NJA 2021 s. 992

Tolkning av testamente. Ett legat avsåg enligt sin lydelse endast en fastighet, men andra villkor i testamentet och omständigheterna i övrigt innebar att det fanns klara belägg för en annan tolkning. Förordnandet ansågs omfatta flera fastigheter.

Göteborgs tingsrätt

E.J. förde vid Göteborgs tingsrätt den talan mot J.A. som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Jennie Mellbin, rådmannen Camilla Wohlers Tell och tingsfiskalen Mathilda Rydstern) anförde i dom den 28 maj 2019 följande.

BAKGRUND

E.J. och J.A. är kusiner. De var syskonbarn till den nu avlidne H.J. H.J. avled år 2016. Vid sin bortgång ägde H.J. en tredjedel av fastigheterna Mölndal Högsered 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 samt 1:14. Övriga delar ägdes, och ägs alltjämt, av H.J:s syster K.J. och hennes dotter B.J.

Vid sin död hade H.J. med hjälp av LRF Konsult upprättat ett testamente. Testamentet är daterat den 3 mars 2014. Parterna är överens om att testamentet är upprättat i enlighet med gällande formkrav.

Såsom testamentet är utformat följer av ordalydelsen i punkten A att E.J. som legat ska erhålla H.J:s andel i fastigheten Mölndal Högsered 1:5. Som ett villkor för förordnandet ska gälla att så länge K.J. är bosatt på fastigheten får inte utan hennes skriftliga medgivande legatarien eller hennes rättsinnehavare överlåta, inteckna eller pantförskriva egendomen eller del därav. Av punkten B följer enligt ordalydelsen att E.J. dessutom ska erhålla följande egendom.

• Samtligt H.J. tillhörigt inre lösöre som finns i bostadsbyggnaden på ovanstående fastighet.

• Samtligt H.J. tillhörigt yttre lösöre, såsom maskiner samt jordbruks- och handredskap som finns på fastigheten.

Av testamentets ordalydelse följer vidare att återstående del av H.J:s kvarlåtenskap ska tillfalla J.A.

Testamentet innehåller även två penninglegat om sammanlagt en miljon kronor som inte är föremål för tingsrättens prövning.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

E.J. har i första hand yrkat att tingsrätten ska fastställa att legatet i punkten A i testamentet efter H.J. omfattar fastigheterna Mölndal Högsered 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 och 1:14 samt fastställa att legaten i punkten B i testamentet efter H.J. omfattar inre och yttre lösöre på samtliga ovan angivna fastigheter.

E.J. har i andra hand yrkat att tingsrätten ska fastställa att legatet i punkten A i testamentet efter H.J. omfattar fastigheterna Mölndal Högsered 1:5 och 1:14 samt att legaten i punkten B i testamentet efter H.J. omfattar inre och yttre lösöre på båda dessa fastigheter.

J.A. har bestritt käromålet i sin helhet.

GRUNDER

E.J. har till grund för sin talan anfört följande.

H.J:s testamente har kommit att få en ofullständig lydelse på grund av felskrivning och misstag. H.J:s intention framgår av anteckning/eget utkast, dagtecknat den 14 februari 2014, i vilket det framgår att H.J. velat testamentera samtliga fastigheter till E.J. genom skrivningen 1:5 m.fl. Därefter har H.J. tagit hjälp med att skriva testamentet av LRF Konsult. I samband härmed har 1:5 m.fl. fallit bort. På grund härav har H.J:s verkliga vilja inte kommit till uttryck. Den yrkade tolkningen är i enlighet med H.J:s vilja.

J.A. har till grund för sitt bestridande anfört följande.

Ordalydelsen i H.J:s testamente anger att endast fastigheten Mölndal Högsered 1:5 samt inre och yttre lösöre tillhörande denna ska tillfalla E.J. som legat. Förfogandeinskränkningen i andra stycket punkten A i H.J:s testamente upprättat av LRF Konsult påverkar inte legatets omfattning. H.J:s testamente ska tolkas enligt ordalydelsen och det saknas grund för att gå ifrån testamentets lydelse. Lydelsen anses utgöra testators verkliga vilja vid tidpunkten för testamentets upprättande.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

E.J. har till utveckling av talan anfört följande.

Fastigheterna Mölndal Högsered 1:5–1:8 samt 1:14 har sedan decennier utgjort en gemensam gård och setts som en sådan. Då samtliga fastigheter är i samma ägares hand är de sambeskattade och benämns av Skatteverket emellanåt som Mölndal Högsered 1:5 m.fl. Familjen J. har alltid sett fastigheterna såsom en fastighet, de hänger ihop och bildar en naturlig enhet. Det är mot bakgrund av ovan som H.J. angett ”fastigheten” i singular i testamentet.

Den enda av ovan angivna fastigheter som har en beboelig bostadsbyggnad är fastigheten 1:14. H.J., K.J. och B.J. bodde tillsammans i denna bostad. K.J. bor således på fastigheten 1:14, och inte på fastigheten 1:5. Hon har, såvitt E.J. känner till, aldrig bott på fastigheten 1:5. Fastigheten 1:5, vilken är den som omnämns i testamentet såsom legat till E.J., innehåller visserligen en byggnad men denna har inte utgjort bostadshus på över 80 år. Den är inte beboelig utan snarare ett rivningshus som saknar vatten, värme och avlopp. Den har inget inre lösöre av värde.

– – –. Mot bakgrund av ovan angivna samt att K.J. bor på fastigheten 1:14 kan detta förordnande inte tolkas på annat sätt än att legatet även omfattar fastigheten 1:14. Formuleringen om E.J:s inskränkta förfogande över legatet är i annat fall helt oförklarligt. Detta ger i sin tur stöd för att legatet i själva verket omfattar hela fastighetsbeståndet och därför rimligen borde ha fått benämningen Mölndal Högsered 1:5 m.fl.

– – –

En kort tid före H.J. anlitade LRF Konsult för att skriva sitt testamente vände han sig till sin bror I.J:s särbo, B.A., för att få hjälp att formulera ett testamente. Han lämnade därvid en handskriven handling, en anvisning, som angav hur han ville ha sitt testamente utformat. I anvisningen angavs att han ville testamentera Mölndal Högsered 1:5 m.fl. till E.J. Ett förslag på testamente upprättades helt i enlighet med H.J:s önskemål av B.A:s son M.A. H.J. valde dock, på inrådan av B.A. och M.A., att strax därefter istället ta hjälp av en jurist. Han vände sig till LRF Konsult vilket i efterhand får betraktas som olyckligt. E.J. menar att LRF Konsult i samband med testamentets sammanställande missade en del i förordnandet, nämligen formuleringen Mölndal Högsered 1:5 m.fl.

– – –

J.A. har till utveckling av bestridandet anfört följande.

I H.J:s testamente benämns fastigheten Mölndal Högsered 1:5 i bestämd form singularis. Den benämns fastigheten och inte fastigheterna. Fastigheterna Mölndal Högsered 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 samt 1:14 är alla separata fastigheter. Det bestrids att släkten har benämnt fastigheterna som fastigheten.

H.J. avled vid en ålder av 91 år och var vid god vigör och helt klar om än rullstolsbunden de sista åren. H.J. var fullt medveten om testamentets lydelse och hade god insikt om sin vilja. H.J. var väl insatt i vilka fastigheter han ägde delar av och införstådd med att dessa utgjorde separata fastigheter med olika fastighetsbeteckningar. I ett tidigare testamente upprättat av H.J. har han hänvisat och benämnt samtliga fastigheter utifrån deras separata fastighetsbeteckningar.

– – –

Under punkten A i testamentet daterat den 3 mars 2014 framgår att E.J. som ett legat ska erhålla en tredjedel av fastigheten 1:5. Andra stycket under samma punkt anger en förfoganderättsinskränkning avseende legatet för fastigheten 1:5. Legatet i första meningen och förfoganderättsinskränkningen i andra meningen är två separata förordnanden. Det är riktigt att H.J:s syster K.J. vid tiden för testamentets upprättande var bosatt på fastigheten 1:14. K.J. äger dock bland annat en tredjedel av fastigheten 1:5. Det kan anses logiskt att H.J. inte ville att fastigheten 1:5 skulle kunna överlåtas, pantförskrivas eller intecknas så länge som hans syster bor kvar på fastigheten 1:14 eftersom bostadshuset på fastigheten 1:5 ligger cirka 30 meter från bostadshuset på fastigheten 1:14. Om fastigheten 1:5 säljs separat kan helt nya människor komma att bygga en bostad alldeles tätt inpå nuvarande bostadshus på fastigheten 1:14. K.J. har tidigare bott på fastigheten 1:5.

I meningen där det fastslås att fastigheten 1:5 inte får överlåtas, pantförskrivas eller intecknas så länge som systern K.J. bor kvar på fastigheten blir innebörden en helt annan om det lagts till ett förtydligande att det avser fastigheten 1:14. J.A. anser att det blivit ett mindre syftningsfel och att ett förtydligande fallit bort. Om ett förtydligande lagts till hade det stämt språkligt med meningen i övrigt eftersom den är grammatisk korrekt även med ett sådant tillägg.

H.J. valde att ta hjälp av LRF Konsult med upprättandet av sitt testamente eftersom LRF Konsult besitter omfattande juridisk kunskap inom fastighetsområdet och har erfarenhet av testamentariska förordnanden. Det är högst osannolikt att LRF Konsults jurist, som kände till att H.J. ägde flera olika fastigheter, inte skulle skriva ut samtliga fastigheter med korrekta fastighetsbeteckningar som legatet skulle omfatta.

– – –

UTREDNINGEN

E.J. har förutom förhör under sanningsförsäkran med sig själv åberopat vittnesförhör med B.A., som är I.J:s särbo, och M.A., som är B.A:s son.

J.A. har förutom förhör under sanningsförsäkran med sig själv åberopat vittnesförhör med B.P., som är J.A:s svåger.

Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

DOMSKÄL

Utgångspunkter för tingsrättens prövning

Av 11 kap. 1 § ÄB framgår bl.a. att testamente ska ges den tolkning som ”må antagas överensstämma med testators vilja”. Detta uttrycker grundprincipen för testamentstolkning, den s.k. viljeprincipen. Principen innebär att domstolen vid sin tolkning har att försöka klarlägga den bakom förordnandet liggande viljan. Om viljan och viljeförklaringen inte stämmer överens är det den bakomliggande viljan som är avgörande. E.J. har gjort gällande att testamentet har fått en felaktig lydelse och inte återspeglar H.J:s yttersta och verkliga vilja såsom den var vid upprättandet av det. Vid testamentstolkning finns det sällan skäl att frångå själva texten som utgångspunkt och den som vill visa ett annat innehåll än det som faktiskt framgår av ordalydelsen har bevisbördan för detta. Tolkningen i övrigt kan dock ske utifrån förordnandets syfte och övriga omständigheter.

Vid tolkningen ska också beaktas att ett testamente måste upprättas i viss form för att vara gällande (se 10 kap. 1 och 6 §§ samt 13 kap. 1 § ÄB). Syftet med formkravet är att bland annat minska risken för förhastade förordnanden av testator samt att förebygga tvister och osäkerhet kring testators yttersta vilja. Testamentets formbundenhet medför att testamentstolkningen begränsas på så sätt att den subjektiva tolkningen inte får gå så långt att testamentet ges en innebörd som inte kan anknytas till själva förordnandet. (Se bl.a. Agell, Testamentsrätt, 3 uppl. s. 36 och Boström, Tolkning av testamente, s. 63.)

Vad tingsrätten främst har att pröva är om E.J., med stöd av muntliga uttalanden och andra utanför testamentshandlingen liggande omständigheter, kan visa att H.J:s vilja varit en annan än den som framgår av ordalydelsen i testamentet.

H.J:s vilja

Till styrkande av H.J:s vilja har E.J. bland annat åberopat en avskrift daterad den 14 februari 2014. Avskriften har tillkommit genom att M.A. fick i uppdrag att hjälpa I.J. att renskriva en handskriven lapp. E.J. har gjort gällande att den handskrivna lappen skrevs av H.J. i februari 2014 som i sin tur bad sin bror om hjälp att renskriva den. Den handskrivna lappen finns inte tillgänglig för någon av parterna och har inte åberopats i målet.

I avskriften är det angivet att H.J:s andel av fastigheten Högsered 1:5 med flera samt alla av honom ägda inre och yttre inventarier i denna fastighet ska övergå till E.J. Handlingen är inte underskriven av H.J. och uppfyller inte heller i övrigt ärvdabalkens formkrav för ett testamente. Den skriftliga handlingen ger inte ensam stöd för att det upprättade testamentet ska tolkas på ett annat sätt än vad som är angivet.

Frågan är då om avskriften vinner stöd av den bevisning som i övrigt har åberopats i målet av E.J.

B.A. har berättat i huvudsak följande. I.J. kom till henne med en handskriven lapp som enligt honom var H.J:s testamente och han ville att hon skulle renskriva det men hon gick inte med på det. Hon träffade inte H.J. i samband med att I.J. överlämnade lappen. Hon läste dock vad det stod på lappen och minns att 500 000 kr skulle gå till S.J., 500 000 kr skulle gå till Lindome Skytteförening och en tredjedel av husområdet skulle gå till E.J. H.J. ägde en tredjedel av huset som han bodde i. Hon har tänkt på gården som en fastighet och har först efter H.J:s död förstått att det var olika fastighetsbeteckningar. Hon hade ingen närmare relation med H.J. men har funnits med i familjen J. i ungefär 20 år.

M.A. har berättat i huvudsak följande. Han blev ombedd av I.J. att skriva rent en handskriven lapp och skrev ett utkast på sin dator. Han ändrade inte innebörden av vad som stod på lappen utan skrev bara av den. Han minns att det var tre parter, att det stod en fastighet och att den skulle testamenteras till E.J. Han träffade aldrig H.J. i samband med att han skrev utkastet utan lämnade lappen och det renskrivna utkastet till I.J. Han har träffat H.J. vid andra tillfällen men kände honom inte närmare.

Genom B.A:s och M.A:s uppgifter är det utrett att det var I.J. som kom med den handskrivna lappen till dem och att ingen av dem hade en närmare relation med H.J. eller på något annat sätt en uppfattning om hur han ville att hans egendom skulle fördelas. Genom deras uppgifter är det också utrett att ingen av dem träffade H.J. efter att M.A. renskrivit lappen. Eftersom handlingen inte är underskriven eller innehållet på annat sätt bekräftat av H.J. saknas det alltså uppgifter i målet som ger stöd för att H.J. verkligen menat vad som står angivet i avskriften. Mot bakgrund av detta anser tingsrätten att B.A:s och M.A:s uppgifter inte ger något stöd för att H.J:s vilja varit en annan än den som framgår av testamentet.

På E.J:s begäran har ett inspelat samtal mellan kärandeombudet, I.J. och K.J. åberopats. Bevisvärdet av uppgifter som lämnats under en sådan inspelning är lågt. Av de uppgifter som K.J. lämnade under samtalet framgår att hon inte visste någonting om H.J:s yttersta vilja eftersom de inte pratade om det. Av inspelningen framgår vidare att I.J. pratade ytterst lite med H.J. om dennes sista vilja, att han mindes att det var H.J:s andel av fastigheten som skulle testamenteras men att han inte vet om det rörde samtliga fastigheter och att det finns många fastighetsbeteckningar bland familjens fastigheter. Även om I.J:s och K.J:s uppgifter tas i beaktande vid tolkningen av H.J:s vilja anser tingsrätten att något annat inte har framgått av dessa än att de pratade inte alls eller ytterst lite med H.J. om dennes sista vilja. Inte heller deras uppgifter ger därför stöd för att H.J:s verkliga och yttersta vilja varit en annan än den som framgår av testamentet.

Mot den bakgrunden återstår de uppgifter som E.J. själv har lämnat. Hon har berättat att hon vistades mycket på gården när hon var yngre, att hon och H.J. delade ett gemensamt intresse för skytte, att hon inte vet varför H.J. upptog henne i testamentet, att hon blev förvånad och att hon trodde att han ville testamentera ett tävlingsgevär till henne. E.J. har alltså inte haft någon insikt eller vetskap om H.J:s sista vilja av betydelse. Inte heller hennes uppgifter ger något stöd för att H.J:s yttersta och verkliga vilja var en annan än den som framgår av testamentet.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det framkommit vissa omständigheter i målet som talar för att familjen J. benämnt och tänkt på gården som en enhet. Enbart den omständigheten innebär inte att det är visat att H.J:s vilja var en annan än den som framgår av testamentet. Därutöver finns avskriften som är daterad den 14 februari 2014. Av de skäl som tingsrätten redogjort för ovan kan den inte ligga till grund för att utröna H.J:s vilja. Något annat egentligt stöd för att H.J:s vilja var en annan än vad som framgår i testamentet finns inte i kärandens bevisning. E.J:s talan ska därför redan av den anledningen ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillar käromålet.

Hovrätten för Västra Sverige

E.J. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes talan vid tingsrätten.

J.A. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsrådet Göran Nilsson, hovrättsassessorn Anna Normann, referent, och tf. hovrättsassessorn -Veronica Olofsson) anförde i dom den 17 juli 2020 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att lydelsen av H.J:s testamente av den 3 mars 2014 ska utgöra utgångspunkt för prövningen av hans vilja. Enligt ordalagen ska E.J. erhålla H.J:s andel i fastigheten Mölndal Högsered 1:5 jämte inre och yttre lösöre på den fastigheten samt är J.A. H.J:s universella testamentstagare. Detta innehåll svarar helt mot J.A:s ståndpunkt i tvisten.

E.J. har dock gjort gällande att lydelsen av testamentet i dess helhet motsäger J.A:s inställning. I målet är klarlagt att K.J. varken vid tidpunkten för testamentets tillkomst eller senare varit bosatt på Mölndal Högsered 1:5 samt att både K.J. och H.J. bodde i en bostadsbyggnad på Mölndal Högsered 1:14. Mot den bakgrunden måste enligt E.J. förfoganderättsinskränkningen till förmån för K.J. (andra stycket i punkten A), som saknar motsvarighet i förordnandet till J.A., samt skrivningen om lösöret ”i bostadsbyggnaden på ovanstående fastighet” (punkten B) förstås på så sätt att legatet i punkten A även innefattar övriga fastigheter eller åtminstone Mölndal Högsered 1:14. Vad E.J. pekat på ger anledning till viss tvekan om innebörden av testamentstexten. Testamentets lydelse ger likväl sådant stöd för den ståndpunkt J.A. hävdat att den ska gälla som H.J:s vilja om annat inte visas.

Som tingsrätten funnit har E.J. inte visat att H.J:s vilja var en annan än den testamentet enligt det nyss sagda ger uttryck för. Tingsrättens avgörande i huvudsaken ska alltså stå fast.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

E.J. överklagade och yrkade i första hand att HD skulle fastställa att testamentet efter H.J. skulle tolkas så att legatet i punkten A omfattade fastigheterna Mölndal Högsered 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 och 1:14 samt att legaten i punkten B omfattade inre och yttre lösöre på samma fastigheter. I andra hand yrkade hon att HD skulle fastställa att testamentet skulle tolkas så att legatet i punkten A omfattade fastigheterna Mölndal Högsered 1:5 och 1:14 samt att legaten i punkten B omfattade inre och yttre lösöre på dessa två fastigheter.

J.A. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Lambertz, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Punkterna 1–8 motsvarar i huvudsak punkterna 1–10 i HD:s dom.

9. Utgångspunkten vid tvister om tolkning av testamente är att det råder fri bevisprövning och fri bevisvärdering. Beviskravet är förhållandevis lågt ställt (må antagas). Testamentstolkning är emellertid inte främst en fråga om bevisbörda. Först om testamentets innebörd inte kan utrönas genom tolkning blir det aktuellt att fylla ut dess innehåll, tillämpa presumtionsregler eller bevisbörderegler.

Bedömningen i detta fall

10. Den huvudsakliga frågan i målet gäller vilken tolkning som ska ges åt benämningen ”Mölndal Högsered 1:5” i punkten A i testamentet.

11. Tolkat efter sin ordalydelse innebär förordnandet i punkten A att E.J. ska erhålla H.J:s andel av den fastighet som har beteckningen 1:5 och att övriga delar av H.J:s fastighetsbestånd ska tillfalla J.A. i egenskap av universell testamentstagare. Avgörande för bedömningen är emellertid vad H.J. kan antas ha avsett då han upprättade testamentet.

12. Testamentet som helhet gör att innebörden av ovanstående förordnande kan sättas i fråga. Sett i sin kontext uppstår en betydande osäkerhet beträffande förordnandets omfattning, trots dess tydliga ordalag. Osäkerheten beror till en del på att K.J. i testamentet anges bo på fastigheten, trots att det står klart att hennes bostad ligger på den fastighet som har beteckningen 1:14. Därtill har det inte gjorts någon inskränkning av J.A:s rätt att förfoga över fastigheterna trots att en sådan inskränkning har gjorts beträffande E.J., vilket framstår som inkonsekvent för det fall H.J:s avsikt var att bland annat 1:14 skulle tillfalla J.A. Dessa omständigheter talar närmast för att H.J. ville att E.J:s legat skulle omfatta mer än bara den fastighet som har beteckningen 1:5.

13. H.J. själv har inte såvitt känt lämnat några uppgifter om vad han avsåg med förordnandet i fråga, huruvida han avsåg att testamentera hela sitt fastighetsbestånd till E.J. eller endast sin andel i den fastighet som har beteckningen 1:5. Det står klart att han innan testamentet upprättades kände till att marken var uppdelad i flera olika fastigheter.

14. Det saknas skäl att betvivla att såväl E.J. som J.A. stod nära H.J. Det har emellertid inte framkommit att han hade en så nära relation till endera av parterna att han kan antas ha velat att den skulle erhålla merparten av hans kvarlåtenskap.

15. Fastigheterna 1:5 och 1:14 och byggnaderna på dessa fastigheter är så placerade att fastighetsgränsen går tvärs över gårdsplanen. Mycket talar för att åtminstone personer i H.J:s närhet har betraktat fastigheterna som en sammanhängande enhet.

16. Det är i målet omvittnat att H.J:s bror en kort tid före testamentets upprättande innehade ett handskrivet utkast till H.J:s testamente. I utkastet hade H.J. enligt vittnena förordnat att ”Mölndal Högsered 1:5 m.fl.” skulle tillfalla E.J.

17. Det är vid en sammantagen bedömning övervägande skäl som talar för att H.J. avsett att E.J:s legat skulle omfatta hans andel i samtliga fastigheter, detta kan därför antas ha varit hans vilja. Den huvudsakliga frågan i målet ska alltså besvaras så att H.J. med uttrycket ”Mölndal Högsered 1:5” har avsett de fem fastigheterna som en enhet.

18. Förordnandet rörande lösöret är så nära anknutet till förordnandet om fastigheterna att motsvarande tolkning ska ges åt punkten B i testamentet.

19. E.J:s talan ska därför bifallas.

DOMSLUT

Se HD:s dom.

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, Agneta Bäcklund och Stefan Reimer, referent) meddelade den 3 december 2021 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. E.J. och J.A. är kusiner. De var syskonbarn till H.J. som avled år 2016. Vid sin bortgång ägde H.J. en tredjedel av fastigheterna Mölndal Högsered 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 och 1:14. Övriga andelar ägs av H.J:s syster K.J. och hennes dotter.

2. I sitt testamente hade H.J. förordnat bland annat följande.

A. Vid min död skall min brorsdotter E.J. […], som ett legat erhålla min andel – vilken uppgår till 1/3 – i fastigheten Mölndal Högsered 1:5 och som ett villkor för detta förordnande skall gälla följande:

Så länge min syster K.J. […] är bosatt på fastigheten får inte utan hennes skriftliga medgivande legatarien eller hennes rättsinnehavare överlåta, inteckna eller pantförskriva egendomen eller del därav.

B. E.J. skall dessutom erhålla följande egendom:

1. Samtligt mig tillhörigt inre lösöre som finns i bostadsbyggnaden på ovanstående fastighet

2. Samtligt mig tillhörigt yttre lösöre, såsom maskiner samt jordbruks- och handredskap som finns på fastigheten.

[…]

Återstående del av min kvarlåtenskap skall tillfalla min systerdotter J.A. […].

3. E.J. och J.A. tvistar om tolkningen av detta testamente. E.J. väckte talan mot J.A. och yrkade i första hand att det skulle fastställas att hennes legat omfattar H.J:s andel i samtliga fem fastigheter och motsvarande lösöre, i andra hand att legaten skulle omfatta fastigheterna 1:5 och 1:14 och motsvarande lösöre. J.A. bestred bifall till E.J:s talan.

4. Tingsrätten ogillade käromålet. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

Rättslig reglering

5. För upprättande av testamente gäller vissa i lag föreskrivna formkrav. Ett testamente ska upprättas skriftligen och bevittnas av två personer. Testator ska skriva under testamentet eller vidkännas sin underskrift på detta i vittnenas samtidiga närvaro. Vittnena ska dessutom bestyrka handlingen med sina namn och ha kännedom om handlingens egenskap av testamente. (Se 10 kap. 1 § ÄB.)

6. Enligt 11 kap. 1 § första stycket ÄB ska ett testamente ges den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja. I paragrafens andra stycke föreskrivs att ett testamente som genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än vad testator åsyftat, likväl ska verkställas, om den rätta meningen kan utrönas.

7. I 11 kap. 2–9 §§ finns vissa hjälpregler uttryckta som presumtioner för en viss tolkning i vissa fall av förordnanden. Vad som sägs i dessa hjälpregler ska emellertid endast gälla om inte annat med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter får anses följa av förordnandet (se 11 kap. 1 § första stycket).

Tolkning av testamente

8. Regleringen i 11 kap. 1 § ÄB ger uttryck för den så kallade viljeprincipen, som innebär att rätten vid tolkningen av testamentet ska utgå från vad som kan anses ha varit testators vilja. Denna vilja har företräde även om den skiljer sig från de ordalag som har använts i testamentet. Tolkningen är därför av naturliga skäl subjektiv till sin karaktär, helt inriktad på att söka utröna testators (faktiska eller hypotetiska) vilja.

9. Formkraven vid upprättandet av testamente syftar allmänt till att säkra bevisning om testators vilja och förebygga tvister om ett testamentes existens eller innehåll. Av formkraven följer att den i grunden subjektiva tolkning som ska göras har vissa begränsningar. Tolkningen måste kunna anknytas till det som anges i testamentet. Det är alltså den i testamentet uttryckta viljan som ska tolkas. (Se bl.a. ”Testamentet i Norrköping” NJA 1942 s. 265 och ”Tomten på Värmdö” NJA 1991 s. 152. Jfr även Anders Agell, Testamentsrätt, 3 uppl. 2003, s. 72 och Viola Bo-ström, Tolkning av testamente, 2003, s. 20 f.)

10. Om ett testamente genom felskrivning eller misstag har fått ett annat innehåll än testator avsåg ska det ändå verkställas förutsatt att det går att utröna vad testator i själva verket har avsett (se p. 6). En sådan tolkning anses inte stå i strid med formkraven och anses bara innebära en precisering av viljeprincipen (jfr Gösta Walin & Göran Lind, Ärvdabalken Del I, januari 2021 version 7Å, JUNO, kommentaren till 11 kap. 1 § under rubriken Andra stycket).

11. Utgångspunkten vid frågor om tolkning av testamente är att det råder fri bevisprövning och fri bevisvärdering när testators vilja ska utrönas. Mot bakgrund av formkraven och kravet på anknytning till testamentet är det emellertid i första hand ordalydelsen som är utgångspunkten för tolkningen. Det måste kunna konstateras att det finns klara belägg för att testator hade en annan avsikt för att en tolkning mot ordalydelsen i testamentet ska kunna göras (jfr ”Uttrycket arvingar” NJA 1996 s. 652). Det är också den part som påstår en annan innebörd än vad som följer av testamentets ordalydelse som har bevisbördan för detta (jfr Walin & Lind, a.a., kommentaren till 11 kap. 1 § under rubriken Begränsningar med hänsyn till bevisningen).

12. Kravet på anknytning till testamentet som följer av formkraven innebär att en omtolkning som är helt fristående från eller i strid med vad testator uttryckligen har förordnat i testamentet inte kan godtas. Om det framkommer att testators avsikt i verkligheten var att förordnandet skulle ha en innebörd som avviker från det som anges i själva testamentet är testamentet i stället utan verkan. De allmänna reglerna enligt arvsordningen får då tillämpas. (Jfr ”Tomten på Värmdö” och Agell, a.a., s. 72.)

13. Liksom vid tolkning av avtal och andra rättshandlingar måste tolkningen av ett enskilt förordnande (jfr ett enskilt avtalsvillkor) ske i ljuset av vad som framgår av testamentet i dess helhet och i förhållande till övriga omständigheter. Innehållet i andra villkor i testamentet som har bäring på det tvistiga förordnandet kan ge ledning för vad testator egentligen avsett med förordnandet och ibland leda till en annan tolkning än den som framgår av ordalydelsen i en viss del av testamentet. En sådan bedömning av förordnandets ordalag i ljuset av hela testamentet kan också ge stöd för att förordnandet i något hänseende har blivit föremål för felskrivning eller misstag som lett till att det fått annat innehåll än vad som åsyftats från testators sida.

14. Vad testator i andra sammanhang – särskilt om det har skett i samband med tidpunkten för upprättandet av testamentet – gett uttryck för som sin avsikt med testamentet eller ett visst förordnande i detta kan också få betydelse som underlag för tolkningen. Vid en sedvanlig bevisprövning får avgöras bevisvärdet av sådana uppgifter som framkommer t.ex. genom vittnesmål eller skriftliga handlingar. Som tidigare anförts krävs det dock klara belägg för att kunna frångå vad som uttrycks i själva testamentet (se p. 11). Om testamentet i sin helhet ger upphov till skilda tolkningar eller tvivelsmål om innebörden av ett visst förordnande, kan bevisning av sådant slag dock få större genomslag vid tolkningen än annars.

Bedömningen i detta fall

15. Enligt förordnandet i punkten A första stycket i testamentet ska E.J. erhålla H.J:s andel av den fastighet som har beteckningen ”Mölndal Högsered 1:5”. Tolkat efter sin ordalydelse innebär det att E.J. erhåller enbart denna fastighet. Av testamentets avslutande förordnande skulle i så fall följa att övriga delar av H.J:s fastighetsbestånd ska tillfalla J.A. i egenskap av universell testamentstagare. Avgörande för bedömningen är emellertid vad H.J. ville då han upprättade testamentet.

16. En bedömning av testamentet i sin helhet gör att innebörden av förordnandet i punkten A kan sättas i fråga. Sett i sitt sammanhang uppstår en betydande osäkerhet beträffande förordnandets omfattning, trots dess i sig tydliga ordalag.

17. Osäkerheten beror till stor del på att K.J. i andra meningen i punkten A anges bo på fastigheten, trots att det står klart att hennes bostad ligger på den fastighet som har beteckningen 1:14. På fastigheten 1:5 finns visserligen ett hus, men det har inte använts som bostadshus sedan tiden kring andra världskriget och det användes huvudsakligen för produktion av honung och som förråd. Förfogandebegränsningen i förhållande till K.J. är därtill i testamentet direkt kopplad till förordnandet om legat under punkten A (”som ett villkor för detta förordnande”). Dessutom har det inte gjorts någon inskränkning av J.A:s rätt att förfoga över fastigheterna trots att en sådan inskränkning enligt ordalagen har gjorts beträffande E.J., vilket framstår som svårförståeligt för det fall H.J:s avsikt var att bland annat 1:14 skulle tillfalla J.A. men samtidigt att K.J:s rätt skulle skyddas.

18. En tolkning i enlighet med ordalagen i själva förordnandet i första meningen under punkten A skulle alltså innebära att förfogandebegränsningen i andra meningen som skydd för systern K.J:s fortsatta boende i boningshuset blir helt utan verkan och därmed meningslös. Vad som nu sagts talar med styrka för att H.J:s vilja var att E.J:s legat inte bara skulle omfatta den fastighet som har beteckningen 1:5.

19. H.J. kände innan testamentet upprättades till att marken var uppdelad i flera olika fastigheter. En kort tid före testamentets upprättande innehade hans bror ett handskrivet utkast till testamentet, som han hade fått av H.J. I det utkastet hade H.J. enligt vittnena M.A., som skrev av det handskrivna utkastet på sin dator, och B.A. förordnat att ”Mölndal Högsered 1:5 med flera” skulle tillfalla E.J. Det saknas anledning att ifrågasätta dessa uppgifter, som ger ytterligare belägg för en annan tolkning av förordnandet än vad som direkt följer av dess ordalydelse.

20. H.J. själv har såvitt känt inte i övrigt lämnat några närmare uppgifter om han avsåg att testamentera samtliga sina fastighetsandelar till E.J. eller endast sin andel i den fastighet som har beteckningen 1:5.

21. Det har inte framkommit att H.J. hade en sådan relation till någon av E.J. eller J.A. att den kan tillmätas någon betydelse vid tolkningen av testamentet.

22. Byggnaderna på fastigheterna 1:5 och 1:14 är så placerade att fastighetsgränsen går tvärs över gårdsplanen mellan byggnaderna. En garagebyggnad ligger mitt på tomtgränsen. I vart fall personer i H.J:s närhet har betraktat fastigheterna 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 och 1:14 som en sammanhängande enhet. Mycket talar för att även H.J. såg det på detta sätt. Samtliga fastigheter har också i skatterättsligt hänseende behandlats som en enhet.

23. Vid en sammantagen bedömning finns det klara belägg för att H.J. ville att E.J:s legat i punkten A skulle omfatta hans andel i samtliga fastigheter. Förordnandet rörande lösöret är så nära anknutet till förordnandet om fastigheterna att motsvarande tolkning ska ges åt punkten B i testamentet.

24. E.J:s talan ska alltså bifallas.

DOMSLUT

Med ändring av hovrättens dom fastställer HD att testamentet efter H.J. ska tolkas så att legatet i punkten A omfattar fastigheterna Mölndal Högsered 1:5, 1:6, 1:7, 1:8 och 1:14 samt att legaten i punkten B omfattar inre och yttre lösöre på samma fastigheter.

– – –

Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig enligt följande.

Med lagens formkrav för ett giltigt testamente vill man förebygga framtida tvister om innebörden och få testator att tänka igenom det som skrivs. Vid tvist om innebörden måste testamentets ordalydelse därmed få ett tungt värde som bevis på testators vilja. Det gäller särskilt i ett fall som detta där det handlar om huruvida ett visst förordnande ska fyllas ut med mer egendom än den som anges i det.

Det omtvistade huvudförordnandet i H.J:s testamente kan ifrågasättas i olika avseenden, utifrån hur egendomen är beskaffad, vad som hänt innan testamentet skrevs och hur de andra föreskrifterna kan förstås i sammanhanget. Men det riskerar lätt att bli mer eller mindre lösa gissningar om innebörden och kan inte räcka för att avvika från förordnandets tydliga ordalag. Det måste krävas något konkret och hållfast för att man inte ska låta den en gång där skrivna texten avgöra.

Det som skulle kunna sägas ge ett någorlunda stadigt stöd för att H.J. faktiskt ville ge fler fastigheter till brorsdottern E.J. än vad som anges i förordnandet är den föreskrift om förfogandebegränsning som finns till skydd för hans syster K.J. och som ansluter till huvudförordnandet om att E.J. ska få Mölndal Högsered 1:5. Denna föreskrift framstår rättsligt sett som tämligen meningslös såvida E.J. inte också får en fastighet till (Mölndal Högsered 1:14 där K.J. bor), även om det kanske finns olika sätt att uppfatta föreskriften och det har getts en praktisk förklaring till varför den finns.

Hur som helst kan man vid tolkningen av ett testamente i ett fall som det här inte lägga alltför stor vikt vid en juridisk motsägelse av detta slag. Föreskriften väcker naturligtvis en del tvivel om H.J:s vilja, men den utgör inte tillräckligt belägg för att han i själva verket ville ge E.J. mer än vad som framgår av den skrivna, klara och precisa förklaringen om vilken fastighet som ska gå till henne. Testamentstolkning kan inte följa de principer som man brukar tillämpa vid avtalstolkning. Uppnående av rättslig koherens är mindre användbart som tolkningsmetod när det inte handlar om ett avtal utan om en ensidig och benefik rättshandling som denna. Uppgiften är att försöka utröna den avlidnes genom testamentsförordnandet tillkännagivna vilja, inte att komma fram till en uppfattning av testamentet som allmänt sett framstår som mest naturlig och logisk.

Av de skäl som tingsrätten och hovrätten angett ska E.J:s talan alltså lämnas utan bifall.