hänvisning till rättsfallet NJA 1942 s 265 uttalats att det finns skäl att strikt upprätthålla den i 11 kap 6 § angivna begränsningen att representationsrätt tillkommer allenast den döde testamentstagarens avkomlingar och inte arvingar till honom (Beckman-Höglund, Svensk Familjerättspraxis C IV:26). Det åberopade rättsfallet avsåg en situation då testator ett par år efter det att testamentstagaren hade avlidit gjort vissa anteckningar av innebörd att den avlidna testamentstagarens syster - med förbigående av testamentstagarens make - skulle träda i hennes ställe. Anteckningarna framstår därmed snarast som ett nytt testamente tillkommet utan iakttagande av formkravet. Avgörandet i rättsfallet att den avlidnes syster inte hade rätt till kvarlåtenskapen torde kunna ses mot den bakgrunden. I det nu aktuella fallet har testator i samband med upprättandet av testamentet gjort uttalanden om att fastigheten skulle tillfalla S.N:s släktingar, om hon hade avlidit. Det saknas anledning att i ett sådant läge inte lägga uttalandena till grund för en tolkning av testamentet.

HovR:ns domslut skall på grund av det anförda fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-02-28
Målnummer
T491-89
Lagrum
11 kap. 1 § ärvdabalken (1958:637)
11 kap. 6 § ärvdabalken (1958:637)
Litteratur
Sökord
Testamente
Representationsrätt
Istadarätt
Tolkning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2001 s. 865: Ett före år 1988 mellan makar upprättat inbördes testamente med förbehåll för bröstarvinges laglott har vid bestämmande av arvsskatt tolkats så att bröstarvingarna inte erhållit rätt att vid den...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation